Ersätt byråkratins köld med hjärtans värme

För tre år sen blev min värld väldigt mycket större. Jag mötte barn från Afghanistan. Ännu finns de flesta tätt inpå mig, även om många numera betraktas som vuxna. Men alla är inte kvar. Den nu så omskrivna nya gymnasielagen omfattar långt ifrån alla. Några är återigen på flykt – för att de kommit för tidigt, eller för sent. Den nya lagstiftningen är nämligen sverigebyråkratiskt fyrkantig. En av mina vänner nådde sitt efterlängtade nya hemland inom den nu så strikt lagstadgade tiden, men skjutsades direkt till Göteborg. Därför registrerades han en dag för sent. Några timmar för sent för att inviteras till den värld som han bokstavligen har riskerat sitt liv för att möta, ta del av och alltmera förgylla.

Många av mina – och våra – medvandrare riskerar därför att deporteras till Afghanistan, fastän en del av dem aldrig har bott där för att deras familjer redan är flyktingar i Iran eller Pakistan; fastän 1700 civila har dödats i terrordåd bara under det första halvåret 2018; fastän talibaner och IS nu trappar upp sitt blinda våld inför det allmänna val som är tänkt att genomföras denna månaden; fastän ”alla andra människor” rekommenderas att inte åka till Afghanistan; fastän hjälporganisationer har lämnat landet; fastän våra nysvenskar kämpar med skolan, spelar fotboll i Jonsereds IF, jobbar på kvällar och helger; fastän de är mina härliga vänner…

Partille kommun har ännu en gång fått ett statligt miljonbelopp för att hjälpa och stödja ungdomarna och deras hjärtevarma fadderfamiljer. Förra gången landade en ytterligt ringa skärv hos civilsamhället. Vi vill gärna tro att det blir annorlunda den här gången.

Kära Partille kommun och kära Partillebor: bjud hjärtevärme till våra unga medvandrare; öppna alla dörrar; upplåt soffor – ännu flera behövs!

Som volontärmagister har jag på sistone tvingat mig själv till att lära ut ordet byråkrati. Globalt mycket hellre önskar jag att vi tillsammans förmedlar innebörden i orden omtanke och kärlek…   

#vi-står-inte-ut

 

Öppet brev till dig som politiker:

Nu är valet ditt!

En klok människa har sagt att varje väg har två riktningar. Jo, så är det förstås. Du kan välja vänstersvängen eller högergiren. Båda vägarna leder förhoppningsvis till någon sorts rimliga framtider. Jag utgår då ifrån att du ratar backspegelns vingliga baklängesalternativ in i en konservativt inskränkt gammeldagsvärld.

Du är nu en av våra femtioen kommunpolitiker. Gärna bjuder jag dig en annan klok människas visa ord: En politiker tänker på nästa val medan en statskvinna – eller lika gärna en statsman – tänker på nästa generation. Frågan blir förstås denna: Hur tänker du? 

Slår du dig till ro i förvissningen om att det allra mesta är sig likt: att Allianspartierna behöll sina 24 mandat. Jo, räknat på gammeldags vis är det tvivelsutan så, men vårt kommunval har bortom minsta tvivel visat att nu är framtiden här: en framtid där allt fler förstår att vårt jordklot är ändligt, förstår att vi inte kan konsumera fyrfaldigt mera än vår ekologiska del, förstår att vi annars grundruckar på våra barnbarns levnadsvillkor, förstår att den goda framtiden handlar om mina nutida dagliga vägval. Jo, inte minst vägval…

Skiljelinjen i årets kommunval har därför bara till del handlat om vänstersvängen eller högergiren. Tvivelsutan har en helt annan väg stått i vägen för denna urgamla vanlighet, nämligen Finngösavägen. Före valet hade ni hittillvarande bilåkarpartister (M, S och L) hela femton mandats försprång i fullmäktige – 33 emot 18. Nu skiljer det tre mandat. Tala om genväg! Min fråga blir därför än en gång denna: Är du en statskvinna? Tänker du på nästa generation?

Som en avrundande vägvisning bjuds du ännu några goda vandringsord: Den som går i andras fotspår kommer aldrig först…

Vägdemokrat  

 

Välj demokratin! 

Under några få veckor har vi mött blåögda, grönskande och rödkindade demokrater i nära nog varje vrå, men – förstås?! – allra mest utanför köpenskapens Meckor. Kommunalråden, kommunfullmäktigeledamöterna samt en och annan riksdagsmänniska har bjudit oss löften om bättre tider och världar. Våra två lokaltidningar, Partille Tidning och Lokalpressen, har överhöljts av politiska annonser, insändare, fyrsidiga instick och redaktionella referat. Knappa två veckor före valet handlade 52 respektive 53 % av tidningarnas totala innehåll om politik. Härtill landade en himmelsblå samtalsstuga mitt i byn – på det nu så trånga Kyrktorget. Hägrande godsaker, paradisdoftande äpplen samt kristligt demokratiska sandstrandsattiraljer har vi bjudits samman med skimrande löften om gudabenådade tider.

SD vann lokaltidningarnas annonsmatch före V. Här hamnade S på bronspallen medan KD och MP delade jumboplatsen. Insändarsidorna har parallellt belamrats med smäktande ord från i första hand S och V medan SD här förblev helt stumma.

Men som alltid blev det demokratiska eldoradot kortvarigt. Medan röstsedlarna ännu kontrollräknades försvann Kyrktorgets dialogstuga. Framåt-affischerna är väl i bästa fall på väg mot återvunnet skithuspapper. Veckan efter valsöndan fanns det två tackannonser i Lokalpressen, men ingen enda insändare. I Partille Tidning har de insända rösterna svällt för att strax återgå till en torftig vanlighet: 6, 15, 18 och 3.

Under en knapp månads tid var vi omgivna av en sällsamt livfylld demokrati. Den som ville möta oss alla. Ville lyssna, inkludera och kommunicera. Den som utgick ifrån att samtalet är det högsta.

Låt oss vandra vidare längs denna framtidsviktiga väg. Utveckla vårt folkstyre. Lämna den stela byråkratiska formalismen. Uttala vårt jublande JA till öppna nämndsammanträden och lokala folkomröstningar.

Framtidsdemokrat           

 

Finngösaravinen i odemokratisk repris!

För fjorton år sen röstade vi Partillebor NEJ till en trafikled genom Finngösaravinens hjärta. Gott och väl 60 procent av oss valde vitsippshavet framom några få minuters snabbare resväg. Valdeltagandet var högre än i det samtidiga EU-valet.

Alla var vi övertygade om att vår oas härmed var räddad. Vårt kommunalråd – densamme som idag – lovade att folkets röst skulle gälla. Men sveket uppenbarades strax när en ny översiktsplan antogs. Detta födde ilska i fullmäktigesalen:

Hur kunde du

du som är folkets röst

glömma

hur kunde du leka kurragömma med den sanning som är demokratins enda segel

spegeln som aldrig glömmer ett svek

Tiden gick, men för två år sen tröt kommunalrådets tålamod. Han trädde ut på den politiska arenan iförd en aldrig tidigare skådad – möjligen kejserlig – dress. Där och då föddes Partille Eco Park – en ojämförligt grönmålad skapelse. Sitt löftesbrott försvarar han med att Eco Parken är den verkliga superekologin. Låt oss alltså skärskåda argumenten.

I tiotusen år har Finngösaravinen utvecklat ett allt rikare växt- och djurliv. På ett väl uppdukat mångfaldsbord finner vi här en uppsjö rödlistade arter. Gång efter gång har detta dokumenterats. Den senaste expertinventeringen genomfördes förra året. Återigen blev det uttalat att vår gröna lunga har så kallat höga naturvärden (enligt SIS-standarden). Inventeringen nämner bland annat rosensporing, broklungört, gulplister, sotägg samt många äldre och mycket grova träd av ek, lind, lönn, skogsalm och ask.

Inte undra på att vår ravin lockar naturfantaster, men framförallt är den en grön lunga som året runt bjuder oss trygga tätt-inpå-upplevelser och rofylld avkoppling. Inom promenadavstånd finner tusentals Partillebor här sina viktiga oaser. Det är Finngösaravinens breda naturkvalitéer som ledde fram till det tydliga folkomröstningsresultatet.

Vår naturklenod mynnar i Säveån, ett viktigt Natura 2000-område tack vare en unik laxstam. Innan Finngösabäcken kulverterades lekte laxfiskarna även här. När Eco Park-tankarna läckte ut från kommunhuset hoppades alla miljövänner att ravinen äntligen skulle bli ett naturreservat. Men kommunalrådets besked var väsensskilt annorlunda:

Sex tusen bilar ska dagligen trafikera den extremt trånga ravinen. På ett mirakulöst sätt ska dessa fordon trängas med gående, cyklister, får, getter och möjligen även dovhjortar! Visst kan en gnutta ekologisk nytta vinnas om denna happening ersätter flygtripper till Afrikas savanner. Detta nämns dock ej i programförslaget. Här anges istället att den dryga hundra meter breda och tio meter djupa ravinen ska rymma rastplatser, pulkabackar, utegym för seniorer, spänger över bäcken (om denna alls blir kvar), skogslekplats, mountinbikestigar, reputmaningar i branten, utsiktstorn, en damm och ett fähus. 

Vår ännu så levande naturjuvel vill kommunalrådet alltså ersätta med upplevelsekonsumtion kloss an till ny tät höghusbebyggelse – för även detta ingår i Eco Park-projektet. Eller är väl snarare dess motor.   

Vi i Föreningen Rädda Finngösaravinen samt Naturskyddsföreningen har intensifierat vårt alternativa framtidsberättande. Bland annat har vi bjudit in fullmäktige till fem valfria guidade vandringar. Hur många kom? Jo, 9 av 81! Usla samveten lindras måhända av att blunda.

När det extremt grönmålade projektet presenterades fanns ett barnbarn vid min sida. ”Men morfar, det är ju vitsipporna som är ekologiska.” Själv såg jag en naken kejsare för min inre syn…

Ett översiktligt planförslag har nyligen manglats genom fullmäktige. Men majoriteter kan skifta. Nu sätter vi vår lit till höstens val. Av kommunens åtta partier är det numera fem – V, MP, C, KD och SD – som säger ett tydligt NEJ till den så bluffgrönt målade Eco Parken.  

Vi möts i vallokalen!

 

Tre texter till Naturskyddsföreningens lokala tidskrift Nattskärran

Ännu en gång måste vi rädda vår Finngösaravin!

För fjorton år sedan röstade vi bort Finngösaleden. Dryga 60 procent av oss valde koltrastsången och vitsippseldoradot framom några inbesparade bilåkarminuter. Valdeltagandet var högre än i det samtidiga EU-valet och faktiskt blev det JA-majoritet till vår gröna lunga i kommunens samtliga 17 valkretsar. Ingen kunde väl den gången ana att en kraftig politisk majoritet ett och ett halvt år senare skulle rösta in Finngösaleden i den så kallade Översiktsplanen. Kan detta beskrivas som något annat än svek?

