En svart black om foten!
Vips har den svarta fredagen vuxit till en svart vecka. Och sen då? Ska köpenskapandets julafton likasom barnvisan vara än till påska. För gott och väl(?) en månad sen erbjöds jag fastlagsbullar och häromdan kunde vi läsa om klädföretaget vars grej är att lansera en sprillans ny modeattiralj vareviga vecka. Vi itutas att nutidens svarta får är den som håller hårt om börsen. Som inte vips swishar för lyckan att äga ännu ett par inköpssöndertrasasade jeans.
I min flydda stenåldersera fick jag nya kläder till examen. Länge var de för stora, men allteftersom kunde jag stoltsera likasom ett modelejon. Innan jag växte vidare och klädet ärvdes av min lillebror. Historien förtäljer inte huruvida han var svartsjuk. Om äppelknyckarbyxorna fick ett hål på knät var mamma strax framme med nål och tråd. Än i denna dag kan jag skönja resterna i hallens trasmatta.
Nej, det var inte bättre förr, men just därför kunde framtiden kännas ljus.
Svart börspedagog
Byt ett ord eller två!
Två obekanta medvandrare möts utanför hembygdsföreningens antika lokaler. Var annars? Två seniorer. Jag på väg att låsa upp min damcykel för den bekväma påstigningens skull. Han bak en rullator. Jag beröms för cyklandet fastän molnen hotande hänger tätt över oss. Han berättar om sin gångarmödas mål. Hemkommen, kontrollerandes kassakvittot, finner han att de fyra kivifrukterna till lockpriset tio riksdaler inte stämplats in. Därför blir det en andra stapplande vandring till köpenskaps-meckat. För ärligheten varar förstås längre än en halvtimmes promenad.
Oj, vad förvånad kassörskan blev, så berättar han. Nättopp hade hen kunnat sluka de fyra frukterna på en endaste gång. För så väldigt stort blev gapet. Men ärligheten varar förstås längre än en halvtimmes promenad. Detta språkar vi om i minuterna många. För varje möte är en hemlig skatt och samtalet är ju det högsta.
Samvetspedagog
Rösta medmänskligt!
Livet långt har jag hälsat i hand, inte minst under årtiondena som lärare. Om det ena handslaget läggs till det andra blir det en ansenlig mängd. Mina nära har i sin tur mött och hälsat på massor av andra människor. Ock så vidare… Ändå förvånas vi väl över uppgiften att sju handslag bort känner vi vår Tellusplanets alla medvandrare. Större än så är inte vår värld – eller annorlunda uttryckt – så nära är vi oss alla.
Egentligen är vi, alltså, inte alls ensamma när vi kliver in i valbåset. Inom oss har vi alla nabor i Partille, men även oräkneliga medvandrare i Parkalompolo, Paris och Paraguay. Låt oss tänka så och rösta så: höja vår röst till omtanken om oss alla.
Totaldemokrat
Tyranni – byråkrati – amnesti
I tre år har vi levt nära våra afghanska bröder. Medvandrare som öppnat våra sinnen för ett fyrtioårigt krigande: Sovjetinvasion, talibanvälde, USA-bombningar, IS-terror. Ofattbara 1700 civila afghaner mördades under det gångna halvåret. Sataniska är berättelserna om krigandet utan slut. Om vidrigheter som flätar sig samman med ungdomarnas egna öden: analfabetism, döende vänner längs flyktvägen, den totala ensamhetens ofattbara skärseld.
Självklart inspirerades vi därför när dubbla statsministrar talade om öppna hjärtan. Innan allt abrupt ändrades. När Moder Svea hamnade i uppgivenhetens nät. När byråkratin manades fram och mitt fadderbarn plötsligt hade fyra födelsedagar: en tysk, en ursprunglig svensk, en felöversatt afghansk och en åldersuppskriven. När samma byråkrati strax tog denna fyrklang som bevis för medvetna lögner.
En helt otyglad invandring fungerar självklart inte, men lika självklart ska de medmänniskor välkomnas vilka med livet som insats hörsammade hjärteorden. Vår framtidsväg heter därför amnesti. Det handlar om 9 000 personer, samma som antalet boende i Hjo. Jo, så få är de bröder som nu uppfyller alltför många av oss med hat och domedagsprofetior.
Migrationspedagog
Idag är gårdagens imorgon
Igår – eller i förrgår – levde min soluppgångsgranne vid en oxdragarväg. Vatten bars från en källa och livet långt klarade han sig utan el. Solnedgångsgrannarna, däremot, försåg sig med dessa moderniteter, men när utedasset föll sönder och samman bajsades det under öppen himmel. Grannarna i västerled skaffade till och med bil, fastän den farbara vägen dröjde. Ford Anglian med sin baklängesruta hamnade därför hos oss, vi hade nämligen garage men ingen bil.
Minnena virvlar fram när jag hämtar ett av mina barnbarn i hans sprillans nybyggda undervisningskomplex där skolgårdsattiraljerna är snudd på Lisebergskopierade. Mitt berättande om Fridhemsskolan i Ambjörnarp får honom att storögt undra: jo, vi hade utedass, vi snarade fisk i skolgårdens diken, en av våra uppgifter bestod i att kokselda inne i klassrummet, vi hade en skamvrå och frökens ringande styrdes av väder och vind.
Idag lever jag storstadsnära. På tre minuters gångavstånd har jag 140 dagliga turer till dubbla Citykärnor – om vår egen gatas alla affärer och 17 matställen inte skulle vara tillfyllest. Annat var det förr. Resan till mitt dåtida City, Svenljunga, bokades via ett telefonsamtal med nästgrannen, Evert på Ekåsen. Han var mjölkbilschaufför. Redan vid sjutiden fick jag sen stå på pass vid mjölkbordet. Efter en tvåtimmarsfärd med ideliga mjölkflaskestopp anlände vi till mejeriet. Några timmar senare repeterades resan i baklängesordning. Det blev förstås inte så många Cityresor.
Svenljunga mejeri försvann för en evighet sedan. Borta är även Ambjörnarps skola. Den som invigdes när jag började i tredje klass. Sällsamt modern var den med matbespisning, slöjdsalar och en schemalagd klocka. Men så hade den också kostat en myckenhet av pengar.
Då och nu, där och här. Jämförelser är alltid haltande, men kan ändå viska om världarnas gång. Värdet på vår normallilla tomt är idag tiofaldigt större än vad det en gång i tiden kostade att bygga min barndoms enorma skola.
Hur ser det ut i övermorgon – i Ambjörnarp och i Svenljunga? En framtidsutredning berättar att vårt land då kan bestå av tre miljoncentra, några universitetsorter och härtill väldiga gröna lungor för älgarna.
Hur tänker du? Vad gör vi?
Lars är från Tittebo rote i Örsås socken.
Det omistliga kapitalet
När min farmors pappa lämnade soldattorpet rymdes allt hans pick och pack i en egentillverkad handmålad kista. I en kommande bouppteckning värderades denna tingest till tio riksdaler. Tidens förunderliga gång ställs på min spets när en röd skateboard-trunk i den nya Supreme X-serien av en väskexpert åsätts prislappen 406 248 kronor. Stor vikt läggs då vid det faktum att dyrgripen aldrig använts. Nu stoltserar tingesten på en hyllad plats i en göteborgsk konsthall. Ja, finkulturen har sina förunderliga sidor.
Nästa vecka tvingas mina fyra afghanska fadderbarn ännu en gång bryta upp och flytta iväg. Förra gången rymdes Adams packning i två – väl använda – plastsäckar. Nog är dessa bra mycket smidigare än en fyrkantigt tung kista! Är det detta som kallas för utveckling?
Men när Adam öppnar sin levnads kista rymmer denna något väsensskilt annorlunda: tillit och tacksamma glädje. Någon prislapp finner jag inte, men värdet bara växer. Häromdan, på det afganska nyåret, tog vi ett lyckligt tillsammansskutt.
Antik pedagog
Pop och stopp för populism
Sämre än sämst är en populist.
Har folkets mångfald sin storhet mist?
Så var det ej i fornstora dar,
när Hanssons Per Albin ansvaret bar.
Då talte vi alla om trygg pension,
om jämlikhet förutan pardon.
Då var det så, nu är det si!
Hur kunde det sålunda bli:
att giftigt usel är varje populist,
ack, så i grunden farligt och trist:
Att den som hyllar folkets förnuft
om öronen får det läskigt tufft.
Då, vårt folkhem var högsta pop,
nu blinkar varje blåljus: Stopp!
Fast folk är folk, då som nu:
Svensson och hens fru,
Mohammad och Bernadotte,
i helheten ryms varenda kotte.
Du och jag blir alltid vi,
den som älskas blir evigt fri.
