Många ord säjs och har sagts om ord. Bland annat dessa: I begynnelsen var ordet. Nog kan såna ord kännas både lockande och överväldigande. Och vem öppnar väl munnen när livsuppgiften säjs vara att söka de ord som går från hjärta till hjärta, att orden bevingar våra sinnen samt att orden lever längre än gärningarna.

Men även annat har sagts om våra ord: Att ju fler de blir, desto större blir tomheten. Eller vad säjs om denna bevingade bemärkelse: Att vår värld är överbefolkad av ord.

Som alltid finns det alltså skilda meningar. Kanske är det just detta som är ordens uppgift: att forma mötesplatser mellan dej och mej, mellan ditt jag och mitt. Att knixande och tricksande bygga tillsammansslott som gör världen förståelig.

Här och nu bjuds du in till ett möte med många av mina ord. I årtionden har jag ordat. I klassrum, i talarstolar och med tangenttryck. Stora tjocka böcker har det blivit, men också hundratals insändare och krönikor. Här följer ett gäng korta texter:

                                                 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

ord

 

ord om smått och stort

om sånt som varit

om det som är

om aningar av kommande dagrar

 

ord sprungna ur livets kringelikrokar

ur skratt och glädje

ur oro och ilska

 

kort och gott:

funderingsfullmatade reflektioner

 

ord

 

bokstavsmöten som vill gro till inre bilder

spegla det väldiga:

ditt och mitt möte

vår tillsammansstund

kampen för världarnas gång

 

ord

 

Vi möts i Stan!

Min uppväxtvärld fanns vid vägens slut. Mina lekkamrater var lammen och kalvarna. Ingen bil hade vi. Handelsplan i Ambjörnarp blev därför min barndoms Stad, Ja, Stad med stort S. Hit cyklade jag för att uppfyllas av julskyltningen. För här fanns ju allt: bio, fik, den spännande brandbilen, en handfull affärer, dubbla bensinstationer, bank och härtill tåget som ett par gånger varje dag tuffade mot Borås – den enorma Metropolen där vi köpte julklapparna och de examensskor som långt om länge blev lagom. Dryga decenniet senare skulle jag landa här. Lyssna live på Beatles, erövra familjens första studentmössa och bli infanterist innan totalvägrandet slog rot inom mej. Borås blev kort och gott min nya Stad. 

Men mycket vill ha mer. Med purfärskt körkort och tre kompisar i Ford Cortinan gjordes premiärturen till Göteborg. Boxarlegenden Sonny Liston lockade oss till Nya Ullevi. Det var vänstertrafik och rusningstid när den darrige chauffören skulle besegra Korsvägen, den tidens trafikinferno. Med en registreringsskylt som skrek ut min P-bondetillhörighet: Älvsborgare och Elfsborgare. Det blev, förstås, stopp. Mitt på spårvagnsspåret! Ännu minns jag kompisarnas hånflin, spårvagnsförarens ilska signal och O-bilisternas blickar. Inte lindrades plågan när jag halvvägs genom rondellen upprepade mitt grymma misstag…

Ändå blev jag göteborgare. Strax fick vi nya registreringsskyltar och min kindbo-dialekt klingade bort. En ny tids anonymitet landade också i mej. Som kommunanställd planerare och parallell aktivist tvingades jag stämpla ut från jobbet för att förhandla med min arbetsgivare. Tufft! Med locktoner från mina allt vagare rötter sa jag därför upp mej och blev minibonde på Hisingen. Vad hade hänt om jag orkat sitta kvar på de dubbla stolarna?

Allt mer sällan sågs vi i Stan. För inte var väl Tuve en Stad. Och avgjort inte Gårdsten där jag strax blev bagare, eller Bergsjön där jag blev lärare eller Sävedalen där jag nutidslever och verkar.

Jag är alltså Partillebo, men inte ens Allum får mej att kalla Kyrktorget för Stan. För Stan är så mycket mera än Mammons tempel – väl faktiskt dess absoluta motsats. Stan är pulsen och pausen, siktfältet och det öppet inbjudande rummet. Allt det som jag en gång i tiden mötte på Handelsplan i Ambjörnarp! Platser där vi andas livet och alltet; upplever hur meningsfullheten kommer oss till mötes fastän vi är omvälvda av levandets virrvarriga mångfald. Eller just därför. För att vi befinner oss i den kulturella smältdegeln. Är omslutna av den aura som bjuder oss blickfång fjärran bortom nuets småskurenhet: rum som andas av förväntningar…

Så låt oss kämpa för denna vår Stad. Den som vi möter under den göteborgska Kulturkalasveckan. Den som tillfälligt poppar upp i Hammarkullen under en magisk majhelg. När börsen och cv:n inte betyder ett jota. Det är denna Stad som vi måste förmera. Föda och göda i Tuve, i Gårdsten, i Bergsjön och i Partille. Som självklart ska smälla högre än Biskopsgårdens djävulusiska granater. Visst är det min och din uppgift att fixa detta…

(Ambjörnarp är en socken i nuvarande Tranemo kommun.)

 

Solen kysser oss alla

En gång i tiden lekte jag med mina kusiner på granngården Tosthult i Ambjörnarps socken. Även under sommarhalvåret var det tidig hemgång för morbror Uno gick och la sej vid åttasnåret. Han stod nämligen upp redan klockan fyra. Detta var kossornas rytm och blev härmed till hans vana. Uno var bokstavligt talat uppe med tuppen – eller snarare med solen.

I min nutida storstadsomgivning verkar det tvärtom vara rimligt och rätt att ge sej ut i nöjesvimlet efter midnatt. Mina bondpojksnedärvda vanor har nättopp blivit till en historia som tisslande förs vidare: ”Jo, det är faktiskt sant! Helst går han och lägger sej vid tio och vaknar vid halvsexsnåret. Och inte ligger han och drar sej – fastän han är pensionär!”

Ibland får jag för mej att vi mobbar solen. D-vitaminerna köper vi på burk och solbrännan inhandlar vi i solariet. Inte ens klockslaget bestäms längre av vår stjärna. Här gäller istället EU:s vinglande sommartid. Den som vill få oss att spendera dyra kronor och euron under den extra skymningstimman.

Annat var det förr: I hela femton års tid kämpade Sveriges politiska grädda med frågan huruvida Stockholms soltid eller Göteborgs soltid skulle gälla. Det skiljer nämligen 24 solminuter. Detta blev krångligt när tågen började rulla. Under en period använde sej järnvägens klockor därför av dubbla minutvisare! Jo, detta är faktiskt sant. Lika sant som att jag helst kryper till kojs vid tiotiden om aftonen och att mina ur under årtionden aldrig ställdes om till sommartid…

Ännu fascineras jag av månens faser och mina få norrskensnätter är bokstavligt talat elektrifierade. Natten när pappa väckte mej för att visa den väldiga kometsvansen glömmer jag aldrig och onsdagen den 30 juni 1954 är inristad i mitt minneskabinett: när jag stod på lagårdsbacken med mitt hemmasotade skyddsglas; när vår stjärna försvann i en total solförmörkelse; när ardennerhästen Balder tosig rusade runt i sin hage. Och ännu efter trettio långa år kan jag peka ut den odlingslycka där jag för allra första gången såg Saturnus ringar genom min fågelkikare.

För bortom stormarknaderna och galleriorna är väl detta den eviga sanningen: kosmos är alltings ursprung och ingenting annat än solen kysser oss till liv. Även om vi råkar blunda och timman blivit sen...

 

Tänk, alla är vi lika och olika!

Sommarens hängmattelitteratur har bland annat bestått i Lasse Bergs trilogi om våra gemensamma mänskliga rötter i Kalahariöknen i södra Afrika. Visst är det spännande att vi alla i grund och botten är afrikaner. Och nog kittlar det fantasin att än i denna dag finns här en människospillra som lever det liv som vi alla levde för tiotusentals år sen. När vi inte var bofasta – när vi vandrade dit maten kallade oss. När vi arbetade sisådär tre à fyra timmar om dan. När vi ägnade dygnets allra mesta tid åt att samtala, sjunga och dansa. När gruppens samspel betydde allt. När det var den ålderstigne mannens pilspets som fällde det välsignat mättande bytesdjuret – inte den som råkade hålla i pilbågen. Nog har vi mycket att lära av allas våra rötter…

Längs mer eller mindre krokiga vägar har du och jag hamnat sida vid sida i Partille. Själv kommer jag från Örsås socken och tillhör härmed en verklig minoritet. Jag kan just undra om någon av er, kära grannar, har nutida rötter i Kalahariöknen?

Mitt språk är kindbo-dialekten. Modersmjölken har bjudit mej ord och fraser som är unika. Som jag är stolt över. Ord som beskriver den verklighet som mina förfäder har upplevt och berättat om. Ord som ger färg och form åt Örsåsbors sätt att tänka och fungera. Idag lyfter forskare fram flerspråkigheten som en viktig grund för mänsklig kreativitet – att det är våra skilda språk som föder spännande och härligt olikartade tankespår. Att det är våra varierande ord som uppfinner och upptäcker nya världar.

Det lär finnas dryga sextusen olika språk på vår gemensamma planet. Vilken gåva! Och härtill klingar den härliga kindbo-dialekten…

Mångfaldsdemokraten

(De många texter undertecknar jag förstås alltid med mitt namn, men dessutom ofta med nån sorts ”förklarande” tillägg. Faktiskt har jag aldrig använt mej av en signatur. Det gäller ju att stå för sina ord, eller hur…

Örsås är min födelseförsamling. Örsås ligger i nuvarande Svenljunga kommun och gränsar till Ambjörnarps församling där jag gick i skola. Såväl Örsås som Ambjörnarp ingår i Kinds härad i Sjuhäradsbygden. Här talar vi kindbo-dialekt.)

 

Våra olika vårar

Jag är barnsfödd i Örsås socken. Här lever min bror där vägen tar slut. Själv bor jag vid Sävedalens affärsgata, alltså med tolv minuters kollektivresenärhet till göteborgska Avenyn. Min urbaniseringsresa skänker mej hisnande möjligheter att känna mej hemma i två totalt väsensskilda världar.

Nyligen strosade jag runt i Göteborgs innerstad samman med en före detta arbetskamrat. Vår möteseftermiddag sammanföll med den stund när våren kom till stan. Därför vimlade det av solglasögonutsmyckade unga individer. Ett enda blickfång kunde med lätthet rymma långt fler människor än samtliga kvarboende i min barndoms församling. Så täta var vårskarorna att min vän och jag länge tvingades leta efter en någorlunda samtalsvänlig kafémiljö. Slutligen fann vi vår asyl. Halvt skrikande kunde jag äntligen berätta om min barndoms grannby. Den som krymper. Stjärnebo heter den, vilket fantastiskt namn. Här strålar verkligen Vintergatan. Det närmsta gatljuset är nämligen många kilometer fjärran.

Stjärnebo har aldrig varit en metropol, men ännu när jag var barn bodde här dryga två dussin människor. Under ett pärlband av århundraden har mänsklig kultur slagit rot och utvecklats. Alla husdjur och årstidernas gång har avsatt sina ännu så tydliga spår. En gång i tiden fanns här kvarn, smedja och såg. När dessa rader nedtecknas består byns totala befolkning av två ensamboende pensionärer. Därför återvänder nu vildmarkens djur till de en gång i tiden så mödosamt uppbrutna tegarna. Inte ens en katt finns här, så mössen har nog blivit fler.

Ett par dar efter Avenylördagen gjorde jag ännu ett besök i Stjärnebo. Min värd mötte mej på lagårdsbacken. Här blev vi stående. Vi hörde talgoxarnas vårvioliner från den väldiga vårdträdslönnen. Orrarnas spelande rullade emot oss från den ännu öppna myren i nordost. Ett högrest tranpar spankulerade förbi och strax även tre älgar.

Det är en sann lycka att vara välkomnad i helt skilda världar. Jag vill så gärna tro att Stjärnebo blir kvar, att byn inte förvandlas till ett nostalgiskt minnesmärke. Att orrarnas vårspel ska fortsätta att kittla våra sinnen. Att deras existens inte reduceras till exotiska framträdanden i tevenaturprogram. Men visst kommer den så kallade utvecklingen att ha sin gång. Allt fler människor kommer att fira vårljuset med kaffe latte på en trång utomhusservering. Med porslinsklirr och ett mullrande myller av människoröster. Men mitt vårskrik kommer för all framtid att födas ur koltrastens joddlande och det allra första biets vinglande färd fram emot en nyss utslagen vintergäck.

 

Så småningom – julen kom…

Det var nog faster Alfild som var vår första tomte. Fastän det var trångt runt julaftonsbordet hade hon det bästa sinnelaget. Hon pratade inte om havretröskande och massavedspriser. Fastän vuxenvärlden sällan ljöd i dur var de pärlbandsmånga juldagarna härliga. Klapparna gjorde väl sitt till – men mest handlade det om alla julkalasen, om mumsiga klenäter och struvor, om knäck och kolor utan tandläkarinspirerade vuxengränser. Ja, de goda dygnen var många och tunen nättopp gränslösa.

Prick klockan tolv på julaftonen satte festandet igång. Då var havreneken på plats och farbror Karl kom in i till oss med sin apelsinpåse. Den som grannarna i Västergården hämtat hem från tant Evas affär i Assmebro. Solfrukterna var vår käre farbrors exotiska julfestlighet.

För inte fanns det nån julgran när farbror Karl var barn. Fastän dessa växte så tätt inpå tegarna föddes juleträdet i fjärran Tyskland. Ursprungligen hängdes det då i taket för att minna om den heliga treenigheten – granen är ju triangelformad. Jultomten är också en sentida invandrare. Denne givmilde figur har sina rötter i den helige Nikolaus. Han som en gång i tiden bodde i Mindre Asien, alltså i nuvarande Turkiet. Tomtens nutida klädedräkt skapades av amerikanska Coca Cola. Innan denne röddressade och yvigt vitskäggige tomte föddes var det Nikolaus bock som klappade på dörren. Den första julkrubban fanns i Italien. Tjugondag Knut minner om ett danskt mord för niohundra år sen. Julkorten stammar från England och de allra första julklapparna fanns visst i antika Rom. Under farbror Karls barnaår existerade inte ens adventsljusstaken.

Vår svenska jul är alltså totalt och fullständigt global. Somt är snudd på samtida medan annat har millennier på nacken. De första pepparkakorna bakades för fyratusen år sen i nutida Irak. Att dessa gör oss snälla hänger samman med en dansk kung som var på uselt humör för femhundra år sen. Han lär ha blivit godmodigare av de kryddiga kakorna.

Julens glädje flätar oss alltså samman med Turkiet, Irak och mången annan fjärran trakt. Detta berättar jag gärna för mina ensamkommande fadderbarn: att världen är vår tillsammansgåva.

P.S. Visst har vi våra ”egna” traditioner: Lucian har på nåt underligt sätt försvenskats. Julmusten lär däremot vara äktsvensk och nog också de vikingatida grisfötter som faster Alfild och jag mumsade på…

 

Visst finns tomten

Martin, mitt syskonbarn och släktens dåtida enda barnbarn, var på dagen fem år och två månader. Han hade börjat tvivla. Enligt ett ihärdigt dagisrykte fanns inte tomten…

Rykten är ju inte att leka med, så här gällde det att snarast möjligt reparera barnatron. Det föll på min lott, som morbror att träda ut på sanningens arena. Redan på förmiddan hade jag i lönndom transporterat ut den överfulla säcken, tomtemunderingen, sminket och en spegel till vedboden. När resten av storfamiljen bänkade sej framför tevens Disneytomte smög jag så ut i den begynnande vinternatten.

Det visade sej att jag bara behövde dryga tjugo minuter för att träda in i min nya roll. Utomhusväntan blev därför både kylslagen och tålamodsprövande. Men äntligen slog så klockan fyra. Bengt Feldreich gnolade väl som vanligt sin visa medan jag tände lyktan för att med medvetet irrande steg söka mej fram emot ”Finns-här-några-snälla-barn-porten”.

Jo, han hade varit snäll. Snällare än alla andra i storfamiljen tillsammans om presentmängden var en rättvisande måttstock. Mitt syskonbarns tomtemöte var inledningsvis riktigt rejält ängsligt. Men med lavinartat växande klappmängd blev det strax euforiskt. Hela tiden var dock blicken storögt registrerande.

När aftonen sent omsider blev till sängdags kunde Martin med tydlig tillfredställelse meddela följande till sin mamma: Jo, tomten finns. Men gott och väl halvvägs mot nästa magiska möte – det med John Blund – avrundade han sin nyvunna erfarenhet: Men han hade Lars händer…

Sävedalstomten

 

Med önskan om julefrid i tomtesäcken

”Vi kan väl ses efter jul när allt lugnat ner sej.” Det är de orden som har fått mej att reflektera.

En gång för väldigt länge sen föddes en alldeles särskild liten människa. Så började vår tideräkning. Allt sen dess har vi firat det barnets födelsedag med många tankar och ett växande antal gåvor.

Även i mitt lantliga föräldrahem låg julstressen på lur. Vårens lilla kulting skulle bli till rullsylta, grisfötter och julkorv. Lutfisken skulle förvandlas från en torr planka till ännu ett julmåste. Men när amerikaklockan på julafton slog sina tolv slag inträdde den stora friden.

Då var allt fejat och färdigt. I tretton långa dar hade vi tid för varann. Omtanken var viktigare än gåvorna. När mjölkningen var överstökad vandrade vi varje eftermiddag till ännu en gård för att möta medmänniskor i julglädjens tecken.

Nej, jag är ingen nostalgiker, men jag kommer aldrig att förlika mej med julen som en prylmarknad. Jag vägrar förstå hur vi genomsnittligt konsumerar för sisådär åttatusen kronor under julmånaden. Jag kan just undra vad det där särskilda barnet tänker om detta.  

Idag är vår stora värld så fattbart nära. Sju handslag bort vet jag om vårt jordklots alla medmänniskor. Är det därför vi stressar. För att vi inte vill lyssna till de drömmar som tvåhundratjugofem tusen barn bär i sina hjärtan innan de svälter ihjäl under juldagarna.

Tänk om vi tänker om. Om omtanke och julefrid får fylla tomtesäcken.

En Sävedalsbo som gärna klappar på kinden

 

En God Jul för alla

Hejsan hoppsan, fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla’. Kommer du ihåg den här julvisan. Hoppas att din jul är go’ och gla’.