I många år medverkade skilda politiska konstellationer till vilande utbyggnadsplaner. Men för två år sedan föddes en extremt grönmålad Partille Eco Park. Enligt denna ska 6 000 dagliga fordon samsas med gående, cyklister, får och kanske även dovhjortar i en sällsynt trång ravin. Vi i Naturskyddsföreningen förvånas. Denna förvåning tycks vi dela med Länsstyrelsen.

Ett översiktligt planförslag har under våren med minsta möjliga marginal manglats genom kommunfullmäktige. Efter valet vill exploateringspartierna – M, L och S – arbeta fram ett antal detaljplaner. Det är då som Finngösaravinens framtid slutligen kommer att avgöras. Om de tre partierna då ännu har kvar sin majoritet! Höstens val har härmed fått sin ytterst dominanta lokala fråga. Mot exploatörerna står alltså fem partier representerande hela den politiska vidden: V, MP, C, KD och SD. Nog bör en naturälskande Finngösavän härmed kunna finna ett rimligt alternativt parti i kommunvalet.

Om vårt lokala val ändå inte skulle landa i en naturbejakande majoritet kan Länsstyrelsen sannolikt sätta rejäla käppar i de hjul som vill rulla fjärran bortom en långsiktigt hållbar framtid. Härtill har Föreningen Rädda Finngösaravinen redan tagit steg fram emot en andra folkomröstning. Om en sådan får stöd av tio procent av Partilles vuxna befolkning – samt minst en tredjedel av den nya fullmäktigeförsamlingen – måste ännu en kommunal folkomröstning genomföras. Skriv alltså på uppropslistan!

Tvivelsutan har vi en spännande höst framför oss. En höst som kommer att sätta sekellånga spår i vår gemensamma framtidsvärld.

 

Låt Säveån leva sitt goda liv!

I årtusenden har vårt blåa band kluckat, dansat och lekt. Så som vatten alltid gjort och alltid vill göra. Frihetligt söka sig vidare: meandra – ständigt finna nya spår. I årtusenden har detta pågått. Allt rikare har det biologiska livet blivit. Långt fram i tiden var vi människor ett väsen bland alla andra. Vi levde och verkade samman i en självklar ekologisk kompott. Men successivt greppade vi förstafiolen och gjorde vi oss till skapelsehärskande dirigenter. Långt om länge föddes vattenkraften och Säveån blev alltmera till en slasktratt. Ännu behövdes ån, men hur är det idag? Titt som tätt upplever vi att vårt blåa band uppfattas som ett samhällsbyggarhinder. Vi förvånas och skräms – nog även skäms. Den otvetydiga grunden för vår hembygd, vårt lokalsamhälle, har inte så sällan förvandlats till ett problem.

Under årtusendenas gång har laxarna och öringarna utvecklats till sinnebilder för vår Säveå. Därför är denna idag ett Natura 2000-område med EU-stöd. Så fantastiskt! Men samtidigt så ansvarsfyllt. Lever vi upp till detta? Vi i Naturskyddsföreningen oroar oss över de växande hårdgjorda stränderna, den sargade vegetationen, bebyggelsen kloss an till vattenspegeln, det illegala fisket och – förstås – den miljövidriga kabelbrännarverksamheten.

I julas chockades vi av den omfattning som kabelbrännandet på kort tid hade antagit. Värst utsatta är två områden på södra stranden nedströms centrala Partille. Vid Finngösabäckens utlopp brändes grov kabel i mycket stora mängder. Ytterligare tvåhundra meter nedströms denna plats skedde bränning vid ett tidigare använt presenningsboende. Omedelbart larmade vi Länsstyrelsen och kommunen. Först efter fyra månader städades de två områdena. Någon verklig sanering har ännu inte skett. Vid högvatten och regnande kan de sannolika tungmetallresterna därför föras ut i Säveån. Så har skett eftersom eldandet har fortsatt och fortsätter. Faktiskt har en andra städning därför behövt genomföras. Härtill kyls materialet genom att dras ner i ån. Vid flera tillfällen har undertecknad vid pågående bränning gjort polisanmälningar. Några utryckningar har emellertid inte skett.

I början av juli månad gjorde vi en andra Länsstyrelseanmälan. I denna betonas laxstammens uppenbara utsatthet samt behovet av kraftfulla förebyggande åtgärder. Detta sagt samtidigt som vi är medvetna om denna brottslighets vida rötter. Vi förvånas över att de smala stigar som i vintras snirklade sig ner till brottsplatserna nu med lätthet kan trafikeras av cyklar med tungt lastade kärror. Så får det inte vara. Vårt blå band är värt allt vårt positiva engagemang, eller hur?

 

Om du rubbar mitt bo ska du mista din ko

Om skators ondska har mycket sagts: de stjäl våra värdesaker, är olycksbringande, är förbundna med häxorna, är den ondes anhang. Ja, mycket har genom århundradena uttalats om våra långstjärtade följeslagare, för tätt inpå oss finns de allt som oftast. Under påskveckan flaxar de förstås iväg till Blåkulla för en tête-a-tête med självaste djävulen. Så självklart skulle de slå klorna i våra eventuella kossor…

Andra skators Blåkullafärder vet jag ingenting om, men mina bevingade tätt-inpå-grannar fanns i alla fall på vår gemensamma hemmaplan i Sävedalen under hela påskhelgen. Idogt snickrade de vidare på den allt större bostaden i toppen på en av Allévägens många härliga lindar. I samma stund som våren överraskade oss med sin storstilade entré var hemmet inflyttningsklart. Alldeles uppenbart sitter deras almanacka i generna. Noll koll har de däremot på den trädbeskärning som kommunen genomför vartannat år. Veckan efter långhelgen var det återigen dags.

Just precis när det kraftiga beskärandet nådde fram till skatboträdet blev jag varse faran, rusade ut och bönföll personalen. Efter en omröstning i arbetslaget blev boet kvar. Den följande eftermiddagen försökte jag idogt – men utan resultat – att förankra omröstningsresultatet hos den ansvarige chefen på sin kommunhusstol. Med en stolt fjäderdräkt förevisade jag det räddade boet när vår föreningsstyrelse samma afton råkade ha ett möte i mitt hem.

Men min, och skatornas, glädje blev kortvarig. Tidigt nästa morgon var boet raserat. Jag får för mig att chefen – som aldrig lyfte på luren – nog inga kossor äger.

Dessa rader handlar i förstone om ett enstaka skatbo, men växer strax till en allmän undran över vårt pedanteri: att alla gräsmattor alltid klipps; att konstgräsmattor alls får finnas; att ogräsbekämpningsmedel är en storsäljare; att våra tätortsnära skogar allt som oftast är parklika…

P.S. För ett antal år sedan häckade den ovanliga turturduvan i vår allé. Det gör den inte längre. Beskärningen drabbar inte bara djävulens anhang.

 

Bjud in framtiden!

Fånga dagen – carpe diem – har allt mera blivit vår tids evergreen: att leva konsumtionsloppan fastän vi vet att grönskan i samma stund blir asfaltsvart.

Ofattbara tider har förrunnit sen den kilometertjocka inlandsisen kluckade bort från vår värld. När Finngösabäcken blev till vår gröna, undersköna, lunga. Om vi i god carpe-diem-anda skildrar denna eon som ett endaste dygn kulverterades vår härliga oas sex minuter före midnatt. Fyra minuter dessförinnan – klockan 23:50 – rullade en första Volvo PV ut från bilfabriken i Torslanda. Detta ödesdigra sammanhang kan aldrig förnekas.

Tre uttalade bilåkarpartier – M, L och S – är beredda att ratta bort från folkets tydligt framröstade vilja. Enligt deras förslag kommer vår tiotusenåriga oas att förödas när portarna slås upp för 6 000 dagliga fordon rakt genom Finngösaravinens återstående hjärta. Denna sotsvarta asfaltssträng har till yttermera visso döpts till Ecoparken. Oj, vad detta ekar illa. För alla vet vi att konsumtionsloppan måste få ett slut.

Detta ska vi stoppa. Sent omsider behöver vi ta vårt förnuft tillfånga och tillsammans vandra, cykla och kollektivåka in i en ljusnande framtid!

Nytidsdemokrat

 

Det brinner i knutarna!

Öppet brev till Partille kommun, polisen och Länsstyrelsen – och till alla oss Säveåvänner.

Ännu för nåt år sen sjöng näktergalen vid Säveån. Varför sjunger den inte i år? Varför har vår magiska kommunfågel, kungsfiskaren, blivit en sällan sedd gäst. Varför har antalet lekande laxar blivit miniminimalt. Väldiga VARFÖR tornar upp sig! Vårt blåa band är uppenbart skärrat. 

I sisådär tiotusen år – i obegripliga trehundra generationer – har Säveån varit vår livsnerv. Så är det inte idag. Vårt blåa band har förvandlats till en krånglig barriär, ett samhällsbyggarproblem. Enorma muskedunder har skövlat och stenlagt stränder. Mera av den varan är på väg. Vi kan ana varför näktergalen flyktat.

Kantnaggandet och hårdgörandet föder vår ekologiska oro, men härtill kommer kabelbrännandet i allt fler insynsskyddade Säveåvrår.

Det dröjde, men fyra(!) månader efter den gångna vinterns massiva eldande ”städades” de två värsta brandhärdarna. En utlovad regelrätt sanering, med ett avlägsnande av alla miljövidriga tungmetaller, har ännu inte påbörjats. Många anmälningar om pågående bränning har gjorts, men ingen polis har ännu synts till. Självklart har detta medverkat till att kabelbrännandet har fortsatt, att en andra ”städning” har behövt genomföras, att nya strandavsnitt har drabbats, att vi idag möter ”cykelvagnsautostrador” ner till de undanskymda vrårna.

Trots alla kontakter med kommunen, polisen och Länsstyrelsen fortsätter den miljövidriga hanteringen. Ärendet bollas mellan parterna. Inte sällan med argumentet att kabelbränning är ett nationellt och internationellt problem. Jovisst är det så, men desto större är anledningen att samarbeta. Idag tycks vårdandet av vårt blåa band hamna nånstans mitt emellan parterna. Nu är det hög tid att jobba ihop; sanera på riktigt; ingripa rappt och tydligt; informera; vägleda oss alla till att anmäla miljövidrigheter; inspirera till ett sant ekologiskt bevarande av vår Natura 2000-juvel. Låt oss, alltså, förebygga istället för att blunda!

Må vårt täta tillsammansjobbande locka näktergalen åter till vår nejd. Vad väntar vi på?

 

Äkta ekoparker och den falskt grönmålade Partillevarianten

Idag finns det 34 riktiga ekoparker i vårt land. Mamman och pappan till dessa viktiga miljöer är Sveaskog och statliga Skogsstyrelsen. Under generationer framöver ska ekoparkerna garantera ett långsiktigt skydd för angelägna natur- och kulturvärden. Tack för detta!

Ekoparkernas ”föräldrar” förstår, förstås, att ekologiska sammanhang alltid är vida och breda. Vårt lands riktiga ekoparker är därför åtminstone 1000 hektar stora. Tack alla kunniga naturvänner för ert brett famnande och långsiktiga engagemang!