Just sån är vår demokrati,
eller borde så bli…
Lars Josefsson
Dialogpedagog
Jag förstår och försöker stå ut!
(I Lokalpressen Partille den 24 januari 2018 publicerades en insändare med rubriken ”Till alla-er-som-inte-står-ut”. Texten, som undertecknats av Lennart, var en rejäl bredsida mot alla de ideal som #vi-står-inte-ut lyfter fram. Här är ett direkt citat: ”Nästan alla (8 av 10) Afghaner som kommit till Sverige har ljugit om sin ålder och med det gjort sig skyldiga till välfärdsbedrägeri, i hopp om att få stanna i Sverige. Detta har gjort att vuxna män placerats på hem där barn vistats och som i flera fall gjort att våldtäkter mot barn ägt rum.” Insändaren födde dessa rader:)
Genomgående har jag varit gynnad: har mött vida fång av omtanke; har aldrig hungrat; har fått studera länge och väl; har inspirerats till att bry mig om; har kunnat ägna mig åt hjärteangelägenheter; är rimligt frisk med barn- och barnbarnsjuveler tätt intill mig.
Jag är tacksamt lycklig för det liv jag levt och lever. Men tätt inpå mig har motsatserna alltid funnits: släktingen som livet långt levde förutan el, vatten och farbar väg; skolkamraten som uppfostrades med hugg och slag av den skenheligt religiöse fosterpappan; grannen som redan i tidiga skolår tvingades till dagsverken när fadern dött i lunginflammation; mina elever i Sydafrikas Soweto-slum vars klassrum var en oisolerad container; och nu mina fyra afghanska fadderbarns grymma livserfarenheter…
Lennart, du skriver att de ensamkommande ungdomarna nära nog regelmässigt ljuger om sin ålder. Jo, nog kan det bli fel på mångahanda sätt i ett land som i fyrtio års tid har varit dödligt drabbat av ödesdigra stormaktsingripanden, inbördeskrig och uppslitande religiösa konflikter. En av mina vänner har exempelvis fyra olika födelsedagar: en gissningsdag erhållen när han i total isolering och som analfabet släpades iland i Europa; en andra gissningsdag när han anlände till vårt land; en dag som framgår av den afghanska identitetshandling som sent omsider anlände samt detta dokuments svenska felöversättning. Möjligen är ingendera av dessa fyra födelsedagar korrekt eftersom alla i min väns barndomsvärld var analfabeter. Men inte kan vi väl därför anklaga mitt fadderbarn för att vara en tre- eller fyrfaldig lögnare?
Min nyvunne vän vill inget hellre än att jobba. Därför har vi denna dag ännu en gång varit på Migrationsverket för att få det särskilda arbetstillstånd som krävs eftersom han saknar ett svenskt personnummer. För, Lennart, vi delar självklart ambitionen att han och alla andra snarast möjligt ska bli kreativa och viktiga kuggar i vår alltmer internationella värld.
Oj, så glada vi blir om du tar kontakt. Min vän och jag vill nämligen gärna ha råd och dåd från dig – och alla andra – om hur vi tillsammans kan göra vår mångfaldiga värld bättre. Förhoppningsvis är vi överens om att all framgång bygger på sann kunskap och god vilja. Ingen annan väg kan leda oss bort från rädslans repeterade lögner och fördomar. Låt oss alltså mötas!
Globalpedagog
Den omfamnande kyrkan
Under två gångna år har min själ innerligen fröjdats över möten med unga människor från världens många gudsförgätna vrår. Tillsammanstassande har vi fjät för fjät lämnat Babels torn bakom oss, det som med fördomar och taggtråd delar upp världen i mitt och ditt: i min egoism och alla andras anonymitet. Stapplande har ord och gärningar funnit genvägar in i mitt hjärtedjup.
Mitt inre broderskap har vidgats. Min Kain och min Abel har bekantat sig med varann. Inte har väl ondskan härmed fördrivits, men en växande förståelse och mångas hjärtinnerlighet sprider en ny sorts ljus.
Nyss åldersuppskrevs en av mina unga vänner. Omedelbart tvingades hen bort från det kommunala boendet för ännu kan människokärleken överflyglas av kallhamrad byråkrati. Då träder den nya tidens kyrka fram på arenan. Den som ser min minsta bror. Adam eller Kain eller Abel erbjuds en trygg vrå i självaste kyrkorummet. Med Iphonens hjälp riktar hen in sin själ mot Mecka och knäböjer i tacksamhet.
Då jublar mitt inre. Låt oss samman med slöjdkunniga rabbiner, imamer och prelater forma en ny Babels-byggnad framom tinnar och torn – en kärleksskapelse som famnar världen all.
Volontärpappan Lars
Ett femfaldigt hurra för sjuttonåringen!
Världarnas elände har bjudit mig en handfull afghanska fadderbarn. Ett av dessa döper jag härmed till Adam. I denna stund är han nämligen min första medmänniska.
Adam är sjutton år, men han har sex födelsedagar. Äldst är mammans utsaga, men den uppgiften är vag eftersom hon vare sig kan läsa eller skriva. När Adam för dryga två år sedan kämpat sig fram till den tyska gränsen begåvades han därför med ett andra födelsedatum. En tredje variant framgår av det svenska LMA-kort, som han så småningom erhöll från vårt Migrationsverk.
Inför sin svenska asylansökan lyckas Adam få sig tillsänt ett halvofficiellt intyg från Afghanistan – med ännu en ny födelsedag. Det viktiga är emellertid att Adam återigen beskrivs som sjuttonåring, alltså minderårig, och härmed med rimligt goda möjligheter att få ett uppehållstillstånd. Men så blir det inte och en avgörande anledning är att han har uppgivit flera födelsedagar. För redan nu kan Adam, alltså, stoltsera med fyra skilda varianter. Inte ens den engelska drottningen har mer än två…
Den outtalade frågan blir denna: Är Adam en utstuderad lögnare?
Migrationsverket efterlyser den afghanska originalhandlingen. Efter sju sorger och åtta bedrövelser anländer denna i förra veckan. Det visar sig då att översättaren har blandat ihop månadernas namn och härmed begåvas Adam med ett femte födelsedagsdatum. Fem gånger om har Adam härmed beskrivits som sjuttonåring, men olyckligtvis med fem olika datumangivelser.
Parallellt genomförs en medicinsk åldersbedömning. Enligt denna djupt ifrågasatta metod är Adams knän vuxna och hans tänder är redan visa. Blir det måhända så för den elvaåring som tvingas jobba när pappan dör. I myndighetssverige uppfattas Adam därför som vuxen.
Detta ålderskaotiska virrvarr blir huvudnumret när Adam och jag i veckan möter en advokat inför Migrationsdomstolens kommande förhandling. Efter att med tolkhjälp ha gått igenom all formalia ställs frågan: När firar du egentligen din födelsedag? Adam tystnar. För på sistone har han inte haft någon som helst anledning att fira.
Nästa vecka fyller jag år med barn- och barnbarnssång. När jag en gång i tiden blev myndig uppmärksammades detta av den kommun där jag då bodde. Självaste kommunalnämndsordföranden överlämnade gåvor till oss som blivit vuxna. Fastän det gått just precis ett halvsekel kan jag ännu minnas högtidligheten.
Totalt motsatt är det för mina afghanska fadderbarn. De transporteras omedelbart bort från vänner och nätverk. Vår svenska humanistiska kollaps blev total.
Vågar vi idag hoppas att regeringens nya besked kan bli Adams välsignelse. Att byråkratin ersätts av hjärtinnerlighet. Att Adam ska kunna bo kvar i sin tillkämpade hemmavärld. Att varje kommun med kraft förvandlar det statliga bidraget till Sesam-öppna-dig-verkligheter.
Men så var det ju det där med Adams alla födelsedagar. Hur vore det om han från och med nu har sin officiella födelsedag den 6 juni – alltså på sitt nya hemlands nationaldag…
Inte bilen under milen!
Visst är vi tätortare underliga. Åtta gånger av tio packar in oss i en kall bil fastän resan är kortare än fyra kilometer. Tänk om det vore tvärtom: att vi fyra gånger av fem går eller cyklar till affären, dagis, skolan och gymmet. Och på köpet strax tjänar in gym-tiden.
Jovisst är vi underliga. Vi vet ju att bilen är en riktig utsläppselefant under de där första kilometrarna. Och, innerst inne, vem vill väl att det där eländet ska landa på skolgården. För vi vet ju också att fler människor dör av utsläppen än i trafikolyckor.