När de här raderna ursprungligen sattes på pränt var jag en av nutidens många fria fåglar. Ändå har min före detta och jag genom årens långa lopp försökt att skapa julefrid för barnens skull – för vår framtid. Därför firar vi också i år samman med sonen och dottern, fastän båda nu är vuxna. Vi möts hemma hos den kvinna som är barnens mamma, men som jag sen ett kvartsekel tillbaka inte längre kallar min fru. Självklart är min dotters dotter med och dotterns sambo samt hans dotter som ju är min dotters styvbarn och mitt bonusbarnbarn.

När vi smaskar oss igenom vår vegetariska meny så sker detta samman med min dotters sambos mamma, hon är ju mitt barnbarns farmor. Min dotters sambos före detta sambo får även hon sin ranson av grönkålen. Hon som är mamma till mitt bonusbarnbarn. Denna kvinnas syster möter jag nära nog bara på jularna, men hellre sällan än aldrig. Vi har ju vårt sammanhang eftersom hon är min dotters sambos före detta svägerska. Förra året kunde min dotters sambos före detta svärmor inte komma, men i år ser jag fram emot ett ljuvligt julmöte.

Lagom till kaffet kommer även min dotters före detta sambo. Under en handfull år var han ju min svärson. Han är aningen stressad eftersom han även ska julaftonsbesöka min dotters före detta svärfars mamma. Tre trevliga timmar blir det i alla fall.

Lycklig är jag över att vi år efter år finns vid varandras sidor och med förväntan väljer att mötas bortom separationernas eländen. Visst förutsätter detta ett kreativt mått av tillit och en uppsjö av god vilja. Men vi är väl alla värda en fröjdefull jul, eller hur? Allra mest borde detta förstås få gälla för världens alla barn, de som utan förskyllan har blivit offer för den förmenta vuxenhetens tillkortakommanden.  

Sävedalstomten

Barnbarnsglädjen

I månad efter månad har jag kunnat förbereda mej. Ändå överväldigades jag totalt och fullständigt av min dotters ord i telefonen: ”Pappa, du har blivit morfar.” Aldrig har tårarna strömmat så här. Under långt över timman var min själ så fylld av översvallande lycka att allt och alltet virvlande runt. En hjärtekramande karusell där livets mening spelades upp: Det himlasända miraklet – en ny liten medmänniska. Jag skuttade, skrattade och grät i gudarnas väldiga fotspår.

Åter flödade lyckotårarna när barnafadern nästföljande dag bar fram lillan till oss som samlats i sjukhuskorridoren. Och ännu mycket mera skvalade det när min dotter kom vaggande. Snart satt vi alla – mamman, pappan, storasystern, mormor, farmor, min kärlek och jag – i en förtrollad krets runt den lilla nya världsmedborgaren.

Vi smaskade på söta sockerärtor och pyramidal Toblerone. Fiket var nämligen semesterstängt. Storasystern fick öva sej i sin nya roll. Hon bjöds isglass, mycken kärlek och smultron trädda på strå. Tiden andades på ett nytt och ovanligt behagligt sätt. Barnbarnets fingrar var så små, men nog redan som pianohänder. Fötterna var så näpet långa på världens allra vackraste barnbarn. I en dryg timma fördes hon vidare: runt, runt i vår lilla krets. Hela tiden sov hon – sövd av våra hjärtans ljud.

Ännu har jag inte sett hennes blick. Tänk så mycket, som ligger framför oss. 

Varför får inte världens alla barnbarn vaggas till sömn som självklara mittpunkter i glädjerusiga kretsar? Hur kan det finnas krig och självmordbombare när ett barn har sovit vid mitt bröst? När engelska visdomsord lär oss att barnet är mannens pappa.

Nyförlöst morfar

 

Underbart väder för gäss

Regnet formligen öser ner. Som månskensdräng gråter jag. Som D-vitaminkonsument oroas jag. Som miljövän räds jag. Som mördarsnigelexekutor fasar jag. Som semesterfirare vill jag fly. Som medmänniska beklagar jag.

Allt detta tills jag möter mitt tvååriga barnbarn och det här ordspråket: Många drömmer om odödlighet fastän de inte vet vad de ska ta sej till en regnig semestereftermiddag.

Vi tar i alla fall på oss regnstället och stövlarna och sydvästen. Sen kan vi hoppa i de oräkneliga vattenpussarna. Försöka fånga stuprörets gurglande vattenkaskad. Strax gurglar också skratten fastän vattnet fyller ena stöveln – eller kanske just därför.

Den nedforsande nederbörden tvättar fram små vackra stenar från en annan lek en annan gång. Dessa smaragder blir hjälpta ner i teknikingenjörernas avloppssystem. Varje nedpetad juvel följs av ett spännande litet plopp.

Tiden försvinner. Jag anar att det regn som nu allt långsammare strilar ner över oss förstås ska ses som flytande solsken. Och där är den: Regnbågen! Någon skatt finner vi inte, men länge jublar vi över regnets alla färger.

Som morfar gläds jag över mitt barnbarn, hennes ploppöron, hennes skattfinnarögon och hennes soliga regnskursskratt. Är jag månne på väg att fördra det evinnerliga gåsvädret…

Dyngsurt lycklig senior

 

Tjugoåtta krumelurer öppnar världen

I denna skrivarstund rymmer mitt hjärta sju barnbarn. En av fyraåringarna, Björn, återger sina dagars gång i en egen liten bok. Ingen annan än han själv får läsa berättelserna. Och i ärlighetens namn är det nog bara Björn som möjligen, möjligen skulle kunna tyda det skrivna. Min enda hastiga blick en gång skänker mej en trygg grund för detta påstående. Med god vilja kunde jag till nöds dechiffrera en oproportionerlig mängd med B:n och Ö:n.

Björn inspireras av sina tre härliga storasystrar. Dessa är till bredden fyllda av läsande och skrivande. Att vara lille-lille-lillebror rymmer självklara utmaningar. Måhända är det just detta som hans nedplitande handlar om.

Ännu kommer det att dröja månader och år innan Björn kan skapa texter som vi andra förstår. Ännu är hans väg lång innan de tjugoåtta sagolika krumelurerna kan berätta om hans upplevelser och drömmar.

Som vuxen är det självklart att bokstäverna, ljuden och orden kan spegla mina tankar, förhoppningar och göromål. Så är det alltså ännu bara till del i Björns värld.

Jag har varit lärare under årtionden. Orden har då varit min murbräcka in i världsförbättrande och himlasända tonårssjälar. Som senior har de skriva orden alltmera blivit min lockelse. Vilken gåva att kunna berätta för medmänniskor om det som fyller min själ!

Som ordare har jag samlat på mej ett antal favoriter. Ordet tillit har blivit ett av mina verkliga skötebarn. Dessa sex krumelurer föder en så kallad palindrom, de går alltså att läsa såväl framlänges som baklänges. Nog har en lärare nån gång exemplifierat detta med: sirap i Paris. Men tillit kletar inte lika sockersött. Tillit speglar verkligen tillsammanskapets ömsesidighet. Faktiskt blev jag varm inombords den dag när det gick upp för mej att det här ordet reflekterar och rymmer sitt innehåll.

Ja, ord är magiska. Det är förstås detta som inspirerar Björn till att dag efter dag plita ner sina iakttagelser i den hemlighetsfyllda boken. Nog är det just precis samma magi som föder denna lilla betraktelse och får dina ögon att dansa längs krumelurraderna.

Låt oss tillsammans vandra ut i världen och bygga nya universumomfamnande torn och hemlighetsfyllda källarvalv åt våra ordrika tillitspalats!

(När dessa ord nu hamnar på min hemsida har jag åtta barnbarn.)

 

Trädgården till nöje och nytta

Vitsippappa! Detta var ett av mina allra första ord. Så har det i alla fall berättats för mej. Måhända är det sant för helt visst har jag fortsatt på den vägen. Under mitt enda år som höghusboende odlade jag pärer, alltså potatis, på balkongen. Är det modersmjölken som ännu kluckar inom mej – jag är en bonnapajk från Örsås socken – eller har alla och envar en trädgårdsgen inom sej. Enligt en vida spridd berättelse sägs vi ju ha våra yttersta rottrådar i en lustgård med lockande äpplen.

Sedan dryga tjugo år tillbaka är min käresta och jag omslutna av en underbar trädgård. Faktiskt finns här hela fyra äppelträd. När det väldigaste förvandlats till ett skal tvingades jag sätta yxan i dess stam, men raskt planterade vi en ny telning mitt i kvarlevorna. Kanske hör det till bonnapajksrötterna att göra nåt sånt. För runt omkring oss har lummigheten alltmera naggats i kanterna.

Oj, så många levande täppor som på sistone har blivit fotbollsplansinspirerade. Hastigt brummas gräsklipparna framåt, följs av trimrarna innan den homogent gröna ödsligheten igen breder ut sej. Maskrosorna och daggkåporna har blivit till rariteter. På vägen har häcksnackandet försvunnit. Den slutliga tystnaden infinner sej när de självgående robotgräsklipparna gör sina smygande entréer.

Men inte ens detta är utvecklingens – eller avvecklingens – final. Att hårdgöra har blivit högsta mode. Länge har asfaltläggarna haft sin gyllene tid, men idag är det stenarnas mängd som gäller: natursten, betongsten, mursten, gatusten, grändsten, kantsten, klippsten, dekorsten, för att inte tala om det senaste nya: lysande sten! Inte ens maskarna göre sej längre besvär…

Efter ännu en heldag i vår mångfaldsrikt lummiga täppa är vi rejält trötta. Länge har vi legat på knä. Fingrarna ömmar. I dagar framöver kommer naglarna att vara sorgkantssvarta. Men när vi äntligen lagar vår middag med morötter, lök, tomater samt kryddor från de egna landen och när efterrätten är lika hemmaodlade björnbär och plommon, då har vi under en lång härlig dag varit våra egna terapeuter och feelgoodpsykologer. Helt och totalt gratis har detta varit. Alldeles säkert kommer vi dessutom att sova sött och drömma gott. Och tevens reprissändningar klarar vi oss nog förutan.

 

Min kompis hette Pelle

Jag är född på landet. Mitt föräldahem har ett vackert namn, nämligen Ugglebo. I somras kunde jag där glädjas över att kattugglan hade fått en kull med ulligt gulliga ungar. Nån gång ibland hör och ser jag den lilla sparvugglan. I våras hade jag till och med ett halvtimmeslångt visslande samtal med en sparvugglehanne. Nog finns det fog för gårdsnamnet och visst är det spännande att komma nära våra otämjda vänner.

När jag ännu bodde i Ugglebo - mitt föräldrahem - vinterutfodrade jag fåglar i stor skala. Varje säsong brukade det gå åt ett par hundra kilo frö. Stora flockar med bergfinkar, grönfinkar och gulsparvar höll till i de höga hängbjörkarnas toppar. Till de foderautomater som jag satte upp djupt inne i granskogen sökte sej mesflockarna. När jag suttit stilla riktigt, riktigt länge vågade tofsmesarna och svartmesarna äta från mina händer. Dessa stunder finns för alltid kvar inom mej. Kvar finns också minnena av delade måltider med de så orädda lavskrikorna i norrländska barrskogar. Allra mest minns jag emellertid Pelle, min talgoxevän.

Pelle propsade på att varje morgon få några ostbitar på fönsterbläcket. Om inte knackade han strax på rutan. Han satt då och väntade till dess att jag öppnade fönstret. Ganska snart åt han tryggt från min hand. Våra gemensamma måltider varade ett helt långt år. Snart vågade sej även ungarna fram. En sommarmorgon minns jag alldeles särskilt. Jag sov då med balkongdörren öppen. I stället för att knacka på rutan kom Pelle plötsligt flygande in i köket. Han hade då tagit sej genom den öppna dörren, genom sovrummet och vidare genom hallen för att få sina ostbitar. Pelle fick sin frukost och återvände samma väg. Nog kan det väl säjas att min talgoxevän nära nog blev till ett husdjur.

En höstmorgon när jag vaknade satt Pelle vid sängens fotända. Att han suttit där länge skvallrade den lilla bajshögen om. Kanske hade Pelle blivit skrämd av en katt eller möjligen av en uggla. Normalt sov han på en trygg plats under balkongtaket. Pelle blev allt tamare. När vi hade gäster kom han ofta flygande till vårt balkongbord för att få sin del av måltiden. Inte så underligt kanske eftersom det här utrymmet ju faktiskt hade blivit till Pelles hem.

Talgoxar blir inte så gamla. En dag knackade Pelle inte på rutan. Det var en lessen dag. Kanske kommer hans barnbarn hit för att äta ur min hand när vintern kommer.

Visst behöver vi våra vilda vänner och lika självklart behöver de oss.

 

Carpe Diem

Den romerske poeten Horatius’ tvåtusenåriga uppmaning att gripa dagen och leva i nuet tycks ha blivit vår tids hyllade rättesnöre: Carpe Diem. Ständigt uppmanas vi att tillfredsställa våra behov. Tellus ekonomiministrar applåderar ikapp med finansvärldens aktörer när vi närmar oss de köpcentra som lika svampar skjuter upp ur Moder Jord. Men det omedelbara behovsmättandet handlar minst lika mycket om allt det andra. Vitt och brett uppmanas vi att lufta våra känslor och aldrig hålla inne med våra mänskliga behov. Cyberrymdstekniken hjälper oss här att bokstavligt talat sekundsnabbt nå vänner och kunskap. Så bra! Eller…

Vad händer om vi ständigt får våra behov tillgodosedda? Vem vandrar då över vida fjäll för att möta den rara simsnäppan? Vem skidar miltals genom enahanda norrländsk granskog för att dela matsäcken med en lavskrika? Vem värnar om den alldeles vanliga inpå-knuten-naturen när det exotiska finns ett knapptryck nära?

Och handen på hjärtat. Smakar Finngösaravinens kantareller verkligen så mycket bättre än snabbköpets polska variant?

Min Partillekommun ligger centralt i en växtvärksregion. Lillfingerplaneringen innebär att naturen i bitvisa men idogt återkommande steg hamnar på undantag. När Säveåns vassruggar blir för tunna försvinner kärrsångaren. När säljarna blir för få brummar humlorna inte längre i skymningen. Tordyvlarna behöver sina komockor. Gärdsmygarna lämnar oss när snåren ersätts av ännu en villatomt. De glänsande guldbaggarna behöver sina stickiga vildrosor. Och fästingarna blir färre när vi pedantklipper vippgräset…

Varje ringa förändring rubbar inte ekologins väldiga svänghjul, men när lillfingrarna blir till händer, när undantagen blir till mönster, då kan det oväntade hända: nuet börjar gunga och en dag finns den ingrodda självklarheten inte längre kvar…

 

En miljon sexhundrasjuttiofem tusen

Om jag börjar direkt efter nyår, räknar på heltid och idogt kämpar vidare med ständigt högre tal, varje sekund, skulle jag nå fram till rubrikens väldiga summa på förmiddagen den 30 mars. Vad handlar detta om? Jo, så många olika arter är idag beskrivna på vårt jordklot – om vi slår samman växt- och djurvärldarna. Samtidigt vet vi att det finns mängder med arter som ännu inte är beskriva. Nära nog varje dag upptäcks nya. Man räknar med att det totalt sett kan finnas allt mellan två och fullständigt ofattbara etthundrafemtio miljoner olika livsformer i vår värld.

Hur många arter har vi hittills upptäckt i Sverige? Jo, femtiofem tusen. Detta är också ett ansenligt antal. För att fortsätta matematiserandet skulle det ta större delen av mitt yrkesliv om jag ägnade en timma åt varje svensk livsform.

I vårt land finns hälften av jordklotets alla bakterier. Inom våra gränser lever en åttondel av alla svampar. Även detta är en ansenlig del, men om vi tittar på ”vanliga” växter och djur förstår vi att våra livsmiljöer är ensartade jämfört med Sydamerikas regnskogar. Exempelvis finner vi bara en ynka procent av världens alla högre växter i vårt avlånga land.

Miljömedvetenheten förutsätter att vi tänker globalt, samtidigt som allting förstås utgår från oss själva. Det har berättats för mej att jag kände igen ”flugsnappapparen” redan under min tredje levnadssommar. Som ung fågelvän gick jag på egna vandringsfärder med förhoppningen att återupptäcka häckande svarta storkar. Jag är nämligen född i närheten av dessa bevingade jättars forna svenska livsmiljöer. Andra fåglar som försvunnit från vårt land är stortrapp och blåkråka. På listan över arter som varit försvunna, men återkommit, finns rördrom, skärfläcka och storskarv. Jo, storskarven lär ha varit försvunnen, men har nu återkommit i väldiga skaror. Det finns uppgifter som pekar mot att det idag finns fler storskarvar i Sverige än i nåt annat land. Till och med vid vår lilla porlade Finngösabäck har jag mött den.  

Vad lär vi oss av detta? Kanske att livet lever. Visst har det försvunnit fågelarter från vårt land, men sett över ett och ett halvt sekel är antalet nytillkomna arter betydligt fler. Ska vi härmed slå oss till ro? Nej, självklart inte!

Hos oss i Partille finns det ett antal fågelarter som är rödlistade. Har du exempelvis sett nattskärra, skogsduva, mindre hackspett och nötkråka? Om inte, så är det hög tid för snokande upptäckarfärder.

Och vem vet, en vacker dag väljer måhända den svarta storken att häcka i Finngösaravinen.

Min första kärlek hette Nonny

Från allra första stund har jag haft djur omkring mej. Kycklingarna var så söta, men strax försvann det gulliga i strävt växande vingpennor och hur gosar man med en höna. När den nyfödda kalven sög på min hand med sin ännu lena tunga var detta både spännande och kul, men kalvar är så stora och kossorna så oerhört mycket större. Som små är griskultingarna gosiga, men redan efter sommaren har de förvandlats till svin som ska slaktas när det lackar mot jul. Bäst är det med lammen och särskilt med de ulliga juveler som inte har en mamma. Flasklammen blir så tama att de kommer springande när jag visar mej. En gång hade vi ett flasklamm som hette Määäry. Hon följde med oss vart vi än gick och sov i barnkammaren.

Av detta förstår du att jag är född på landet, på den gångna tid när bondgårdarna ännu var självförsörjande. Jag hade också kunnat skriva om hästarna, getterna, kalkonerna, gässen, kaninerna och katterna, men mer än alla andra är det min första hund som ännu fyller mitt hjärta. Hon hette Nonny och var en lurvig svart cockerspaniel.