I riktiga ekoparker styr de generationsvida ekologiska värdena med självklarhet över de kortsiktiga ekonomiska plånboksmaximeringarna. Tack för dessa viktiga blickar bortom nuet!

Sett i ljuset av dessa ekovisioner skorrar Partille Eco Park sällsamt illa. Här handlar det istället om att kortsiktigt gynna den privatbilism som snarast måste förändras i sina grundvalar. Här handlar det istället om att sarga en grön lunga (19 hektar) som blir allt viktigare för många av oss i takt med att Göteborgsregionen fortsätter att expandera. Här handlar det om ett område som kommunen i en ännu ej offentliggjord Naturvårdsplan beskriver på följande sätt: artrik; inkluderande ett flertal rödlistade arter; exploateringsingrepp bör undvikas; populärt närströvområde; viktigt område för naturstudier.    

Vår Finngösaravin är, alltså, ingen ekopark. Vår Finngösaravin rymmer inga milsvida skogar. Men vår Finngösaravin är Sävedalens friskvårdsoas, vår viktiga längtansnejd. Inte oväntat vill fem av kommunfullmäktiges partier därför bevara koltrastarnas eldorado. Tack för den sången och din så viktiga höströst!

För Föreningen Rädda Finngösaravinen

 

Ojdå, nu blir vår förort en storstad!

Visst har det viskats om Partille Södra Centrum, den otillgängliga bergknallen alldeles kloss an till Slottsmotet. Björnekullarna är ett annat namn för detta ännu naturvilda område mellan E 20, Landvettervägen och Finngösaravinen.

Ännu möter vi här ett stycke orörd natur alldeles kloss an till centrala Partille. Men snart är detta historia om kommunen och ett antal byggherrar får sin vilja igenom. Redan i samband med vår Finngösa-folkomröstning köptes nämligen marken upp av dominanta bostadsbolag. I många år har dessa bidat sin tid, men nu ska exploateringens bullerklanger ljuda.

Redan idag byggs det knakande i vår kommun, men den tänkta förvandlingen av Björnekullarna har helt nya dimensioner. På en hundradel av Partilles yta ska ofattbara 4 000 lägenheter byggas. Detta motsvarar sisådär 10 000 medmänniskor. Ja, detta är tveklösa storstadsambitioner!

En liten jämförelse är på sin plats. En gång i tiden var Svenljunga min hemmavärld. Denna kommuns totala befolkning råkar just uppgå till sisådär 10 000 människor – men på en yta som är femton gånger större än Partilles, eller 1 500 gånger väldigare än Björnekullarna. Om kommunens vildsinta planer förverkligas tar vi det slutliga klivet bort från förortsidyllen. Redan månde Finngösaravinens kloka ugglor förfäras. För allom och envar är det nu hög tid att tänka uggleklokt och välja en rimligare framtidsväg – en naturnära framgångspromenad i stället för den stolliga tjurrusningen.  

Lagomdemokrat

 

Vår vår och inte John Bauers

Visst är våren hjärtevärmande fantastisk med det växande ljuset, de äntligen undanstoppade långkalsongerna, koltrastarnas flöjtande aftonserenader, barnbarnens kortstjälkade vitsippsbuketter…

Ja, vårteckenmängden kan göras härligt lång, men i år är det de oräkneliga små jordkringlorna som fyller mina sinnen. Alla har vi sett dem: ”ringlingarna” som idoghetens daggmaskar för upp ur jordens inre för att mullen återigen ska kunna andas, för att miljarder mikroorganismer ska skapa sina livsrum, för att Moder Jord ska bjuda oss det ekoliv som vi så ofta tar för givet.

Särdeles många ”ringlingar” har vi i år skådat på stråket fram emot komposten. För att vi vintern lång har vandrat här, tryckt samman mullen utan att ge det årstidströtta ekolivet en schyst chans att läka sig självt.

Men nu utför maskarna sina idoga stordåd. En kommande dag har floran och mikrofaunan alldeles säkert lagt grunden för en ännu tåligare närmiljö. De ohållbara alternativen blundar vi förstås inför: konstgräset, asfalten och kemikalierna.

Tillitsfyllda väntar vi istället in maskarnas och mikrolivets underjordiska bravader. Hinner med en sväng till Finngösaravinen, förstås utrustade med rejält räfflade skodon. För vår oas är ju tack och lov ingen park med tuktade träd och tillrättalagda gångar. Här ska vi för evigt möta det sprudlande livet fjärran från John Bauers sagovärld med sina tomtar och troll.

I det risigaste snåret har gärdsmygen redan inrett sin barnkammare. Grodorna gör det lättare för sig. Deras ättelägg får minsann klara sej på egen hand i dikets dypöl. Den allomfattande livsanden sätter som alltid sin lit till att inga nya gruslass ska landa här.

Snår och vinklar och vrår

idag lika väl som igår

ock i morgon om förnuftet rår

då Bauers antika vänner förstår

att allting bättre mår

när mångfalden leva får

Hemkommen går jag kompostsvängen. För fullt rimligt är det ju att kängornas räfflor döljer några småttigheter som kan komma att förgylla vår Mikromoder Jord.

Tillitsfylld ekodemokrat

 

Snart blommar Finngösaravinens vitsippsmängder!

Förra veckan sa fullmäktige ännu en gång ja till en så kallad Eco Park. Detta födde ett omedelbart massmedialt eko, men vad betyder beslutet, egentligen? Jo, ännu ett fjät togs mot ett slutgiltigt sargande av vår lokalt – och regionalt – skyddsvärda tiotusenåriga gröna lunga. Men faktiskt bidde det denna gången inte mycket mera än ett formalistiskt fjät.

I årtionden har vi med kreativt miljöengagemang och ett självklart ekologiskt framtidstänkande satt käpp efter käpp i exploatörernas baklängeshjul. Självklart trodde vi att folkomröstningen satte den slutliga punkten. Särskilt utifrån kommunalrådets löfte, men för två år sen föddes Partille Eco Park. Samma kommunalråd försvarar nu sitt svek med att den så grönmålade skapelsen minsann är mycket mera än en skövlad Finngösaravin. Jovisst, nu planeras det ju även höghusmängder framför småhusen i Södra Sävedalen. Sveket motiveras med två så kallade översiktsplaner. Redan i den första, antagen dryga året efter folkets tydliga val, beskrivs en Finngösaled. Ja, bara Skam kan rangordna sveken.

Förra året bjöds vi möjligheten att kommentera ett så kallat planprogram. Den inlämnade synpunktsmängden var unikt stor. Alla trodde vi väl att kommunen skulle revidera sitt förslag, men så skedde inte. Inget mera än några ”mindre förtydliganden” (citat) har gjorts. Fastän framförallt Länsstyrelsens synpunkter är unikt ifrågasättande. Denna i sammanhanget så viktiga myndighet menar sig inte kunna ta ställning till en exploatering av Finngösaravinen. Varför? Jo, planprogrammet saknar avgörande grunder för bedömningar rörande miljökvalitetsnormer gällande vatten, hälsa, säkerhet samt riksintressen. Tala om bakläxa!

Kan vi framtidskreativa samhällsbyggare härmed slå oss till ro? Alldeles avgjort kan vi vitsippsnjuta ännu ett år. De helt avgörande så kallade detaljplanerna ligger en bra bit framför oss. Härmed har vi alla, ännu en gång, möjligheten att rösta JA till en bevarad Finngösaravin. Förra veckans fullmäktigedebatt vidgade våra valmöjligheter. Nu är det hela fem partier som säjer JA till en framtidsbevarad Finngösaravin: C, KD, MP, SD och V. Valet är ditt!

Valdemokrat

 

Den nya tiden är här: Tänk om?!

I årtionden har vår kommuns dominanta politiker med näbbar och klor kämpat för att förvandla Partille till en förstad. Men allt fler betackar sig för skymmande höghus i Södra Sävedalen, tusentalet bostäder på Björnekullarna, kraftfulla utbyggnader i Råhultsområdet, ett Jerikomot med tänkt utbyggnadspotential, en tunnel från Björndammen till ett Mellbymot, ett sextusenfaldigt bilåkande i den naturnära Finngösaravin…

Vi som älskar Kåhögs kossor, alla djuren vid Jonsereds herrgård, de många vindlande stigarna och koltrastarnas vårserenader vill fortsätta att ”till hälften bo på landet”.

I dagarna har en oenig kommunstyrelse sagt ja till den Finngösaled som vi så tydligt betackade oss för i folkomröstningen. Denna samma vecka har totalt omarbetade planer för Landvettervägen (väg 535) presenterats. Ännu för ett par år sen var tvärförbindelsen mellan E20 och riksväg 40 autostradadyr med en tvåmiljarders prislapp. Nu har kostnaden reducerats till en tiondel och vägen förvandlats till något väsensskilt annorlunda. Av elva åtgärdspunkter handlar nu bara två om att öka framkomligheten för bilar. Istället prioriteras trafiksäkerhet (3 åtgärder), kollektivtrafik (2), viltpassager (2) och cykelvägar (2). Något himlastormande radikalt har alltså inträffat!

Hur kan det då komma sig att den starkt splittrade kommunstyrelsen samma vecka är beredd att offra vår gröna och regionalt naturvärdefulla Finngösalunga genom att bjuda in sextusen dagliga fordon? Finns det en förklaring? Ja, självklart! Kommunen är huvudman för Finngösaleden medan Trafikverket har det avgörande ansvaret för Landvettervägen. Och medan kommunen ännu är gammeldags miljöoklok har det statliga verket insett nödvändigheten av ett framtidshållbart ekologiskt perspektiv. Så nu väntar vi Partillebor på höstens val…

Framtidsdemokrat

 

Öppet brev till (L)juset,

(M)edborgarinflytandet och

(S)anningen

Jo, nog ligger snön ännu kompakt över vår Finngösaravin, men redan spritter det under tjälens skyddande lock. De allra flesta vet ju att om dryga månvarvet kommer vitsippsmattan ännu en gång att välkomna oss i sin oräkneliga ofattbarhet. Därför har talgoxarna redan börjat fila på sina strofer. Fastän de aldrig nånsin har studerat almanackans mänskliga kråkfötter är de pinsamt medvetna om att strax kommer etern att övertas av jublande bofinkscrescendon och koltrastarnas oefterhärmliga aftonserenader.

Ja, naturen vet. Det är bara en och annan människa som är beredd att fylla buketter med växthuseffektens blomster…

För (L)juset är väl(?) redan här, det som varje vår vill väcka till flammande kärlek och (L)ycka. Där (L)ivet väl(?) är heligt och varje övergrepp på den frihetliga (L)ovsången väcker ett inre motstånd.

För (M)edborgarinflytandet är väl(?) grundmurat självklart. Röstandets eviga (M)agi ska väl(?) alltid försvaras. Aldrig nånsin kan det väl(?) bli tal om att revoltera mot en framröstad (M)ajoritet.

För (S)anningen tillhör väl(?) folkets flertal. (S)tyrandet får väl(?) aldrig landa hos en maktägande minoritet. En (S)jälvklart (S)ökande demokrati är väl(?) värd all kamp.