Men stopp nu! Vi är ju faktiskt på väg in i miljöbilseran? Jovisst, men parkeringsplatserna försvinner inte och inte gatorna och inte motorvägarna. Och ytterligare gröna lungor ska ockuperas. Och bilhandlarna slår ideliga försäljningsrekord. Och regionstyrelsen – de som har ansvaret – blundar, håller för öronen och talar i gåtor…
Så bollen är uppenbarligen din och min: Tänk om det blir som så – att vi börjar att gå!
Kommunikationspedagog
Snövit och alla de där dvärgarna…
Visst är hösten underbar! Mångfaldslöven singlar ner mot vår gemensamma Moder Jord. Min höst har helt nyligen förgyllts av en handfull strövardagar längs Jyllands allra yppersta västkust. Där väldiga starflockar lekfyllda tråcklar sig hit och dit i de vindar som aldrig tar slut. Där gässens plogar är ändlösa. Där horisonten viskar om vår härliga tillsammansvärld.
Fem gyllene dagar vandrar jag här innan långfärdsbussen knackar på Moder Sveas dörr. När nitiska tulltjänstemän ställer ledande frågor och med ytterst varierad idoghet letar sig igenom vårt handbagage. Mitt är uppenbarligen fullständigt ointressant. Strax uppenbarar sig nya gulvästinspektörer. Varför? Jo, nu är det dags för passkontroll. Inte heller nu nagelfars jag. Men detta är bara början. Bussen vägleds strax in i ett inspektionsgarage. Alla beordras att kliva av medtagandes handbagaget och härtill hämta fram de tyngre väskorna från bussens nedre region. Ännu en gång upplever jag att vitt är grönt och svart är rött. Min svartaste medpassagerare förs följdriktigt bort för ett sannolikt än mer närgånget snokande.
Men ännu lyser den röda stopplampan. Nu är det nämligen polisens tur att träda ut på arenan. Ole, dole, doff... Det viskas om ett svart pass. Efter segdragna kontroller och en timmas sammantagen väntan välkomnas vi äntligen till den Moder-Svea-famn som ännu för ett drygt år sen var fylld av medmänsklig värme. Innan vi goda och alla de där andra blev salongsfähig vardagsmat. Innan nazisterna, med eller utan tillstånd, vandrade på våra gator.
Jag skräms och skäms. Visst, busschauffören tog igen merparten av den förlorade tiden. Så varför bry sig? Jo, för att mångfalden är livets källa och enfalden dess ynkedom. För att snön är vit, blodet rött och ebenholts härligt svart…
Globaldemokrat
Ännu en flugsnappapparsommar!
Det har berättats för mig att jag redan som två-och-ett-halvt-åring pratade om vitsippappor och flugsnappappare. Nog känns detta rimligt, för naturen har alltid lockat mig. Redan som nioåring fick jag dåtidens måste-bok, Europas fåglar, och i samma veva även en alldeles egen kikare. Inte så underligt, måhända, att mina syskon minns mig som storebrorsan sittandes i sitt fågeltittargömsle.
Varför slukades jag av naturen? Jo, teven fanns ju ännu inte och dåtidens paddor stövlade lockande iväg om jag råkade komma nära. Och så var det ju det där med förebilderna: föräldrarna förstås, men också farbror Karl. Han gjorde nog inte ens skillnad mellan blåmes och talgoxe, men oj vilken hjärte-ekolog han var. Och detta långt innan den här vetenskapen ens var i sin linda.
Pappa lärde mig mycket om fåglar, men så kom den dag när en gråbrun pippi byggde sitt bo på vindsfönstrets övre bräda. Vi gick båda bet på artbestämningen trots att den fångade sina flugor alldeles tätt inpå oss och var sällsamt orädd. Pappa kallade in en expert. Det var så jag mötte farbror Uno från Röstorp i Örsås. Han kunde! Våra nära nya grannar visade sig vara grå flugsnappare. Från den dagen var farbror Uno min idol. Många spännande promenader hann vi gå kors och tvärs genom bygden, framförallt på jakt efter spännande växter.
Allt sedan denna dag, för sextio år sedan, har flugsnapparna haft ett alldeles eget litet förmak i mitt hjärta. Fastän jag numera bor i stan fortsätter mina flugsnapparmöten. För oj, så uppmärksamma de är på uppsatta holkar. Faktiskt har vi sju hemmasnickrade boplatser på vår lilla tomt. Vi firar våren när den svartvita fågeln igen gör sig hemmastadd i vår levande oas. När sången åter ljuder och dess närhet nättopp nuddar oss. Härtill är vi tacksamma över fåglarnas idoga näringssökande. Ofattbara femtontusen insekter snappar de åt sig som föda till sin kull. Tänk om vårt lands dryga miljon flugsnapparpar plötsligt valde att bo kvar i tropiska Afrika. Då såg vi nog inte sommaren för bara insekter, så tack kära flugsnapparekologer!
I veckan fick vi i vår närhet även besök av den ytterligt rara mindre flugsnapparen. Sakta breder den nu ut sig i vår värld. Men detta är en helt annan historia…
Tid är pengar!
Helt visst är det tidens melodi när Bukowski bjuder in till vårens svenska klockauktioner. Sverigerekordet ligger på knappa fem miljoner. Inte så underligt, alltså, att smash-and-grab-rånen mot urmakerier har blivit en innegrej och att Rolexklockor pryder en julgran. Allt hänger ihop i nutidens heliga längtan.
Under min småskoletid svingades uret av Fröken Greta på Fridhem – jo, min skola hette så. Den låg på det verkliga bonnalandet. Omedvetet lärde jag mig att det är med pengar som med gödsel. De måste spridas för att inte lukta skit. Samtidigt var det frökens klingande mässingsklocka som ersatte friheten med kunskapandets uppförande och ordning.
Tiderna förändras. Idag vet jag att även det trasiga uret visar rätt tid två gånger varje dygn. Samtidigt vill jag gärna berömma mitt eget armbandsur. Gult och svart är det. Nittionio spänn var dess varuhuspris. Elfsborgsklockan kallar jag den – eller till nöds Häckenuret. Ingen har ännu försökt att smash-and-grabba den tidmätaren.
Visst är allas tillräcklighet alltets lycka. Ändå landar mångt och mycket av vår konsumism i det tomrumsgap som smyger bakom oss. För tiden är intet annat än vad vi gör den till!
Urgammal pedagog
Det lackar mot påsk!
’Nu är det jul igen, och julen varar än till påska’. Har även du virvlat runt julgranen sjungandes detta lockande budskap. Som om livet mest av allt skulle kunna bestå av dans och glädje.
Örsåsgården (i nuvarande Svenlnunga kommun) var min självklara arena för julgransdansandet. Men hemkomna åkte lagårdskläderna genast på. Också mina. För strax kvällsmjölkade pappa Vilgot och farbror Karl. Förebilderna var tydliga och självklart ville jag försäkra mig om att katterna fick sina mjölkskvättar. Ock direkt efter trettondan ringde skolan in. Ock de lediga lördagarna var ännu inte uppfunna. Ock flasklammet måste ha sin näring var fjärde timma. Ock söndagsskolan kallade. Ock kvällsbönen knäppte mina händer. Ock tassande växte jag in i ansvarstagandet och den idogt jobbande redigheten.
Bortom sockengränsen och med femtio års försprång i levnadsloppet kämpade Stjärnebo-bonden Karl Frits Johansson. Han som var en oäkting, framavlad av en lika oäkta mamma. Han som idogt plitade ner sina dagboksrader under hela sextiotre års tid. Mannen som sommaren 1962 jobbade nittio dagar i sträck – året när han fyllde sextiofem. Hur påskfirade han? Allt som oftast varvade han ner. Faktiskt jobbade han bara sju långfredagar även om denna ”lättja” nog hängde samman med att aprilmånaden kunde tillåta en sån extravagans. Annat var det i den bråda höbärgartiden. Därför blev det aldrig något femtioårskalasande. Den dagen ägnade han istället åt rovgallrande och att släpa fram riastakarna.
Karl Frits idoghet gick hand i hand med en utstuderad sparnit. Något kostsamt påskfirande blev det därför aldrig tal om. Det berättas att frun och han på ålderns höst delade på ett endaste ägg. Men en gång i tiden hade han slagit klackarna i taket – även om börsen förblev stängd. Påskkärringarna besköts med uråldriga mynningsladdare och det hemmakokta brännvinet flödade. År efter år var det därför si och så med påskdagens idoghet, men gräset hade ju nätt och jämt grott.
Nog kan vi le åt Karl Frits gammelmanskonstigheter, men han var kunnig som få, provade nya grödor och bröt obanad mark. Ska en klokare framtid beskriva honom som en hållbarhetsapostel. När vi genomskådat köp-slit-och-slänget; när Stjärnebos åkrar återigen plöjs; när Black Friday förvandlas till Green Freeday - Gröna Frihetsdagen…
Sila kameler och svälja elefanter
(I vår lokala ensam-herre-på-täppan-tidning GP har våra "yppersta" förståsigpåare med stora ord uttalat sig om ett utvecklingsprojekt i Angered. Det kan tydligen sägas ett och annat om detta, men nog borde de väldiga rubrikerna och de bombastiska uttalandena ha riktats mot helt andra håll, eller hur...)