En förtrollad dag stod det en enorm trälåda i köket. Den lät, gnydde och gläfste och innehöll den sötaste lilla valp som nånsin funnits. O, vad vi lekte. Ofta sprang vi i kapp. När vi pustande kom hem var Nonnys långa öron alltid smutsiga.

Nonny var min första kärlek. Jag minns inte hur länge vi var tillsammans, men vet att det var en alldeles för kort tid. Jag märkte aldrig att Nonny blev sjuk, men en dag kom farbror Gunnar, grannen, med sin bössa. Mamma tog med mej till ett rum på husets andra sida. Jag tror mej veta att hon läste en saga när jag hörde skottet. Och ännu ett. Jag vet inte hur mycket jag grät. Vet bara att jag aldrig mera fick se Nonny. Aldrig fick veta var hon blev begravd. Aldrig fick sörja och smycka hennes grav.

Fastän jag nu är morfar och farfar saknar jag Nonny. Hon var, alltså, min allra första kärlek och den glömmer man aldrig. Det dröjde inte länge förrän vi fick en ny hund. Hon hette Stinta. Det var med Stinta, flasklammet Määäry och den vilda rövarkatten Fiolito som mina två syskon och jag vandrade så långt bort att många vuxna hann bli oroliga. Men det är ju en helt annan historia.

 

Vi har mördat mina hönor

Jag vill tro att Gunnar och hans harem nu pickar friska frön och smaskiga maskar på fria himmelska ängder.

I snudd på tio år har jag haft tupp och hönor. Premiärtuppen hette Agaton. Han och hans sköna damer dök upp på självaste femtioårsdan. Hastigt snickrades det då ihop ett hönshus, samtidigt som kommunen fick en husdjursansökan. Miljökontoret bejakade damerna men Agaton var inte välkommen. Detta berättade jag i ett handskrivet brev till åttio fågelvägsnära grannar. Våra allra närmaste nabor knackade jag på hos. En av dessa spände ögonen i mej och uttalade domen: Det blir inga hönor… och efter en laddad konstpaus… om du inte har en tupp! Jag kunde andas ut. Inget tuppveto uttalades – mera än från kommunen. Allt flera blev äggen ju högre solen steg på vårhimlen.

Länge levde de stolta och mångfärgade hönorna sina fria pickande liv. Några i över åtta år. Kycklingar föddes. En natt smög räven in och tog ungtuppen av daga. Dryga fem år senare anlände så de tre fritagna hönorna. Flyga kunde de inte. Fjädrarna var få. De mäktade inte ens med att gå. Knappa två år var de, men redan på väg mot ättestupan eftersom äggproduktionen stagnerat. För egen del blev det hot om häleriåtal och en helsida i aftonpressen parallellt med att de befriade hönorna oväntat snabbt lärde sej att sprättande kalasa på frön, maskar och mördarsniglar(!). Generna var tack och lov större och starkare än ungdomsårens mikroskopiska burar. Snart var de vita nykomlingarna bokstavligt talat fullfjädrade. Det senaste tillskottet till hönsgårdens galande och kacklande liv utgjordes av några dvärghönor. Dessa räddades när den snåla kommunen rationaliserade bort en uppskattad parklek.

Men allt har sitt slut. Tuppen Gunnar och hans nu så vidlyftiga harem dömdes till döden av en rädsla som denna gång stavades fågelinfluensa. De dömdes till evig inomhusvistelse. De fråndömdes rätten att ha pickande umgänge med turkduvorna, den pepparkornsögda rödhaken och de allt mer rara gula och grå sparvarna. De nackades eftersom produktionskapitalet blundar för immunförsvar, djurrätt, mångfald, grundläggande ekologiska sammanhang och medhönig omtanke.

Jag avlivade mina hönor en lördagskväll när de slagit sej till ro på sittpinnen. De är begravda i hönsgårdens djupa mylla samman med släkt och vänner.

 

Matjorden är ingen skit

Här och var skits det väl, men inte i min värld. Jag har alltid bajsat. Måhända för att pappa var kommunfullmäktigeordförande och mamma skolfröken. Eller handlar det om att bajsandet tillhör småttingarnas värld och att jag ännu inte är torr bakom öronen. Vem vet…

Vadan detta ordbajsande? Jo, så här ligger det till: När sommaren ännu var en lockande dröm och den nyfikna våren öppnade våra sinnen damp det ner en rejäl reklamfolder i vår brevlåda. Avsändare var det stora trädgårdsvaruhuset. Ett av uppslagen hade den här rubriken: Dags för skitsnack.

Foldern erbjöd oss ofattbara femton sorters skit: barkmylla, dressjord, grönsaksjord, hortensiajord, kogödsel, KRAV-örtjord, naturgödslad planteringsjord, pelargonjord, P-jord, planteringsjord, rododendronjord, rosjord, trädgårdsmästarjord, täckbark och U-jord. En konkurrerande entreprenör saluförde till och med medelhavsjord – möjligen som en förberedelse inför kommande växthuseffekter.

Visst cyklade jag till trädgårdsmästeriet, men någon plastförpackad skit tog jag inte med mej hem på pakethållaren. För en gångs skull handlade detta inte om en konstant sinande pensionärsplånbok. Nej, skälet var blott och bart mitt fullständiga komposttokeri.

För så här ligger det till: När andra sjunger in våren tar jag fram skottkärran. Lass efter lass rullas ut till den villatäppa som rymmer mycket av det mesta, men ytterst lite gräs. Strax är det så dax att blanda fjolårets trädgårdsrester med den mussäkra varmkomposten. Efter ett ryggkvidande dygn har så det första lilla steget tagits mot nästa vårs näringskompott. Nog kan det sägas att jag ligger i!

Under en handfull decennier har jag upplevt undret: hur livets källa växer. Att en enda fingerborg av detta elixir kan rymma tjugo kilometer ”svamptrådar” och lika många organismer som vi är medvandrare på vår planet. Jo, detta är faktiskt sant och visst kan man bli komposttokig för mindre.

Jag är uppfödd med innetoalett, men livet långt bajsade min farbror Karl på hemlighuset – vägg i vägg med lagården. Efter några år blandades resterna av hans inre liv med gödselstans rikedomar – blev till Balderhästens havre, en julgris och vareviga dags potatisar.

Av jord är vi komna. På Moder Jord tar vi våra steg. Matjorden är alltings källa. Därför bajsar jag och köper aldrig skit…

Skitdemokraten

 

36. Bara vanligt vatten

 

Tänk så mycket vatten det finns. Vi består till två tredjedelar av detta livselixir. Och våra hav täcker en än större del av vårt jordklot – eller borde vi hellre skriva vattenklot. Härtill använder jag vatten. Ett par liter varje gång jag spolar på toa – kanske efter det att jag druckit vatten. Ja, vårt vatten är ett måste. Till dusch och bad och tvätt och disk. Tack och lov har vi gott om vatten i vårt så glest befolkade Norden. Detta gäller ju sällan eller aldrig för våra medvandrare söderöver. Förståsigpåare menar att många av världens blodiga krig egentligen handlar om tillgången på vatten.

Ur våra trygga kranar strömmar vattnet nära nog gränslöst. Häromåret gick vårt Partille-vatten till finalen i tävlingen om Sveriges godaste vatten. Men detta är alldeles uppenbart inte tillräckligt. I vår västeuropeiska resursrikedom är vi beredda att betala lika mycket för en endaste plastflaskliter som priset för en hel kubikmeter kranvatten. Och marknaden flödar allt ymnigare. I min medelstora hemmabutik fann jag ofattbara trettioåtta olika varianter på flaskvatten: smått och stort, kolsyrat och naturellt. Och härtill alla fabrikat och smaker. Uppenbarligen kan marknaden här fira sina synnerligen blöta triumfer.

Ett talesätt manar oss att inte gå över ån efter vatten. I takt med att många tätortsnära vattendrag kulverteras klarar vi oss nog torrskodda till marknadsplatserna, men så var det ju det där med resurserna…

Det arabiska ordspråket lär oss att vilket vatten som helst duger i öknen. Men riktigt så enkelt är det inte. Var femtonde sekund dör ett barn nånstans på vår planet för att dricksvattnet inte är tjänligt. Att det tvärtom är dödande farligt. Ska jag hoppas att du får flaskvattnet i vrångstrupen när det går upp för dej att fem barn har dött under den tid det tagit att läsa dessa få rader.

Hur går man vidare efter den kallduschen? Att alla små vatten rinner ut i det stora. Att vi alla har möjligheten att hjälpa till. Att även den lilla droppen gör havet större. Eller avrundar vi med att alla bubblor brister…

Världsmedborgaren            

 

Lite tystnad om jag får be

Vår vänskap innehåller högläsning. Nu senast på altanen i Sävedalen. Men redan i det första kapitlet avbryts jag av grannens cirkelsåg, strax följt av nästgrannens tvåtaktsgräsklippare och X2000-tåget på sin väg mot kungliga huvudstan. Allt detta mot en ack så invand fond av motorvägsbrus, det mer utmejslade bullret från närliggande gator samt stereodunket från tonårsgrannarna. När jag berättar för min vän om föräldrahemmets lantliga ro bågnar hon i ett skratt som ytterligare spär på decibelnivån.

Jag har varit lärare. Med examensklockan ännu ringande i mina öron tågade jag till Jämtland. Ensam på högfjället tassade jag fram mot snösparvens näste. Här förgylldes tystnaden av den rara fågelns stilla surrande. Här blev mina viskningar aldrig avbrutna.

Vad betyder den konstanta oljudskulissen för vår stress och den accelererande utbrändheten? Skulle en daglig dos av tystnad kunna ersätta valiumknaprandet. I USA:s mest sålda video brinner en öppen brasa med tillhörande sprak. För självklart innehåller den goda tystnaden eldens knaster, koltrastdrillar och bubblande skratt. 

Idag finns det ingen enda tyst plats i min hemkommun, Partille. Så snälla politiker och samhällsplanerare, skapa tysta zoner! Tystnaden har blivit en allt rarare klenod. 

En kanadensisk tonsättare, har i decennier rest jorden runt för att uppmärksamma oss på det civiliserade brusets växande utbredning. Gång på gång återkommer han till samma platser med sin decibelmätare. Ventilationsanläggningar och hissar är senare tiders oljudsbovar.

Nog ska det till en kompositör för att sätta fingret på den ömma bullerpunkten. Ljudartistens viktiga uppgift är ju att skänka oss de goda tonerna. Djupt inne i våra själar definierar vi ljudvågen som längtansfylld förväntan eller oljud. Inte ens min nära altanvän och jag är överens om Sibeliusserenadens skönhet.

Jag längtar inte efter tysta evigheter. Mera morfarsrollen med barnbarnsjoller och skri. Rachel Carsons tysta sextiotalsvår är förhoppningsvis fjärran. Jag skräms när fåglar intill en motorväg ersätter sina finstämda locktoner med decibelkonkurrerande crescendon. I mitt svårmod lyssnar jag till Tre bagateller för piano komponerade av den ungerske Polarpristagaren György Ligeti. I två av satserna ljuder endast tystnaden. Då kan barndomshemmet och Jämtlandsfjällen återta sina rättmätiga platser i mitt hjärta.

 

Pojken som kallades Ärendet

Ärendet kom till vår skola i årskurs sex. Med sej i bagaget hade han utredningar, diagnos och upprepade misslyckanden. Dryga fyra år senare tvingades Ärendet ut till en verklighet utan några som helst hållpunkter, till ett grått ingenting. Här berättar jag helt kort om Ärendets skolkarriär för att skapa förståelse och väcka debatt.

För gott och väl fyra år sen mötte jag alltså Ärendet för första gången. Han tassade då fram med nedslagen blick men med mängder av illa dold frustration. När han tvingades bort från vår skola i oktober månad var blicken om möjligt ännu mera fastnaglad vid det mörka. Men däremellan, så sent som för en månad sen, strålade Ärendet. Han var beredd att kämpa!

Ingen har mera än Ärendet lockat fram min pedagogiska ilska. I maj i år kunde vi tillsammans skratta gott åt det stora utbrottet för dryga tre år sedan. Ingen av oss kom längre ihåg vad detta handlade om, men allt har bidragit till att skapa ett kitt mellan oss. 

Ärendets stora handikapp är att den möjliga tiden för koncentration är kort, även om den förlängts under våra fyra tillsammansår. När undervisningen är handfast kan Ärendets uppmärksamhet och engagemang bli riktigt rejält långt. Exempelvis har han en utpräglad förmåga att omedelbart förstå hur teknik fungerar. Ärendet är killen som aldrig kommer att behöva en bruksanvisning för att sätta ihop en IKEA-möbel.

Ärendet är inte dum, tvärtom. Han är mycket medveten i samhällsfrågor och var en stöttepelare när vi försökte förstå hur vår värld fungerar. Det var inte förvånande att han valdes till klassens representant i elevrådet. Men allt detta skedde före september månad i år.

Under den gångna vårterminen, när Ärendet gick i nian, förvånade han sej själv med att vara en ynka poäng från betyget väl godkänd i de nationella proven i matematik. Än mer förvånad blev han nog när jag efter lektionen ”skällde ut” honom för att han hade en så usel självbild.

Dagen efter skolavslutningen hade Ärendet, hans pappa och jag ett möte. Ärendet kunde då, med en blick som jag aldrig kommer att glömma, redogöra för sina ambitioner att gå ett extra år på vår skola, alltså ett tionde grundskoleår. Målet var tydligt. Ärendet skulle läsa upp betygen i svenska och engelska för att komma in på den noga utvalda praktiska gymnasieutbildningen. Detta var innan stadsdelsförvaltningen, skollagen och Skolverket satte sina massiva stockar i Ärendets hjul.

Höstterminen hade nätt och jämt inletts när den aktuella stadsdelsförvaltningen lät meddela att Ärendet inte hade rätten att gå ett tionde år i vår skola. Varför? Jo, samtidigt som detta extra grundskoleår i massmedia utmålas som en pedagogisk fullträff ska skollagen tydligen tolkas som att detta endast gäller för kommunala skolor. För två år sen fullgjorde en annan elev från samma stadsdel sitt extraår på vår skola. Slutresultatet för honom blev att han kom in på sitt gymnasium samtidigt som extraårets praktikdel öppnade vägen för feriejobb allt sen dess. Men då var lagens diskriminerande innehåll ännu inte bekant för stadsdelsförvaltningen.

Redan i augusti ansökte jag hos stadsdelsnämnden om att Ärendet ändå skulle få sin skolpeng. Jag erbjöd mej att personligen tala för Ärendets sak. Men efter nya skrivelser, mejl och telefonsamtal fick Ärendet alltså stadsdelsförvaltningens dom den 19 oktober. Jag blev aldrig kallad till något möte och vet inte om Ärendet ens blev till ett ärende i den politiska nämnden. 

För att inte i onödan oroa Ärendet behöll jag länge den vilsna dialogen för mej själv. Det var först när studiebidraget inte utbetalades i september som jag berättade om ärendet för Ärendet. Då dog Ärendets ögon. Jag tog kontakt med Skolverket, den myndighet som är satt att vårda vårt Skolsverige. Kontakten verkade inledningsvis lovande. Skollagen kunde visserligen tolkas till friskoleelevers nackdel, men det borde finnas kreativa möjligheter för Ärendet att fullgöra sin ambition.

Men det blev precis tvärt om. Skolverkets paragrafryttare segrade. Visst är skollagen olyckligt formulerad – men lagen är lag. Faktiskt råkade det bli på det viset att en inspektör tog kontakt med skolan just den 19 oktober för att försäkra sej om att Ärendet inte längre gick kvar. Ärendet hade slutgiltigt förvandlats till ett lagbrott.

Jag är cyklist. I min hemmamiljö finns en cykelhandlare vars tonårsbarnbarn även han misslyckades i sin skola, men oj vilken tillgång detta barnbarn har blivit i sin nya verklighet som alltiallo-affärsman. För vi har ju skilda gåvor. Cykelhandlarens barnbarn hade den lyckliga gåvan att ha rätt farfar. Är det detta som krävs? Att komma från rätt familj. Att leva i rätt stadsdel. Att gå i rätt skola.

Som friskoleansvarig förutsätter jag att skollagen ska ge elever samma möjligheter oavsett skolform. Som pedagog förutsätter jag att Skolverket entydigt iklär sej det civilkurage som innebär att man slåss för att ”låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. (Hämtat från läroplanens första stycke). Som medborgare förutsätter jag att kommuner och stadsdelsnämnder slutar att spela svartepetter om de resurser som krävs för att vägleda barn till vuxna. Som medmänniska kommer jag även fortsättningsvis att efter bästa förmåga försöka ge namn och värdighet åt Ärendet.

 

Elever på ättestupan

Inför en vid allmänhet anmäler jag mej härmed som medskyldig till att ännu en elev har misslyckats. I våras lämnade han vår grundskola med tretton underkända ämnen av sexton möjliga. I min frustration skrev jag en anmälan till justitieombudsmannen (JO) där vi pekade ut oss själva som medansvariga. Svaret gav oss beskedet att vår skola inte har gjort nåt galet. JO är nämligen så uppfylld av att studera paragrafer och protokoll att hen inte hör snyftningarna.

Inga fel är begångna fastän Kalle inte gått i skola på fyra år. Inga fel är begångna fastän Kalle nu cementerats fast i sitt sociala arv. Inga fel är begångna fastän Kalle nu gömmer sej för den värld, där han är en allt mer främmande fågel. Inga fel är begångna fastän Kalle har begränsat sitt uttalade livsmål till att meritera sej för socialbidraget.

Kalle är 16 år. När hans värld på allvar rämnade var han mellanstadieelev. Eftersom de ständigt för knappa hjälpinsatserna i första hand används för de yngsta barnen hamnade Kalle i B-heatet. Kalles stora dumhet i livet är hans tysta snällhet. Han hotar vare sej lärare eller socialassistenter. Tänk om han åtminstone aningen utåtagerande. Nu gömmer han sej och glöms därför bort bland växande pappershögar fyllda av marginaliserade ungdomar. Kalle sover dagen lång. Nattens många timmar fyller han med passivt videotittande. Varför kan han inte supa sej så full att han krockar med en myndighetsperson, som möjligen, möjligen skulle kunna ersätta namnskylten ’Kalle Klient’ med ’Medmänniskan Kalle’?

