JAG LÄNGTAR STENARNA DÄR BARN JAG LEKT

I Örsås socken, mot soluppgångshållet, finns min forna hemmavärld. I julmånaden 2019 blev det ännu ett reflekterande besök. Samman med barn och barnbarn fångades vi av tidens gång – att så mycket har varit så annorlunda fastän pappa Vilgots berättelser känns nära och många av farfar Augusts krafttag ännu är tydliga. Vår inombordsgenomförda femgenerationersvandring kan vi därför inleda redan vid den lilla lyckan hitom Ugglebo Östra.

Tänk, här var jag med och volmade hö. När orken och viljan strax sinade lekte jag på det väldiga stenröset åt Stubbabohållet, det som i kommande evigheter ska kunna viska om farfars nyodlarmöda. Antagligen lieslog Farbror Karl den lilla lyckan på sitt mästerliga sätt. Plätten var för liten för slåttermaskinen: fyrtio gånger femton meter, alltså mindre än vår nutida småhustomt. Det här var tiden när allting ännu togs till vara, varje grässtrå längs vägrenarna och i dikeskanterna. Hur kan vi få barn och barnbarn att förstå detta? På insidan av en garderobsdörr finns pappas exakta uträkning av gårdens odlingsareal: 53 451 kvadratmeter – eller dryga fem hektar – uppdelade på sjutton åkrar, tegar och lyckor.

Allt som oftast blev de uppbrutna stenarna till gärdsgårdar. Under sommarhalvåret hämtade ju gårdarnas kreatur hela sitt näringsbehov från skogarna. Det nära grannställets, Västergårdens, stengärsgårdar är särdeles höga, breda och väl byggda.

 

Den avbildade gärdsgården famnar en åkerlapp som är trettio gånger fyrtio meter. Den ofattbara stenmängden har bökats upp ur den lilla lyckan. Det hör dessutom till saken att muren byggts från frostfritt djup, alltså dryga två fot under backen. Sagesmän kan även berätta att en mur ska vara så tätt sammanfogad att inte ens en orm kan ringla sig igenom.

Våra allt mer reflekterande steg för oss vidare till Manhult, mitt föräldrahems torpställe. På 1890-talet bodde här sex personer i två skilda stugor. I en av dessa levde Artur Strömqvist, cykelhandlarpionjären i Ambjörnarp. Inte sällan var det han som hämtade potatisarna i den ännu intakta jordkällaren. Oj, så fascinerad min dotter blev vid sitt premiärbesök. Hur kommer barnbarnskaran att reagera?

Stenar är nära nog oföränderliga. Nogsamt placerade har de genom århundraden och årtusenden byggt torpställen lika väl som våra kulturhistoriska sevärdheter.

Komna så här långt på vandringen väcks ett drygt sextioårigt minne. Därför fortsätter stegen till Enesbo och snokar sig fram till den gott och väl manshöga stenstod som blickar ut över Enhangen. En gång i tiden tog pappa Vilgot med mig hit när han mötte Ingegerd Wallin, länsantikvarien. Möjligen berättade hon då något om stenen. Ännu minns jag hur spännande det var att komma till denna gåtfyllda plats. Oj, så gärna jag vill veta mera om den resta stenen. För nog är detta något att föra vidare till alla framtiders barnbarn. Kontakta mig, alltså, gärna om Du har något att berätta. Tack!   

Enhangen-monumentet lär oss att våra stenar kan vara långt mera än ryggutslitande eländen och eviga gärdsgårdar. De kan även viska till oss om förmödrars och förfäders tankar kring Alltet och vår uppgift här på Moder Jord.     

¤¤¤¤¤ 

Det hör inte till vanligheten att en önskan om ett vidaresnokande infrias, men med min syster Gunnel som avgörande inspiratör föds en fortsättning...

TREUDDEN VID SJÖN ENHANGEN I ÖRSÅS SOCKEN

I årets första nummer av vår tidskrift, Kindsforskaren, avrundade jag en text om människonära stenar med en bild och några rader rörande ett minnesmärke som jag döpte till Enhangen-monumentet. Detta är en kort fortsättning och samtidigt ett besannande av talesättet att den som söker hen finner. 