Om kameler vet jag nära nog intet, men jag är bonnapajk, har haft får i årtionden och jobbat i Gårdsten och Hammarkullen. Så kan Bert Karlsson och politikersocieteten borde det vara fritt fram även för mig. O, så många gånger jag sett tuffa killar och tjejer totalmjukna tätt inpå ett lamm. Om vår tillsammansskuta ska styra ut på kreativa böljor krävs det en nyfiken blandning av invant och det oprövat fräscha.
Medan trollen uppenbarligen har nästlat sig in bland kamelerna tycks elefanterna ha fritt spelrum för sitt vidareklampande. Så innerligt gärna önskar jag att den dag ska randas när vårt engagemang vänder de skutor som tillåter fyra storbanker att tjäna ofattbara 92 000 000 000 kronor, eller bjuder åtta män möjligheten att äga lika mycket som 3 600 000 000 världsmedborgare.
Vad ska växa fram mellan oss för att föda en sann mellanmänsklig omtanke? Kanske dessa ordspråksord: Livet är en öken och vi är kamelerna. Eller måhända i en nyvunnen tappning: Livet är en Angeredsäng där vi alla kan mjölka kamelerna…
Dromedarpedagog
Lite mindre karriär om vi får be…
Ska livet blott och bart handla om den egoistiska karriären? Att jagandets jag ska flyga, flänga, skynda och stressa! Att det egna ska skyltas och belönas. Karriärordet har funnits i vårt svenska språk sedan vår stolte konung Adolf Fredriks dagar. Han som åt ihjäl sig på semlor. Ja, så kan allting sluta för den som gapar över mycket.
Tvåhundra år efter detta så snöpliga kalasande blev ordet karriärstege för första gången nedplitat och sen dess har karriärerna bara klättrat vidare. Nu möter de oss överallt: triggar och tigger om allt fler medlöpare. Känner vi idag ens till ordets ursprungliga betydelse, vagn: den som rymmer många.
Google bjuder oss en träff per medborgare. Ändå har karriärordet bara skänkt oss två ynka ordspråk, så lite skämmigt verkar det ännu vara. Inte så underligt måhända när gåpåare och myglare nämns som synonymer.
Karriärordet föder en motbild. I södra Afrikas ursprungsbefolkning hyllas den medmänniska vars pilspets fäller antilopen. Inför varje jakt lämnas nya pilspetsar till de dugligaste jägarna. En kommande dag kommer tacken måhända att riktas till den blinde mannen.
Låt oss, alltså, istället be om mera karaktär…
Samspelspedagog
Ett kungarike för en demokrati!
(Enligt Shakespeare utropade kung Richard III "Ett kungarike för en häst" när hans pålle stupat. Men nog är det bättre att vi ersätter kungariket med demokrati...)
Jag är årsgubbe med Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte. Ändå är jag republikan i själ och hjärta. Min övertygelse fick sig en rejäl törn när ännu en av våra årsgubbar, Trump, triumferade. Så visst har även demokratisolen sina fläckar, men toppjobbet ärvs i alla fall inte. Så som sker i Danmark, Nordkorea och hos oss. Jag tror väl inte att CeGe kommer att upprepa det borggårdstal som hans gammelfarfar en gång höll. När hela regeringen tvingades avgå, men ändå… När vi skalar ner demokratin till sin allra innersta kärna handlar den om allas lika värde och möjligheter. Eller hur?
GP:s ledarsida beskriver det som sorgligt att den svenska monarkin reduceras till känslor, skvaller och yta. Tidningen hyllar CeGe:s danska kusin Margrethe! I min värld är det långt mera sorgligt att vi ännu dras med Gustav Vasas femhundraåriga sätt att styra och ställa. Kan just undra hur det hade sett ut om dennes barnbarn, Sigismund, inte hade blivit utsparkad. Sigges valspråk ingav i alla fall hopp: För rätten och folket.
Lars Håkan Josefsson
Republikpedagog
Så småningom – julen kom…
Det var nog faster Alfild som var vår första tomte. Fastän det var trångt runt julaftonsbordet hade hon det bästa sinnelaget. Hon pratade inte om havretröskande och massavedspriser. Fastän vuxenvärlden sällan ljöd i dur var de pärlbandsmånga juldagarna härliga. Klapparna gjorde väl sitt till – men mest handlade det om alla julkalasen, om mumsiga klenäter och struvor, om knäck och kolor utan tandläkarinspirerade vuxengränser. Ja, de goda dygnen var många och tunet nättopp gränslöst.
Prick klockan tolv på julaftonen satte festandet igång. Då var havreneken på plats och farbror Karl kom in i till oss med sin apelsinpåse. Den som grannarna i Västergården hämtat hem från tant Evas affär i Assmebro. Solfrukterna var vår käre farbrors exotiska julfestlighet.
För inte fanns det nån julgran när farbror Karl var barn. Fastän dessa växte så tätt bortom tegarna föddes juleträdet i fjärran Tyskland. Först hängdes det då i taket för att minna om den heliga treenigheten. Jultomten är också en sentida invandrare. Denne givmilde figur har sina rötter i den helige Nikolaus. Han som en gång i tiden bodde i Mindre Asien. Den nutida klädedräkten skapades av Coca Cola. Innan den vitskäggige tomten föddes var det Nikolaus bock som klappade på dörren. Den första julkrubban fanns i Italien. Tjugondag Knut minner om ett danskt mord för niohundra år sen. Julkorten stammar från England och de allra första julklapparna fanns visst i antika Rom. Under farbror Karls barnaår existerade inte ens adventsljusen.
Vår svenska jul är alltså global. Somt är snudd på samtida medan annat har millennier på nacken. De första pepparkakorna bakades för fyratusen år sen i nutida Irak. Att dessa gör oss snälla hänger samman med en dansk kung som var på uselt humör för femhundra år sen. Han lär ha blivit godmodigare av de kryddiga kakorna.
Julens glädje flätar oss alltså samman med Turkiet, Irak och mången annan fjärran trakt. Detta berättar jag gärna för mina ensamkommande fadderbarn: att världen är vår tillsammansgåva.
P.S. Visst har vi våra egna traditioner: Lucian har på nåt underligt sätt försvenskats. Julmusten lär vara äktsvensk och nog också de grisfötter som faster Alfild och jag älskade…
Alla har vi våra minnen…
Det berättas att jag redan under mitt tredje levnadsår kunde särskilja vitsippappan och flugsnappapparen. Skröna eller ej, men naturnära har jag alltid varit. Med en pappa som aldrig jagade utan tvärt om lärde oss barn att försiktigt kliva över myrstigarna. Nog är detta en anledning till att jag ännu efter dryga sextio år känner samvetstaggen varhelst en morkulla knispflyger i skymningen.
Här har du min bekännelse: När pappa kommer hem efter att ha jobbat hela förmiddan i skogen berättar han om sitt fynd: ett morkullebo vid det gamla torpstället en kilometer fjärran. Detta vill han visa mig. Men först ska vi äta och sen ska pappa vila middag. Minutvisaren segar sig långsamt, långsamt framåt!
Vi smyger. Kav stilla ligger hon i skogsbrynsranden. Så fullständigt kamouflerad. På fyra stegs avstånd gör vi halt. I en ljuvlig evighet ser vi på henne. Innan vi lika smygande tassar tillbaka och jag euforiuppfylld tar mig hemåt.
Efter kvällsmaten smyger jag hit igen, ensam. Ännu närmre: tre steg… två steg… när hon lyfter… när jag ser de fyra äggen… när jag genast skäms…
En andra gång upprepas detta. Vid mitt tredje besök ligger äggen nakna och kalla…
Allt sen dess öppnas mitt ömtåliga minneskabinett var gång morkullan eller hasselhönan eller knortknispan eller trollrucklan flyger i aprilaftonen. När jag nu har lättat mitt samvete vill jag ställa en fråga. Den hänger samman med ett helt annat morkulleminne. Detta är vagare och känns nättopp overkligt. Jag tror mig ha sett en morkulla flyga iväg med något som kan ha varit en unge fastklämd mellan benen. När jag googlar på detta får jag en vag antydan om att så kan ha skett, men förvissad är jag inte… Kan du hjälpa mig?
Inom horisonten
Första volontärlektionen: sju ungdomar framför mig. De talar fem olika språk, men vare sig engelska eller svenska. Vilsen börjar min kropp berätta, irrande osäker fastän det är ungdomarna som har tvingats fly över det vildsint slukande Medelhavet.