I dagarna borde Kalle med lite premiärnervositet, men med en stor skopa positiv förväntan ha börjat på gymnasiet. Jag är tyvärr övertygad om att han inte kommer att gå dit. Här är det sociala nätverket nämligen ännu mycket glesare. Snart kan Kalle ha blivit helt anonym, fullständigt isolerad och totalt framtidslös. På väg hem från goda vänners lag lägger vi möjligen märke till det blåtonade ljus, som varje natt strålar ut från en höghuslägenhet i Biskopsgården. Kanske handlar nattens filmer om utanförskap och medeltidens ättestupor. 

Det är tungt att försöka vara Kalles medvandrare… 

 

Elevfrånvaron är min viktiga läxa

Ta inte ännu ett steg på den väg som leder mot skräckscenariot à la boken ’1984’: storebrorstänkandet och den frihetsberövande kontrollen! Elevfrånvaro och elevresultat på nätet är inte endast kränkande. Det är förödande för ungas tilltro till den del av mänskligheten, som kallar sej vuxen. Vuxen vad? Ja, inte i att genom ett öppet samtal försöka förstå. Ja, inte i att visa respekt.

Den elev som inte kommer till min lektion har nåt viktigt att lära mej: Inte så sällan att jag måste skärpa mej i vår dialog. Kanske att nån annan viktig relation har brakat samman. Den eleven och den föräldern kan behöva mej – aldrig nånsin min anonyma frånvaropekpinne via cyberrymden.

Vi kan förstås välja en helt annan väg. Enligt min mening den enda möjliga: Ta bort skolpiskan och skoltvånget. Hur ska vi nånsin komma till rätta med unga människors flykt bort från demokratins grundbultar om vi inte vågar se varann. Om vi uppträder mera som fångvaktare än som förebildliga mentorer. Se skolan som den arbetsplats där generationsgränserna kan suddas ut. Där ansvar växer ut tillit och ömsesidig respekt. Släpp fångarna – och fångvaktarna – loss.

 

Veckans skolpolitiska vansinne: Bötfäll föräldrar till skolkande barn!

De så kallade liberalerna sticker ännu en gång ut hakan. Språktest för svenskt medborgarskap blev snabbt till en främlingsfientlig aptitretare. Från samma frihetligt liberala håll kommer nu förslaget att föräldrar till skolkande barn ska betala en straffbot. Tusen kronor har nämnts. Argumentet är att vi har skolplikt. Vilket blir nästa tokiga steg? Obligatoriska medborgargarden eftersom så få brott klaras upp? Att jag ska spärra vägen när nån försöker köra om i för hög fart?

Det är min otvetydiga erfarenhet att alla barn har en självklar och djup längtan efter att få lära. Detta är förstås inte det samma som att sitta stilla i en bänk och plugga knastertorra fakta. Särskilt inte om jag är dyslektiker. Inte så sällan har då också min pappa läs- och skrivsvårigheter. Ska den pappan nu betala böter? Ännu en gång bestraffas för att han inte fick nån hjälp under sin skoltid. Liberalernas förslag cementerar så uppenbart de negativa sociala och genetiska arven.

Ännu efter fyrtio lärarår har jag aldrig mött ett barn som inte vill utvecklas. Däremot har jag träffat unga människor som är blockerade av en hjärtskriande rädsla. Kanske för att pappa ska slå mej. Den skräcken skriker förstås än högre när böteslappen trillat ner i brevlådan.

Härtill har vi alla de vanliga skolkarna. De elever som gett upp för att skolan misslyckats, för att stojnivån är olidlig eller för att lektionerna är fullständigt ointressanta. Alla dessa elevers föräldrar borde förstås få ett gratulationstelegram med följande innehåll: Ditt barn har tack vare din fostran utvecklats till att bli en fritt tänkande individ – allt enligt läroplanens intentioner.

 

Hur vore det med en skola för alla

Vart fjärde år översköljs vi av valspäck. En myckenhet av flott sipprar nuförtiden ut över skolan. Så bra om vi är överens om dess behov och att det inte finns några genvägar. Utan breddfyllda mått av resurser, empati och grundläggande demokrati kommer skolan att hamna allt djupare in i djungeln av segregation och utslagning.

Idag hamnar var femte elev i den grymma gråzonen. När marknadshysterin går fram med sina breda lieslag raseras den välfärdsgrund, som spirade året 1842 när den allmänna folkskolan föddes. Här och nu ska vår tidsresa föra oss ännu mycket längre bort i historien. Vi landar hos de gamla grekerna. Det var ju där som skolan – och därmed demokratin – föddes. 

Ordet skola, kommer följdriktigt från grekiskan. Det betyder fri tid. Antikens skola bjöd in de icke förslavade männens söner till andliga övningar istället för att valla kreatur eller sköta olivlundarna.

Varje nytt läsår har jag inlett med att berätta detta för mina högstadieelever. Då glimmar det alltid till i någras ögon. I vilkas? Jo, hos dem för vilka skolan är en tvångströja och den påtvingade arenan för ständiga misslyckanden.

Hur kan vi återerövra den fria tidens skola? Ja, inte är det med vapen i hand – med skolplikt och böter till skolkande elevers föräldrar. Jag är gammal nog att ha fått lagligt sanktionerat stryk inom skolans väggar. Därför tål jag inte talet om hårdare tag. Men jag ilsknar också till vid minnet av allt sjuttiotalsflum och den fullständigt okontrollerade frihetens pedagogik. Skolan behöver gränser, medverkan av många vuxna, elev- och föräldrainflytande samt den skala som innebär att alla blir sedda. Anonymiteten är ofrihetens språngbräda.

Gör skolan till en tankesmedja. En arena för frihetligt kunskapssökande, samtidigt som det samtidigt bullrar och ryker när ivriga händer kämpar med glödgat järn. Varje skoldag möter jag istället slocknande ögon när kursplanen tvingar mej att presentera ännu en knastertorr teori. Allt för den fåfänga drömmen om allas hägrande och omedelbara högskoleutbildning.

En av mina niondeklassare svettas nu med sin sommarskola. Låt oss kalla honom för Niklas. Eftersom hans bokstäver dyslexidansar har hans engelska uppsatser varit för torftiga för ett godkänt betyg. Härmed reglas även dörren till bilmekanikerutbildningen. Under hela nian har Niklas praktiserat två dar i veckan. Här lyckas han. Här växer han. Här anställs han under loven. Här fann Niklas sin smedja. Därför vågar jag nu tro att han i sista skälvande sekunden blir godkänd. Därför är jag förvissad om att han blir en utmärkt mekaniker. Varför har inte många fler fått den här chansen?

Varför har vi inte smedjor, lärlingsplatser, för alla? Varför höjer vi all teori till de blå dunsternas himmel? Varför har Niklas tvingats till mängder av misslyckanden? Måste det tyska ordspråket evigt besannas: Kunskapens träd vattnas med tårar…

 

Lyssna till kreativ pedagogik

Bortom den gammaltestamentliga arvsyndstanken och hatkulturens inkrökta rädsla borde ingen på allvar kunna mena att vi är födda med ondska – att brottsligheten alltså gömmer sej i våra dna-molekyler. Som alltid handlar det istället om hur vi formar vårt samhälle – alltså om oss själva. Har jag och du, i livets alla svängar, varit obrottsligt lojala mot min nästa: inte fuskat, inte kränkt, inte gynnat.

I årtionden har jag varit pedagog. Vad har jag lärt mej? En grundläggande orättvisa handlar om mina föräldrar. Om de är lyckliga så är även min lycka gjord – och tvärt om. Det sociala arvet är förstås ingen naturlag, men uppförsbackar kan lätt växa till berg. En ynka procent av oss ligger bakom två tredjedelar av alla våldsbrott. Det är den procenten som polisen försöker jaga. Det är de barnen som inte fick skolans stöd trots pedagogers skallande rop om hjälp. Det är de redan hatbelamrade ungdomarna som får sin brottsliga vidareutbildning på ungdomsvårdsskolorna.

De elever jag mött i grundskolans högstadium har i skrämmande många fall skrikit på hjälp redan som mycket unga. En handfull år efter nian tog jag förnyad kontakt. I flertimmeslånga reflekterande samtal har vi försökt förstå varför det blev som det blev. En nybliven pappa får bli vår vägvisare in i skolans värld.

”Jag längtade till rasterna – jag var rastlös. Jag ville vara ute hela tiden. Jag misskötte mej. Gjorde dumma saker bara för att bli utkörd”. I den här vevan började den dåvarande skolministern tala om gula och röda kort. Utvisning är förstås en usel kunskapskälla.

”Jag skulle få börja i en liten klass, men det fanns ingen plats. Så jag gick hemma i en hel termin.” Isolering är en usel mentor.

”Det skulle vara individuellt. Men det var en fin skola. Här gick bara rikemansbarn. Vi var från förorten. Jag kallades för blatte. Det blev bråk med både lärare och rektorn. Jag sparkades ut från skolan. Gick hemma i en månad.” Segregation är en usel pedagog.

”Jag var trött på allt som handlade om skolan. Redan hos er började jag testa droger. Jag brydde mej inte längre. De tog mig på ett pisseprov.” Stängda dörrar är en usel lärare.

Efter en mänsklig katastrof fick min forne elev äntligen stöd och hjälp.

”Det var bra att jag fick ett så långt straff. Jag har aldrig tänkt så mycket som nu.” Efter talrika polissirener och tunga låsta portar fick min forna elev äntligen sin gymnasieexamen.

Våra rop om förebyggande hjälp ljöd ohörda. Socialtjänsten, stadsdelschefen och Skolverket slog samfällt igen dörrarna framför oss. Slutligen återstod bara polisen – men då var det för sent. Med stöttning och vettiga resurser hade vi pedagoger kunnat stämma i bäcken. På alla sätt är detta förstås det enda vettiga. För pengarnas skull – men förstås allra mest av medmänskliga och demokratiska skäl. 

(I ’Skolboken – först när man värmer pärlplattan hänger allt ihop’ finner du fler samtal med mina forna elever. Hör av dej om du är intresserad!9

 

Kebnekaise är högsta vinsten

Nära åtta tusen spänn! Så mycket satsar varje vuxen medelsvenssonsvensk på spel och dobbel. Varje år! Moder Sveas dagliga insats blir härmed astronomiska hundrasextiofem miljoner kronor! Eller annorlunda uttryckt dubbelt så mycket som vi ger i u-landsbistånd.

(Dessa siffror har år på nacken, men relationerna mellan våra ekonomiska "prioriteringar" har nog inte ändrats i grunden.) 

Och vårt spelande bara ökar. Oberoende av konjunkturer och arbetslöshet. Spelformernas växande mångfald har nog sin betydelse, men jag är övertygad om att upplevd tomhet, paralyserande ensamhet och otrygghet spelar en mycket större roll. För naturligtvis behöver vi spänningen! Våra gener ropar efter utmaningar. Kanske borde jag jubla om trisslotten lockar oss bort från Nasdaq-börsens svängningar, kungligheternas intimiteter, såpahjältarnas kvällspressomskriva sexeskapader eller det senaste jeansmodet.

Högfjällets skrikande storm har skakat mej. Jag har slaktat hönor, får och rådjur. Inför mina ögon har kycklingar knackat sej ut i världen. Jag har gått vilse i tätaste dimma och vandrat natten lång i uggleropartider. Jag har beskjutits i Mexiko och levt i Sowetos ofattbara slum. Människor har oväntat dött i mina armar. Jag tillhör gatans parlament och har haft säte och stämma i kommunstyrelsen. Jag internerades under EU-kravallerna och har varit högstadielärare i årtionden. Jag diktar och målar i olja med kladdiga fingrar. Jag har älskat på spännande ställen och ofta sovit ensam med Vintergatan som mitt enda täcke. I ett decennium var jag tonårsförälder. Jag har åtta barnbarnsjuveler tätt inpå mej. Jag har sett trollsländor veckla ut sina gnistrande vingar inför den spännande jungfrufärden.

Därför äger jag inga aktier. Därför är jag republikan in i mitt hjärtas djup. Därför såg jag aldrig nått Robinsonprogram. Därför har jag inte på fyrtiofem spännande år haft en lott i min hand. Därför har jag sprängt min skolas väggar – för att samman med härliga tonårselever befrukta och befruktas av den stora riktiga världen.

Den som utmanat och segrat vet sitt värde och kommer aldrig mera att gömma sej i konservatismens lagomhet eller fly in i drogernas hallucinationer. Den medmänniskan skjuter som-om-världen i sank som nosat sej fram till livets otyglade mångfald. Så låt oss bjuda varann den lott där Kebnekaise är högsta vinsten.

 

Kultur för en tia

För några år sen hände följande: Sveriges samtliga skolor informerades om att Statens kulturråd nu skulle satsa på barn- och ungdomskultur. Hurra! I tacksamhet höjde jag min blick emot gudaboningarna. Äntligen skulle vår välfärd slå ut i blom. Ett uppväxande släkte skulle översköljas av den andliga spisen. Med glädjetårar i ögonvrån manade min inre blick fram den storstilade myndigheten med sina djärva visioner och rejält tilltagna muskler. Så skulle då slutligen de gamla grekernas alla kulturella godsaker ersättas med nuets överflödande svenska gottigheter…

Äntligen skulle den breda röda mattan rullas ut. Kulturens sidenmjuka paket skulle föda julaftonstindrande blickar hos hela vårt uppväxande släkte. Min pedagogiska fantasi väcktes: virvlande dans, fri poesi sprungen ur ordens inneboende magi, djupdykande filmer, verkstäder för gränslöst skapande och skolorkestrar i samspel med våra nationalsymfoniker. Ändå skulle allt detta bara vara den viskande inledningen i väntan på de än mera himlastormande språngmarscherna fram emot de djärvaste målen. Med nuets obändiga kraft skulle vi äntligen mala sönder Verner von Heidenstams lärosats om att kultur förutsätter slavar. Blad skulle vändas och allas frihet och lycka se dagens ljus.

Babylons hängande trädgårdar skulle återskapas. Här skulle varje själ odlas. Den gränslösa kulturen springa ur evig kärlek.

Med all denna jublande eufori inom mej sänker jag blicken och läser vidare i det korta meddelandet. Tio spänn per elev…

Jag torkar bort lyckotåren. Kollegiet bestämmer sej för att resa till Vrångö. Här bygger vi luftslott i lösan sand. Färden är gratis tack vare elevernas skolkort och ingen av lärarna propsar på reseersättning. Den lekamliga spisen består av korv med bröd. Som tur var reades engångsgrillarna. Den bistrare hösten var ju i annalkande…

 

Ungdomar och kultur behöver varann

(Likt många av dessa skrivstycken har det gått ett antal år sen orden var sprillans färska, men god kultur lever – som bekant – bortom tid och rum. Jag väljer därför att inte tidsjustera den här texten.

 Den gångna veckan var jag på Göteborgsoperan samman med många hundra tonåringar. Efter förra årets besök, när stinkbomber slängdes ner i orkesterdiket och föreställningen fick avbrytas, var mitt hjärta inledningsvis nära halsgropen. Men alla hade vi tydligen lärt vår läxa. När balettchefen började med att presentera hårdrocksgiganten var det hjärtans jubel som fyllde salongen och strax därefter intensiv tystnad när två virtuoser framförde en helt glimrande pardans. Den magiska närvaron var i stort sett intakt föreställningen igenom, i dryga en och en halv timma. Det är bara att gratulera och inse att jag för egen del aldrig kommer att trollbinda elevjuvelerna ens under bråkdelen av denna tid.

Men det är väl just precis detta som kännetecknar god kultur, att vi kan lämna det gamla bakom oss. Att vi erbjuds fascination, förvåning och de nycklar som slår upp portarna till det nya. Jag hade kunnat stanna här, med att bara tacka, men vill gärna låna din uppmärksamhet ännu ett ögonblick.

Vilken kulturansvarig som helst hade kunnat ge upp efter förra årets beramade föreställning. Men ni gjorde tvärt om. Samtliga ”busar” bjöds in till en kvällsföreställning. Och denna blev till en pedagogisk fullträff. Ni återupprättade kulturen samtidigt som vi alla fick en förebildlig lektion i den svåra konsten att vända andra kinden till. Många av mina elever uttryckte en ny sorts förståelse för den så kallade finkulturens nödvändighet.

För det är ju bara via kulturen, genom dess kreativa möten, som vi växer, vidgar våra horisonter och lämnar det småskurna främlingskapet bakom oss. I andra ändan är jag lika övertygad om att kulturens alla gudabenådade hantverkare kan inspireras och få lite nyttig skit under naglarna i mötet med våra omedelbara och jordnära juveler. Dessa känslor överväldigade mej när applåderna aldrig ville ta slut. När jag torkade bort mina lyckotårar.

 

Buss på kalorierna

En gång i tiden lekte vi morgon, middag och kväll. När våren kom spelade vi kula. När jag nån gång vann tvingades jag av läraren att återlämna vinsten. Det var ordning, reda och demokratisk kontroll.

Fotboll kickade vi på en äng som mest av allt liknade en väldig gryta. Året långt kurragömmalekte vi. Under den långa vintern spelade vi bandy eller hockey efter att ha skruvat skridskoskenorna på de tåvänliga pjäxorna. När sjöisen inte höll for vi fram mellan myrtuvorna på en torvmosse. Visst fanns det godis, men bara om det var en rar fest. Ja, livet fanns, men ännu inte teven.

Liv och rörelse var det jämt och ständigt. På mina gamla skolkort liknar vi därför mest av allt små tunna utropstecken. Det är bara äppelknyckarbyxorna som är bulsiga.

Så går tiden. Björnes magasin och Paradise Hotel föds. I datafotbollsspelandet behöver kulan aldrig nånsin hämtas. Mest av allt övas sittfläsket samtidigt som en social analfabetism breder ut sej. Enligt en del förståsejpåare är det minskade lekandet mer oroande än den skärrande våldsromantiken.

Samtidigt som vi häckar på våra bakar lockar minsta hak med lösgodisfantasi utan måtta och sans. Vi brer ut oss i takt med att Coke och kolor blir vår sockersöta vanlighet. 

Här och var avsätter oron över rikedomssamhällets eländiga konsumism sina spår. En skola i min närhet har slutat sälja godis och läsk på rasterna. Så bra! Att så skett noterar jag på min dagliga lunchpromenad när stora elevskaror väntar på bussen. Den buss som tack vare skolkortet utan kostnad tar dem till servicebutiken fyra hållplatser bort. Den butik som måhända har slutat att sälja cigaretter och snus till minderåriga…   

/Gubbpedagog som har hotat servicebutikens ägare med räfst och rättarting

 

Snask är snusk om än i gyllene marknadsdosor

Jag har ett antireklammärke på brevlådan och hade hjärtans gärna avstått från tidningarnas tunga annonshalvor. På köpet hade jag då sluppit att bli förgrymmad över dessa korta rader under ’Affärsrörelser säljes’:

Godisbutik Partille

Ensam i området. Nära skolor.

