Lars Josefsson ordar

SKÄRV AV TVÅ. EN SAMMANHANGSBERÄTTELSE

Kapitel 12

Femtioett år, sju månader och tolv dagar innan

Jag får lära mej ordet ogene

 

 

”Ogene unge!”

Det är prästfrun som ropar detta efter mej. Hon är kristnad till Astrid men bygdens alla barn kallar henne förstås bara för prästfrun. Och fastän jag har lekt tillsammans med Margit och Bengt så är det bara till mej hon ropar. Som alltid – det har jag allt märkt.

Jag vet inte vad ogene betyder. Men jag har förstått att i prästfruns fina värld är det ett skällsord. Alla vet vi att hon inte har några barn. Ingen vill nog ha henne som mamma.

Jag är sex år – sex och ett halvt. Om bara några veckor ska jag börja skolan. Men ännu lever jag, min lillasyster och min lille lillebror i lekens förtrollade värld. Bengt och jag har just varit ädla riddare. Vi har på ett högst ärofullt sätt räddat en prinsessa genom att finna det gyllene äpplet. Det råkade just växa i prästgårdens trädgård.

Vi smög oss förstås in. Vattengraven var oändligt djup, men vi tog oss över. Än värre var det med ringmuren. Och alla drakarna som vaktade den gyllene frukten. Men vi lyckades! Med en lång lans slog vi ner det enda äpple i hela världen som kunde rädda prinsessan. Det triumffyllda återtåget kränktes av prästfruns onda häxstämma.

Knappt har vi hunnit hem, utsvultna efter våra tappra upptåg, förrän mamma frågar vad jag har gjort vid Prästgården.

”Vi lekte.”

”Tant Astrid ringde nyss. Hon sa att du har slagit ner och tagit äpplen.”

”Det gyllene äpplet växte ju där och prinsessan behövde det för att inte dö.”

”Christer, du är så stor nu att du måste förstå att man inte går in i andras trädgårdar. Inte ens för att leka. Och förstås inte för att stjäla äpplen.”

”Men mamma, vi tog bara ett enda äpple. Och Margit och Bengt var med på det.”

”Jag vill inte att du någonsin mer går in i tant Astrids trädgård och tar ett äpple, eller för den delen, någonting annat heller. Du ska ju snart börja skolan. Då är man så stor att man måste förstå sådant här.”

”Mamma, vad betyder ogene?”

”Det vet jag inte, var har du hört det ordet?”

”Prästfrun sa så till mej när hon blev arg. Hon sa ogene unge.”

Plötsligt får mamma en annorlunda min. Jag förstår inte varför. Det var samma sak, en annan gång, när jag berättade att en stor kille hade kallat mej för bortbyting.

Prästgårdseskapaderna har nästan runnit bort – men bara nästan – när mamma ropar att det är dags för saft och bullar. Inom mej dröjer sej taggar kvar: att prästfrun var orättvis; att hon bara pekade ut mej; att hon inte frågade; att hon inte pratade med oss; att hon ringde och skvallrade.

Men jag är också arg på mamma – nästan mer än på prästfrun: att mamma också var emot mej; att inte hon ville lyssna – på riktigt.

Ännu som vuxen finns den här händelsen kvar inom mej. För orättvisor har förmågan att fästa sej som exploderat bubbelgum vid barnasjälar. Dess kletiga rester blir till byggstenarna när jantelagen förs vidare från generation till generation. De blir grundbultarna när dåliga samveten avlas och skammen föds.

Men härlig sommarfika kan förtränga. Den är nuets lisa.

Naturligtvis ska vi sitta vid uteplatsen nära fläderbusken. Mamma har till och med lagt på den fina rutiga sommarduken.

Den hemmagjorda jordgubbssaften glömmer bort en del av taggarna. Och det ligger ett härligt berg av snurrebullar på det röda fatet med sina vita flugsvampsprickar. Dessutom sticker det sugrör upp ur glasen.