Så går tiden. Våren växer in i sommaren. Därför möts vi även i potatistäppan och i simmarglädjen. Alltmera språkar vi på svenska. Nu senast ville de lära sig ordet distinkt. Deras kunskapsträngtan är nämligen utan gränser. Tänk om vi kunde bjuda ett lika gränslöst mottagande…
Som läskpapper är ungdomarna. Allt vill de veta. Så låt oss samtala – tala oss samman. Ställa frågorna och leda varann fram emot de distinkta svaren. Allt mera får jag för mig att det är vi gammelsvenskar som har mest att vinna på en sån dialog: om närhetens magi; om att bli sedda; om att bjudas in till gästfrihetens självklara välsignelse.
Häromdan visade en av flickorna upp sin nya frisyr för mig. Traditionalismens hijab-kultur förvånades, men hennes svar avväpnade varje ifrågasättande: Han är som min pappa…
Så låt oss famna vår stora familj: med hjärtinnerlig tillit och förväntan våga vidga våra horisonter…
Globalpedagog
Jag kom, jag såg och jag handlade lite…
Jag är bonnapajk. Gödselstan fanns alldeles tätt inpå mig. När jag var åtta år frös min granne ihjäl i sin lilla stuga. Den januarinatten var det nordvästlig vind och tjugotre minusgrader. Mitt City var Handelsplan i Ambjörnarp. När tomten förberedde sig med säck och klappar var det hit jag cyklade eller skidade för att uppleva julskyltningen. Det var i denna metropol som jag så småningom fick mitt första betalda jobb. Jag blev boaknodd i Runes affär. Här sålde vi två sorters korv och två sorters ost, men också spik och likkistor.
Allt detta bubblar upp inom mig när en ungdomlig läsarpanel häromdan uttrycker sina tankar om göteborgsk shopping. Jennifer saknar Pink-attiraljer och behåar i färg och Elin trånar efter exklusiva bikinis. Detta är åtminstone språkligt fattbart, men när Elsa önskar fler konceptbutiker och flagshipstores är det bara flinten som förhindrar mitt hårrivande.
Nej, det var verkligen inte bättre förr, men ibland känns det som om nutiden är en skymf och framtiden en skrämmande gåta: att vi förblindade ilar på vår jakt efter att kyssa grodan när livet mestadels handlar om att stå ut med paddorna…
Framtidspedagog
Trädgården till nöje och nytta
Vitsippappa! Detta var ett av mina allra första ord. Så har det i alla fall berättats för mig. Måhända är det sant för helt visst har jag fortsatt på den vägen. Under mitt enda år som höghusboende odlade jag pärer, alltså potatis, på balkongen. Är det modersmjölken som ännu kluckar inom mig – jag är en bonnapajk från Örsås socken – eller har alla och envar en trädgårdsgen inom sig. Enligt en vida spridd berättelse sägs vi ju ha våra yttersta rottrådar i en lustgård med lockande äpplen.
Sedan dryga tjugo år tillbaka är min käresta och jag omslutna av en underbar trädgård. Faktiskt finns här hela fyra äppelträd. När det väldigaste förvandlats till ett skal tvingades jag sätta yxan i dess stam, men raskt planterade vi en ny telning mitt i kvarlevorna. Kanske hör det till bonnapajksrötterna att göra nåt sånt. För runt omkring oss har lummigheten alltmera naggats i kanterna.
Oj, så många levande täppor som på sistone har blivit fotbollsplansinspirerade. Hastigt brummas gräsklipparna framåt, följs av trimrarna innan den homogent gröna ödsligheten igen breder ut sig. Maskrosorna och daggkåporna har blivit till rariteter. På vägen har häcksnackandet försvunnit. Den slutliga tystnaden infinner sig när de självgående robotgräsklipparna gör sina smygande entréer.
Men inte ens detta är utvecklingens – eller avvecklingens – final. Att hårdgöra har blivit högsta mode. Länge har asfaltläggarna haft sin gyllene tid, men idag är det stenarnas mängd som gäller: natursten, betongsten, mursten, gatusten, grändsten, kantsten, klippsten, dekorsten, för att inte tala om det senaste nya: lysande sten! Inte ens maskarna göre sig längre besvär…
Efter ännu en heldag i vår mångfaldsrikt lummiga täppa är vi rejält trötta. Länge har vi legat på knä. Fingrarna ömmar. I dagar framöver kommer naglarna att vara sorgkantssvarta. Men när vi äntligen lagar vår middag med morötter, lök, tomater samt kryddor från de egna landen och när efterrätten är lika hemmaodlade björnbär och plommon, då har vi under en lång härlig dag varit våra egna terapeuter och feelgoodpsykologer. Helt och totalt gratis har detta varit. Alldeles säkert kommer vi dessutom att sova sött och drömma gott. Och tevens reprissändningar klarar vi oss nog förutan.
Vi möts i Stan…
Min uppväxtvärld fanns vid vägens slut. Mina lekkamrater var lammen och kalvarna. Ingen bil hade vi. Handelsplan i Ambjörnarp blev därför min barndoms Stad. Hit cyklade jag för att uppfyllas av julskyltningen. För här fanns ju allt: bio, fik, brandbil, en handfull affärer, dubbla bensinstationer, bank och tåget som tre gånger varje dag tuffade till Borås: den väldiga Metropol där vi köpte julklapparna och de examensskor som långt om länge blev lagom. Dryga decenniet senare skulle jag landa här: lyssna live på Beatles, erövra familjens första studentmössa och bli infanterist innan totalvägraridén slog rot inom mig. Borås var länge min Stad.
Men mycket vill ha mer. Med purfärskt körkort och tre kompisar i Ford Cortinan gjordes premiärturen till Göteborg. Boxarlegenden Sonny Liston lockade oss till Nya Ullevi. Det var vänstertrafik och rusningstid när den darrige chauffören skulle besegra Korsvägen, den tidens trafikinferno. Med en registreringsskylt som skrek ut min P-bondetillhörighet: Älvsborgare och Elfsborgare. Det blev, förstås, stopp. Mitt på spårvagnsspåret! Ännu minns jag kompisarnas hånflin, spårvagnsförarens ilska signal och O-bilisternas blickar. Inte lindrades plågan när jag halvvägs genom rondellen upprepade mitt grymma misstag…
Ändå blev jag göteborgare. Strax fick vi nya registreringsskyltar och min kindbo-dialekt klingade bort. En ny tids anonymitet landade också i mig. Som kommunanställd planerare och parallell aktivist tvingades jag stämpla ut från jobbet för att förhandla med min arbetsgivare. Tufft! Med locktoner från mina allt vagare rötter sa jag därför upp mig och blev minibonde på Hisingen. Vad hade hänt om jag orkat sitta kvar på de dubbla stolarna?
Allt mer sällan sågs vi i Stan. För inte var väl Tuve en Stad. Och avgjort inte Gårdsten där jag strax blev bagare, eller Bergsjön där jag blev lärare eller Sävedalen där jag nutidslever och verkar.
Jag är alltså Partillebo, men inte ens Allum får mig att kalla Kyrktorget för Stan. För Stan är så mycket mera än Mammons tempel – väl faktiskt dess absoluta motsats. Stan är pulsen och pausen, siktfältet och det öppet inbjudande rummet. Allt det som jag en gång i tiden anade på Ambjörnarps Handelsplan! Platser där vi andas livet och alltet; upplever hur meningsfullheten kommer oss till mötes fastän vi är omvälvda av levandets virrvarriga mångfald. Eller just därför. För att vi befinner oss i den kulturella smältdegeln. Är omslutna av en aura som bjuder oss blickfång fjärran bortom nuets småskurenhet: rum som andas av förväntningar…
Låt oss kämpa för denna vår Stad. Den som vi nyss mötte under Kulturkalasveckan. Den som tillfälligt poppar upp i Hammarkullen under den magiska majhelgen. När börsen och cv:n inte betyder ett jota. Det är denna Stad som vi måste förmera. Få att poppa upp i Tuve, i Gårdsten, i Bergsjön och i Partille? Som självklart ska smälla högre än Biskopsgårdens djävulusiska granater. Visst är det min och din uppgift att fixa detta…
Våra somrar heter Visen
Tänk så oändligt mycket som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Varje stund fylls vår levnads säckar med ytterligare blickfång, upplevelser, möten – och härmed även av minnenas mängd. Det allra mesta klingar bort. Kvar blir en kökkenmödding som i bästa fall göder min erfarenhet och föder min nyfikenhet. Då kan gårdagens goda stunder bli till morgondagens ljus.