Jag har varit lärare. Vi lagade vår egen mat med elevmedverkan. På tiorasten bjöd vi på KRAV-frukt. Näringslära var en viktig del av kemiämnet. På våra morgonsamlingar tjatade vi om hälsa och kost. Varje dag, året om, ”bjöd” vi på tjugo minuters promenad efter bamba. Jag vågar påstå att vår godiskonsumtion var minimal. Men allt detta gottiga hängde förstås samman med att vi slapp en smask- och snaskbutik som nära granne.

Jag har också varit fritidspolitiker, just i Partille. Bland annat har jag haft en roll i kommunstyrelsen – kommunens övergripande politiska instans. Ändå hamnade aldrig skolnära godisbutiker på vårt bord. Däremot rapporters mängd om galopperande övervikt och lika ilande sjukvårdskostnader. Vi skulle också ta ställning till förslag om kommunala barnombudsmän. Ja, mycket hade vi att stå i, men Gud nåde den politiker som trampade över gränsen till den heliga marknaden. Då blev det ett omedelbart smiskslag från ordförandens klubba. För snask är marknadssmask och inte snusk.

Bibeln myntar att vi inte samtidigt kan tjäna både Gud och Mammon. Men Gud vet hur det kommer sej att karamellkokarna tillåts slå mynt av godishysterin.

Förebildspedagogen

 

Motion och McDonalds

I dessa dagar talas det ständigt och jämt om skolan. Om vad som borde göras. Men tänk om vi slapp rätta till alla de dumheter som yttervärlden förorsakar. Så här kan det se ut:

En av våra elever – låt oss kalla honom för Kalle – satte ett svårslaget skolrekord i dataspelande över en helg: oändliga och ofattbara femtio timmar med ensidig fingermotion. När samme Kalle började på den lilla fria gymnasieskolan fick han dagliga matkuponger. I månader bestod hans skollunch av en och samma hamburgermeal. Härmed bjöds han på ännu några antimotionskilon.    

En annan Kalle kickboxade sönder en av vår skolas dörrar i sin desperata jakt på den inlåsta tvåliters vanebildande Coca-colan. Det amerikanska sockret hade då redan bäddat in denne kille i ett rejält lager med underhudsfett.

Samma dag som en svart rubrik basunerade ut att skolfolk struntar i fysisk aktivitet fick vårt kollegium ett inbjudningskort från McDonalds. Var och en av oss erbjöds en gratis hamburgermeal. Var det tänkt att framtidens fysiska aktiviteter skulle bestå av ett motionspass till McDonalds? Vi kommer inte! Vi har andra förebilder än löpandebandsluncher.

Vårt kollegium fortsatte istället kampen mot vanebildande socker, aspartam och den snabba kostens grundläggande vansinne. Vi fortsatte att laga vår egen KRAV-mat. Vi fortsatte att inspirera till minst lika mycket utomhusaktiviteter som framför-datorn-tid. Vi fortsatte med våra många tredagars överlevnadsutflykter i pulsande snö eller i havskajak-sittbrunnar. Vi fortsatte att motionera alla våra tjatmuskler för att tvinga tonårslättjan till fotbollsplanen och vandringsleden. Vi fortsatte kampen mot mammondrakarnas ständigt nya och girigt grinande anleten.

Även som fullmäktigeledamot motionerade jag. Bland annat om KRAV-mat och närproducerade livsmedel. Här har EU-draken ännu vunnit varje strid. Mammon är en läskig fiende.

Förebildsmotionären

 

Härliga svenska krusbär eller EU:s heliga konkurrens

Jag kräver att den mat som våra barn äter i bamba inte ska vara genmanipulerad. För att våra kroppar varje sekund bildar två miljoner nya celler. Jag vill att den mat som våra barn äter ska vara närodlad. För att vår svenska miljökontroll – ännu så länge – är bättre än omvärldens. För att maten ska vara fräsch. För att transporter slukar ändliga resurser och spyr ut avgaser. Jag önskar att skolmaten ska vara ekologiskt odlad. För att våra livsmedel är medlen för våra liv. För att vi blir det vi äter.

Behöver dessa självklarheter sättas på pränt? Ja, tyvärr! För tyvärr säljs genmanipulerade livsmedel över hela Europa. Tyvärr är skolor förbjudna att uteslutande servera svenskt kött i bamba. 

Hälften av EU:s alla pengar går till jordbrukssubventioner. På en fullständigt snedvriden jordbruksmarknad gäller alltså fullständigt galna konkurrensregler. 

En gång i tiden hade vi världens bästa miljölagstiftning. Då råmade ännu mjölken och fiskarna hade ben. Idag är våra torskar fyrkantiga och mjölken ännu fyrkantigare. Allergisjukdomarna breder ut sej samman med McDonald’s restauranger. Argentinas äpplen bearbetas för att tåla halvjordklotslånga transporter samtidigt som våra svenska krusbär i bästa fall komposteras. Våra livsmedel berikas medan solens sköna strålar tvingas medverka till ohållbara växthuseffekter.

Den gamla goda tiden är mest av allt en skröna, men låt oss ge akt på de falska luftslotten. Låt oss skapa jordnära verkligheter. Många bönder skulle vara utmärkta mentorer när våra barn lär om liv och möter livsmedel. Låt oss tillsammans skapa ekologisk, närproducerad och levande bambamat. Låt oss evigt längta efter nyplockade smultrons sommarfröjdviskningar och de hemmabakade bullarnas kärleksdoft.   

Kravfyllde Sävedalsbon  

 

Minns den välsignade leken

Jag har den obeskrivbara efterrättslyckan att leva tätt inpå många av mina barnbarn. Den juvel som varit mej närmast föddes just precis den dag när mitt tunga cancerbesked damp ner. Tänk, detta är gott och väl dussinet år sen. När vi ännu småbarnslekte kunde livets viktigheter blomma och klockvisarna levde sina fria liv. Tillsammans formade vi pärlband av tillitsflödande stunder.

Barnbarnslevandet har förmerat sej. Idag är jag morfar, farfar och bonussenior till åtta underbara medmänniskor. De flesta av dessa är redan instuvade i skolvärldens fyrkantigheter. Som om inte bänksittandet, alla måsten, ordningssamheten, vuxenhetspressen, nyttighetstänkandet och den renodlade fyrkantigheten skulle vara nog hamnar de – ännu – levande småttingarna i Nollan. Sug på den översitteribeteckningen. Vilken avskyvärd benämning på en sexårings portal in i en ny levnadsfas.

Nu talas det med vetenskapliga brösttoner om lämpligheten av ett obligatorium, att tidigt diagnostisera och att allmänt sett dra åt tumskruvarna. Till alla er förnumstiga förståsigpåare har jag detta råd: Dra dig till minnes din egen barndom! Vad var viktigt? Vad födde din inre glädje? Vad gav näring åt din fantasi, din nyfikenhet, din kommande vuxna kreativitet? 

Måhända har du förträngt dina minnen? Med ett öppet sinnelag bjuds du härmed en andra chans: Sätt dej under en ändlös och andlös stund vid kanten av en lekfylld sandlåda. Eller ännu hellre inne i den. Glöm klockan och almanackans mer eller mindre självförvållade agenda. Låt dig bjudas in till äventyr utan gränser, till det lyckliga livets goda groddmöjlighet. 

 

Låt hjärtat va me’

Jag älskar att prata med människor. Lycklig blir jag av att orda om allt som ligger mej varmt om hjärtat. Men jag är fullständigt kass på att berätta roliga historier. Skulle jag mot förmodan minnas poängen blir denna oftast så taffligt presenterad att jag tvingas förklara knorren dubbelt upp.

En av mycket få historier, som jag överhuvudtaget minns, handlar följdriktigt om hur svårt det är att berätta roliga historier. Det hela utspelas i ett långtidsfängelse. När dagens straffarbete är avslutat samlas fångarna och snart blir det dags för de roliga historierna. En av de ärrade internerna inleder med att säga 24, varvid alla börjar storskratta. Näste fånge uttalar 17. Lyssnarna vrider sej nu fullkomligt i skratt. Så fortsätter det. Den ene efter den andre säger ett tal och skrattsalvorna avlöser varann. Den nyintagne fången begriper absolut ingenting. Så småningom får han förklaringen. För att förgylla de tunga åren, gäller det att finna glädjeämnenas mängd. Korta historier banar vägen för fler och härmed för aningen mera glädje. Tillsammans har fångarna därför valt ut och numrerat de bästa historierna. Alla vet därför vad 24-an handlar om och kan kollektivt glädjas över dess lustiga knorr.

En efterföljande dag tar den nyanlände mod till sej. När det blir hans tur säger han 14. Inte ens en fnissning hörs. Det hela blir förstås ytterligt pinsamt för premiärberättaren.

När skammens rodnad lagt sej vågar han framföra sin undran: Varför hade det skrattats åt alla andras historier, men bara inte åt hans? ”Det måste du väl fatta, det är sättet du säjer det på som betyder allt.”

I årtionden har jag varit högstadielärare. Den här historien dök upp i mitt inre efter ett rejält bråkande mellan några av mina tonårselever, en tjej och en kille. Fjädern blev strax till en höna, ja skapade näst intill en hönsgård. I ilskan och frustrationen blev tjejen kallad hora.

Vi har en skollag som innebär att kränkande behandling ska beivras. Så bra! Horan hamnade därför på mitt ansvariga vuxenbord. Vi redde ut situationen och de två eleverna kunde igen mötas på ett någorlunda respektfullt sätt.

Nån dag senare hör jag den nyligen kränkta tjejens bästa kompis utropa Hejsan hora-gullet! innan de landar i varandras armar. Så lärde jag mej – ännu en gång – att allt är en fråga om sinnelag och ordens inre melodi. Att det, alltså, är de små, små detaljerna som gör de’. Eller för att knyta an till ännu en uråldrig schlagerrefräng: Låt hjärtat va me’…

Relationspedagogen

 

 

59. Det hänger på ett hår

 

På sjuttiotalet, när mänsklig mångfald och samhälleligt engagemang ännu höll stången mot de utstuderade marknadskrafterna, hade jag långt hår och skägget var minsann inte kortare. Med jämna mellanrum plockar jag på allmän begäran fram de gulnade fotografierna. Mina härliga elever förundras och fascineras.

Mitt hår har med ålderns rätt glesnat till oigenkännlighet. Och normalt sett rakar jag mej varje morron, men när jag fick möjligheten att uppleva en Barcelonavecka valde jag bort raktvålen, rakborsten och rakhyveln i den medvetet slimmade ryggsäckspackningen. Därför återkom jag till skolan med en grånande veckostubb. Ryktet spreds. En sjukanmäld tonårsjuvel tog sej upp ur slafen bara för att beskåda min silverglänsande kind. Våra hårstrån, varhelst de visar sej, betyder tydligtvis nåt!

Mitt älskade barnbarns mamma, som är lika älskad av sin pappa, hade en gång i tiden gyllenglänsande ljuvliga prinsesslockar. Plötsligen var de sotsvarta och pekade rakt upp i himmelen som en taggig skog av ifrågasättande utropstecken. För att strax bli hjärtblodsfärgade. Ja, våra hårstrån betyder alldeles uppenbarligen nåt, för att inte säga mycket.

Nu, när jag äntligen har fått hår på bröstet är detta totalute. Det ena hårborttagningsundermedlet efter den andra marknadsförs som lyckopiller. Fjärran är den tid när skäggiga damen var en attraktion. Hår på naturliga, ursäkta, felaktiga och generande ställen är fullständigt ute. Detta enligt min dagliga tonårsomgivning. Men denna flykt tillbaka till spädbarnsålderns släta rumpa är minsann inte bara en tonårsnyck. Vem vill och vågar idag vara mogen. Och alldeles säkert är det – väl? – som så att tjejer med hår under armarna röstar på Feministiskt Initiativ. Troligen är de – väl! – dessutom flator.

Min hårlösa flint brukar jag inför mina, ännu, så levande tonårselever presentera som resultatet av ansträngningarna att likt Münchhausen lyfta mej själv i håret. Visst måste vi ständigt öva oss i det konststycket. För ingen vill väl fastna i träsket.

Kommen så här långt i ordandet känner jag mej manad att uttrycka djup oro. Hur ska nutidens mäktiga män nånsin kunna bli till upplyftande förebilder när rakapparaten tycks vara den enda frisören. Många av våra presumtiva ledare liknar numera amerikanska livstidsfångar: människostackarna som rakas för att passiviseras. Eller är det möjligen det amerikanska soldatidealet som lockar: att lyda order. Att lika osjälvständiga skinheadfascister fångas av en führers bombastiska locktoner. Eller handlar allting bara om löss?

Simsonvän

 

Ett möte över generationsgränser

Säj att det också har hänt dej! Att väckarklockan av nån outgrundlig anledning ringer för sent.  Att det plötsligt inte finns nån duschhandduk. Att nån satt in smöret i kylskåpet. Att tekoppen skvimpar över och placerar en generande fläck på de ljusa byxorna. Men att bussen inte bryr sej om mina motgångar.

Att jag därför lägger än mindre vård vid håret än vanligt. Att jag därför rafsar fram att par jeans och att dessa råkar vara mina jobbarbyxor. Nytvättade men med hål på knäna. Och att jag absolut inte hinner leta efter jeanslivremmen. Att jag därför rusar iväg med andan i halsen och byxorna hängande halvvägs ner på rumpan.

Rufsig och luggsliten får jag ett fåtal sekunders andhämtningspaus innan bussen dundrar in till min hållplats. Några ynka ögonblick som ger mej möjligheten att skanna in min omgivning. Ingen jag känner. Ingen att skämmas inför, men heller ingen att använda som bollplank för min sorgesång.

Det är då jag ser honom i ögonvrån: den unge mannen, inte ens kommen till min mognadshälft. Kunde nästan vara en av mina elever. Hans hår är spretigt och rufsigt, långt mera än mitt. Mina jeans är nättopp kungamiddagsfotkläder i jämförelse med hans. Och om mina brallor är i sjunkande tillstånd så är hans gällivarehängande på den nivå när han snudd på måste äntra bussen jämfotahoppande. 

Jag finner mitt säte snett bakom honom: en idealisk utkiks- och reflektionsplats. Är vi vänner i nöden? Nej, han har alldeles uppenbart valt sin look. En look som vid första ögonkastet kan likna min, men som sannolikt har gyllenkostbara märken på såväl byxor som kalsingar.

Vi snackade aldrig. Men jag tittade på honom med nyfikna och aningen nya ögon. Jag fick anledning att reflektera över generationernas gång. Detta kan ju vara ett kreativt första steg. Nästa gång sätter jag mej kanske jämte honom, vem vet…

Hur fortsatte då min dag? Med hjälp av ett kraftigt snöre tillverkade jag en provisorisk livrem. Så livet gick vidare. Mina elever noterade mej med en ny sorts nyfikenhet. Kläderna säjs ju göra mannen – och visst kan rubbade cirklar lösgöra oss från fyrkantigheten.

Generationsreflektören        

 

Utbildning till salu

I veckan såldes en skola i min nära omgivning. Nej, inte bara byggnaden utan också gymnastiksalsplintarna och eleverna och suddgummina och bambatanterna och bänkarna och lärarna och den pedagogiska profilen. Allt utom visionen för den har sen lång tid tillbaka varit till salu, nämligen att allt går att köpa och sälja. Vips såldes alltså ett mindre grundskoleaktiebolag till ett större. En genererad vinst blev till ett än väldigare aktiekapital. Allt med våra skattepengar som tillåtna byggstenar.

Jag har släktforskat och själv varit lärare. När min farfars mor hamnade i undantagsstugan skrevs ett kontrakt. Tätt inpå hennes namn fanns bokstäverna: m h p p. Detta uttyds: med hand på penna. Hon kunde alltså inte skriva. När hon var ung hade folkskolan ännu inte lagt en grund för vår svenska välfärd. Ännu hade folkhemsvisionärer inte besegrat privilegiernas försvarare. Nog är det rimligt att jag tycker mej höra hur våra skolpionjärer numera vrider sej i sina gravar.

Var går gränsen för köp-slit-och-släng-pedagogiken? Posten försvann och folkets järnväg. Sjukvården går samma merkantila väg och ständigt allt fler elever hamnar i bolagsstämmornas resultaträkningar. Kanske borde jag inte förundras. För hur ser det ut i vår dyra demokrati? Jo, våra politiker, de som i min föreställningsvärld borde vara allas välfärdsförsvarare, sitter gärna och mjukt i lobbyisterna breda famnar. Många kröner dessutom sina karriärer med att själva bli marknadsmyglare. Vi får, förstås, den värld vi förtjänar. Eller snarare, en värld där några förtjänar och många bara tjänar. En värld där skolbarn är hårdvaluta.      

Välfärdspedagogen

 

Kultur, vad är det?

 

Säj, vad är kultur?

Moll och dur, filmen Ben Hur,

Finngösanatur, en kinesisk mur,

väl allt som skiljer oss från själlösa djur.

 

Odling, så står det i encyklopedin.

Men ska den vara fin-i-kanten-fin,

utan graffiti-glin,

och med en musicerande mandolin?

 

Hos oss tycks kulturen vara rund,

som guldmynten hos en Allumkund.

Så konsumera nu varje stund!

Glöm sagans John Blund!

 

Visst är kultur allas virvlande dans,

ingen uteslutande elegans.

Kultur är ingen vara, inget ting,

den är en brokig skara, en ring.

 

Rund, javisst, men med plats för alla:

RIA, A-laget, för ingen ska falla.

Kultur är ingen entreprenör.

För kulturen förbjuder utanför!

 

Diktdemokraten

 

 

Vi demokrater måste utrota tystnaden

Du och jag betyder mycket i vårt samhälle: i det lilla och i det stora. Våra tankar och våra handlingar förändrar vår värld. Detta gäller oss alla, verkligen alla. Men några av oss tar ett ytterligare kliv, vi blir politiker och axlar nån sorts kollektivt ansvar. Vilket? Jo, detta: Att medvetet repetera och åter repetera budskapet om alla människors lika värde. För detta måste ständigt uttalas. Ständigt belysas. Ständigt beskrivas. 