Fläderbusken ger skugga och en svag vind från väster bjuder svalka. Men visst är det äckligt med getingflaskan mitt på bordet. För inte så länge sen var den full med köpesaft. När apelsinsaften nästan var urdrucken sa mamma att flaskan skulle stå kvar på bordet – utan lock. Som en livsfarlig fälla. Nu är flaskan packad nästan ända upp. Allra överst kravlar fortfarande några getingar, men de allra flesta är stendöda. Mamma har lärt sej det här flasktipset i ICA-kuriren. Det är nämligen en mycket surrande och därför rädd getingsommar.

Men bortsett från getingarna har det varit härligt varmt i många veckor redan. Mest varje dag har vi badat. Jag kan nästan simma – fast bara nästan. Än simmar jag bäst under vattnet, flera meter om så skulle behövas. Ofta har vi åkt till Storsjöviken. Bengt sitter då i sin barnstol bakom mamma – han är ju bara tre år. Margit och jag får cykla själva.

Vår långgrunda badvik ligger en bra bit bort – flera kilometer. Jag har en röd cykel med en fin ringklocka. Margits cykel är nästan lika stor. Men så är vi också lika som bär. Många som ser oss tror att vi är tvillingar – men det är vi inte.

Jag hoppas att Bengt ska sova middag efter bullkalaset. För då kan Margit och jag gå upp till ödlorna. De är inget för småbarn.

Det är en pappaödla och en mammaödla. Margit är bombis på att det är så och jag kan inte säja emot. Mycket har jag lärt mej om naturen men jag vet inte hur man skiljer en ödlehanne från en hona. Fast egentligen vet nog inte Margit det heller…

Vi lyckades fånga de vindsnabba långsvansingarna när de höll på att smita in i massavedsstapeln under den stora eken. Nu får ödlorna istället bo i sitt fina landskap. Det som vi har gjort i ordning i den stora bleckburken. Här är väggarna så hala att ödlorna inte kan ta sej ut – men det vill de nog heller inte. För vi har byggt en så fin värld åt dem. Här finns en liten sjö, en solig sandstrand, mjuk mossa, några fina stenar och en väldigt fin bohåla.

Bengt somnar som tur är. Sommarvärmen tar ut sin rätt – på sistone har mamma använt just de orden många gånger om. Margit och jag kan alltså med fulla bullmagar skynda oss upp till massavedsupplaget. Nu i högsommarvärmen är kåddoften närmast bedövande. Vi smyger fram till bleckburken och kan då se att ödlorna ligger och solar, sida vid sida, på den största stenen: den som är så slät och ändå gnistrar i solljuset. Men så fort våra skuggor faller över dem smiter de vesselsnabbt in i boet. Då blir Margit glad. För det är allra mest hon som har byggt den trygga hemmavrån åt våra nyvunna husdjur.

Visst är det spännande med ödlor, men inom mej gnager hela tiden en samvetsbörda. Nyss hände det nämligen en sån hemsk sak: jag lyckades fånga en ödla – men plötsligt höll jag bara i den yttersta svansspetsen. Jag blev fullständigt förtvivlad och var övertygad om att ödlan skulle gå en kvalfylld död till mötes. Mitt samvete vägde tusenfalt mer än den lilla svansstumpen. Pappas ord tröstade, men bara en aning. Han berättade att ödlor kan göra sej av med svansspetsen om de är på väg att fångas av ett rovdjur. Han tröstade mej med att svansen snart växer ut igen.  

Efter den händelsen vill jag helst inte fånga ödlor. Men Margit har tjatat på mej – och ännu mera berömt mej. Men jag har bestämt att vi alltid ska släppa ödlorna när dan är slut – när det blir kvällsmat. Margit har gått med på detta, men hon hoppas nog fortfarande att jag ska glömma det här samvetslöftet till mej själv.

Våra människosinnen är inte ensamma om att fånga upp doften från utsipprande högsommarkåda. När solen gassar dansar myggor, mått, mal och många sorters skalbaggar i lufthavet runt de handbarkade tvåmetersstockarna. Därför samlas också smalnäbbade insektsätarfåglar hit. Först i kön placerar sej oftast den svartvita flugsnapparen – den som jag redan under min andra levnadssommar kallade för flugsnappappare. I våras valde ett flugsnapparpar en holk i en hög asp alldeles nästgårds till massavedsstapeln.