Ja, visst är tiden en spännande krumelur. Detta blir särskilt tydligt i barnbarnsmötena. Hur ofta har jag inte med nostalgiskt darr på rösten berättat om de gungande hästhölassen fram emot Ugglebos loge. Men så växer juvelerna – i expressfart! Plötsligt lyssnar de på ett nytt sätt samtidigt som mina minnesskärvor klarnar. Hur var det, egentligen? Nog var mitt himmelrike även långrandigt, stickigt, svettigt och fyllt av ettrigt surrande bromsar. Går detta alls att jämföra med barnbarnens hajpade Helix-odysséer på Liseberg. Mina forna färder finns inte ens på Skansen och deras trippar vågar jag till nöds följa från Moder Jord.
Generationsklyftan blir uppenbar. Där och då – här och nu – blir Visen den räddande nymfen. När vi plaskar, dyker och paddlar blir vattnet till en tulipanaros bortom tidens gång. Våra lekande sinnen förstår varför tant Valborg aldrig kom till havet. För tant Astrids strand är en idyll med källklart vatten inramat av fiskgjusar, gastande storlommar och trolska sländor. Men än i denna dag smyger jag förbi farbror Gunnars båtvik – tänk om de läskiga iglarna är kvar.
Visen lärde mig simma – med ett grönt bälte som uppblåsbar livräddare. Efter att ha erövrat stolta märken vid kommunalbadet blev det äntligen fritt fram för egen paddling och rodd in i denna lyckovärlds alla flikiga skrymslen och vrår. Någon fiskerätt har vi aldrig haft i detta paradis, men på den gamla goda tiden bjöd morbror Uno på spannvis med vårlekande sik.
Idag svischar höet med dieselfart upp på rännet. Sådan är ju tidens gång. Men när sista lasset är under tak upprepas vanligheten: med en smaskigt fylld kaffekorg på pakethållaren cyklar vi till barndomens strand. Mobilerna blir kvar på hemmaplan. Pokemon Go göre sig icke besvär. För här och nu är livets vatten allt. Men osvuret är bäst: Tänk om Pokemon Swim är på gång…
¤¤¤¤¤
Ugglebo är mitt föräldrahem. Det ligger i Örsås socken i nuvarande Svenljunga kommun. Vår badvik i Visen ligger 750 meter härifrån, men i Ambjörnarps socken i Tranemo kommun.
jorden
jorden – vår jord
stoftkornet i ändlöshetens universum
galaxerna födelseplats
jorden – vår jord
solsystemets livgivande planet:
Tellus i virveldansen mellan Venus och Mars
jorden – vår jord
danad under eonerna
av vinden, vattnet och solens kärlekskyssar
jorden – vår jord
av härskarniten sönderstyckad
till Somalia
till Eritrea
till Iran
till Afghanistan
till Irak
till Kurdistan
till Syrien
till fjärran Sverige
jorden – vår jord
mullen under våra fötter
maskarnas hem och sädeskornets täckelse
jorden – vår jord
när våren vaknar
när sommaren blommar
i höstandets tid
i vinterns dvala
jorden – vår jord
vår begynnelse
och alltings slut
När svart och vitt inte blir grått
Självklart fanns också det svartvita i min hemmavärld en gång i tiden. Redan som tvååring öppnade jag mina himmelsblåa mot den så spännande flugsnappapparen. Den var rätt och slätt svart och vit. Annat var det med den så hånade skatan. Den glänste i massor av nyanser de gånger jag lyckades smyga mig tillräckligt nära. Och blåmesen var nättopp som födelsedagsflaggan. De vuxna sa att våra sex kossor och deras söta kalvar var röda, men så särskilt lika de smaskiga smultronen var de minsann inte. Grisen, som slaktades av farbror Karl när det lackade mot jul, var skär. Så vi liknade varann, men mitt hår var mycket mjukare. Ja, sinneslockelserna var mångfaldiga, men regnbågen var och förblev min längtans dröm. Utom under de dagar när Balder, vår väldiga ardenner, kämpade sig hem emot ladan med de härligt gungande hölassen. För då var varje regndroppe tabu.
Vi bodde bokstavligt talat vid vägens slut. Inte så underligt, måhända, att jag bara hade träffat en enda av mina blivande klasskamrater. Men strax skulle skolan och kyrkbyn få min värld att skimra. Här fanns ju allt: tuffande tåg som kom och gick; en illröd brandbil på tittinnärhet i cykelaffärens källare. Vid sjusärdeles gyllene tillfällen kunde jag till och med få en negerboll av tant Lilly på Solsidans Café. Ja, världen växte verkligen så det knakade – och smakade!
Och ändå var detta bara början… Redan under mitt första sommarlov förde lyckan mig vida bortom kyrkbyns granskogstaggiga horisont. Samman med mamma for jag på en himlastormande järnvägsresa till vår konungsliga huvudstad. Någon prins eller prinsessa dök aldrig upp, men på Hötorget stod vi plötsligen öga mot öga framom en illande svart man: mitt första möte med en människa från sagans afrikanska värld. Han såg mig! Noterade mina tappade syncentra och den lika förvånade hakan. Den så betittade stegade fram, hälsade i hand och uttalade några hjärtevarma ord.
Där och då blev sagan verklighet och min värld global. Tänk vad det innerliga människomötet kan betyda! Även om mannen – möjligen och måhända – bara var på genomresa från Pippis Kurrekurreduttön.
Den här lilla minnesdiamanten tumlar åter in i mig när jag halvseklet senare bjuds in till en skola i Soweto – Johannesburgs ännu så gettolika verklighet. Det är en oktoberdag, men redan rejält högsommarvarmt. Iklädd shorts och t-shirt möter jag en härlig skara lågstadieelever. Sakta närmar de sig. Så småningom bildar de en levande krans runt oss. Och så kommer händerna fram. Vågar slutligen känna på mig: min hud. Barnens allra första möte med en vit människa: Jo, nästan från Nordpolen kommer jag och skinnet är nättopp som snö.
Så kunde ännu ett exotiskt människomöte breda ut sina goda vingar. När en nyfiken tillit tillåts växa gränslöst bortom rädslans förrädiska fällor och fållor…
Globalpedagog från Sävedalen
Att se det stora i det lilla kan vara stort…
På en tredjedels sekund bjuder oss Google tretton miljoner träffar på ordet hjärta – så visst borde vi vara väl informerade.
Men ändå blir barnet mobbat. Men ändå blir kvinnan kränkt. Men ändå dör grannen i anonym ensamhet.
För att världen är kluven mitt itu. Med Egot i ena ringhörnan. Det som idogt triggas till nya uppmärksammade bedrifter. Det som ständigt söker optimala selfievinklingar fjärran bortom de så försåtligt konkurrerande Jagen.
I motsatta ringhörnan döljer sig de ouppnåeliga idolerna – men mest av allt hatobjekten. För att de är annorlunda. För att de är fattiga och futtiga. För att de är bruna – utan att vara solbrända. För att de är fel. Eller för att de kort och gott inte är som Jag.
Därför vidgar vi ravinen. Därför växer anonymiteten och Medelhavets slukande gap.
Låt oss bryta detta mönster. Låt oss agera. Låt oss göra skillnad. Låt oss knacka på grannens dörr och medmänniskors hjärtan. Låt oss lämna rädslan.
Att se det lilla i det stora kan vara större…
Närsynt optikpedagog
En livsuppgift eller Steiner light?
Decennier av waldorflärande har kantat min stigfinnarväg med eldsjälsuppgifter. Enkel har vandringen inte alltid varit – men givande – och med starkt lysande strålglans kring mångfalden av innerliga människomöten. Och visst blir andetagen djupare där det långsiktigt meningsfyllda vinner sin livsluft – sin livslust.
Denna sparsmakade summering av ett intensivt lärarliv föds när jag läser Örjan Liebendörfers hyllningstext till waldorfskolornas rektorer. (Örjan är rektor på Lunds Waldorfskola.) Alldeles uppenbart är vi inte överens – därav dessa rader.
Låt oss för en kort stund lämna vanlighetens rangordningssamhälle och istället formulera några avgörande livsfrågor: Vem är jag? Vilken är min uppgift? Svaren kan bli naivt enkla – men för den skull inte mindre sanna: Att vara människa, att möta andra människor, att lära mig vad en människa är – och kan vara. Att möta medvandrare som är lika kompromisslöst jämlika – lika sökande som jag. Besjälade människor vilka likasom jag vill lära – lära vem jag är. I en sådan här verklighet finns förstås inga överordnade eller underställda. Nyfikenheten och en innerlig längtan till kunskapandet förenar oss.