Därför ska tidningars insändarsidor fyllas med glödande, ifrågasättande, käbblande, domderande och förlåtande debatter. Alla stenar ska lyftas. Alla frågor ska ventileras. Det ska tisslas och tasslas och bullras.

Därför ska våra fullmäktigemöten vara många och långa. Varför? Jo, det finns en motståndare som ständigt snokar sej fram till de tysta stunderna, som vill lägga beslag på de själar som inte konstant skolas in i demokratins eviga dialog.

Jag tänker, förstås, på den bruna sörjan. De som skiljer på människa och människa, som uttalar att några är mindre värda än andra. 

Därför har vi demokrater vår bokstavligt talat livsavgörande uppgift. Vi ska mätta, späcka och råga varje människomöte med tacksamheten över att vi är olika – och just därför lika mycket värda. Därför ska vi utrota tystnaden, inte våra systrar och bröder. Inget torg får vara en frizon för det bruna giftet, särskilt inte under ett valår. Det är nu – just nu och alla kommande dar – som vi ska mota Adolf i grind.    

Dakapodemokrat

 

74. Lille prinsen i Finngösaravinen

 

Från kosmos rymder kommer han till oss. Lille prinsen, som reser mellan världarna för att sticka hål på den förstockade klokskapen. Han som färdas över tid och rum för att besöka människor och platser där dumheten har fått sitt fäste. Lille prinsen bjuder in till att se oss själva och världen med nya ögon.

I veckan besökte Lille prinsen Finngösaravinen. Länge lyssnade han till Herr Borgmästarens berättande om alla de kloka människor som ägnat dagar och sena nätter åt att studera, forska, undersöka, beräkna och prognostisera.

Herr Borgmästaren lägger ut texten och Lille prinsen lyssnar. Lyssnandet är nämligen hans stora gåva. Herr Borgmästaren berättar om alla de sextusen bilar, som skall forsa fram genom ravinen likt syndafloden i en bäckfåra. Lille prinsen förstår kanske inte alla de teknokratiska orden, men hans själ anar omedelbart vad detta kommer att betyda för myriaderna av levande väsen.

Inte släpper väl bilarna ut mindre koldioxid för att de kör rakt genom näktergalens revir? Inte lindras väl växthuseffekten av att asfalt läggs över vitsipporna? Inte förvandlas väl bullret till bofinksdrillar ens om trafikleden kallas för en Parkväg – så som Herr Borgmästaren vill.

Lille prinsen undrar varför kloka människor, vars uppgift är att tänka på allas vårt bästa, mest av allt låter bli att tänka på alla koltrastarna och grodorna. Hur kan gasande, bromsande, tutande, bullrande och utsläppande bilar vara viktigare än våra Telluskusiner? Nog är det väl bättre att lösa problem än att göra dem större och större och ännu STÖRRE?

Lille prinsen förstår inte varför Herr Borgmästaren inte alls tänker på sina många barnbarn och deras många barnbarn. Vill något enda av dessa leva granne med Österleden, Ugglumsleden, Finngösamotet, Landvetterleden och nu Finngösaleden? Räcker det inte med motorvägen och dagens alla gator, stråk och vägar. Varför är människor i Partille alltid på väg?

Lille prinsen går runt och språkar med grönsiskorna, igelkottarna och de många, många andra väsendena och krypen. Grönsiskorna lovar att i år sjunga ännu vackrare lovsånger för att Herr Borgmästaren i sitt hjärta skall förstå. Igelkottarna vill vässa sina piggar. De gör sej beredda för en holmgång. Lille prinsen lyssnar, gläds, oroas och tröstar. Han berättar att visst är Herr Borgmästaren nästan som en kung, men han har ändå bara en röst. Koltrasten, med sina många röster, ler lite nedlåtande åt denna fattigdom.

Lille prinsen berättar vidare: I människornas värld har alla bara en röst. Herr Borgmästaren får inte längre vara en Herr Borgmästare om andra har starkare röster. Revirstrid, tänker igelkottarna och förstår genast vad allt detta handlar om.

Lille prinsen slår sej slutligen ner vid de månghundraåriga ekarna och funderar. Varför finns det inte fler gröna människor? Barnen är det. De som leker tittut med hackspettarna. Varför har barnen ingen röst? Varför har Herr Borgmästaren inga öppna sinnen. Varför lyssnar hans hjärta inte till det livgivande vattnets porlande? Det vatten som berättar levandets eviga saga.

Nedtecknat av Lars Josefsson som var med vid Lille prinsens besök

(Om du ännu inte läst Lille prinsen, sagoboken för vuxna, så gör det! Boken är skriven av fransmannen Antoine de Saint-Exupéry. Lille prinsen färdas genom kosmos, som en ständigt sökande, öppen och nyfiken världsmedborgare. Bland mycket annat möter han en forskare, som uppfunnit ett medel emot törst. Forskaren redogör för all den tid som härigenom kan vinnas. Lille prinsen, å sin sida, undrar vad all denna tid ska användas till. För egen del skulle han söka upp en källa och där lyssna till vattnets eviga porlande...)

 

Nu ska vi rösta om strömstarens framtid

Det är vinter. Det porlande kluckandet från årstidens späda Finngösabäck överröstas plötsligt av en knirrande silverstämma. En prästklädd strömstare nickar emot mej. Jag smyger undan för att inte störa. Glad över att jag ännu en vinter fått möta henne.

Nu ska vi rösta om strömstarens framtid. Några uttrycker det som att vi kort och gott ska säja ja till ännu en investering. Andra betonar med starka ord att vi måste minska trafiken på Brattåskärrsvägen med tusentalet fordon per dygn fastän bilflödet här har minskat med hela tjugosex procent sen den föregående mätningen. Tänk om fler av oss Partillebor hade fått uppleva en liknande miljöförbättring i vårt närområde.

I det värmande söderläget blommar redan hasseln. Den som är en av vårens allra första budbärare. Den som blir ekorrens höstskafferi. Nu ska vi rösta om de härliga nötternas framtid. Andra menar att vi måste säja ja till bilisters rättmätiga krav på att färdas snabbare från Björkekärr och Södra Sävedalen till Partille Centrum.

Uppkommen till alsumpkärret letar jag mej fram till den rödlistade myxomyceten – ett väsen som kallas slemsvamp fastän den vare sej är en växt eller ett djur. Just denna art är så unik att den bara setts på ett enda annat ställe i hela vårt land. Så spännande! Den förflyttar sej, om än inte med den bullrande bilens hastighet.

Nu ska vi rösta om myxomycetens framtid. Andra menar att det politiska systemet inte på decennier hade kunnat lösa ett samhällsbyggarproblem. Men det är ju precis tvärt om. Gång efter gång har det politiska systemet sagt JA till att bevara Finngösaravinen och alla dess myriader av spännande kryp och livfulla väsen.

En invånare i Sävedalens ekosystem

(Den 13 juni 2004 folkomröstade vi om strömstarens vinterviste, om ekorrens skafferi och om myxomycetens unika livsmiljö. Vi röstade JA till våra barnbarns spännande lekplatser. Vi röstade JA till ett naturreservat för den kloka ugglan, den skira lundvårlöken och den stadsnära gröna lungan. Vi röstade JA till en trygg plats där kan vi spegla oss själva. Vi röstade JA till våra rötter och den livsavgörande sammanhangsväven. Vi röstade JA till den rofyllda vagga som vi nutidsmänniskor så väl behöver.)

 

Sveket är fullbordat

På det första kommunfullmäktigesammanträdet år 2006 röstade de tre dominerande partierna – (s), (m) och (fp) – ja till ett vägreservat i Finngösaravinens dalgång. Detta skedde i och med att översiktsplanen antogs. Härmed kränktes det så tydliga resultatet i vår unika kommunala folkomröstning. Och detta endast ett och ett halvt år efter det att vi Partillebor i samtliga sexton valdistrikt lagt våra många röster för ett bevarande av en grön lunga och ett människonära friluftsområde.   

I en reservation till detta unika demokratiska övertramp vände vi oss mera till hjärtan än till hjärnor.

 

Några ord till folkets representanter

 

Hur kunde du

du som är folkets röst

glömma

hur kunde du leka kurragömma med den sanning som är demokratins enda segel

spegeln som aldrig glömmer ett svek

 

Hur kunde du

du som är folkets röst

förneka

hur kunde du leka med min röst och alla andras

ens andas om att majoritetens många kan ha fel

 

En kommun är dess invånare. En översiktsplan ska ge en samlad bild av kommunens, alltså dess invånares, ambitioner och viljeyttringar. Att de tre största partierna i kommunfullmäktige inte tog nån som helst hänsyn till folkomröstningsresultatet är totalt ofattbart. Vi räds att detta flagranta politiska övertramp på ett mycket olyckligt sätt kommer att påverka tilltron till den lokala demokratiska processen.

Härmed sjösattes en översiktsplan, som på denna viktiga och så uppmärksammade punkt, helt uppenbart strider emot kommuninvånarnas och därmed kommunens uttalade vilja. Översiktsplanens legitimitet kommer härmed att ifrågasättas.

 

Den nya framtiden behövs

(Genom åren har det blivit många lokaltidningspublicerade skrivstycken om Finngösasveket. Den här föddes efter en anonymt skriven insändare.)

Du pläderar för en ny Finngösaväg och noterar inledningsvis att vi nej-sägare hörs allra mest. Men detta är ju alldeles självklart, eller hur? Vi är ju faktiskt flest. Nog håller du med mej om att just så ska demokratin fungera. Men jag får för mej att en påminnelse kan vara på sin plats: I samtliga sexton valkretsar fanns det en majoritet för oss många som vill bevara orörda stadsnära gröna lungor.

Du såväl som jag vet att en väg genom en jungfrulig nejd inte begränsar sej till en åtta meter bred asfaltsträng. Vi vet att viltstråk sargas utan återvändo, att bullermattan breder ut sej, att en oas blir till kaos för alla oss som hellre flyger, kravlar och kliver än svischar fram i jakten på några vunna sekunder.

Inte tvivlar du väl längre på att de ständigt allt tydligare växthuseffekterna skapas av oss människor. Kanske har även du fått ögonen på larmrapporten som lär oss att vi redan i augusti hade förbrukat detta solvarvs hela mängd av långsiktigt hållbara resurser. Att vi alltså knaprar på våra barnbarns livsutrymme under mer än fyra månvarv. 

Nog håller du även med mej om att allt vi företar oss påverkar vår omgivning och vår gemensamma framtid. Så handen på hjärtat: Kan du verkligen mena att några vunna trafikögonblinkningar är viktigare än kommande generationers livsmiljö. För mej är slutsatsen i alla fall given: Någon ny väg behöver vi inte – men vi behöver tänka på ett nytt sätt. Jag vill hoppas att du också vill tänka så…

Reflekterande framtidsdemokrat    

 

80. Finngösa 2.0

 

I tolv solvarv varade vår lokala demokrati. Den som från samtliga valdistrikt skickade en tydlig budkavle om att koltrastarnas serenader och en unik biologisk mångfald är viktigare än ännu ett asfaltstråk. Fast detta är, tyvärr, inte hela sanningen. Det tydliga folkomröstningsbeskedet till trots hamnade Finngösaleden redan efter ett ynka solvarv i den så kallade översiktsplanen. Därför har antidemokratin då och då skymtat i kommunens investeringsplaner, men inte mer än så. Inte förrän nu!

Redan inför folkomröstningen döptes Finngösaleden om till Finngösa Parkväg. Men inte ens den kosmetikan hjälpte. Därför har kommunen nu satsat på en riktigt rejäl skönhetskur: plötsligt ska vår nära gröna lunga förvandlas till en Eco Park. Nu duger alltså inte ens vårt svenska språk. Internationellt flashigt vill man att det ska bli med golf greener och dovhjortar. Yeah, yeah, yeah…

Men det är inte Beatles som klingar inom mej. Det är Povel Ramel: ”Det är bara asfaltstråket som är sej likt”. Nej, mitt nöt! Inte sjöng väl den gode Povel om ett asfaltstråk. Han älskade ju naturen…

Vad har då hänt på det dussin år som gått sen vi trodde oss ha röstat bort asfaltstråket? Jo, världens länder har bestämt sej för att stoppa de globalt förgörande växthuseffekterna. Vårt svenska Trafikverk vill kraftfullt minska bilismen i våra storstadsområden. ”Det är bara översiktsplanen som är sej lik.”

Dyra politiker av alla de slag: Detta är vansinnigt. Vi vill leva och verka i ett sammanhang som tar ansvar för hela vår värld – nu och långt in i framtiden. Och vad tänker ni om att samhällsbyggnadschefen uttalar att han ”får känslan av att många som var emot tidigare nu är mer positiva” och att detta är ”väldigt roligt”. Jag hoppas att han är felciterad för inte kan ni väl tillåta att en ansvarig tjänsteman gör sej till demokratins uttolkare.

Samhällsbyggnadschefens klavertramp får mej plötsligt att minnas vad den gode Povel sjöng. Det handlade ju en kokosnöt!

Låt inte framtiden beskriva oss som en samling nötter. Och låt oss aldrig bli så växthusexotiska att kokospalmer ska spira i vår gröna Finngösalunga! 

Röstdemokraten

 

Ecoparkspoesi

(Hösten 2016 – tolv år efter vår folkomröstning om Finngösaravinen – presenterade Partille kommun en skrift med syftet att förvandla vår levande gröna lunga till en Eco Park-väg. Sällan har väl det engelska ordet greenwashing, sköngörande grönmålning, tydliggjorts på ett mer naket sätt. Delvis i diktens form hyllade Ingemar Sandahl, moderat kommunal potentat, vägen samtidigt som han riktade en poetisk känga mot mej. Ingemar blev inte oemotsagd…)

 

Så är då debatten igång, va´ bra

om vägen som du och ett fåtal vill ha:

en asfaltsled som eco nu kallas

är det reko när sanningen nallas?

För visst är det just precis så här:

att vägen till fanders bär

att koltrastens sång

blir till bulleribång

allt för en vunnen minut eller två

hur kan du tänka så?

 

Ecopark – visst låter det flott

likasom ett evigt och hållbart slott

men sanningen såg vi i veckan som gick

när gärdsmygen redet sitt lämna fick

för mångfamnsbreda jobbarleden!

Nej, låt oss lämna den seden!

 

Uselt det bidde och ekologerna stack

undrar just om de ens fick ett tack

i rikets ranking vi föll… och vi föll

blott tretton kommuner vi efter oss höll

så frågan är given: Vad har du för skäl

när du och de dina till liv tar farväl?

 

Så bäste herr Högersandahl

din poesi gav mej inget val

sanningens ord har du därför fått höra

åt höger du råder oss ivrigt att köra

men livet är större än bilkörarmil

vår uppgift är denna: gör Jorden stabil!

Så låt oss då raskt åt vänster svänga

ge usle Mammon en regelrätt känga.

 

Rim- och resondemokraten

 

Jag kom, jag såg och jag handlade…

Jag är bonnapajk. Gödselstan fanns alldeles tätt inpå mej. När jag var åtta år frös min granne ihjäl i sin lilla stuga. Den januarinatten var det nordvästlig vind och tjugotre minusgrader. Mitt City var Handelsplan i Ambjörnarp. När tomten förberedde sej med säck och klappar var det hit jag cyklade eller skidade för att uppleva julskyltningen. Det var i denna metropol som jag så småningom fick mitt första betalda jobb. Jag blev boaknodd i Runes affär. Här sålde vi två sorters korv och två sorters ost, men också spik och likkistor.

Allt detta bubblar upp inom mej när en ungdomlig läsarpanel häromdan uttrycker sina tankar om göteborgsk shopping. Jennifer saknar Pink-attiraljer och behåar i färg och Elin trånar efter exklusiva bikinis. Detta är åtminstone språkligt fattbart, men när Elsa önskar fler konceptbutiker och flagshipstores är det bara flinten som förhindrar mitt hårrivande.

Nej, det var verkligen inte bättre förr, men ibland känns det som om nutiden är en skymf och framtiden en skrämmande gåta: att vi förblindade ilar på vår jakt efter att kyssa grodan när livet mestadels handlar om att stå ut med paddorna… 

Framtidspedagogen

 

 

Det fria ordet är dyrt

Varje morgon dimper den ner: vår enda återstående göteborgska morgontidning. Stadigt har dimpet blivit tyngre. Nyligen lusläste jag en bibba med måttstocken och miniräknaren i högsta hugg.

Tidningen innehöll hela sexton kvadratmeter – den trycks ju på papperets båda sidor. Den ytan motsvarar livsrummet för tvåhundrafemtio hönor, bara så att vi har nåt att jämföra med!

Hur kan kvinna och man karaktärisera vår göteborgska drake? Det fria ordets riddare? Den tredje statsmakten? Miniräknaren förpassar mina visioner till myternas skuggvärld. Dryga 59 procent av dimpet utgörs av lockande(?) reklam. I objektivitetens namn ska det uttalas att mitt studieobjekt innefattar en annonsbilaga. Självaste tidningen rymmer bara 39,85 procent annonser.

På vår brevlåda står det: Ingen reklam, tack. Ändå påtvingas jag alltså denna dag nära tio kvadratmeter med knappt klädda kvinnor och andra vägvinnande marknadsattribut. Härtill bär jag kvadratmetrarna på min dyra fritid till återvinningscentralen. Än värre är det förstås att gyllene kantarellskogar avverkas samt att växthusgaser, kväveoxider och luftvägssargande mikropartiklar kantar varje steg av produktionen och distributionen.

Tänk om tidningen vore hälften så dimpig. Tänk om jag slapp annonspelarnas braskande budskap. Tänk om jag kunde njuta tevefilmen utan avbrott. Tänk om butikens kattmatshylla halverades. 

Visst är det hög tid att reklamera reklamen…

Medborgaren i Partilles ekosystem 

 

Länge leve de sanna hjältarna

Av allt som är fel är det tydligen mest okey att jobba svart. Så tycker nämligen två och en halv miljoner av oss som bor i det land som ständigt dyker upp bland jordklotets tryggaste. Av samma undersökning lär vi oss att en och en halv miljon svenskar uppfattar det som rimligt att deklarationsbluffa. Vi får inte veta hur många som faktiskt svartjobbar och deklarationsfuskar, men föreställ dej den dag när en tredjedel av oss inte längre betalar vår skatt. Vem drabbas? Jo, barnen i ständigt växande dagisgrupper, alltför sällan sedda elever och gammelmormor när hon nattas klockar tre på eftermiddan. Samtidigt skulle än många fler tvingas till privata sjukförsäkringar och främlingskapet breda ut sej.