Samtal med forna grannar bekräftar att treuddens höga mittsten låg ner under andra världskriget. År 1946 restaurerades fornminnet. Monumentet med sin sannolika tusenåriga historia kunde då återigen blicka ut över sjön Enhangen. Arkeologisk expertis menar nämligen att treuddarna med all sannolikhet formades under den tid som benämns sen järnålder eller vikingatid.

En kontaktad länsantikvarie bekräftar att den resta stenen är återplacerad och står i mitten av en så kallad treudd. Dessa forntida skapelser jämför han med en "Mercedes-stjärna". I mitten kan det då finnas en rest hög sten. De tusenåriga treuddarna kan dölja gravläggningar, men det kan även handla om viktiga kultplatser. Att denna sten blickar ut över nejden från en hög position kan tala för att det här även handlar om en kultplats – att området alltså kan ha varit en forntida ”kyrka”. Ett sådant antagande förstärks av att fornminnet blickar ut över en del av Enhangen som i folkmun benämns Kyrkviken – fastän Örsås kyrka inte har någon jordnära anknytning till platsen.  

Så här långt återberättar jag länsantikvariens nutida ord. En bilagd drygt sextioårig beskrivning späder emellertid på min nyfikenhet. I folkmun har platsen kallats för Jättakull. Inte mattas min kunskapstörst av att det påträffats ben i det grustag som finns några få meter från treudden och att bygdens invånare inte längre tillåts hämta grus här. Än mera nyfiken blir jag av uppgiften att den resta stenen fraktades bort – möjligen 1937 – och under en kortare tid användes som trappsten vid markägarens brygghus. En handskriven notering i Fornminnesregistret berättar vidare att det då började spöka varvid stenen kämpades tillbaka. Arkivuppgiften avslutas på följande sätt: ”Vid stenen bodde Gasten.”

Nog kan det ännu kittla vår nyfikenhet att den mäktiga stenen forslades till Kartsnäsgården för att strax släpas åter till sin upphöjda plats när Gasten åbäkade sig. Ännu för någon dryg generation sedan var ”Gastastenen” välkänd, omtalad och uppenbarligen även omhöljd av rädslor. I Örsås hembygdsförenings gedigna alster, ”Boken om Örsås”, smyger Gasten följdriktigt fram. Vi får till oss att denne brukade springa på kullen och att många fått örfilar av honom. En sageskvinna återger sin fars berättelse: Gasten var ett elakt troll. Man kunde bli gastkramad. Folk och djur som kom förbi Gastens tillhåll kunde i mörkret bli mycket skrämda eller liksom förstelnade. De hörde hans skratt och blev sedan ofta svårt sjuka under lång tid.

Nog kan det höra till saken att min faster mångfaldiga gånger berättade om hur hon under sin skoltid ilade förbi den tämligen näraliggande ”Gastens håla”.

Utan oro tycks vi idag kunna vistas vid Jättekull. Nutidens naturvetenskapliga tänkande har uppenbarligen försett Gasten med munkavle. Tryggt må detta kännas, men i samma stund blir vår värld aningen fattigare. Eller hur…

¤¤¤¤¤

Nog är detta spännande och visst kan det finnas anledning att avbilda monumentet ännu en gång. Nu omhöljs treudden av två döttrar till den närmaste gårdens siste heltidsbonde. Mannen som till yttermera visso hette Tor...

 

 

 Ett porträtt 

Bilderna 1 och 2. Bröllopsporträttet från år 1929 var en måstebild tillhopa med fotografier tagna på jämna födelsedagar. En enda ”vardagsbild” har vi funnit även om blåblusen då delvis döljs av en kavaj.

Ett par veckor före julafton kom farbror Karl vandrandes genom skogen från solnedgångshållet. Med sig hade han den skrämmande klubban. Strax förvisades vi barn in i en vrå där vi inte såg det som nu skedde: när grisen snärjdes, baxades ut ur kätten och över lagårdsbacken, klubbades, släpades in i brygghuset, hängdes upp och ner, tappades på blod, rakades, snittades längs hela buken och tömdes på sina inälvor. Först då fick vi möjligen skåda den nasse som vi halvårslänge matat med de vita grispotatisarna och det utrörda mjölet. När slaktfarbrorn gått hem med sitt önskade grishjärta blev det blodpudding och lingonsylt till kvällsmat. Om farbror Karl fick någon peng för sitt jobbande vet jag inte. Möjligen kvittades dagsverket mot pappas deklarationshjälp.

