Ord är det mest fantastiska och omtumlande och magiska som jag vet. Ja, näst efter människor, förstås. Men ord och människor hänger ju ihop... Eller hur?

Ett av mina barnbarn ringde till mig. Den gången var hon knappt ett och ett halvt år ung. Genom ledningar och via lurar skapade vi tillsammans en fattbar dialog. Detta är ingenting annat än magi.

Och visst är det magi när den vuxna förebilden lotsar unga medmänniskor in i sig själva och - i samma ögonblick - lockar dem ut i världen. 

För ord öppnar dörrar: Sesam! Till andra universer, till dig och speglade i din själ tillbaka in i mig. Vad vore kärlek utan ord. Och vår planets alla diplomater sågar och filar på orden för att göra världen mera trygg. Och politiker vill locka oss med goda ord för att vi tillsammans ska forma en bättre värld. För ord är makt, är skapande, är ärliga, är härliga, är lögner, är sanningar, är en drömfylld godnattsaga, är mörkrets mara när den skräckfylld återberättas. Men mest av allt är orden mötesmöjligheter, en dialog.

På andra sidan vårt fantastiska jordklot finns det ett talesätt att självaste berget vittrar sönder, men aldrig ordet. Det lever i oss, mellan oss, som logos, ordet med stor bokstav: Logos, det skapande världsförnuftet! Redan de gamla grekerna uttalade att ord lever längre än gärningarna. Och i Afrika sägs det att ord aldrig ruttnar. När jag för många år sedan på allvar började reflektera kring ordet, det magiska skapande ordet, blev mina ord färre. Men så är det inte länge. Nu inbillar jag mig att alla ord får plats. Att det är ordets egen inre önskan att förmera sig, att ge eko, att nynnas, att högtidligt deklameras, att viskas, att sjungas, kanske också dansas och alldeles säkert tänkas. Så tänker i alla fall jag.

Vad tänker du - min ordvän? I Rumänien säger människor att orden är som en vind. Ingen vet vart den går. Kanske kommer den åter som en orkan. Jag vill höra vinden susa och brusa och storma...