Solindränkta och insektsrika dar fattar rödhaken ofta posto på den vårdträdsekgren som knixar sej ända fram emot massavedsupplaget. Rödhaken har sitt väl dolda näste intill en mossbelupen stubbe inte så långt härifrån.

Fram emot hösten hämtas massaveden av den stora virkesbilen. Det är då som pappa får syn på gärdsmygsboet en bit in i stapeln. Ingången vetter förståndigt nog emot den sällan besökta nordsidan. Slumpen gör att lastkranen blottlägger boet utan att sarga det. I det ombonade lilla nästet finns ett ensamt okläckt ägg. Därför är vi säkra på att det just är ett gärdsmygsbo. Det fingernagellilla ägget blir grunden i mitt kommande lilla museum. 

De verkliga troféerna i min naturaliesamling kommer inom ett år att utgöras av fyra morkulleägg. Det är när pappa strax före höskörden gallrar unggranar vid Åshult som han råkar komma så nära boet att den vuxna fågeln flyger upp. Redan vid middan – mitt på dan – berättar pappa om morkulleboet.

”Var ligger det, pappa… pappa, hur många ägg är det… ska du gå dit igen efter maten, pappa… pappa, ska du gå genast?”

Medan pappa sover middag bläddrar jag mej fram till bilden av ett morkulleägg i den lilla handbok som jag fick förra julen.

Länge redan har jag suttit beredd på förstutrappan när pappa äntligen kommer ut. Sida vid sida vandrar vi till Åshult. Allt tystare blir vi. Allt mer smygande blir vår gång. Och så: där ligger den – morkullan. Platt på marken. Strax hitom den stora tallen. Kamouflerad som vore den en fixeringsbild.

I efterhand är jag övertygad om att pappa försökte hålla mej tillbaka – men dragningskraften var för stark. Därför flyger fågeln upp. Därför kan jag skärskåda de fyra snett ovala äggen. Också de har en tydlig skyddsfärgning – smälter fullständigt in bland fjolårsbarr och barkflagor. Härtill är själva nästet så intetsägande att kamouflaget ytterligare förstärks.

Tydligt – men som vanligt med ett ännu större mått av mildhet – förmår pappa mej att gå hem. Men redan nästa dag är jag tillbaka. Olovandes. Redan nästa morgon. Ännu en gång ser jag morkullan ligga till synes orörlig på de fyra äggen. Ännu en gång låter jag mej inte nöja med att bara se – bara se på avstånd. Det är som om mina fingrar måste få det osannolika bekräftat. Därför lämnar morkullan ännu en gång sitt näste. Och vid ytterligare ett tillfälle upprepas detta – redan samma dags eftermiddag. Vid det nästföljande magnetiserade besöket finner jag redet övergivet.

De fyra äggen ligger nakna och oskyddade.

De är kalla.

Dessa fyra ägg – försiktigt hemburna och urblåsta – blir till min äggsamlings främsta troféer. Men ännu flera årtionden härefter badar detta minne i rödaste blodskam.

När pappa visade mej morkulleboet kunde Nonny inte följa med. Inte heller när vi leker med ödleterrariet. Men annars finns Nonny ständigt i mina fotspår. Eller kanske lika mycket tvärtom: att jag följer i Nonnys spännande kölvatten. 

Nonny är min hund. En tidig försommarmorgon – för ett drygt år sen – hadehade pappa en ovanligt skälmsk min. Han ville att jag skulle följa med upp till mjölkbordet vid stora vägen. Vi skulle ha med oss cykelkärran. Den som vi annars bara använder när de två tunga mjölkflaskorna varje morgon förs hit för att strax åka vidare med farbror Allans mjölkbil till mejeriet.