Det är mitt lusläsande i Örsåsboken som väcker Karl Tibell till förnyat liv inom mig. Här lär jag mig att han föddes 1891 på Ekåsen som det äldsta barnet i en knektfamilj. Möjligen medverkade ett avskaffat indelningsverk till att Karl blev en självlärd mångsysslare. Oj, så flerfaldigt ”utbildad” han blev i livets skola.

Det som på allvar tänder min nyfikenhet är Karls extremt noggranna räkenskaper över sitt yrkesliv och leverne. Därför landar jag i Bäckaskog.

 

Bild 3. Karls första noteringar är från 1909. Han är 18 år. Ännu har han inte blivit bygdens slaktare.

Livet långt ska Karl fortsätta med sina detaljrika noteringar. Arton år senare, 1927, famnar han som 36-åring allt bredare verksamhetsområden. Han är skogs- och jordbruksarbetare, snickare och slaktare. Ännu bor han kvar i föräldrahemmet, men har sin fästmö i Enesbo en kilometer söderut.

Bild 4. Karls räkenskaper under månaderna mars och april år 1927. Karl är nu traktens obestridde slaktare.

Vi noterar att boken har sina rötter i Amerika. Förklaringen är enkel: nära nog alla bygdens människor har direkta och nära band med släktingar i fjärran västerns löftesland.

Bild 4 visar att Karl nu genomgående arbetar på bortaplan. Under elva dagar är han slaktare. Tolv grisar och fem kalvar tar han sig an. En slaktad gris inbringar 1 krona och 50 öre medan en kalvslakt renderar en endaste krona. Av andra räkenskapsblad framgår att löningen för en slaktad ko detta år är två kronor medan han endast begär 50 öre för att avliva och stycka ett får. Karls slakteriförtjänst under mars och april månader året 1927 uppgår till 23 kronor. Långt viktigare för hans försörjning är emellertid skogsarbetandet (49,50) och snickrandet (34,50).

Karls genomsnittliga årsinkomster under åren 1926 t.o.m. 1928 är 700 kronor. Med nutidsmått mätt känns detta förstås som nålpengar, men bjuder sannolikt den ännu hemmaboende Karl möjligheten att spara till det som komma skall.

Året 1929 inleder Karl nämligen sin helt nya levnadsbana. Fyra veckor efter påsk blir han och hans trolovade Agda ägare till Bäckaskog. Köpeskillingen för den 14 hektar stora fastigheten är 3 000 kronor. I hela sextio år har dess hus då stått tomma och är härmed nära nog obeboeliga. Karls snickerikunnande kommer nu väl till pass och det tämligen mogna paret påbörjar sitt idoga arbete med att skapa ett gemensamt hem. Bäckaskogsslitet reducerar dramatiskt Karls inkomster detta år – från 712 kronor till 185. I stort sett återstår endast slaktandet. Karls och Agdas omtumlande nya verklighet kröns med vigseln i Örsås kyrka lördagen den 30 november. Nio och en halv månader senare är paret förstagångsföräldrar. Två ytterligare telningar ska så småningom fullborda familjen.

Bild 5. En sentida oljemålning av Bäckaskog utifrån ett fotografi som återger Karls och Agdas restaurerade hem.

Bäckaskog kommer bit för bit att förvandlas till en av traktens verkliga pärlor. 

Flera av Karl Tibells noggranna räkenskapsböcker har – som så brukligt är – skattats åt förgängelsen. Ett andra häfte har emellertid sparats. Det beskriver Karls arbetande bortom hemmet under åren 1941 till och med 1947. Vi kan här notera att ersättningen för en slaktad gris nu uppgår till fem kronor medan ett hårfriserande normalt inbringar en endaste krona.

Bild 6. Karls inkomster under perioden 2 – 22 december 1947.

Min föreställning besannas att julmånaden är hemmaslaktandets tid. Under perioden 1 – 16 december året 1947 avlivar och styckar Karl hela 18 grisar. Det hör då dessutom till saken att den här sortens arbetsuppgifter inte genomförs på vilodagen.