Vi har en hög skattenivå. År efter år har jag berättat om detta för mina högstadieelever. Mycket noggrant har vi sen gått igenom vad våra gemensamma resurser används till. Vanligtvis landar då överbefälhavaren på en mycket osäker sits. Våra kanoner prutas bort – kanske för att jag själv är totalvägrare. Istället vill ungdomarna satsa mer på trygghet, stöd och omtanke.

Häromåret berättade två tonåringar med en rejäl skopa dåligt samvete att de under en praoperiod fått en liten flitpeng. Detta upplevde de som svartjobberi.

Som alltid handlar pedagogik om förebilder. Barn till svartjobbare blir oftare svartjobbare. Det förebildliga förstärks om förälderns och lärarens uppfattningar stämmer överens. Om inte kan jag bli en moralgubbe eller fylla unga själar med dåligt samvete – ingetdera av detta gör världen bättre. Som alltid tassar förändringen hand i hand med ökad medvetenhet och det där ursvåra som kallas för kritiskt tänkande.

Med andra ord: fram för sanna förebilder! Fjärran bakom oss lämnar vi då Honhud&Mammonmisters (H&M:s) naket sexistiska budskap, bankernas mångmiljonbonusar och skattesmitarnas lycksaliga Panamavurm. I de världarna behövs inget tiggande eller snatteri. Nog är det därför som snattande landar sist på gallupundersökningens acceptanslista. I vår tid blir vi ju ständigt itutade att lyckan bor i den egna plånboken.

Vilka ska vi då utse till våra goda förebilder? Min hjälte heter Robin Hood, men han trängs på förstaplatsen med alla er som dagligen och stundligen vårdar oss, av alla er som kämpar mot skolvärldens segregation, av alla er som inte svartjobbar, av alla er som deklarerar sjyst, av alla er som kämpar för jämlikhet och systerskap, för alla er som slåss mot den egoism som så försåtligt gömmer sej bakom orden om att bli sin egen lyckas smed.

Min smed en gång i tiden var en värmande och bullrande hjälpare som stöttade oss när de handfasta vardagligheterna inte funkade. Han hette Gunnar och han bodde på Kvarnen.

Förebildspraktikanten

 

89. De stora tjuvarna fängslar de små

 

I tidningen som inte behöver stjälas för att läsas – alltså Metro – blev det utbasunerat att vi årligen snattar för sex miljarder kronor. Ett svindlande belopp, eller hur? Nog kan detta föda funderingar om att det var bättre förr. Visst är det även hög tid att ta itu med hårdhandskarna mot tjuveriet, eller hur…

Sex miljarder! Detta hav av pengar räcker till min Partillekommuns alla kostnader under ett par långa år. Men perspektivet spelar förstås, som alltid, sin viktiga roll. Om den här flermiljarderssumman delas upp på var och en av oss svenskar landar den på sexhundra årliga spänn, eller dryga en och femtio om dan. Summan blir plötsligt fattbar. Nej, jag sade inte ursäktbar.

Den göteborgska dagstidning som jag prenumererar på är femtonfaldigt dyrare. Men åter till gratistidningen. Den kostar förstås väldigt mycket mera att framställa än den där dryga snatterikronan. Det är nog ingen tokig gissning att enbart dess snöpliga slut kostar mer än en krona och sextiofyra öre när mängder med människor ska avlägsna cellulosasörjan från bussarna, spårvagnarna och alla hållplatserna. Snattaren fördöms, men när jag låter gratistidningen ligga kvar på sätet och den strax glider ner på golvet eller hamnar på gatan ristas ingen brottsstämpel in i min panna. Och den livsmedelshandlare rosas, som höjer sin omsättning genom att skapa godisalléer fram emot kassorna. Men Gud nåde den människa som lägger beslag på en hysteriskt massexponerad Non Stop eller Never Stop. 

Som smått stadgad medelålders karl får jag mängder med erbjudanden om allt mellan himmel och jord. Med lätthet hade jag kunnat samla på mej gratisprylar för mångdubbelt större belopp än de där sexhundra snatterikronorna.

Men så här långt handlar det ändå bara om småpengar. Svartjobberiet innebär att var och en av oss går miste om tretusen kronor i skattefinansierad solidaritet. Snatteriet har plötsligen reducerats till en femtedel. Härtill spelar Herr Medelsvensson årligen bort femtusen riksdaler på lottonuffror, rusande hästar eller vad det nu må vara. Men detta är ju inte straffbart – ens om hushållskassan ruineras.

Till och med dessa mångmiljardbelopp bleknar när vi närmar oss drogvärlden. Var och en av oss tvingas under vår livstid bidra med hela etthundrafemtio tusen kronor för att andra förpestar min luft genom att röka. Och även som absolutist tvingas jag varje år bidra med femton tusen samhällsekonomikronor för att andra super. Plötsligt landar vi i ofattbara Non Stop-berg.

Så tvivelsutan är perspektivet viktigt. Den dryga en och en halva snatterikronan klingar plötsligt lite ensamt, eller hur? Och så till den andra frågan: Var det bättre förr? Ja, hur svarar vi? Rejält osäker blir jag när mina ögon faller på ett forntida romerskt talesätt: Den lille tjuven hänger man, de stora låter man löpa…

Partillereflektören

 

91. Visst kan Beatles ännu skänka glädje

 

En gång i tiden såg jag Beatles i Borås. När vi nu återigen via massmedia påminns om långhåringarna och deras internationella premiärresa blir jag i förstone förvånad över att denna gick av stapeln för ett halvt liv sen. När spindelväven långsamt har avlägsnats från minnets spegel förvånas jag än mera över att jag ens hamnade på den här tillställningen. Musik blev inte min grej förrän tjugo år senare och då har det allra mest handlat om Stravinskij och Arvo Pärt.

Visst fanns jag en gång i tiden på Elvis sida i kampen mot Tommy Steel, men detta handlade långt mera om fajten än om ackorden.

På Boråsföreställningen satt jag en bra bit från scenen. Musikanternas decibelkaskader höll sej därför på rätt sida om tinnitusnivån, men detta gällde inte för de unga finska textilarbeterskor som omslöt mej. Därför blev konserten mera till en social happening än en musikalisk invigning.

Det som fått mej att grabba tag om pennan är emellertid en annons. Ett engelskt företag är berett att betala trettio tusen för en konsertaffisch. Rimligen finns det då en marknad som är inställd på att hosta upp dubbla pengen för ett bleknat A2-papper.

Nog borde jag väl med en axelryckning lämna detta åt de fria marknadskrafterna, men min ulands-resa skriker högre än musikfrälsta finska textilarbeterskor. För etthundrafemtio kronor kan ett utsatt barn bjudas mat under ett helt långt år.

Tänk om vi alla gjorde medmänskligt kloka val. Måhända skulle etern då fyllas med goda toner: We love you, yeah, yeah, yeah…

Världsmedborgaren

 

96. Gör vi våra val?

 

Med sitt kristallklara minne har min vän Erik i Stjärnebo berättat om sitt nära nog sekelomslutande liv. I januari i år blev han en ängel i stjärnevärlden. Hans livsvandring famnade vårt samhälles kliv bort från ett uselt Fattigsverige.

Erik var sex år ung när lunginflammationen släckte pappans liv. Han var näst äldst i barnaskaran. Ett halvår efter begravningen föddes hans femte syskon. På hemmaplan var det ingen självklarhet att äta sej mätt. Ingen enda leksak har han haft och ingen sagobok. Inga skidor, inga skridskor och inte ens en fotboll har han ägt. När kamraterna under varma sommardagar valde att ta badtåget till havet fick han och syskonen vackert stanna hemma. De hade aldrig något val.

Som spinkig tolvåring påbörjade Erik sitt ynkligt betalda yrkesliv. Varannandagsskolan gjorde honom till varannandagsdräng bortom sockengränsen. En lång dags slit ersattes med sjuttiofem öre. Men under jobbardagarna kunde han i alla fall äta sej mätt.

Det var inte bättre förr. De orden kantade verkligen Eriks och mina många samtal. Så här avrundar han ett av våra möten: Jag skulle inte vilja leva om mitt liv. Den slutsatsen delade han alldeles säkert med sin granne Esaias – korgmakaren i min hemmavärld som frös ihjäl i sin ynkliga stuga när jag gick i andra klass.

Under Eriks livstid påbörjades byggandet av ett Välfärdssverige. Klyftorna smalnade. Gemensamt kunde vi skönja ett bättre liv för alla. Idag har den här tillsammansvandringen upphört. Klyftorna är återigen på väg mot raviner. Därför har jag gjort mitt val…

Vänsterdemokraten

 

97. En enda tusendel

Längst ner i Karl-Frits skafferi i Stjärnebo i Ambjörnarp finner jag hans dagböcker. Under sextiotre års tid berättar han i sina så kallade memoarer om väder och vind, men också om riksdagens högtidliga öppnande och sin osannolika möda på tegar och lyckor. Via ett enda litet exempel bjuder jag dej här en resa i tid och rum.

Karl-Frits lever mellan 1897 och 1986. Under sina femtiofem år som gift gårdsägare är han bara bortom Sjuhäradsbygden under fem halva dagar. Varför bara halvdagar? Jo, morgon- och kvällsmjölkningen måste ju också hinnas med. Edith och han lever nämligen ännu i självhushållningens tidevarv. I stort sett varje dag blir det gröt, fläsk och potatis. År efter år odlas tusen kvadratmeter med jordpärer, alltså potatis. Trettio tunnor eller sisådär två ton blir det. Livet långt görs allting för hand och noggrannheten är hans dygd. Varje höst ägnar Karl-Frits dryga etthundra timmar åt potatisupptagningen. Härtill kommer Ediths flit – men hon räknas liksom inte…

Med detta i bagaget ringer jag till Skåne och är låtsasintresserad av den allra mest moderna potatisupptagningsmaskinen. Fastän jag är bondpojke blir jag totalt paff när kapaciteten beskrivs: tusen kvadratmeter på sex minuter! Hur är detta möjligt? Alltså drygt tusen gånger snabbare än med Karl-Frits arbetsmetod: att göra allting för hand!

Förklaringen heter förstås specialisering. På en generation eller två har vi alla blivit små, små kuggar i världsomspännande nätverk. Den som sitter i potatisskördaren middagskalasar måhända på stormarknadsinköpt pommes frites eller pulvermos. Den kulspetspenna jag använder när jag rafsar ner mina hållpunkter inför nedknackandet av dessa rader har kostat mej just precis en krona och nittio öre! Hur är detta möjligt? Tänk på alla dem som bidragit: kassabiträdet, affärsägaren, plastarbetarna, oljearbetarna, oljetornsbyggarna, alla transportörerna, ingenjörerna, utbildarna, momshandläggarna, etc. Tusentals människor har dragit sina strån till den stack som landar i knappa två spänn!

Det är denna omvälvande förvandling av vår värld som under mina levnadsår har tömt våra byar. Som i juni 2015 bommade igen min Ambjörnarpsskola. Som i utvecklingens tidevarv avvecklar vår landsbygd.

Vågar vi ställa frågorna: Vem blir lyckligare av detta? Och vem har lagt beslag på all den intjänade tiden? Hela niohundranittionio tusendelar…

 

Marknadsrån

När Anders nästföljande morron kom till skolan behövdes det ingen djuplodande lärarpsykologisk blick för att se att nåt särskilt hade hänt. När proppen väl avlägsnats vällde detta fram:

Vid niotiden, när försommarkvällen blivit till skymning, hade han under knivhot rånats på sin mobil. Allena vid Centralen, mot tre beväpnade större killar, hade han självklart lämnat den ifrån sej. Tack och lov! Lika självklart hade han kontaktat en väktare, men då var rånarna förstås redan försvunna ut i marknadsvimlet.

Nån polisanmälan blev aldrig gjord – min tydliga önskan till trots. Därför meddelar jag härmed polismyndigheten, Brottsförebyggande Rådet och massmedia att mörkertalet för grov ungdomskriminalitet den kvällen blev ännu mer svärtad. Hur kan vi nånsin sätta ett kraftfyllt stopp för en förödande generationstragedi om ett väpnat rån inte anmäls eftersom den åtgärden – med rätta(?) – upplevs som meningslös.

Jag kräver inga bullrande polisingripanden och strängare straff. Inte efter de egna erfarenheterna när jag under det beramade göteborgska EU-toppmötet internerades eftersom jag befunnit mej på fel plats. Däremot har jag försökt bjuda kunniga och inkännande poliser till vår skola. Men denna min önskan har inte infriats. Det förebyggande arbetet verkar vingla fram på en allt mer återhållen sparlåga.

Men låt oss återvända till Anders. När den första rädslan klingat av var det en annan känsla som växte in i honom. Den rånade mobilen var gammal. Kontantkortet var nästan slut. Nu skulle han nog kunna få en ny trendig nalle…

Slutsatsen är given: Låt oss bygga en framtid där våra barn och ungdomar är sedda av oss vuxna och av varann. Slå sönder segregationens gissel. Väck i varje människa den kreativa skaparkraft som en gång för alla slår hål på marknadsmyten.

 

Bötning och bättring

Vi möter ännu ett begrepp för kränkande omänsklighet, nämligen bötning. Att alltså med hot tvinga till sej pengar eller prylar. Mina vindlande tankespår minns en episod på en spårvagn en gång i tiden:

En bergsprängartyngd tonårsduo äntrar andravagnen där de flesta är pensionärer. Allt på och omkring de unga tu bullrar av protesterande: från decibelnivån och frisyrerna till de nakna fötterna. Domen över deras utanförskap lindras inte av att de slår sej ner på handikapplatserna längst fram i vagnen. Själv står jag, som åskådare, långt bak. Genast tar vanlighetens tisslande och tasslande fart. Då reser sej en äldre man och uttalar följande med stor tyngd och tydlighet:

    "Det är vårt fel! Det är vi som har fostrat dom!"

Omedelbart upphör tisslandet och tasslandet. Strax är spårvagnen i det närmaste tömd. De dåliga samvetena smiter iväg. Varför tackade jag inte den modige mannen för hans civilkurage? Varför springer vi ifrån vårt vuxenansvar? Varför reagerar vi inte – eller reagerar vi för sent – när nålsting, kränkningar, översitteri och bötning nästlar sej in i vår människogemenskap?

Varför har vi prioriterat karriären, gjort klasserna större, stängt fritidsgårdarna och vässat våra armbågar. Varför har vi låtit klyftorna bli till raviner. Hur kommer det sej att vi tillverkar parfym med prislappen 1,6 miljoner kronor? En megastatuspryl som inpackad i bladguld och en väl tilltagen diamant levereras med champagnekorksskjutande av en Bentley. Plötsligt blir det nära nog rimligt att bara tvinga till sej en liten grej…

Mobbning, kränkning och bötning upphör först när vi med Karlsson på takets ögon ser på prylarna som världsliga ting. När vi blir kvar på spårvagnen, vänder oss mot vår nästa och börjar samtala. Även om nästans hår är risigt, jeansen trasiga, språket slangigt och gratistidningen framför mina ögon lockar med de senaste, häftigaste och mest marknadsoptimala reaklippen.

Dialogpedagogen

 

Myrorna och rättvisans elefant

Den ensamstående sydosteuropeiska kvinnan lever på existensminimum: sjukpeng och socialbidrag. Hennes son går på mellanstadiet. Mammans senaste ekiperingsrunda i Myrornas återvinningsklädaffär hade fått tummen ner av pojken. Såväl jeansen som en hel del annat hade inte det rätta snittet. Det är ju de små, små detaljerna som gör det. Utanförskapet kan möjligen lindras av ett accepterat jeansmärke. Som bekant ligger mobbningen ständigt på lur i likriktningens självosäkra värld.

Därför återvänder mamman till Myrorna. Därför visar hon upp kvittot. Ett och annat vill hon byta, men får tummen ner. Då tar hon saken i egna händer. Visst är detta fel, men…

De tidigare inköpta varorna läggs tillbaka på sina platser. Under en och en halv timma vandrar kvinnan sen runt i affären för att finna ersättningsplagg: kläder till samma värde som de tidigare köpta. Kläder som förhoppningsvis kan accepteras av klasskamraters grymt nagelfarande ögon.

I samma ögonblick som kvinnan passerat kassan stoppas hon av den kontrollant som under en dryg timmas tid skuggat henne.

I dagarna dömdes kvinnan till dagsböter för snatteri. Rättegången var halvtimmeskort. Värdet på de utbytta plaggen uppgick till 520 kronor. Det totala bötesbeloppet fastställdes till 5 500 kronor. Detta föder frågors mängd inom mej och bland mina studiebesökande högstadieelever.

För vems skull finns Myrorna? Det bemötande som kvinnan fick kommer för lång tid att stänga min givarplånbok.

För vems skull finns tingsrätten? För att urskillningslöst nagelfara eller för att besanna vårt samhälles grundläggande demokratiska principer om frihet, jämlikhet och systerskap. Hur avskalad får en rättegång bli? Kvinnan hade ingen försvarare. Visst förstod hon vardagssvenska, men hur mycket begrep hon av det juridiska fikonspråkets spetsfundigheter. Domen utfärdades av en ensam jurist. Nämndekvinnors/nämndemäns politiska och demokratiska livserfarenheter saknades. Hur bred är den sociala och kulturella basen när domare rekryteras? Hur väl är mångfaldsperspektivet integrerat och prioriterat i juristutbildningen?

Demokratidemokratiske pedagogen          

 

Hönor, häleri och etik

Vilken rätt har ’osjäliga’ djur i förhållande till de fria marknadskrafterna? Finns det ett försvar för att symboliskt frita tre hönor? Har lagstiftaren alltid moraliskt och etiskt rätt? Störtar civil olydnad oss in i anarki och skrämmande dunkel eller är handlingar av det här slaget tvärtom nödvändiga för att utveckla vår demokrati?

Jag har i veckan polisanmälts som misstänkt hälare. Tuppen Agaton, de fyra hönorna och jag själv har öppnat vårt hem för tre före detta burhönor. Deras krafsande är ännu ynkligt, men redan andra natten lyckades en av nykomlingarna ta sej upp på en sittpinne. En naturlig längtan finns alltså ännu kvar. Så skönt!

Jag kan inte sitta still, blunda och tiga när jag en och samma vecka tvingas uppleva att tusentals hönor fryser ihjäl på sin väg till masslakt och att svindlande höga andelar av våra ’äggmaskiner’ är genetiskt och på andra sätt sjuka. Visst är det lätt att storkna över världens elände, men tystnaden ger näring åt passivitet, främlingskap och uppgivenhet.