Men hur kunde det då bli så här: att (L)juset, (M)edborgarinflytandet och (S)anningen röstade JA till mörkrets väg. Just precis två veckor före vårdagjämningen.

Vår-demokrat som lusläst kommunstyrelsens protokoll        

 

Den öppna dörrens kultur-rum

I min barndomsvärld låste vi ytterdörren och hängde nyckeln på karmen när vi lämnade tunet. Under min tid i Haga hade jag inte ens en nyckel. Hemkommen noterade jag nån gång smulor på köksbordet och att kylskåpet var lite tunnare än vanligt. En okänd medmänniska var uppenbarligen hungrigare än jag. Så varsågod!

De här minnena bubblar upp när vårt Naturskyddsföreningsmöte abrupt avbryts av en vakt som meddelar att numera stänger Kulturum ännu tidigare. Anledningen är stölder och skadegörelse. Nog förnimmer jag en suck från min själs djup: var det bättre förr…

Men så tänker jag om och tänker nytt. Tänk så mycket mer självklar tvärtomverkligheten är: att vi fyller Kulturum med sprittande och spännande liv – att vi veckan lång och (snudd på) dygnet runt bjuder in människovarats alla möjliga och omöjliga varianter. I vårt kultur-rum ska vi förstås tala och sjunga, viska och skrika, meditera och tjoa, ställa ut men aldrig ställa in. Visst kommer en och annan fördom att krossas när engagemangets vågor går höga, men det priset är värt vår möda när vi inviterar alla till att ständigt och (o)stadigt spela första fiolen.

Så tänk om och tänk nytt: förläng öppettiderna och slå upp portarna på vid gavel. Låt skärmars mängd berätta om våra drömmar och rädslor. Fyll varje vrå med sprillans sprallande visioner. Här är vi statsministrar, Einstein-genier och nån gång skrämda möss. Här spirar och frodas vi i gestaltandet av vår tillsammansframtids alla drömmar och visioner. Här växer vi in i oss själva och ut i världar utan gräns. Här blir det härligt uppenbarat att kulturen – och intet annat än kulturen – i alla tider har varit mänsklighetens roder och segel.   

Låt oss, alltså, i glädje och gamman ila bort ifrån vanlighetens lagomhet och göra det naivt blåögda till våra drivfjädrar och paradis!

Rödögd demokrat     

 

Hjärtinnerligheten tinade upp mina nävar

Hugaligen vilket väder! Snöglopp och genast är 513-bussen, förstås, försenad. Efter tjugo oändligt ensamma kvällsminuter vid Gustavsplatsen, kollektivresevärldens verkliga avkrok, stapplar jag ombord. Med hjärtat snudd på lika isande kallt som nävarna.

Adam sitter nästan längst fram. I somras möttes vi då och då på Kåsjögården: badade och kanotade och flög förstås med drake. Det som alla ensamkommande afghanska ungdomar tycks vara mästare på. Tätare än så har vår relation inte varit. Ändå blir jag omkramad. Det är då han noterar mina iskalla nävar. Och genast masserande tar de mellan sina. När, om nånsin tidigare, har jag upplevt en sån handfast hjärtinnerlighet?

I höstas blev Adam hastigt och olustigt ett år äldre. Hans barnarbetarknän liknar nämligen inte svenska skolelevtentakler. Födelsedagspresenten bestod i att omedelbart kastas ut från Forellen. Vilken lycka att det då fanns ett hjärtevarmt hem i vårt Partille. Här har Adam fått två förskolesyskon. Den gångna veckan blev båda magsjuka. Föräldrarna gjorde sig suckande beredda på vabruariledigheter när ”storebrorsan” påminde om sitt sportlov.

Adams planerade sportaktiviteter ersattes strax av toapassning, thekokande och sängkammarpyssel. Oj, vad det lyste om hans berättande. För alla vill vi betyda något. Alla vill vi bli sedda och älskade.

Svensk vi-bryr-oss-om-demokrat            

 

Det bidde (nästan) ingenting…

Många av oss har mött folksagan om den lille mannen som går till mäster skräddaren med en bit tyg. Han önskar sig en rock. Men det bidde ingen rock och det bidde inga byxor och det bidde ingen väst och det bidde inga vantar. Det bidde ingenting. Var mäster en usel skräddare – eller använde han månne tyget för egna behov…

Den här berättelsen blev skrämmande aktuell under veckans möte i Social- och Arbetsnämnden. Tygbiten utgjordes denna gång av de statliga pengar som skulle använts för våra ensamkommande ungdomars bästa när Migrationsverkets handläggning försenats. Partilles del av kakan blev 2,3 miljoner kronor. Så bra – om pengarna hade hamnat där behoven finns, alltså hos de familjer som utan minsta ekonomiska stöttning öppnar sina hem för ett trettiotal ungdomar som blev bostadslösa när HVB-hemmet på Forellen hastigt och olustigt stängdes. Men nu har mäster skräddaren avslöjats med sleven i syltburken.

I månaders mängd har vi knackat på kommunens dörr. Vi har berättat om andra kommuners hjärtinnerliga göranden. Nämndordföranden utlovade en dialog inför beslutet, men av detta bidde det intet.

Merparten av pengarna avsåg förra året. Redan under den tidiga hösten betonade vi därför att kommunen snarast borde bestämma sig. Men det bidde en utredning. I denna avslöjas nu att merparten av bidraget – dryga 1,5 miljoner – måste ha bokförts under det gångna räkenskapsåret. Så skedde också, men hela summan hamnade i kommunens egen kassakista. I samma stund blev rocken till en väst. Nu återstår 770 000 kronor. Alltid något om inte utredningen föreslagit att även det allra, allra mesta av denna peng ska skyfflas ner i kommunkistan. Frivillighemmen, kyrkan och stödföreningarna kan på sin höjd få dela på 100 000 kronor. Det bidde en tumme…

Vi häpnar, men mest av allt blöder våra hjärtan, förundras vi som medmänniskor och oroar vi oss över att vår mäster skräddare fyller den egna kistan men blundar för våra systrars och bröders behov.

#vi-står-inte-ut

Lars Josefsson

 

Allas kyrka i världen…

(I vår Partille Tidning har två kyrkopolitiker med SD-engagemang skrivit en debattartikel med rubriken "Kyrkan ska hålla sig borta från politiken". Jag håller inte med om detta...) 

Vid vägens bokstavliga slut är jag född. Min pappa grundade socknens bygdegårdsförening. Som nioåring såg jag för första gången en svart människa. På tunet utanför kyrkan höll jag för dryga fyrtio år sen talet till våren under fladdrande blågula fanor.

Nog kunde jag ha blivit nationaldemokrat, men det blev tvärt om. För det självhushållande bondelivets rötter är levandets källa. För bygdegården bjöd in oss alla till den världsomfamnande kulturen. För den svarte mannen såg min nyfikenhet, kom fram och hälsade i hand. För mina ord handlade om människomöten bortom den småskurna rädslan. 

Under en utsatt tonårstid blev min konfirmationspräst en viktig livboj. Oj, vilken glädje det var att ringa till gudstjänst, att välsigna grödorna, att iklädd en skimrande dräkt dela ut oblaterna. Min kyrka fick liv, brydde sig, engagerade sig, gjorde skillnad. Jesus blev en ögonöppnande världsförbättrare.

Visst, genom åren har jag då och då mött kyrkomänniskor med blickana riktade nedåt och bakåt. Men inom mig jublar jag när Partilles samtliga kyrkoherdar och pastorer uttalar sitt bokstavligt gränslösa kärleksbudskap. För världen behöver oss och inte minst behöver vi världen. O, vad jag önskar och hoppas att kyrkan aldrig ska hålla sig borta från livet. Så låt oss gemensamt se till att ”Fädernas kyrka i Norden” växer till allas kyrka i världen…

Svensk globaldemokrat

 

Tänk nytt och tänk om…

Vecka efter vecka har vi mötts av tomma utställningsskärmar på vårt Kulturum, vårt inomhustorg. Eller närmre bestämt finns här några nyuppsatta skyltar som vill lära oss att endast kreativa konstutövare göre sig besvär. Kulturchefen preciserar den nya ordningen med att det kan handla om ”en förskoleklass som klippt snöflingor i papper de vill visa upp”.

Så bra, när växthuseffekten bjuder oss oroande slask! Men fortsättningen är skrämmande: Hädanefter bannlyses allting som närmar sig en politisk agenda. I ett huj försvann därför informationen om att Partille Ecopark tilldelats Naturskyddsföreningens länsförbunds Brännmaneten-utmärkelse. Vågar vi ens hoppas på nya uppskattade utställningar à la: Våra träd, Säveån och Finngösaravinen. Kommer de breda framtidssamtalen hädanefter att portas i vårt kulturhus?

Ja, skam vet: När Kulturums skärmar alltså gapar tomma; när Kyrktorget är en mångårig byggarbetsplats; när Allums västra entré är privat mark; när Willys portal av brandskyddsskäl är en förbjuden mötesplats; när flygbladsutdelande inte tillåts på vårt resecentrum; när kommunens kommunikationschef antyder att de få offentliga utomhusanslagstavlor är på väg bort; när det kommande valårets första fullmäktigesammanträde ställs in då det, enligt ordföranden, inte är ”ekonomiskt försvarbart att bara ha ett sammanträde baserat på motioner och interpellationer”; när vår kommun gång efter gång röstar bort förslag om öppna nämndsammanträden; när vi minns inkallad polis på det fullmäktigemöte när vi för allra första gången skulle närma oss en medborgardialog…

Visst finns det, alltså, anledning att tänka om och tänka nytt: Hur vore det med ”Partilleförslaget”? Att likt vår västra granne jubla över medborgares förbättringsidéer. I Göteborg räcker det med bifall från 200 personer för att ett förslag ska bli politiskt behandlat. Detta motsvarar knappa sju Partillebor. Spännande, eller hur? För ingen kan väl förneka att samtalet är det högsta…

Kulturdemokrat

 

Våra många bröder

Minns vi bibelns berättelse om brodermördaren Kain och den dräpte Abel? Minns vi Herrens ord: Var är din bror? Minns vi svaret: Ska jag ta vara på min bror?

Ja, det ska jag! Ja, det ska vi. För det kunde varit du och jag som fötts i Afghanistan, härjat av inbördeskrig under fyrtio år. Det kunde varit du och jag som föstes ner i den usla gummibåten inför den helvetiska färden över Medelhavet. Det kunde varit du och jag som för två år sen med självklar värme bjöds välkomna till ett nytt hemmaland. Det kunde varit du och jag som äntligen lämnat analfabetismens tomhet och bjudits in i kunskapens tempel.

Det hade kunnat vara du och jag som nu återigen upplever oro och skräck inför framtiden. När deportationerna fortsätter trots regeringsöverenskommelsen. När hoppet ideligen sargas av byråkratins kallhamrande kvarnar.