Vi har härmed nosat på Karl Tibells ännu bevarade räkenskaper. Långt senare sammanställer hustrun Agda även en förteckning över makens sålda prydnadsskåp. Vid sidan om slaktandet, jordbruksarbetandet, husbyggandet och friserandet bygger Karl nämligen sitt eget snickeri på gårdstunet hemma på Bäckaskog. Här skapar han ett stort antal vackra och ändamålsenliga hörnskåp.  

Bild 6. Karls hustru Agdas räkenskaper över makens skåpsnickrande under senare år.

Livet ut lever och verkar Karl Tibell på Bäckaskog. Högsommaren 1964 avlider han vid 72 års ålder.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Inledningsvis antydde texten att farbror Karl Tibell bjöd mig en egen vrå i föräldrahemmet i Ugglebo. Så skedde år 1955 när vårt hus förlängdes till sin dubbla längd. Karl och hans lillebror Erik genomförde detta mästerstycke bortom – eller framom – ingenjörs- och arkitektutbildningar. Till saken hör, dessutom, att det var bröderna Tibell som danade vår lagård på 1940-talet. Vi anar det pågående lagårdsbyggandet på den avslutande bilden.

 

 

MODER SVEA MÅSTE VÄXA!

Vår ekologiska överlevnad kräver att hela Sverige lever. Vi har inte råd med att avgörande delar av Moder Svea vingklipps.

På kartan har kvadratkilometrarna ersatts med antalet invånare i våra 290 kommuner. Direkt urskiljer vi de tre storstadsregionernas uppseendeväckande dominans: väldiga centra mellan vilka tänkta höghastighetståg ska rusa fram för att exempelvis minska restiden mellan Göteborg och Stockholm från tre timmar till två. För vem och för vad är detta långsiktigt bra? 

Låt oss resa i en annan tid och med ett annat tåg. Det som en gång förde oss från Falköping till min hemby, Ambjörnarp, i nuvarande Tranemo kommun. Redan 1906 invigdes järnvägen. Strax växte hela sex sågverk fram. Inemot ett halvt sekel senare påbörjade jag mitt sexkilometers cykeltrampande till skolan. Säkerligen tillönskades jag då en god tur av hemmavärldens fem medvandrare. Längs vägen blev det ytterligare vinkanden eftersom hela 27 personer bodde på de tre granngårdarna.  

Men allt detta var bara upptakten. Efter Dansbaneliden började byn med stort B. Där fanns allting: vår alldeles nybyggda skola med matbespisning, dubbla slöjdsalar och en härlig fotbollsplan; två lanthandlare – i Runes affär skulle jag så småningom erbjudas mina första sommarjobb; ett Handelsbankskontor; två bensinstationer; två bilverkstäder; en cykel- och sportaffär; ett konditori; en manufakturaffär; en bygdegård med biograf. Och sist men inte minst: järnvägsstationen – alltings absoluta nav.

I adventstiden skidade jag förstås till Byn för att uppleva julskyltningen. Sommartid samlades vi vid anslagstavlan för att kommentera uttagningarna till de dubbla fotbollslagen.

Så var det då, nu är det såhär: Tack och lov bor min bror och svägerska kvar i föräldrahemmet. Antalet åretruntboende på de tre granngårdarna har minskat från 27 till 3. Skolan är nedlagd; samtliga affärer är borta, så även bankkontoret, bensinstationerna och konditoriet. Av den stolta järnvägen återstår några få kilometers dressinbana. På fotbollsplanen övas agility. Även sågverken är, förstås, borta.

Min ångloksbullrande hemmavärld har förvandlats till en mysig idyll med sin Byakrog, sitt Byalag, sin sällsamt aktiva bygdegårdsförening samt bangolfen tätt inpå dressinuthyrningen. Under en period jobbade oavlönade volontärer med att hålla den sista affären vid liv, men leverantörerna vägrade köra extrasvängen. För mångt och mycket i vår värld handlar ju om ekonomi.

