Det första kapitlet: Varför och därför

Varför skall man uti skolan gå?

Trevligare kan man hitta på.

Ty vad som är riktigt,

roligt och viktigt,

kunde man nog lära sig ändå.

Så här inleddes min första egna skolbok. Den hette ’Roliga läseboken’. Min fröken, som även var min mamma, har med sin skolade handstil skrivit mitt namn med röd penna på pärmens insida.

 Idag är skolan humorbefriad. Den vill vara seriös och duktig, men gravallvar är en usel lekkamrat. Det är de fantasibelamrade upptågen som utvecklar våra unga hjärnor och göder morgondagens vuxna kreativitet. Så synd, så förödande, att skolans styresmän aldrig lärde sig den läxan.

 Bortom detta inledande avsnitt kommer du bara att skymta ordet politik, även om skolans framtid självklart är en politisk fråga. Låt mig omedelbart uttala att jag är betryckt över den störtskur av hugskott som sedan en tid tillbaka likt en tsunami forsar fram över utbildnings-Sverige: Inte för förvandlingsviljan i sig, men för den människosyn som kikar fram bakom de förmenta reformerna.

 Du står vid porten till ett trettiotal medmänniskors berättelser om vår svenska skola. Men det kan nog även sägas att mitt pedagogiska testamente ryms mellan bokens pärmar. Med ordens hjälp vill jag magasinera en glädje över skolans många möten, men även bearbeta en växande frustration över likriktningens och den brådmogna intellektualismens kyla. Inom mig har jag lass av eufori men även sjok av sorg. Så är det väl alltid med det som verkligen berör oss.

 Allra mest kommer du att möta oron över vart vi är på väg – vart vi förs. För så känns det: att vi elever och vi lärare utifrån rycks upp ur våra sammanhang. Tiden för skratt, tårar, lek och reflektion ersätts med hetsigt frampressad och konkurrensmässigt grundad måluppfyllelse. Det är som om vi alla ska danas till ja-sägande entreprenörer. Lydiga elever och lärare har en hög dagsnotering.

 Jag vill beröra din själ. Samman med elever och kollegor bjuder jag in dig till personliga betraktelser över vår skola. Jag föreställer mig att speglingarna gör avtryck. Att de blir ifrågasatta. Att de utmanar dig. Att de får dig att tänka till, känna in och grabba tag.

 Min avsikt är att locka fram dina egna svunna – eller vunna – minnen. Mina ord vill vara konservöppnarens, lika mycket som forskarens. Jag hoppas, alltså, att berättelserna utmanar dig, att du berörs. Att vi, enskilt och tillsammans, ska reagera. Och omedelbart sluter sig cirkeln: Vi hamnar på den politiska arenan: Kanske inte som politiker, men som medmänniskor och aktiva samhällsmedborgare.

 Jag vill att textens människonära berättelser ska forma motbilder till den forskning som tror sig kunna beskriva verkligheten med statistik och medelvärden. För egen del har jag nämligen aldrig träffat på någon lagom medelelev.

 Det ingick inte i min uttalade ungdomsplan att bli lärare. I konsekvensens namn har jag heller ingen lärarutbildning. Men redan efter en hastig blick i backspegeln måste jag konstatera att mitt långa yrkesliv till allra största delen har kantats av skolbänkar, katedrar och svarta tavlor – även om jag har gjort mina utbrytningsförsök. För så här ser min så kallade skolkarriär ut: Jag har gått i den gamla folkskolan, jag hade betyg från första klass; så småningom hamnade jag i en realskola – till råga på köpet en internatskola; arton år gammal, eller snarare ung, står jag för första gången bakom en kateder; jag har undervisat på universitetet, gymnasiet, grundskolan samt funnits med i förskolan; jag har varit lärare i den statliga skolan, i den kommunala skolan, i privatskolor, i Sveriges första kooperativa skola, i friskolor, på ett behandlingshem samt på ett fängelse; två skolor har sett dagens ljus med min aktiva medverkan; upptill all denna egna erfarenhet var min mamma alltså folkskollärare och jag har försökt att vara aktiv i mina barns skolsammanhang, bland annat vikarierade jag i min dotters klass när den seglade vind för våg; som avslutande kryddning på denna buffé har jag även varit skolpolitiker på kommunal nivå samt torgfört en hel del tyckanden på diverse insändarsidor. Allt detta finns inbakat i den kompott som du just nu har fått dig serverad.

 Var så god! Jag vill tro att anrättningen ska påverka dig. Som sig bör är det en elev som står i portgången.

 Låt oss leva för att minnas, inte för att glömma…