Som morfarfar möter jag nu ännu en generation av härliga medvandrare. Den stora världens praktiska handgrepp behärskar jag genomgående bättre. Underligt vore det väl annars, men vem dechiffrerar bäst livets mening och mången gång blir jag sedd mera än jag ser, blir jag bemött bättre än jag möter.
När jag en gång i tiden axlade ett formellt ansvar för en waldorfskola blev första åtgärden att införa strikt likalön. Den verkliga demokratin utgår förstås från en handfast verklighet. Ett andra steg innebar att högstadieelever bjöds in i styrelsearbetet. Detta blev en sann lyckträff. Elevrådet fick vingar, studieresultaten förbättrades, lokalerna vårdades, kränkningarna kringskars och den allmänna trevnaden ökade. Nog kan det sägas att vår styrelse blev mer professionell. Också Örjan talar om en professionell styrelse, men ser då inte ens lärare och medarbetare som tillräckligt kompetenta. Ojdå!
Det sägs att det hjärtat är fyllt av talar munnen – eller sprids väl numera via datorers nätverk. Att räkna ord i Liebendörfers text berättar mer än det mesta om hans prioriteringar: Steiner dyker upp en endaste gång, antroposofi lika sparsmakat. För säkerhets skull hamnar lärofadern dessutom inom en parentes.
I Örjans text överstigande tvåtusen ord nämns ungdomar två gånger och barn vid tre tillfällen. Föräldrar apostroferas fyra gånger. I andra räkneändan är det tätare. De opersonliga orden tar minsann ut sina vidare svängar. Leda/ledare dyker således upp tio gånger och huvudman vid ett dussin tillfällen. Någon huvudkvinna blir däremot aldrig omnämnd. Styrelse/styra nämns 16 gånger, organ/organisation 17 gånger medan skollag/lagstiftning når upp till hela 19 träffar. Alla dessa benämningar och beteckningar överflyglas dock med uppseendeväckande råge av rektorn i egen hög person. Denne potentat når med sina 43 noteringar högre än Steiner, antroposofi, ungdomar, barn, elever, föräldrar, medarbetare, medinflytande, kollegiemöten, policy, samtal och pedagogik hopräknade och sammantagna. Inte ens demokratin räcker till för att jämna ut klyftan – den grundbulten förekommer nämligen inte alls…
Vad lär vi oss av detta – bortom matematiken: Att waldorfpedagogiken i Liebendörfers tappning säger ja till raska och målmedvetna kliv bort från lärofadern Steiner. Måhända kan hans variant beskrivas som Björklund tight…
När järnvägen var framtidens vingar...
Det var inte igår som jag skidade de sex kilometrarna till Ambjörnarps småskola (en handfull mil söder om Borås) med ett par ostmackor och en kluckande mjölkflaska i ryggsäcken. Det är när jag berättar detta inför barnbarnens vidöppna gap som den här insikten smyger in i mig: mitt liv sträcker sig bortom gårdagen – ja, åtminstone till i förrgår: När det fanns fyra affärer i Eldoradot, dubbla bensinstationer, en bank, ett konditori, en brandbil och upptill allt detta JÄRNVÄGEN. Där tågen kom och gick, där kända figurer blandades med främmande juveler, där ångvisslorna gastade om världarnas storhet. Där det levande, omtumlande livet fanns. Ja, vad hade mitt Ambjörnarp varit förutan järnvägen?
Vad är mitt Ambjörnarp, idag, när järnvägen inte längre finns? Eller Sjötofta? Eller Axelfors? Eller Uddebo? Eller Strömsfors? Eller Månstad med sina dubbla järnvägar!
Framtidsåret 1906 kom rallarna. Dundrade in och skenade strax vidare. Kvarlämnande rälsen och en ny tid. Plötsligt tog Göteborgresan bara en handfull timmar – istället för samma antal dygn.
Järnvägen blev förstås ett lyft, men hur länge? Ett svar på den frågan ger oss kyrkoböckerna. Under 1800-talets avslutande tredjedel lämnade trettio personer varje år Ambjörnarp bakom sig medan tjugo flyttade hit. Under fem gyllene järnvägsår förvandlas detta till sin spegelvända motsats. Men redan 1911 är utflyttarna gott och väl dubbelt så många som inflyttarna. Ska vi tolka detta som att landsbygden räddas om vi idogt (och evigt) bygger vägar och all annan så kallad infrastruktur?
Nej, verkligheten är – och var – förstås vida mer komplex. Fjärran bortom järnvägsspåret fanns dåtidens monumentala magnet: Amerika. Under ett enda decennium emigrerade ofattbara 189 sockenbor. Hitom Atlanten har Ambjörnarps in- och utflyttande under långa tider gått jämnt upp.
Vad kan vi då lära av historiens vingslag? Att magneter lockar: frihetens gudinna och köpenskapens torg. Rallarspår är inte tillräckliga. Det är eldsjälar, visioner och glödande kultur som får hela vårt land att leva. Så låt oss kind invid Kind forma magnetiserande framtidsvisioner. Då först avspisar vi den prognos som uttalar att var fjärde svensk om knappa tjugo år är en stockholmare…
¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Ovanstående text är ett försök att göra en "torrare" variant lite mer lättläst. Den längre texten finner du under fliken Aningen längre texter med vetenskaplig knorr.
Glipor och kravatter
Min garderob rymmer två ynka slipsar. En av dessa är dessutom aldrig använd. För gott och väl tjoget år sen fick jag den i julgåva av min dåvarande arbetsgivare. Murrigt brun är den med stadsdelsnämndsloggan som ett tydligt blickfång. Är det månne på tiden att jag bryter min kravattbojkott? Nu när det lobbas för Slipsens dag. Självaste evangelisten Lukas hågkomstdygn har föreslagits. Jo, minsann! Han som förknippas med en tjur. Ja, en mer potent manlighetssignal är förstås svårfunnen.
Nog är det just precis detta som är slipsens eller kravattens eller flugans innersta och yppersta syfte: att vara den pyttelilla men samtidigt otvetydigt maktsignalerande tygtrasan i en tid när inga friherrar längre dubbas.
Den nobla kvinnan vid kravattmannens sida exponerar tvärtom sina förnäma företräden genom att maximalt minimera sin tygtrasa. Uppenbart bar ska hennes glipa åskådliggöra en djupt eftersträvad socioekonomisk klyfta.
Han och hon är eoner från hen och min skitbruna slips.
Modig modepedagog
(Den här aningen ironiska snutten föddes när jag fick ögonen på en bild av fotbollssparkargurun Messi och hans kvinnliga fotbollssparkarkompanjon)
Låt oss säga JA till Moder Jord!
På sistone har nyhetsrapporteringen mer än vanligt haft sitt fokus i Paris via ofattbara terrorangrepp och den klimatkonferens som lämnat oss med minst lika många undringar som trygga besked. Även dessa rader söker sig inledningsvis till Frankrikes huvudstad, men året är 1789. Där och då strömmade människor ut på gator och torg med Frihet, Jämlikhet och Broderskap som visionära framtidskrav. Efter dryga två århundraden av kamp har vi i vår del av Tellus nått en bra bit fram emot visionen om en god värld. Våra mänskliga rättigheter har fötts ur denna dryga tvåhundraåriga politiska process. Men samtidigt blir det allt mer uppenbart att ett ensidigt humanistiskt perspektiv har fjärmat oss från naturen. Människans kliv får inte längre plats på vår enda planet. Stegen borde för länge sedan ha förvandlats till ekologiska tassanden.
Exemplen på övergrepp mot Moder Jord är idag mera regel än undantag. Även i vår lilla värld har detta skett – sker detta dagligen. Listan över våra försyndelser kan göras lång: att planspränga och ta bort ursprunglig vegetation inför exploateringar; att schakta och frakta matjord som vore det ett anonymt kubikinnehåll; att plantera främmande växter i parker och trädgårdar; att pedantklippa gräsmattor; att jaga ogräs; att använda kemiska bekämpningsmedel i hus och trädgårdar; att var fjärde bilresa är kortare än tre kilometer; att i min mikrovärld göra om Jonsereds stallar till ett hotell; att bygga och vidga vägar i naturreservat och Natura 2000-områden; att kulvertera och stenkanta livets vatten; att asfaltera och hårdgöra för att spara skötseltid; att blunda för den nya tiden…
Ibland uttalas det om oss i Naturskyddsföreningen att vi är nej-sägare. Visst ifrågasätter vi politiska stolligheter och myndigheters beslut. Men än mycket mera informerar vi via vandringar, föredrag, utfrågningar och utställningar. Vår självpåtagna uppgift är nämligen att göra skillnad: Att säga JA till Moder Jords rättigheter…
Jord och himmel för oss som odlar
Det sägs att väderpratandet gör oss trygga. Så låt mig börja i den ändan innan vi strax halkar in på det slemmigare temat. Kan vi känna igen oss i den här kortkorta beskrivningen av det gångna väderåret: En växthusvarm vinter blev till en höstlik sommar som övergick i en somrig höst. Därför blev somligt fruktanvärt vanligt medan annat till intet gjordes.