Det är sjuhundratrettio långa metrar upp till landsvägen. Första delen – ner från lagårdsbacken, genom första kröken och fram till den första uppförsbacken – skjuter jag själv på kärran. Därefter får pappa ta vid. I sista uppförsbacken, fram emot det hägrande mjölkbordet, vill jag till och med bli skjutsad.

Lådan är enorm. Den får precis plats på cykelkärrans flak. Och lådan är inte tyst. Det kommer levande ljud ifrån den. Och ljuden är små.

Jag hoppar

skuttar

undrar

frågar

hoppas

bönar

ber

men ingenting hjälper.

Under alla de sjuhundratrettio evighetslånga återgångsmetrarna behåller lådan sin krafsande hemlighet.

Vi baxar in den i köket. Locket öppnas och världens svartaste och gulligaste cockerspanielhundvalp tittar upp mot mej – med längtansögon. Genast börjar vi leka. Från allra första stund och varje dag – intill det bittra slutet. Varje morgon bär på löften om spänning, längtan och lek. Den fruktansvärda kommande punkten är en total omöjlighet.

Hundar äter inte moralkakor. Därför växer inga dåliga samveten i spåren efter våra upptäcktsfärder och skattletarupptåg. Men visst är det äckligt när Nonny äter Balders bajskulor och de långa svarta öronen släpar i komockorna. Eller är även detta måhända ett utslag av den vuxna världens moralkakor?

Från det att Nonny kommer till oss är vi trillingar: Nonny, Margit och jag.

Men en morgon kommer farbror Karl. Han bor i Apelbo – granngården. Farbror Karl har en jakthund och tre bössor. Eftersom pappa inte jagar blir farbror Karl extra spännande. Den här gången kommer han med sin lilla bössa och utan hund. Själv har jag redan ätit upp gröten men Nonny har bara nosat på middagsresterna från i går. De ligger orörda kvar i den gula emaljerade matskålen med sin gröna rand.

När farbror Karl kommer säger mamma att hon ska läsa en saga för oss. Varför? Så har vi aldrig gjort innan – aldrig före frukostdiskningen. Och vi ska sitta i finrummet. Varför? Och boken ligger redan framme.

Mamma läser min favoritsaga: Om det lilla loket som går sönder. Om hur lesset det blir för att det inte klarar av att åka med julklapparna till barnen på andra sidan berget. Och ingen hjälp får det lilla loket av det stora snabba loket. Och ingen hjälp får det från det stora starka loket. Inte ens det gamla tilltufsade loket vill hjälpa till. Men då kommer det lilla, lilla loket. ”Jag tror jag kan det, jag tror jag kan det”, säjer det lilla, lilla loket. Det kämpar och drar. Och se! Det lilla, lilla loket lyckas baxa det lilla söndriga loket uppför berget. Då utropar det lilla, lilla loket: ”Vad var det jag sa! Vad var det jag sa!”

Just då hör jag skottet. Det låter dovt. Det kommer från andra sidan huset. Mamma lägger genast ifrån sej boken – utan att läsa färdigt.

När det andra skottet kommer.

”Nonny var sjuk, förstår ni.”

Nej, det har jag inte förstått. Och intill denna dag har jag inte begripit varför Nonny inte fick sin grav. Varför mina föräldrar var så rädda för döden att de inte lät mej lägga en blomma på hans grift. Inte lät mej sörja. Smycka Nonnys sista viloplats med ett kors. Lägga dit en liten bild. Ett litet brev. Eller en liten fin sak. Kanske en glittrande svart sten – som gnistrar när solen lyser på den.

Margit gråter tills ögonen är alldeles röda och väldigt små. Bengt är nog för liten för att förstå – därför gråter han inte.

Jag gråter inte heller – kanske för att jag är för stor. För att jag redan är den självklare storebrodern.

Eller får själen inte sin tillräckliga plats när ett dåligt samvete redan har hamstrat sina ägg.

 

Det är bara när jag märker att mina hågkomster perforeras av en grå dimma som jag medvetet vänder mej om. För att det inte ska bli för sent att komma ihåg – om minnena nån gång ändå blir viktiga.