TORSDAGEN DEN 25 APRIL 1878

NÄR FÖRMIDDAGENS SKUGGOR ÄNNU ÄR LÅNGA

Inombords söndersliten, översvämmad av sorg och smärta landar Mathildas målmedvetna steg framom Revesjö kyrka, sockenhelgedomen. När svärtan igen griper sitt djupa tag om henne. Överflyglar, våldför sig på allt det som livslänge varit hennes nedärvda sanningar: Gud allena skänker oss livet; i sin godhet kallar han oss åter; allting bär Han på sina axlar.

Men här och nu, när Mathilda i barskrapad vanmakt hamnar framför kyrkogårdsmuren krackelerar tilliten. När hon urskiljer moderns och faderns fattiga, förtida, gravar. När hon tätt intill skönjer lillasysterns, Herminas, jordiska bädd. När hon anar den ännu vinterbleka anonyma grässvålen över de övriga småsyskonens sista vilorum: Marias, Hermans, Karls och Arons. De som i all hast skyfflades bort utan minnesstenar, utan minsta antydan om att de en gång levat, en gång lekt tillsammans, en gång sjungit hitte-på-ramsan i väntan på ett sjunde syskon.

Fastnaglad bits hon kvar framom kyrkan. När solen kasar sig upp ur horisonten. Just precis i skydd av helgedomen. När ett glorialiknande sken därför föds kring det vitkalkade templet. När Mathilda inte längre mäktar med att hålla tårarna tillbaka. När regnbågsglittret strålar in i henne. 

Så står hon, i fastnaglad begrundan, när Karl blir orolig, börjar vrida sig i sin ryggvända bärsäck. Saktmodigt kvida. När Mathilda därför manar sig vidare. Norrut mot Revesjöholm.

Där hennes blick strax fångar in en sotsvart korp, parningsdansande framom henne. När än fler tårar föds, när gammelfolkets berättande om Odinsvalan vaknar inom henne: fågeln som varslar om uselhet och okristliga begravningar. Därför borrar sig Mathildas blick än djupare neråt, in i den ännu vinterkalla och mörka mullen. För att hon inte på villkors vis vill skåda någon ytterligare korp. Och helst heller ingen medmänniska. Nära nog blind, döv och stum tar hon sig bortåt och iväg. Genar förbi storgården. Vandrande som en paria fram emot den sedan länge utvalda platsen...

DE FYRA BILDERNA:

Den första bilden visar bokens framsida. Fotot är stilistiskt format av mitt kusinbarn Sara som bor ett stenkast från den vackra nejd där Mathilda valde att ta ett slutligt farväl av sitt barn. Platsen som Sara kallar för Ekebacken är idag ett skyddat naturområde. Nog viskar bilden ännu efter 140 år om en verklig naturjuvel, inte minst i vitsippsblomningens tid...

Den tredje bilden återger den plats där Mathilda "begravde" sonen när han sänktes ner i Häggån strax utanför Fritsla samhälle. Även denna nejd är i sanning skön.

Den fjärde bilden återger bokens baksidestext. Förhoppningsvis är orden läsbara...