Våra afghanska bröder fick en fristad på Forellen. En vardaglig trygghet formades tätt intill gymnasiet. Oj, vad det har studerats. När Forellen brådstörtat stängdes räddades flertalet ungdomar av innerliga familjehem – men inte alla. Vi i #vi-står-inte-ut letar ännu efter en dryg handfull hjärtevarma soffor.

Dessa ord hämtar sin näring ur min otyglade frustration över Partilles kommunala byråkrati. Staten har beviljat dryga två miljoner kronor för att våra bröder ska kunna hämtas åter till vår kommun och fortsätta sina studier på Porthällagymnasiet, förutsättningen för ett uppehållstillstånd. Pengarna finns. Behoven är glasklara. Då tillsätter kommunen en utredning!

Vi vill snarast möjligt hämta hem våra bröder. Vi vet att en dagersättning uppgående till 71 kronor inte räcker till dygnets alla måltider, kollektivresandet och förstås inte till en varm vinterjacka. För att inte tala om boendet. Detta vet våra grannkommuner. Detta vet var och en av oss. Vad är det som måste utredas? I självaste juletiden…

Volontärpappan Lars 

 

Ecovägens grymma fortsättning!

Finngösa Parkväg kommer förstås att ljudande eka in i vårt kommande valår. Nog hade vi föreställt oss att kommunen skulle göra allt för att hålla liv i det där grönmålande Ecoparkskonceptet, men vad händer? Jo, för en dryg månad sedan kunde alla vi som vandrar, joggar eller kort och gott vistas i vår härliga gröna lunga häpna över ett osannolikt klavertramp: stigen från Östra Bäckevägens mitt hade plötsligt förvandlats till en kraftfullt makadambelamrad farled med dikningsansatser.

I ett knockoutslag visade kommunen upp sitt rätta ansikte. Vägen har blivit mellan fyra och sex meter bred! I ett tanklöst jehu uppstod det dramatiska slutet för gransångarnas häckningslokal; för gärdsmygarnas, trädgårdssångarnas och ärtsångarnas krypin; för grodäggspölarna; för tuvsävens, buskvickernas och ärtvickernas biotoper och för den rara tulpanlavens unika hemvist.

Varför tvingas vi uppleva detta? Ja, tänk om vi det visste. Det enda svar vi fått är att ett arbetsfordons backspeglar inte skulle komma till skada. Och visst är det väl som så att allting i det ännu levande livet handlar om prioriteringar…

(Här har det funnits ett fotografi taget av Sören Ahlfors, men eftersom detta ställer till det rent datatekniskt så har jag tvingats ta bort det. Fotografiet finns på Rädda Finngösaföreningens Facebook-sida.)

Det kan tilläggas att ingreppet är anmält som ett sannolikt brott mot strandskyddsförordningen. För ecoekot tystnar inte!

Antigrönmålningsdemokrat        

 

Barnen är allas vår framtid!

I vårt Partilleprogram bjuder vi i Naturskyddsföreningen denna höst in till sex söndagsvandringar. Självklart är alla barn då välkomna, men framförallt har vårt uppväxande släkte sina alldeles egna programpunkter, nämligen Natursnokarträffarna. Fyra gånger denna höst vänder vi oss direkt till barnen. Vi har redan rotat efter småkryp samt undersökt livet i en kluckande bäck. I december ska vi göra våra egna tvålar och på nyåret letar vi upp det småliv som gömmer sig under snö och is.

Utöver detta träffas vi utemänniskor en gång i månaden på Kulturum för inomhussamtal om livet och levernet i en hållbar värld. Vid två av dessa tillfällen är temat: Barnen i naturen.

Men vi låter oss inte nöja med detta. Barnen är ju – som sagt – vår framtid. Vi har därför å kommunens vägnar redan skissat på en ansökan om statliga pengar för att skapa en informativ naturstig med ett tydligt barnperspektiv. Härtill är vi beredda att jobba med det praktiska samt att ta ett stort ansvar för den formella slutredovisningen. Ändå säger kommunen nej tack! Varför? Jo, av tidsskäl kan och vill man inte medverka. Vi häpnar och beklagar.

Vår häpnad mattas inte av den här erfarenheten: Redan för gott och väl ett år sedan lämnade vi över ett arkitektritat förslag på ett snokargömsle till kommunen. Vi vill placera ett naturnära krypin tätt inpå Säveån. Gömslet ska i alla avseenden vara anpassat till våra härliga barn och förstås vara naturnära i alla möjliga bemärkelser. En näraliggande förskola har vidtalats och är beredd att vara värd. Naturskyddsföreningen är självklart medveten om strandskyddsproblematiken, men det är inte detta som satt käppar i hjulet. Stoppet handlar om att vi avkrävs en ordinarie bygglovsavgift – en peng som föreningen inte äger.

Till och från får vi för oss att de kommunala motigheterna handlar om att vi med otyglad kraft kämpar för våra barns hållbara framtid. Har vi månne fel?

Partillekretsen av Svenska Naturskyddsföreningen             

 

Du och jag är medmänniskor

Min nyvunne vän heter A. A som i Afghan. A som i Adam, vår första medmänniska. För två år sedan kom A till Sverige. Därför har Migrationsverket bestämt att gårdagen är hans födelsedag. Fastän A vet att han såg dagens ljus mitt i den kallaste vintern. Det exakta datumet vet han däremot inte. A kunde nämligen vare sig läsa eller skriva när han kom till vårt land. A var analfabet för att talibanerna och IS bombade skolan.

Nu har A läst sin första barnbok. Oj, vad han strålar när han berättar detta – att världen plötsligt blivit väldigt mycket större.

Igår fyllde A, alltså, arton svenska år. Vår present till honom var att han redan i arla morgonen tvingades bort från vårt kommunala hem för ensamkommande flyktingbarn i Forellen-huset. Nu bor han på vinden i en tillfällig bostad. Här fick han igår besök av oss i #vi-står-inte-ut-rörelsen. Vi åt och spelade kort.

Redan på eftermiddagen köpte A kyckling och pommes frites. Detta var första gången nånsin som han själv handlade i en affär. Hemma i Afghanistan odlade A nämligen all mat samman med mamman och sina småsyskon. När han berättar om pappans tidiga död får han tårar i ögonen. Under dryga två års tid har A inte haft någon som helst kontakt med sin familj. Sådan är verkligheten för alla analfabeter på fjärran ort. Finns de ens…

I förrgår råkade jag få ett gulnat papper i min hand som rörde en av mina anfäder: en fullmakt undertecknad för nära nog exakt etthundra år sedan. Efter namnet står h p. Detta betyder hand på penna. Även min farmors pappa var nämligen analfabet, men hans längsta resa inskränkte sig till två mil.

Idag –  efter gårdagens födelsedagsflytt till det tillfälliga krypinet – kämpar A vidare på vårt gymnasium. Han vill bli mekaniker, vill bo i ett hemma-hos-boende här i Partille och längtar efter att läsa vuxenböcker.

Mängder av svenska kommuner bjuder A:s före detta landsmän möjligheten att bo kvar på orten under hela skolgången. När väljer vi i Partille samma väg? Vilken nära (?!) framtida dag blir vi klokare än vi var igår?   

Humandemokrat

 

Backa inte in i framtiden!

Svar till kommunalrådet Stefan Svensson om Partille Ecopark

Ja, vi röstade JA till att behålla Finngösaravinen som en tätortsnära grön lunga med uppseendeväckande många rödlistade arter och en ekologisk helhet som expertisen vill förvandla till ett naturskyddsområde.

Ännu en gång får vi till oss att det var få som röstade, nämligen 44 %. Javisst, det kunde ha varit många fler. Det som inte nämns i artikeln är att det totala valdeltagandet i det samtidiga EU-valet var 38 %. Många människor gick alltså till sin vallokal ”bara” för Finngösaravinens skull. Vår gröna lunga är ju så viktig!

Jag är helt överens med Stefan Svensson om att ingen ny folkomröstning ska genomföras. Den är ju redan genomförd och till och med kantad av kommunalrådets löfte om att folkets röst ska gälla.

I intervjun blir det uttalat att Partilles köpenskapscentrum är anledningen till att prognostiserade sex tusen dagliga bilar ska ersätta strömstarens locktoner i vår Finngösaravin. Så lät det minsann inte när Allum klubbades. Tvärtom skulle ett centralt beläget köpcentrum minska bilåkandet. Men nu utgörs intervjuns röda tråd av en odelad lovsång till den otyglade bilismen.

På två generationer har vi gjort oss beroende av bilen. Nu är det hög tid att tänka om, tänka nytt. Att inte backa in i framtiden. Handen på hjärtat, visst är det orimligt att 80% av alla bilresor inom våra tätorter är kortare än fyra kilometer och att hälften av vårt lands samtliga bilresor är kortare än fem kilometer. Strax före skolornas första morgonlektion blir luftmiljön mätbart mycket sämre. Vill vi verkligen ha det såhär?

Jag ser – med andra ord – fram emot att möta Stefan Svensson och alla, alla andra på säkra cykelbanor, på spårvagnen till och från Puketorp, på bussresor längs egna stråk och i härliga promenader längs grönskande alléer.

Ekologipedagog

 

Alla vi tillsammans = Civilsamhället

Allt förändras. Nästa år tillåts kvinnor köra bil i Saudiarabien. Som 58-åring fick min farmor premiärrösta. År 1952 blev jag tack vare en väldig demokratireform medborgare i Axelfors storkommun. I samma stund fick min bygdeviktige politikerpappa för första gången hjälp med det kommunala pappersarbetet. En halvtidstjänst inrättades och civilsamhället premiärnaggades i kanten. En expert – förstås en manlig sådan – anställdes.

Så började det och strax klevs det vidare. Idag sköts nära nog allt av välavlönade proffspolitiker och en högutbildad tjänstemannakader. Parallellt möts vi ”vanliga gräsrötter” av tillbommade nämnddörrar och sekretess.

Så kan arenan beskrivas när världarna bortom vår genomgående så trygga hemmaplan skriker till oss om inbördeskrig, svältkatastrofer och mänskliga infernon. När några tjogtal unga medvandrare landar i vår trygga Partilleoas. Innan storsamhället bryskt bommar igen gränsen. För att vår välfärd bara är vår. Och strax marscherar NMR på våra gator!

Våra tankar går till Forellen och de knappa tjugo ungdomar som ännu bor kvar här. Innan deras 18-årsdagar randas med en välriktad spark i ändan. När den gode mannen försvinner och i många fall även gymnasieskolan.

Men det finns även en hjärtinnerlig sida: människor i civilsamhället som engagerar sig, låser upp sina dörrar och på alla upptänkliga sätt vill medverka till en något varmare och aningen mer kärleksfylld verklighet. Vi vill samarbeta med Forellen, vill exempelvis i förväg veta när vi ska öppna våra famnar, erbjuda den enkla sängplatsen.

Det är då det uppenbaras att vi i civilsamhället är utestängda. Nämndordförandens ord reglar dörren: ”Sekretessen kring dessa ungdomar är en grundbult i vårt arbete.” Fastän vi hjälpare är socionomer, lärare, präster, kuratorer, fritidspolitiker och engagerade medmänniskor.

Men glöm aldrig detta: Allt kan förändras – civilsamhället är redo!