Dessa rader berättar om vår Partilletäppa, men upplevelserna känns nog bekanta både här och var i vårt avlånga land. Temat är nämligen mördarsniglarna!
Den jordplätt som Susanne och jag vårdar med stor ömhet är knappa sjuhundra kvadratmeter liten. Här växer dryga tiotalet träd och lummigheten är betagande med häckar, buskar och täta snår i alla vinklar och vrår. Härtill har vi vår hjärtenära kompost - så visst får vi väl skylla oss själva. Men ändå!
År efter år har jag gått min nackande sekatörrunda varje morgon och afton. Det ljusa halvåret 2014 kunde jag som mest halshugga sisådär hundratalet sniglar, men i somras blev det rena massakrerna. Måndagen den 29 juni slog jag mitt "världsrekord": åttahundraåttioen läbbiga och vildsint kalasande mollusker på ett endaste dygn! Min mördarfrenesi hade då stegrats av flerfaldiga totalödelagda såbäddar. Priset togs när slemmingarna lika bävrar avverkade halvmeterhöga solrosor.
'Blomman för dagen' är en av våra favoriter. Den hade då redan totalskövlats dubbelt upp. Vad göra? Tredje såddens frön hamnade i gott och väl halvmeterhöga metallkärl vilka strax smordes in med skokräm. Först härigenom kunde vi så småningom njuta av de solnedgångsblåa blommorna.
Vi vägrar, alltså, att låta oss besegras även om morotsraderna och salladslyckan nästa år kommer att ersättas av snigeltåliga perenner. För detta är väl - trots allt - en världslig sak. Eller finns det måhända en högre dimension? De senaste somrarna har min blick allt som oftast sökt sig till det jordiska. Detta fastän jag har lärt mig att den människa blir lyckligare som bokstavligen vänder blicken uppåt. Hur löser jag detta dilemma? Ska jag gå dubbla varv: Det första med sekatören i högsta hugg och strax en andra runda med himlatitt. Men detta förutsätter förstås att uslingarna inte får fötter. Vem vet...
Mångfald eller enfald!
Vem är du, vem är jag?
Vi bor i samma kommun - hur möter jag de romer som har sin usla hemvist under bron?
Vi bor i samma land - vad gör jag för att varje barn ska vara älskat?
Vi bor i samma EU - hur kämpar jag för arbetslösa och utsatta i länder som glömt vad solidaritet betyder?
Jag är man, kanske också du - hur strider jag mot kvinnovåld och sexism?
Jag är hetero, kanske också du - hur engagerar jag mig för hbtq-medmänniskor?
Jag är vit, kanske också du- vad gör jag för att motarbeta kolonialmaktstidens obeskrivbara översitteri? Det som ännu ristar Afrikas och Mellanösterns kartor i blod och skeppar horder av våra medvandrare i ranka båtar över Medelhavet.
Jag är kristen, kanske också du - hur lever jag upp till kärleksbudskapet och hur ger jag min eloge till Muhammed? Han som berättar om samme gud.
Jag är världsmedborgare - hur jublar jag över mångfalden? Att jag är varje människa lik, och samtidigt totalt unik.
Jag är Tellusbo - hur handlar och lever jag för att ekologi och ekonomi äntligen ska gå hand i hand på vår enda tillsammansplanet?
Du och jag är medmänniskor!
Vi gör skillnad!
Globaldemokrat och vänsterpartist
Våga fråga eleverna – de vet bäst!
Livet långt har jag varit lärare. Allt från universitetet till förskolan har jag provat på, men roligast har det varit samman med högstadiejuvelerna – de som vet allt och därför lyssnar med hjärtat.
En klassisk pedagog har jag försökt vara: att lik antikens grekiske slav vägleda de vetgiriga till kunskapens tempel. För detta må sättas på pränt i dagens förvirrade skoldebatt: jag har aldrig mött en elev som inte vill lära! Under decennier har jag umgåtts med barn som fått knäppstämplar fastnaglade vid sina själar. Då blev den sanna demokratin framgångsvägen. Elevrepresentanter fick säte i skolans styrelse och vips banade den jämlika dialogen väg för ömsesidig nyfikenhet i Pippis underfundiga kölvatten.
Det (h)ärliga samtalet är varje människomötes kärna. Så enkelt är det, men samtidigt så svårt när den förmenta vuxenheten inte vågar lyssna.
Den storskaliga effektiviteten har jag aldrig begripit mig på. Därför drabbades jag i examensveckan av dubbel sorg. På onsdagen stängde min egen barndomsskola när hembyns allra sista livboj sänktes. På torsdagen upphörde min hjärtemiljö då den utkonkurrerande friskolehysterin slutligen slagit klorna i oss.
Nu vill jag hoppas och tro att alla sådda frön ska gro…
Grönkvistpedagog
Alkohol och matematisk moral
Då och då tar jag färjan till Danmark. En viktig del av min familj bor nämligen här. På återresan är det kluckande trångt mellan flaskorna och flaken. Hemkommen finner jag en kort TT-notis i mitt husorgan: Svenskarna dricker allt mera. Varför? Och varför är många människor i våra grannländer klokare? Kan matematiken ge oss ett svar?
När jag bläddrar vidare i tidningen finner jag åtta braskande vinannonser. Tillsammans är de drygt hundra gånger större än den lilla larmnotisen. Detta är tydligen okey om entreprenören är beredd att plussa på med en tjugoprocentig varningstext tätt inpå de välsmakande locktonerna. Fyra gånger om möter jag därför detta samma budskap i svart och vitt: Alkohol kan skada din hälsa.
Bit för bit har vi byggt landet Lagom. Dagsnoteringen är alltså åttio procent kommers, tjugo procent moralkaka och en knapp procent samhällsinformation. Hur vore det om kunskapsdelen fick breda ut sig en aning – fick berätta om drickandets baksidor. Att missbruket kostar oss femtio procent mer än all grundskoleundervisning. För mig är detta en väckarklocka. Kanske också för dig…
Reflektionspedagog
Jag har alltid bajsat
Här och var skits det väl, men inte i min värld. Måhända för att pappa var kommunfullmäktigeordförande och mamma skolfröken. Eller handlar det om att bajsandet tillhör småttingarnas värld och att jag ännu inte är torr bakom öronen. Vem vet…
Vadan detta ordbajsande? Jo, så här ligger det till: När sommaren ännu var en lockande dröm och den nyfikna våren öppnade våra sinnen damp det ner en rejäl reklamfolder i vår brevlåda. Avsändare var det stora trädgårdsvaruhuset. Ett av uppslagen hade den här rubriken: Dags för skitsnack.
Foldern erbjöd oss ofattbara femton sorters skit: barkmylla, dressjord, grönsaksjord, hortensiajord, kogödsel, KRAV-örtjord, naturgödslad planteringsjord, pelargonjord, P-jord, planteringsjord, rododendronjord, rosjord, trädgårdsmästarjord, täckbark och U-jord. En konkurrerande entreprenör saluförde till och med medelhavsjord – möjligen som en förberedelse inför kommande växthuseffekter.
Visst cyklade jag till trädgårdsmästeriet, men någon plastförpackad skit tog jag inte med mig hem på pakethållaren. För en gångs skull handlade detta inte om en konstant sinande pensionärsplånbok. Nej, skälet var blott och bart mitt fullständiga komposttokeri.
För så här ligger det till! När andra sjunger in våren tar jag fram skottkärran. Lass efter lass rullas ut till den villatäppa som rymmer mycket av det mesta, men ytterst lite gräs. Strax är det så dax att blanda fjolårets trädgårdsrester med den mussäkra varmkomposten. Efter några ryggkvidande dygn har så det första lilla steget tagits mot nästa vårs näringskompott. Nog kan det sägas att jag ligger i!
Under en handfull decennier har jag upplevt undret: hur livets källa växer. Att en enda fingerborg av detta elixir kan rymma tjugo kilometer ”svamptrådar” och lika många organismer som vi är medvandrare på vår planet. Jo, detta är faktiskt sant och visst kan man bli komposttokig för mindre.
Jag är uppfödd med innetoalett, men livet långt bajsade min farbror Karl på hemlighuset – vägg i vägg med vår lagård. Efter några år blandades resterna av hans inre liv med gödselstans rikedomar – blev till Balderhästens havre, en julgris och vareviga dags potatisar.
Av jord är vi komna. På Moder Jord tar vi våra steg. Matjorden är alltings källa. Därför bajsar jag och köper aldrig skit…