För tiotalet år sedan tvingades min bror och jag till samtidiga och omfattande renoveringar av våra bostäder. Beloppen var rejält sexsiffriga och tämligen likstora. Efter fem cykelminuter och en kvarts administration var mitt lågräntelån klappat och klart. Vi bor nämligen i ett ytterligt attraktivt villaområde på en kvarts bussreseavstånd från Sveriges näst största stad. Min bror råkade i samma veva avverka en stor del av skogen. Banklån är nämligen ingen självklarhet för den som investerar i en glesbygdskommuns periferi. De senaste taxeringsbeloppen skriker ut samma budskap. Vårt taxeringsvärde för ett 85-årigt halvmodernt småhus med 711 kvm tomt är svindlande 3 813 000 kronor. Mitt föräldrahems taxeringsvärde är tre kvarts miljon lägre fastän de båda nyrenoverade boningshusen är rejält tilltagna och har en ”tomt” som är dryga sexhundra gånger större.

Denna sifferexercis illustrerar varför storstadsregionerna och universitetsstäderna idag klampar vidare medan glesbygdskommunerna och deras periferier trampar vatten. Om vi vill att hela Sverige ska leva måste denna grundläggande ekonomiska ojämlikhet hanteras på ett kraftfullt sätt. Omfattande statliga lånegarantier kan då vara en framgångsväg.

Samma dag som förslaget om höghastighetstågen presenterades reste min syster från vår hembys grannby till en avkrok av norra Norrland. Den resan tog nästan två dygn.

Utöver kraftfyllda lånegarantier måste vi därför investera i en långsiktigt hållbar infrastruktur. En god framtid för oss alla förutsätter ett jämlikare Sverige. Min bror kommer aldrig att uppleva mina närheter: att inom elva minuters vandring kunna välja mellan sjutton mat- eller fikaställen; att efter trehundra steg bjudas 66 dagliga direkta bussförbindelser till ett storskaligt regioncentrum. Därför är jag självklart bilbefriad. Därför kommer en höjd bensinskatt att lägga ytterligare bördor på min bror och alla andra glesbygdsbor.

Behöver vi ens glesbygden? Uppenbart efterfrågas den av långväga turister. I mitt föräldrahem kan jag idag öva mångahanda främmande språk, men detta bygger ingen basal grund för en framtida levande landsbygd. Då räcker det inte med oaser och andningshål.

Idag har vårt land en självförsörjningsgrad som i avgörande delar är mindre än femtio procent. Detta måste ändras! Här och var läser vi om bikupor och rädisodlingar på storstädernas höghustak. Visst bjuder detta förebildliga aptitretare, men de akut civilisationssargande växthuseffekterna kräver något helt annat av oss. Därför är det vårt gemensamma ansvar att snarast och kraftfullt kavla ut Moder Svea i hela hennes härliga ekologiska vidd.

  

En första kort summering av den nya boken:

JÄVLA JORD

Året 2018 bjöds vi torka av historiska mått. Kanske delar vi minnen av getingsommaren 1959, men som så ofta landar jag vida längre bort i historien. Snokandet för mig till 1860-talets avslutande år. Så sker när jag ännu en gång tassar in i Revesjökvinnan och barnamörderskan Mathilda Lorentsdotters levnadsöde – hon som är min farmors pappas sambo.

Mathilda och hennes storasyster Josefina är äldst i en syskonskara som kommer att omfatta sju telningar. Inom loppet av sexton dygn avlider emellertid fyra minstingar i den magsjukdom, rödsot, som med krossande kraft drabbar bygdens fattiga.

Men på något sätt går livet ändå vidare och 1867, även detta ett torkår, blir såväl Josefina som Mathilda förstagångsmammor. Två kusiner kommer till världen inom loppet av tolv dagar, men med helt skilda förtecken. Mathildas barn som oäkting medan Josefina hinner fram till altarringen knappa tre veckor före nedkomsten.

Redan i den värsta torksommarens embryo, i april 1868, avlider småttingarnas mormor – även hon i en magåkomma. Så sker samma månad som hon skulle ha kunnat fira sina två barnbarns första födelsedagar.