Hjärtedemokrat

         

”Människan är ett djur instängt utanför sin bur”

Bästa vän av vår goda framtid, låt oss med tillförsikt och glädje göra oss hemmastadda i den vision som vår kommun berättar om i Planprogrammet för Partille Ecopark. Så här står det: ”Idag måste vi istället tänka miljövänligt, klimatanpassat och hållbart när det gäller byggande, resande och våra livsstilar”. Bättre än så kan det goda livet inte beskrivas! Varför ser det då så annorlunda på de efterföljande 66 textsidorna? Med höghusbebyggelse istället för framtidsblickande bussförbindelser i Vallhamraområdet. Med en ny trafikled där bilar forsar fram var sjätte sekund istället för vårt promenadstråk längs en lummigt framkluckande Finngösabäck. Handlar allt, måhända, om det där lilla ordet istället…

Så låt oss samtala, tala oss samman, med våra politiker istället för att tiga! Så låt oss kvinno- och mangrant tydliggöra våra miljöbejakande, klimatanpassade och hållbara argument till Partille kommun istället för att framtidslida.    

Så låt oss blicka framåt, lämna tankarna om utestängande burar, kliva in i livet och den härligt hållbara framtiden.

Naturligtvis demokrat

 

Den där naturen!

Nog fångas våra sinnen av koltrastens apriltoner, av rödbröstade domherrar vid juletiden, av musöronsmå björklöv när solen smyger allt högre upp ur vårens horisont, av en läckert målad blåsippsbacke… Men naturen rymmer även spanska skogssniglars mängd och blodsugande fästingar. Kort och gott: Moder Jord är – och måste vara – allomfattande.

Naturen är en bedårande helhet. Det är denna ekologiska smältdegel som är själva grejen. Nog kan vi för ett ögonblick trollbindas av detaljerna, men allt hänger samman. Ordspråket lär oss att alla vill tillbaka till naturen – bara vi slipper gå till fots.

Vi i Naturskyddsföreningens Partillekrets vandrar gärna. På sistone har vi haft många anledningar att strosa runt i vår kommun. Stegen leder oss först till Kåbäckens nedre lopp. Här genomförs en extremt omfattande förvandling av bäckfåran. Parallellt pågår ännu en djupt ingripande åtgärd i samma vattendrag – men uppströms vid Kvastekullas nordliga damm.

Vi vandrar vidare. Framkomna till Säveån bekantar vi oss ännu en gång med det storskaliga byggandet av Yllebron mitt för Kulturum. Vi undrar vad laxarna säger om detta. De som i dessa dagar borde vara på sin väg uppströms för att leka. Plötsligt ser och hör vi då ännu en pågående Säveåaktivitet. Med hjälp av en grävskopa placerad på en enorm ponton överhöljs den norra stranden av ofattbara kullerstensmängder.

Ingrepp efter ingrepp efter ingrepp. Allt med sargande teknikintensiva metoder. Bullrande och i grunden naturomvandlande åtgärder med assistans av väldiga maskiner. Har vårt gröna Partille förvandlats till ett problem där en storskalig teknik uppfattas som den enda räddningen? Har våra paradisiska Partillemiljöer blivit till jobbiga kulisser?

Med dessa tankar i bakhuvudet vandrar vi vidare till Finngösaravinen och går längs det stråk som planprogrammet för Partille Ecopark beskriver som det troligaste vägreservatet. Då blir vi riktigt, riktigt oroliga…

 

Helvetesgapet tätt intill oss

Idogt talas det idag om integration. Ordet som betyder samverkan eller införlivande. Men för att nå hit krävs mer än ord. De helvetiska gapen finns i varje skolklass, i varje idrottsförening, i bostadskön, när lönekuverten öppnas, när välfärden fördelas. Men här och nu tänker vi på de ensamkommande flyktingbarnen. De som har sin tillfälliga asyl på Forellen, de som drabbas av polisingripande med kravallutrustning om en kompis bjuds in på rummet, de som tvingas bort från varje gnutta av trygghet på självaste artonårsdagen: rummet, ekonomin, gode mannen, kompisarna och ofta även skolan.

Hittills i sommar har vi åtta gånger om bjudit in medmänniskor från Tellus alla hörn och vrår till kreativa sommaraktiviteter på kyrkans så generöst öppna Kåsjögården. Självklart har vi badat, men också paddlat, lekt, byggt och flugit drake, sjungit, dansat och varit konstnärer. För att inte tala om fotbollspelandet. Två tillfällen återstår innan vår samverkanssommar är till ända.

Den gångna helgen integrerades några Forellen-killar i det dygnet-runt-dataspelande (LAN) som då genomfördes på Partille Arena. Det hela föddes ur en rejäl fadäs, men förvandlades strax av hjärtevarma ansvariga till ett viktigt införlivande. Faktiskt finns det bud om en kreativ fortsättning. Tack, kära integrerare!

Innerligen gläds vi över de kommunpolitiker som hittills valt införlivandets humanistiska väg.  Vi ser nu fram emot den dag när centerns och liberalernas lokala företrädare väljer att följa sina rikspolitikers integrationslinje.

I ett brett samarbete vill vi nämligen medverka till att ersätta helvetesgapet med ett kreativt boendealternativ för de unga medmänniskor som fyllt arton år och som vill fortsätta med sina studier här hos oss i Partille.

# vi står inte ut, Partille

Lars Josefsson 

 

Rabattens vackra tistel

I midsommarens magiska ljus söker sig blicken till rondellen som bakvägen leder upp mot Partilles slott. Här möter oss en härligt naturlig blomsterprakt. Det är i den miljön som mina ord hämtar sin näring.

Morgonens tidningsartikel finns kvar inom mig: den som i ord och bild berättar att dryga 65 miljoner medmänniskor är på flykt. Före min volontär-tid skulle artikeln med lätthet ha kunnat slinka förbi. Mångt och mycket av det som finns bortom horisonten kan ju blekna. Men nu väcks istället mitt reflekterande.

Tänk om en globalt ”rättvis” andel av oss Partillebor skulle tvingas på flykt. Hur skulle det te sig? Jo, 350 av oss – eller femton skolklasser – skulle då i blodigt tvång ha brutit upp från elände, krig, svält, nöd och död.

Tack och lov är det inte så, men det finns en tung fortsättning. I vårt Partille lever idag ensamkommande flyktingbarn motsvarande fyra skolklasser, alltså ett drygt åttiotal unga människor. Två av dessa fyller arton år nästa månad och tvingas då omedelbart bort från sin relativa trygghet. Om vi inte…

… tar lärdom av Marks kommun och låter ungdomarna finnas kvar ännu en tid.

… låter oss inspireras av Liberalernas krav på att stoppa utvisningarna till det totalt våldshärjade Afghanistan.

… i kreativ samverkan sjunger omtankens humanistiska lov.

Allt detta föds inom mig när blicken smeker rondellens blomsterprakt och landar på en ensam tistel. Växten som vi aktivt odlar och vårdar i vår egen täppa. För att vidga mångfalden, för att tistlar älskas av insekters mängd och för att de taggiga juvelernas sällsamt hemlighetsfyllda attraktionskraft därför blir till det omgivande livets kreativa lycka.

Vi-står-inte-ut/Partillekretsen

Lars Josefsson

 

Rädda Finngösaravinen!

Vi trodde att vår Finngösalunga räddats in i en hållbar framtid. Vi utgick ifrån att folkomröstningens tydliga resultat gällde. Men förra veckan förstod vi att kommunstyrelsens majoritet tänker tvärt om. Det utstakade långsiktiga målet är istället att binda samman Bergsjön med Östra Sjukhus-området via ett nytt Mellbymot och en trafikled alldeles kloss an till den ännu i frihet porlande Finngösabäcken. Hela sextusen fordon ska dygn efter dygn forsa fram genom den gröna lunga som alltsedan inlandsisens tid har format ett unikt ekosystem: en nejd som experter beskriver som skyddsvärd och som så många av oss uppfattar som en angelägen må-bra-källa. Våra två partier säjer därför ett tydligt nej till den nu presenterade planen.

Finngösaleden har hamnat på den politiska arenan samman med den så kallade översiktsplanen. Den som blickar fram emot året 2035. Att kommunen nu bjuder in oss alla till att tänka visionärt applåderar vi gärna. För visioner kan vara bra. Vår vision rymmer näraliggande naturliga lekområden, motionsslingor och rastplatser – alltså just det som Finngösaravinen bjuder oss. Välfärd väcks och växer när våra sinnen fylls av fågelsång och blomsterdoft.

Den nu presenterade planen uttalar att ”vi måste ställa om från dagens resursintensiva vanor till ett förnybart och kretsloppsanpassat samhälle.” Här uttalas även att ”inom Sävedalen ska möjligheterna att ta sig fram till fots, med cykel eller kollektivtrafik vara mer attraktivt än alternativet att köra bil.” Så bra! Hur kan planen då samtidigt uttala att Finngösaleden är ”ett övergripande samhällsintresse”.

Tänk om! Låt oss gemensamt vårda och värna Sävedalens, Partilles och Tellus framtid. Gör barnen, naturen och klimatet till våra hållbara ambassadörer. Respektera folkets tydligt uttalade vilja och forma friska framtidsvisioner för vårt Partille!

(Den här texten - publicerad i Partille Tidning är tillkommen i samverkan mellan Pia Sundh som är Miljöpartist och mej som är Vänsterpartist) 

 

Ett stolligt stall i Jonsered

Ibland säjs det att tiden står stilla. Så kan det i förstone kännas när vi vandrar mellan de majestätiska stenmurarna fram emot Jonsereds herrgård. Innan nuet griper oss. Kanske när en hackspett trummar sin välkomstvirvel på en av vägkantens enorma ekar. De som i femhundra år har vuxit sig väldiga.

Ännu lever vårt besöksmål. Strax kan blicken famna Aspens stränder för att i nästa ögonblick fascineras av rara insekters näringsfång. Våra fingerblommor vill söka sig djupt ner i fårens mjuka värme och kreaturens alla dofter bjuder oss inkännande resor längs sinnenas dolda rum och vrår.

För ännu lever Jonsereds herrgårdsmiljö, men strax på lånad tid, när Partille kommun och dess fastighetsbolag – Partillebo – vill förvandla stallet till ett hotell.

Under fem sekler har Jonsered formats av människor tillhörande en kulturell, social och ekonomisk elit. Länge satte familjen Gibson sina bomärken på samhället och herrgårdsmiljön. Jonsereds fabriker blev till en avgörande kugge i den svenska industrialismens framgångssaga. Järnvägarnas stambanebyggande inleddes här. Säveåns brusande flöde blev strax till skapande elektrisk kraft, arbetarbostäder byggdes sida vid sida med sjukstugan, barnbördshuset och kyrkan. Uppseendeväckande tidigt danades barnen av lärares pekpinnar och inspiration.

Länge svävade patrons ande över Jonsered, men till slut återstod bara den gyllenkantade historien. Samhället somnade in. Idag gnuggar en nymornad prinsessa sina ögon. Allt är klassat som riksintressant för kulturminnesvården, men bakom fasaderna spirar nytt liv.