Det är naturligtvis mina inre upplevelser och min själs känslor som föder mitt engagemang. Detta engagemang vill samtala med andras tankar, känslor och viljeyttringar. Därför är jag politiskt aktiv. Jag hoppas och vill gärna tro att det är därför som jag även erbjudits ett partipolitiskt förtroende.

Fritagningen av de tre hönorna har via massmedias enorma marknadsberoende vinklats till att handla om huruvida en politiker får ägna sej åt civil olydnad. Endast parentetiskt handlar det om hur vi i en rättsstat kan tillåta att tre hönor lever hela sina liv i en bur som är en halv kvadratmeter ynklig.

Ska jag som politiker blott och bart inskränka mej till att vara en blodlös pratkvarn eller en maläten konservator? Hur kan politiskt luddiga ordflöden ses som föredömliga medan aktiva och engagerade handlingar skrämmer? Detta skrämmer mej. Olof Palmes vandring en gång vid en ambassadörs sida väckte och väcker än idag min beundran.

Jag är fullständigt övertygad om att endast det etiska och det i mitt hjärta grundade engagemanget kan återskapa ett förtroende för oss politiker. Bara så kommer ungdomar att vända åter till våra partier. Bara så kommer vi att kunna skapa nya facetter på vår ädlaste sten, den som vi kallar för demokrati. Bara så kommer vi till det samtal som över alla rum och över all tid får oss att se varann: burhönans längtan; hönseriägarens ekonomiska bojor; den oro som vi i den gynnade världen känner inför livsmedelshantering och växthuseffekter; den skräck inför en ny dags svält som hundratals miljoner medmänniskor i den tredje världen tvingas leva med; den längtan efter fred och frihet som vi alla delar…

 

Kulor, krut och svensk skenhelighet

Sverige är näst bäst i världen på att inte kriga. Detta har fyllt mej med livslång och odelad tacksamhet. En känsla som etsade sej in i min barnasjäl när jag mötte mängder med finska krigsinvalider under min första utlandsresa. Upplevelsen växte till en livsavgörande övertygelse när jag färdades genom Östtyskland strax efter det att Berlinmuren vuxit fram ur rädslans maktpolitik.   

Så småningom blev jag vapenvägrare. Därför skäms och skräms jag av att Sverige – per invånare räknat – år efter år tillhör världens värstingar när det handlar om vapenexport. Årligen rör det sej om kanoner, kulor och krut för tusentals miljoner kronor.

Vem förvånas över att de svenska vapnen letar sej fram till förtryckarregimerna. Detta är ju kulornas uppgift: att sprida rädslan. Och vem häpnar över att skumrasket då lurar bak hörnet. Det som blev så uppseendeväckande tydligt när det härom året avslöjandes att Sverige i smyg förhandlade om ett direkt vapensamarbete med Saudiarabien – despotismens grymma banerförare.

Mången gång har jag desillusionerats, men drömmen om en värld i fred och kärleksflödande samverkan växer för varje kanon som exporteras till krigsfasornas arenor. Visionen om kanoner förvandlade till plogbillar är för stark för att blekna. Idag satsar vår värld tretton gånger mera pengar på vapentillverkning än på ulandshjälp. Denna galna proportion kan och måste förändras i grunden. Låt oss följa Costa Ricas exempel: för snart sjuttio år sen avvecklade de sin krigsmakt.    

Vi svenskar – sprungna ur en dubbelsekellång krigsförskonad mylla eller hitkomna som flyktingar från krigszoner och oroshärdar – borde bära på en och samma vision: att värna och vårda vår fred; att exportera frid istället för skenheliga helveteskanoner.

 

En rapport från torgen

Igen har jag stått på torget och delat ut valbroschyrer. Jovisst kan det kännas som att jag tränger mej på. Kanske stör jag även om jag anstränger mej att inte vara påflugen. Fullt ut förstår jag om vårt hastiga möte landar i ditt: Nej tack. Jag kan till och med acceptera att bli behandlad som luft, men mina funderingar väcks…

Den öppna platsen mitt i byn eller stan har i alla tider varit rummet för de så viktiga mänskliga mötena. Här föddes demokratin en gång i tiden. Nyligen har Kairos Tahrir-torg, Istanbuls Taksim-torg och Kievs Majdan-torg blivit sinnebilder för folklig kamp.

Har jag blivit döv och blind? Eller stämmer min upplevelse att vi fortast möjligt vill lämna Partilles torg bakom oss. Har vårt offentliga samtalande tystnat? Och i förlängningen: Vad händer när vi inte längre pratar med varann? När vi väljer att ila mot butiken eller hemmets egentysta vrå.

I en annan del av vår värld – i en amerikansk förort – bestämmer sej en nybliven pensionär för att en stund varje förmiddag och eftermiddag gå ut i det offentliga rummet och heja på alla som passerar. Efter en tid visar det sej att brottsligheten just precis i den här mannens lilla del av världen är uppseendeväckande låg. Forskare finner ingen annan förklaringen än den enda medborgarens utlevande inlevelse.

Filosofen och humanisten Goethe uttalade en gång i tiden att samtalet är det högsta. Det samtal och det människomöte som är demokratins grundbult. Min bön blir denna: Låt oss återigen träffas på torgen – och förstås vid valbåsen…

Demokraten – kort och gott 

 

106. Hela världen är sju handslag nära

 

Jag är glad över att känna många människor. Jag hoppas att dessa i sin tur har många vänner, som i sin tur känner många, som i sin tur...

Sju handslag bort känner jag mitt jordklots samtliga sju miljarder medmänniskor. Detta har besannats såväl teoretiskt som praktiskt. Känns detta ofattbart? Ja, kanske! Och visst är väl tanken svindlande. Det barn som nyss föddes i Angola har i sin omgivning en person, som vet om nån, som känner nån, som vet om nån, som känner nån, som vet om nån, som känner mej. Barack Obama vet jag om redan i tredje hand.

Sju handslag bort är en nära värld, eller borde i alla fall vara det.

• Hur är det då möjligt att min granne dör i ensamhet? Och att jag inte knackar på...
• Hur är det då möjligt att det finns mördare? Och att jag blundar...
• Hur är det då möjligt att barn tvingas till prostitution? Och att jag tiger...
• Hur är det då möjligt att det finns uteliggare i min stad? Och att jag ilar förbi...
• Hur är det då möjligt att barn slavarbetar? Och att jag köper ännu en billig pryl...
• Hur är det då möjligt att medmänniskor avrättas? Och att jag förtränger...
• Hur är det då möjligt att en miljard människor svälter? Och att jag proppar i mej...

 

Lyssna! Titta! Tala! Stanna upp! Reagera! Protestera! Dela!

Gör vår värld ännu närmre!

Världsmedborgare och Sävedalsbo

 

När börjar freden?

För dryga tiotalet år sen kunde vi följa jublande människomassor på Bagdads gator. Saddam Husseins personkultsstaty rasade ända in i våra vardagsrum. Via dygnetruntsnurrande krigskorrespondenters kameror hamnade människoslakten och plundringarna alldeles tätt inpå oss i tevesoffan. Vi bjöds smakbitar av hat. Det som vinner sin näring ur martyrernas slaktade kroppar. Så vem kan egentligen förvånas över allt det blod som har fortsatt att flyta i krigens Mellanöstern.

När ska historien äntligen lära oss att våld föder hämnd – som leder till ytterligare våld. Att världshistoriens samtliga krig har stängt dörrar och hjärtan. När jag för fyrtio år sen befann mej i Nordirland kastade barnen låssasgranater. Därför är den freden ännu vacklande.

För tio år sen fick jag under en höstvistelse i Sydafrika uppleva att en vakthund lät mej vara, men kastade sej mot min svarte vän. Detta etsade sej in i mina sinnen: att segregation göder den rädsla som växer till hat.

Freden vinns inte när kanonerna tystnar. Den föds i människors hjärtan och växer i mötet med den andra.

Historieläraren

 

Stackars dem som inte tycker om

I den bästa av världar är vi trygga, lyckliga och fyllda av tillit. Vi kan leva och verka samman med människor som vi älskar och som lika självklart älskar oss. Men så här rosenskimrande är sällan vår tillvaro. Tellus rymmer även dödligt våld och skräck. Bland våra medvandrare finns det därför många tiotals miljoner flyktingar. Bland de allra värst drabbade områdena är Afghanistan – ett land som i dryga trettio år varit utsatt för grymma fientligheter. Miljontals afghaner har därför tvingats bort från sina hem. Bomber, hat och kulor är usla livsledsagare.

Var hamnar då världens flyktingar? Jo, en massiv majoritet – hela 86 procent – får sitt kortsiktiga skydd i fattiga grannländer. Flest flyktingar lever idag i eländiga läger i Pakistan, Libanon och Turkiet.

Visst kan det vara lockande att blunda för verkligheten: att drömma om en värld utan förtryck och svält. Där inget enda barn skjuts för att hon vill gå till skolan. Där jakten på sällsynta mineraler inte terrorvåldtar kvinnor. Där ingen avrättas för att hen ifrågasätter religionsstyrda maktstrukturer. Men vägen hit är fjärran lång.

Länge än kommer våra medmänniskor att tvingas på flykt. För ännu är hoten många. När ska vi äntligen bjuda varann sann kunskap utan minsta tillstymmelse till fördomar? När ska rädslan för det främmande inte längre skrämma oss? När ska vi med självklarhet dela vårt välstånd i stället för att erbjuda den endaste procenten som en ynka u-landsallmosa?

Jag vill gärna tro att den dag ska randas när vi verkligen bryr oss om vår nästa. När vi inte längre behöver tycka synd om våra medvandrare. När rädslan för det annorlunda inte gör oss ynkligt små.

 Medmänniskodemokraten

 

Julgåvan

Alla längtar vi efter gåvor. Alla vill vi känna oss uppskattade. Och alla är vi värda uppskattning. I julens tid – lika väl som varje annan dag året om.

Egentligen ska jag väl inte behöva ge nåt för att få nåt... men ändå. Gåvan öppnar en kärlekskanal.

Medelsvensson kommer i år att handla för åttatusen kronor under decembermånaden. Tänk så många, som då kommer att kunna känna sej uppskattade. Tänk så mycken glädje vi sprider. Mängder med goda tankar till nära och kära.

Men världen är så stor, så stor. Oändligt många kommer inte att känna av den här uppskattningen. Kommer inte att få den gåva som hen mer än mången annan behöver. Hen bor nämligen så fjärran eller har inte ens en bostad. Kanske skulle det kunna uttryckas som att "tomtevägen" - skorstenen - saknas.

En gång i tiden gav vi tionde. En säck med brödsäd för var tionde som skördats. Idag ger vi mycket mindre. Till världens allra fattigaste människor – våra medvandrare i uländerna – ger vi en säck efter att först ha skördat hela etthundrafemton stycken.

Tänk om vi åtminstone under juletiden gav tionde: visade vår uppskattning till många, många fler. Vår svenska tiondejulesäck skulle då rymma åttahundra kronor. Den pengen bjuder tre medmänniskor mat under ett helt långt år! Tänk vilken nödvändig glädje att få. Och vilken glädje att ge... 

Världsmedborgaren i Sävedalen

 

Låt omtanken leva vidare

Tsunamikatastrofen i Phuket för dussinet år sen massakrerade människors världar. Ofattbara tvåhundrafemtio tusen dog. Mer än femhundra svenskar kom aldrig tillbaka från en förväntansfylld resa. Släktingars, vänners och arbetskamraters röster tystnade för alltid. Ett sorgflor blev lagt över oss alla. Ovissheten skulle länge plåga oss.

Hand i hand med dödsvågens ofattbara dråpslag växte omtanken och empatin. Aldrig tidigare har jag upplevt en sån självklar givmildhet. Gåvorna blev allt som oftast upptakten till samtal. En insamlingskollega undvek medvetet att se in i människors ögon – det som hade hänt var så omskakande.

En man från Utby mötte mej med en fråga. Som julklapp hade han fått raketer som var tänkta att lysa in i hans och familjens nya år. Kunde han nu låta dem blossa. Möjligen minns du att det just talades om att ersätta raketinköpet med en insamlingsgåva. Men mannens raketer var ju redan inköpta när det ofattbara mötte oss. Mitt svar handlade om de goda tankarnas betydelse. Med detta lämnade mannen en rundhänt gåva. När han återkom efter sitt butiksbesök lämnade han ännu ett bidrag. Med all sannolikhet överskred hans gåvor nu raketernas inköpspris.

Den lilla episoden kom åter till mej när jag uppmärksammades på att raketers mängd hade lyst upp den thailändska nyårshimlen. Varför? Jo, ljusen är tänkta att föda glada förväntningar – att det gångna årets sorger härmed kan klinga av.

Kanske blossade raketerna över Utbys himmel. Vad vet jag? Min önskan är att alla stödjande gester, de nära samtalen, omtankens gåvor och den kärleksfyllda empatin ska leva vidare.

(Tsunamikatastrofen drabbade Thailand annandag jul år 2004.)

 

Valsöndag

Åralals mängd har gått sen min Sydafrikavistelse. Valet var på gång hemma i Sverige. Under den långa flygresan passerade jag ekvatorn just när solen vaknade. Den gyllene skivan steg rakt upp ur horisonten och färgade för en kort stund Kongos regnskogar i purpur. När vi äntligen landade i Kapstaden var det sen eftermiddag. Till våra vänner kom vi först på kvällen. Månskäran var då vänd åt fel håll. Nästföljande morgon hade jag mitt premiärmöte med Indiska Oceanen. När jag skulle återvända till bostaden gick jag vilse. Solen stod ju i norr. Jag befann mej på mångahanda sätt i en helt annan värld.

Blomsterprakten var outsinlig och fylld av en annorlunda fantasi. Det var – alltså – september månad, våren bröt fram och etern ångade av honung, insekter och längtan. När jag en efterföljande dag färdades österut längs en väg som följer Indiska Oceanen mötte jag för första gången en val, eller rättare sagt två av dessa enorma och mytiska väsen. På knappa två hundra meters avstånd lekte de i kärleksrus. Väldiga tumlade de nästan svävande om varann. Länge blev jag stående i förundran över livets bokstavliga och bildliga storhet.

Några dar senare – dan före fjärran Sveriges valsöndag – hade en av dessa havens bjässar råkat hamna djupt inne i en vik samtidigt som ebben fick vattnet att rusa därifrån. Valen, enorm men ändå bara en unge, satt ohjälpligt fast. Den hade inte överlevt natten förutan alla de människor som timma efter timma begöt den med vatten. I gryningens flod blev den hjälpt åter till sin fria och vida ocean. Valens första överlevnadsdag tog sin början.

I samma nu slogs dörrarna upp för den svenska valsöndan med sina sekellånga traditioner. Den som har format våra trygga grundbultar, men ännu är så ung i Sydafrika. Hur kan vi tillsammans verka för att skänka än mera liv och kraft åt detta majestät i mänsklighetens väldiga hav. Så att vi samfällt och självklart bejakar friheten, jämlikheten och systerskapet. Så att svart eller vit, kvinna eller man, muslim eller kristen intet har att betyda i vår tillsammansocean…

Valdemokraten

  

114. Inom horisonten

 

Första volontärlektionen: sju ungdomar framför mej. Som talar fem olika språk, men vare sej engelska eller svenska. Vilsen börjar min kropp berätta, irrande osäker fastän det är ungdomarna som har tvingats fly över det vildsint slukande Medelhavet.

Så går tiden. Våren växer in i sommaren. Därför möts vi även i potatistäppan och i simmarglädjen. Alltmera språkar vi på svenska. Nyss ville de lära sej ordet distinkt. För deras kunskapsträngtan är utan gräns. Tänk om vi kunde bjuda samma gränslösa mottagande… 

Som läskpapper är ungdomarna. Allt vill de veta. Så låt oss samtala – tala oss samman. Ställa frågorna och leda varann fram emot de distinkta svaren. Visst är det vi gammelsvenskar som vinner mest på den dialogen: om närhetens magi; om att bli sedda; om att bjudas in till gästfrihetens självklara välsignelse.

Häromdan visade en av flickorna upp sin nya frisyr för mej. Traditionalismens hijab-kultur förvånades, men hennes svar avväpnade varje ifrågasättande: Han är som min pappa…

Så låt oss famna vår stora familj: med hjärtinnerlig tillit och förväntan våga vidga våra horisonter…

Globalpedagogen  

 

jorden

 

jorden – vår jord

stoftkornet i ändlöshetens universum

galaxerna födelseplats

 

jorden – vår jord

solsystemets livgivande planet:

Tellus i virveldansen mellan Venus och Mars

 

jorden – vår jord

danad under eonerna

av vinden, vattnet och solens kärlekskyssar

 

jorden – vår jord

av forna härskarniten sönderstyckad:

Somalia och Eritrea

Irak, Iran och Afghanistan

Kurdistan

 

jorden – vår jord

mitt land

nyligen öppet mot världen

kanske igen

 

jorden – vår jord

mullen under våra fötter

maskarnas hem och sädeskornets täckelse

 

jorden – vår jord

när våren vaknar

när sommaren blommar

i höstandets tid

i vinterns dvala

 

jorden – vår jord

vår begynnelse

och alltings slut

 

Exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Et factum est in tricesimo anno in quarto mense in quinta mensis cum essem in medio captivorum iuxta fluvium Chobar aperti sunt caeli et vidi visiones Dei in quinta mensis ipse est annus quintus transmigrationis regis Ioachin factum est verbum Domini ad Hiezecihel filium Buzi sacerdotem in terra Chaldeorum secus flumen Chobar et facta est super eum ibi manus Domini et vidi et ecce ventus turbinis veniebat ab aquilone et nubes magna et ignis involvens et splendor in circuitu eius et de medio eius quasi species electri id est de medio ignis et ex medio eorum pinnis eorum in quattuor partibus et facies et facies autem bovis a sinistris ipsorum quattuor et facies aquilae ipsorum quattuor et facies eorum et pinnae eorum extentae desuper duae pinnae singulorum iungebantur et duae tegebant corpora eorum et unumquodque coram facie sua ambulabat ubi erat impetus spiritus illuc gradiebantur nec revertebantur cum ambularent et similitudo animalium aspectus eorum quasi carbonum ignis ardentium et quasi aspectus lampadarum haec erat visio discurrens in medio animalium splendor ignis et de igne fulgor egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota.