Lars Josefsson ordar

JÄVLA JORD

Här bjuds du ett kort inledande - och måhända aptitretande - avsnitt:

TORSDAGEN DEN 25 APRIL 1878

NÄR FÖRMIDDAGENS SKUGGOR ÄNNU ÄR LÅNGA

Inombords söndersliten, översvämmad av sorg och smärta landar Mathildas målmedvetna steg framom Revesjö kyrka, sockenhelgedomen. När svärtan igen griper sitt djupa tag om henne. Överflyglar, våldför sig på allt det som livslänge varit hennes nedärvda sanningar: Gud allena skänker oss livet; i sin godhet kallar han oss åter; allting bär Han på sina axlar.

Men här och nu, när Mathilda i barskrapad vanmakt hamnar framför kyrkogårdsmuren krackelerar tilliten. När hon urskiljer moderns och faderns fattiga, förtida, gravar. När hon tätt intill skönjer lillasysterns, Herminas, jordiska bädd. När hon anar den ännu vinterbleka anonyma grässvålen över de övriga småsyskonens sista vilorum: Marias, Hermans, Karls och Arons. De som i all hast skyfflades bort utan minnesstenar, utan minsta antydan om att de en gång levat, en gång lekt tillsammans, en gång sjungit hitte-på-ramsan i väntan på ett sjunde syskon.

Fastnaglad bits hon kvar framom kyrkan. När solen kasar sig upp ur horisonten. Just precis i skydd av helgedomen. När ett glorialiknande sken därför föds kring det vitkalkade templet. När Mathilda inte längre mäktar med att hålla tårarna tillbaka. När regnbågsglittret strålar in i henne. 

Så står hon, i fastnaglad begrundan, när Karl blir orolig, börjar vrida sig i sin ryggvända bärsäck. Saktmodigt kvida. När Mathilda därför manar sig vidare. Norrut mot Revesjöholm.

Där hennes blick strax fångar in en sotsvart korp, parningsdansande framom henne. När än fler tårar föds, när gammelfolkets berättande om Odinsvalan vaknar inom henne: fågeln som varslar om uselhet och okristliga begravningar. Därför borrar sig Mathildas blick än djupare neråt, in i den ännu vinterkalla och mörka mullen. För att hon inte på villkors vis vill skåda någon ytterligare korp. Och helst heller ingen medmänniska. Nära nog blind, döv och stum tar hon sig bortåt och iväg. Genar förbi storgården. Vandrande som en paria fram emot den sedan länge utvalda platsen...

Denna förvaringskista stod alltid vid mitt föräldrahems finingångsdörr. En vacker duk eller ett prydnadsföremål berättade med tydlighet att detta inte var platsen för ett avkastat plagg.

När kistan så småningom hamnade hemma hos mig föddes min nyfikenhet. Vem var BLJS? Jo, min farmors pappa Bengt Lorents Johans Son. År 1848 skapade han den vackra förvaringsmöbeln inför sin flytt från det usla soldattorpet till dränguppgiften i grannförsamlingen. Bengt var då sjutton år. Här finner han sin hustru och blir långt om länge pappa till min farmor. Just den dag när Bengt firar sin 66:e födelsedag avlider hustrun helt oväntat. När sorgeåret nära nog ändat skaffar sig Bengt en piga. Så går det till när Mathilda landar i min farmors fars liv och jag blir hennes bonusbarnbarnsbarn.

Boken berättar om Mathildas liv. Soldattorpsdottern som föder sitt första utomäktenskapliga barn när Svea rike drabbas av 1800-talets värsta hungerår. Kvinnan som exakt på dagen tio år senare framkrystar sitt andra barn bortom kyrkans välsignelse; när hora-orden med än större kraft slungas mot henne; när hon medvetet väljer att avliva sin Karl; när hon uttalar att sonen har det bättre i Guds rike; när Mathilda döms till livstids straffarbete men benådas efter elva spinnhusår och blir min farmors pappas högt ärade sambo...