Även i herrgårdssfären har kreativiteten iklätt sig nya vingar. I huvudbyggnaden huserar Göteborgs Universitet. Trädgården är idag ett besöksmål av högsta dignitet. Ensamt kvar från en gången tid är stallet – det som nu föreslås bli ett mångstjärnigt hotell.

I ett halvt millennium har herrgårdens lagårdar och betesmarker varit självklara hemmaplaner för husdjur av alla de slag. De väl tilltagna åkrarna har plöjt, harvats, såtts och skördats. Därför har den ekologiska väven kunnat tätna. Ingen kall vinterdag har tvingats sätta yxan i en spirande planta. Jonsereds ekologiska värld är därför unik. Snokar vi bortom sammanträdesrummen förvånas vi över en extraordinär mångfald. Det blir uppenbart varför nejden är ett kommunalt naturvårdsområde, ett område av riksintresse för naturvården samt ett EU-sanktionerat så kallat Natura 2000-område. Många oroas och häpnar därför när kommunen vill ersätta lagårdens bås med stjärnbemängda hotellrum. För visst vet vi väl att våra lagårdar är den ekologiska mångfaldens livmödrar. Tuggandet, idisslandet, fisandet och bajsandet är livets källor. Därför finns krypen och insekterna. Därför är fågellivet rikt. Därför flyger fladdermössen i skymningen.

Vi häpnar när länsstyrelsen, efter två justeringar, godkänner planerna. Först plockas vägen med sina karaktärsskapande men juridiskt skyddade stengärsgårdar bort ur ansökan. Ska vi månne flyga? Härtill är det tänkt att två av hotellets rum reserveras för fladdermössen. Vi häpnar. Vem inbillar sig att de lagskyddade djuren blir kvar när fåren ersätts med docenter och sprittande livsmiljöer förvandlas till parkeringsplatser?

Häpna blev vi även när fladdermössens rumsreservation blev till en extremt spridd massmedial nyhet – med undertoner av att detta handlade om ekologi. Uppenbarligen återstår mångfaldiga kliv innan kunskap om livets grunder har blivit till vårt innerliga vetande.

I min värld ska stallet bli kvar med allt sitt mångformigt sprudlande liv. Med aktivt stöd av universitetets breda kunnande fördjupas och tydliggörs det unika ekologiska rummet. Länsstyrelsen och Västra Götalandsregionen bereder vägar för en ekoturism tätt inpå ett storstadscentrum. Men behövs det då inte övernattningsmöjligheterna? Jovisst! Och tänk! Nästa månad öppnar ett hotell nere i Jonsereds samhälle – på gångavstånd från herrgården. Kan det bli bättre än så här…

Partilleboende och styrelseledamot i Naturskyddsförening

 

Demokratin kurrar meningslöst i tomma magar!

Dessa rader var tänkta att hylla vår härliga Finngösaravin, men kraschar istället i en förundrad oro inför vår kommuns hantering av samhällets yppersta diamant – jag tänker förstås på demokratin.

Igår fattade vår kommunstyrelse beslutet om att föreslå byggandet av en väg genom vår ännu så naturnära Finngösaravin. Så skedde alltså stick i stäv mot folkomröstningens tydliga resultat och tvärt emot en allmänt uppfattad hållbar framtidsvision. De politiker som igår drev igenom detta ifrågasatt beslut måste rimligen ha uppseendeväckande och ytterligt kraftfulla argument för sina ståndpunkter: bevekelsegrunder som bokstavligen borde torgföras med pukor och trumpeter. Men så sker inte. Tvärtom! Medborgarkontoret säjer nej när jag ber om det färdiga beslutsunderlaget – alltså efter det att kallelsen gått ut till ett extrainsatt kommunstyrelsesammanträde. Kommunens registrator är lika negativ samt kommunalrådet. Samhällsbyggnadschefen är däremot omedelbart beredd att lämna ut handlingarna men hänvisar till kommunsekreteraren, som säjer nja. Strax uttalar kommunjuristen det slutliga nejet. Varför? Och varför möttes Finngösaföreningen och Naturskyddsföreningen med samma ängsligt instängda besked?

Vi som bor i Partille kommun utgör gemenskapen: kommunen. Så enkelt är det. Våra valda politiker är – och måste förbli – våra handgångna röster. Att vi, som nu, förvägras omedelbar insyn i det som så innerligen berör våra vitsippsbackar och våra barnbarns framtid är följdriktigt djupt oroande. Jag har därför bett kammarrätten bedöma huruvida kommunens besked stämmer överens med den så kallade offentlighetsprincipen.

Låt oss tillsammans vårda vår demokratidiamant. Låt oss gemensamt mota Olle i grind. Låt inte rädslan gro och växa sig stark bak tillbommade styrelserumsdörrar. Låt det öppna samtalet åter skänka tilliten dess oöverträffade vingar.

Demokratidemokrat

 

Upprop till alla oss Finngösavänner!

Aldrig har det varit allvarligare än så här! Nästa vecka offentliggörs de detaljerade planerna på en ny trafikled genom vår Finngösaravin. Så sker när kommunstyrelsen kallas till ett extrainsatt möte. Hittills har det handlat om översiktliga funderingar, men från och med nästa vecka vet vi exakt var teknikerna tänker sig att stödmurarnas många betongfundament ska sarga det vatten som i tiotusen år i frihet har kunnat flöda genom den orörda naturen. Om några få dagar kan planarkitekternas kartor och ingenjörernas tekniska bedömningar berätta om de döda zoner som nu förutsätts ersätta forsärlornas och sävsångarnas revir…

Nu är det upp till oss alla att infria löftena till barnbarnen om att sätta ekologin och den hållbara framtiden i förarsätet. Och på köpet fortsätta vårt plockande av vårliga vitsippsbuketter.

Nu är det hög tid att påminna glömska politiker om folkomröstnings tydliga utslag. Och i samma stund bli inbjudna till koltrastarnas skymningskonserter.

För Föreningen rädda Björndammsdalen och Finngösaravinen

För Naturskyddsföreningens Partillekrets

Lars Josefsson

 

Bärfis och Liten flugsnappare

Som så ofta landar vi i Finngösaravinen. Idag är det förskoleunge Axel som leder oss med sina ögons slukande nyfikenhet. Allt är nytt och spännande. Med oss har vi håvar och specialförstoringsburkar och en väldans massa sökande längtan.

Längs varje stig – nej, varje stigfinnande fjät – finner Axels ögon ännu en juvel: en mygga som inte sticks; en myra med sin förunderligt tredelade kropp; en larv som vill gömma sig under sitt täcke. Hela denna sagolika skattkammare får vi beskriven för oss eftersom våra vandringslärare verkar kunna allting om naturens outsinliga mångfald. Och här i Finngösaravinen är det ingen hejd på skattkammarens väldighet.

Men ingenting går upp mot det som väntar oss strax hitom den forna fårhagen vid Stolts äng: en bärfis med sina spännande färger och sitt fnitterlockande namn. Och tänk att man kan äta almfrön och harsyra. Ja, naturen är sannerligen sagolik.

Den inkännande vuxenheten bestämmer sig strax för att minimera promenaden. Varför vandra längs världens vägar när livet finns här och nu? Därför landar vi vid grillplatsen. Det bittida har vuxit till en ljuvlig förmiddag. Ändå välkomnas vi av morgonrodnadens aurorafjäril. Och tänk att farmors köpekorv är så slukandes delikat just precis här. Undrar just om vi kommande år kan slå oss till ro under grapefruktsträd sprungna ur våra nedpåtade kärnor. Vem vet, Finngösanaturen är magisk.

Titt som tätt sammanstrålar vi med andra vandrare. Allt andas nyfiket lugn och idog fridfullhet när två personer plötsligen kommer emot oss med jäktad jakt i blicken: Har ni sett den? Nej, i denna stund intresserar vi oss mera för bärfisen än den ack så rara Lilla flugsnapparen. Fast egentligen hänger allt ihop. Där det ena lever kan även det andra finna sitt livsrum. Därför vill vi vårda och värna vår levande, leende och lekande upptäckarvärld.

Naturskyddsföreningsmedlemmen Lars Josefsson

 

Människors möten borde vara så…

Han är sjutton år och född i Afghanistan. Då och då har vi träffats på ett göteborgskt Hem för Vård och Boende där jag faddrar sen ett drygt år tillbaka, men mer än så har det hittills inte blivit. Inte förrän i torsdags. Som så ofta var det en sinkadus att vi möttes – inte bara sågs. Jag skulle matteinspirera en tjej från Somalia, men hon var försenad. En stund satt jag därför mol allena. Därför blev jag inviterad till hans vegetariska måltid. Den var smaskig och nyttig. Som ett litet tack ville jag diska även hans tallrik, men tji fick jag. Varför? Jo, av respekt inför den äldre. Oj, vilket spännande samtal som detta födde när två kulturer, mätta och belåtna, ville förstå varann.

Efter en dubbel mattelektion och cykelturen från Högsbo till Sävedalen möttes jag av ett handskrivet brev från den afghanske kille som under det gångna året nått djupast in i mina hjärterötter. Tänk, för sexton månader sen var han en totalt vilsen femtonåring som inte hade en susning om vår värld. Nu författar han sitt första svenska brev. Det är så oklanderligt att jag länge tror att han haft hjälp av en spökskrivare. Efter sexton svenska månader! Fast för egen del räknar han bara fjorton av dessa! Varför? Jo, på sommarlovet lärde han sig ingenting…

Vilken lycka att vara fadder på ett HVB-hem! Vilken olycka för många när merparten av dessa nu stänger. Min blodade tand för mig därför till vårt Partille-dito. Det som finns i Forellen. Här vill jag fortsätta att stödja och stötta, samtala och tala oss samman, integrera i ordets bokstavliga mening: att sammansmälta till en helhet. Betyda något och lära än mycket mera. Men oj så paff och förvånad jag blir när denna dörr inte ens öppnas på glänt!

Människors möte:

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

(Hjalmar Gullberg skrev dessa rader två år före andra världskriget)

Integrationsdemokrat     

 

Vår väldiga och viktiga Sävedalskommun!

Till ytan är Partille vårt lands sjunde minsta kommun och Sävedalen dess ännu mycket mindre västliga del. Hur hänger denna objektiva verklighet samman med rubrikens storvulna ord?

Förklaringen är att vi dagligdags och hejdlöst kliver bortom de ekologiska råmärkena. För handen på hjärtat, hur ofta tänker vi på vattnets livsavgörande kretslopp. Det som via regndroppar, snöflingor och hagelkorn sipprar genom våra kantarellbackar och koltrastsnår för att slutligen landa i Säveån. Det teknokratiska begreppet för det här överlevnadskretsloppet är avrinningsområdet. Plötsligt blir då Sävedalen trehundrafaldigt större än min hemförsamling eller gott och väl fyra gånger väldigare än självaste Orust. Med andra ord är det en väldig massa skogar, åkrar, ängar och asfaltsytor som hänger samman med Säveåns virvlande kluckanden. Arton tusen liter vatten handlar det om – varje sekund.

En oherrans massa politiker och tjänstemänniskor i sex(!) kommuner måste samverka om vår Säveå, och i förlängningen vi människor, ska må bra. Hur vore det om vi vågade tänka i helt andra banor: att låta kommunala gränser bestämmas av vattnets ekologiska flödande: att Säveåns avrinningsområde alltså blir till vår nya Sävedalskommun!

Jag är totalt och fullständigt övertygad om att de ekologiska sammanhangen då skulle inta sin självklara hedersplats i beslutsprocesserna. Finngösabäcken skulle i ett slag avkulverteras och locka ekoturister från när och fjärran. Finns den människa som inte fascineras av öringens lekande?

Om jag, mot all förmodan, skulle ha fel kan vi ta ännu ett ekologiskt kliv: Att vårt härliga Blåa Säveåband får juridiska rättigheter som varje annan levande varelse. Whanganuifloden i Nya Zeeland blev i förra månaden först i världen med detta förebildliga framtidsgrepp. Faktiskt dröjde bara några få veckor innan två indiska floder fick samma utökade skydd mot miljöförstörelse. Står månne Säveån på tur…

Ekovisionär demokrat

 

Kraftsamla kring Göteborgsvägens framtid!

I dryga tjugotalet år har Sävedalens härliga paradgata varit min hemmaplan. Här finns ju allt – detta har varit mitt självklara mantra. Men med handen på hjärtat: Är det så? Saknadens hål har blivit allt tydligare. Jovisst, korvalådan och glasskiosken finns kvar och härtill ytterligare femton (!!) matställen – och fler är på gång. Men vem lever väl av mat allena?

Jovisst finns här ytterligare business. Vi behöver inte gå långt för att finna frisörer eller skönhetssalonger eller fastighetsmäklare. Är det månne de sistnämna som är anledningen till att en handfull mammutar har klampat in på vår gata. Jag tänker förstås på de väldiga gråa bostadsrättskolosserna. Här kan vi verkligen tala om big business: en villa förvandlas i ett jehu till sex eller åtta mångmiljonlägenheter. Och ytterligare elefanter lär vara på gång.

Måhända uppfattas jag som gnällspiksnostalgiker när jag längtar åter till vår bokhandel – men visst behöver vi väl mer än kalorier, tjusiga frisyrer och välfyllda bankkonton. Jag tänker förstås på kulturen i alla dess möjliga och omöjligt krumbuktande former.

Vår Göteborgsväg ropar efter ett sprudlande människovimmel – dygnet om och året runt. Det räcker inte med enstaka jippobetonade marknadsdagar när det spunna sockret kletar och lyckohjulet snurrar fram tomma kolhydratvinster.

Kultur handlar om allas våra möten med allt och alla andra. Därför ska här finnas ett allaktivitetshus. Hur vore det med före detta frikyrkan nedanför Prima? Idag rymmer den lokalen vinterförvarade glassfrysboxar. Visst är det hög tid att dessa tinas upp!

Nog är barnen en framgångsnyckel. Se till att den fantastiska bävern nedanför Kulturum ynglar av sig hit till vårt Sävedalen. Ta så bort cykelbanan och vips finns det plats för spännande gatuaktiviteter: trottorior – vad det nu kan vara för något; socialt placerade tjôtbänkar; marknadsstånd för allt och alla; fasta loppisbord; spännande miniträdgårdar; en fast scen. Eller med andra ord: människomötesplatser för allt och alla!

Men cyklisterna då? Jo, vi får första tjing på gatan när bilar och cyklar samsas på pedaltramparnas villkor. Här och var fungerar ju detta redan i vår hamnstad. Stressade bilister väljer då Tillfällavägen. Redan idag är all tung trafik hänvisad hit.          

Rubrikens kraftsamlarord har jag hämtat från det informationsplakat som Nordea satte upp när de fimpade oss i Sävedalen. Tänk att en nedläggning beskrivs som kraftsamling. Så blir det när business råder och kulturens källor sinar.

 

Tänk om taltrasten kunde prata…

Jo, nog berättar den om vår härliga oas, men inte på vårt tungomål. Eller handlar det om vi är usla lyssnare? Så tänker jag under helgens vandring genom det Finngösaparadis som ännu en gång öppnar sig mot ljusets halvår.

De medvandrare som denna eftermiddag strövar längs Finngösaledens tänkta sträckning tillhör västkustens allra kunnigaste naturförståsigpåare. Oj, så begeistrade de blir när naturen bjuder oss den ena godsaken efter den andra. Vilken grön lunga! De orden blir strax till ett mantra: Vilken grön lunga! Och tänk att allt detta goda finns alldeles tätt inpå en väldans massa människor. Vilken lycka! Vilket guldkorn för den så framtidsviktiga ekoturismen!

Vid Stolts lycka möter vi vårdansande trädkrypare och vingelflygande stjärtmesjuveler i ett och samma blickfång. Från vår vandringsskaras bakersta region tycker jag mig i samma stund urskilja en skrattmås. Finns nu även den fågeln i vårt Finngösaeldorado?

Nej, vi bjuds inget fågelskådarkryss denna eftermiddag. Det är en av våra inbjudna vandrare som plötsligt bubblar över: Det är ju detta som är ekoparken! Vem kan inbilla sig något annat? En människoskapad och från fjärran världar inspirerad Eco Park med engelsk accent kan ju aldrig, aldrig övertrumfa vår härliga verklighet! Självklart är det så!

Oj, vilken paradisisk vandring vi bjuds. Titt som tätt tycker jag mig höra Ronjas vårskrik. Eller är det möjligen en skrikörn…

Ecodemocrat, nej ekodemokrat!           

 

Sju handslag bort finns Jordens alla människor…

”Så snabbt kan de vi är mest rädda om ryckas ifrån oss, livet stanna och allt det som tidigare verkade så viktigt bli helt ovidkommande.” Detta läser jag på förstasidan i dagens GP. Det handlar om den fruktansvärda bussolyckan som drabbat barn från min hembygd – två handslag nära mig!

Bästa Stefan Svensson, Eva Carlsson, Marith Hesse, Jonas Mårdbrink, Marianne Ahlborg, Bert Nygren, Niclas Ylander, Isabelle Asadian Falahieh, Leonel Bylund, Lasse Selander, Matz Dovstrand och Anna Strand, ni är våra valda kommunstyrelsemedmänniskor. I samband med förra veckans kommunfullmäktigesammanträde hade ni möjligheten att möta Timor Sultami, Nazir Nazari och Hafiz Alizadeh, våra medvandrare som presenterades i senaste Partilletidningen. I ännu ett halvår kan vi möta Hafiz på Forellen och i hans skola. Timor och Nazir har just precis blivit myndiga och därför tvingats bort från sina sociala sammanhang. Tack vare varma medmänniskor finns de ännu kvar i vår kommun.

I lördagens manifestation berättade Timor med rinnande tårar om hur hans nära människor rycktes bort från honom, när hans liv stannade upp, när allt annat blev ovidkommande.

Kära politiker, tala med och om de medvandrare som så innerligen vill finnas ett handslag nära oss…

Humandemokrat

 

Översiktsplanen som bidde en tumme!

Tänk så mycket vi behärskar: från atomernas innersta kärnor till kosmos oändliga rymder. Vårt vetande om de handfasta världarna är formidabelt. Vida bortom horisonten och djupt in i mikrokosmos har vi funnit framgångsvägar. Vårt teknologiska kunnande firar ideliga triumfer.

Vem kunde väl för tjugo år sen ana dagens globalt sekundsnabba kommunikationer och att ännu några farsoter håller på att besegras. Låt oss därför hylla nyfikenheten.

Hur kommer vår stora värld att se ut om ytterligare tjugo år och hur speglar sig denna in i vårt Partille? Denna grannlaga uppgift har Översiktsplanens författare brottats med. Har man lyckats? Ja, om ingenting förändras – men hur troligt är detta?

För egen del valde jag att nosa mig framåt längs andra banor: att läsa böcker som inte är grundade i teknologins världar – även om dess budskap är ytterligt jordnära. Låt mig lyfta fram två texter eftersom dessa födde min nyfikna fantasi:

’Trädens hemliga liv’ av Peter Wohlleben klargör att träden under och över jorden kommunicerar med varann, att de aktivt hjälper sin avkomma samt att de till och med har känslor och minnen. Fastän jag är trädkramare med djupa rötter i en bondevärld födde boken nya ekologiska ögon inom mig.

’Alla behöver närhet – så blir framtidens städer’ är skriven av Alexander Ståhle. Bokens tema är att tätorternas uppgift föds i rummen mellan husen. Det är här vi formar de betydelseavgörande mötesplatserna. Boken lyfter fram cyklandet och sätter ett rejält frågetecken efter dagens bilism. För bilen hotar ju inte bara Finngösaravinen, Sävedalens gröna lunga.

De två böckerna har, alltså, helt skilda utgångspunkter. Dess gemensamma nämnare är att torgföra kunskaper och visioner bortom dagens vanligheter. Med rätta kan det därför uttalas att böckerna tydliggör det som borde ha varit översiktsplaneringens mening och mål.

Men först som sist begriper jag inte det demokratiska sveket: våra folkvaldas kompakta tystnad…

Alternativdemokrat

 

Säveån - vår flödande resurs

Vårt härliga blåa band kommer långväga ifrån och rinner vidare ut i havet. Att kalla Säveån för vår å blir därför bara korrekt om vi ser oss själva som en del av alltet. Och det gör vi väl... Faktiskt är Säveåns så kallade avrinningsområde hela 116 gånger större än vår kommuns yta.

Partille finns för att Säveån "alltid" har funnits. Så är det ju! Det var i och omkring åns kringelkrokande lopp som våra anmödrar och anfäder i historiens dunkel fann sin näringsrika föda. Långt senare skulle dalgången bjuda bördig mylla. Så småningom döptes vattendraget till Säveån för dess sävliga framfarts skull. Så skedde fastän så mycket spännande och viktigt har sett dagens ljus där ån istället lekt på sitt ivrigt tumlande sätt.

I nutiden är det svårt att vara en levande å när Partilles Citymark har blivit guld värd för att allting "måste" få plats. För alldeles kloss an till sockerbiten Säveån vill verkligen allting finnas: växter, djur och vi människor förstås. Vi som kallas oss naturvänner - vi som ständigt blir allt fler - kan plötsligt uppfattas som nejsägare.

Inför vår pågående utställning om Säveån på Partilles Kulturum tog vi oss uppströms till Alingsås. Här finner vi en aningen smalare å, men framförallt miljöer där vi natursnokar kan känna oss som fiskarna i vattnet. Oj, så mångfaldslummigt här är! Oj, så tätt inpå ån det spännande livet finns! Oj, så många sköna gröna oaser som här har skapats eller fått finnas kvar!

Vi återvänder till Partille med livfyllda idéer - att vi alla ska bli jasägare: säja ja till hållbar mångfald i varje vrå av vår värld; säga ja till vår flödande Säveåresurs.

Väl mött vid Säveån - vårt blåa band!