Gravölet är med all sannolikhet ytterst påvert, även om den ljusare årstiden ligger framom den redan så vingklippta familjen. Sommaren 1868 ska emellertid bli direkt förödande för bygden. De kommande månaderna blir de varmaste som SMHI någonsin uppmätt i södra Västergötland. Så småningom kommer hela 450 av Revesjösocknens 600 invånare att behöva nödhjälp från landshövdingen. När biståndet äntligen når fram har även Josefinas och Mathildas pappa hunnit avlida – också han i en magåkomma. Men familjesorgen ska växa än vidare: Josefinas förstfödde avlider två dagar före julafton. Armodets vingar är obeskrivbart breda och grymma detta år.

För att i någon liten mån ana nöden, misären och eländet vänder vi oss till socknens död- och begravningsbok. De fyra avslutande åren på 1860-talet avlider hela 75 Revesjöbor. De fyra föregående respektive efterföljande åren är antalet döda 37 och 34. Oåren innebär alltså en (dryg) fördubbling av dödligheten.

Även Västgöta-Bengtsson berättar om missväxtsommaren 1868: att andra halvårets första rejäla nederbörd kom till advent, att detta är traktens svåraste nödårsperiod i historisk tid. Vår legendariske bygdeförfattare återger en inspelad berättelse om gumman som under det grymma oåret gick till skogen med två påsar. I den ena plockade hon skelett efter döda fåglar och harar, i den andra samlade hon torra örter och mossa. Vandringen landade hos bygdens mjölnare med en bön om att denne måtte förvandla hennes fynd till nån sorts användbart mjöl.

Idag, lika väl som igår, söker nöden sina halmstrån. Flykt och emigration har alltid föregåtts av oår och svält eller terror och krig. Inte sällan leder det ena till det andra. Nödåret 1868 blev en avgörande orsak till att vår svenska USA-emigrationen tog fart. Året 1869 valde hela 40 000 människor att lämna vårt då så sargade Sverige. Låt oss hoppas och tro att vår Jord alltid ska rymma välkomnande nejder.

Källor: Revesjö Hembygdsförening, Revesjö under 700 år; Sixten Västgöta-Bengtsson, I Västgötabygd; Arkiv Digital; SMHI.   

 

En andra lite längre summering av den nya boken:

JÄVLA JORD

En gång i tiden stod den vid vår finingångsdörr: den allmogeblåa kistan med sina fyra snirkliga bokstäver och årtalet 1848. Jag minns inte längre vad den då gömde – bara att den var ett välkomnande och uppskattat blickfång. För ett tag sedan landade förvaringskistan på min nutida hemmaplan. Så föddes min nyfikenhet.

B L J S står det. Som en hyfsat alert arkivrotare når jag rappt fram till Bengt Lorentz Johans Son, min farmors pappa. Han som alltså har bidragit med en åttondel till det som är mitt jag. Tänk, genom mina många år har denna åttondel inte varit mera än ett avlägset namn. Hög tid, alltså, att förbättringsjobba.

Bengt föds i Håcksvik på nyåret 1831. Just det år när vårt land tar sina allra första fjät fram emot hästkapplöpningar, nykterhetsföreningar och ett postväsende. Undrar just om min farmors far nånsin körde med häst eller ens plitade ner ett brev. Hans svägerska kunde hur som helst vare sig läsa eller skriva och först under det följande seklets tjugotal blev sävliga oxar fullt ut ersatta av de mycket alertare hästarna. Hur det stod till med Bengts brännvinsvanor förblir en obesvarad fråga även om jag vet att hans svågers pappa – alltså en av mina sextondelar – ägde en av Mossebos mäktigaste brännvinskannor.

Mellanbarnet Bengt är sjutton år när kistan tar form. Det tycks vara som så att han alldeles på egen hand har såväl snickrat som målat den vackra möbeln. Detta år, 1848, bryter upp från soldattorpet i Håcksvik. På allvar nosar han alltså på sin nya framtid det solvarv som ofta beskrivs som revolutionernas år. Hur mycket av detta möter den unge Bengt? Har Karl Marx bok om Kapitalet sina läsare också i Sjuhäradsbygden? På vems sida står min farmors pappa när kung Oskar I beordrar ut soldater som kallblodigt mejar ner trettio demonstranter i vår huvudstad? Letar sig aningar av ekande skott även till Svenljunga, Örsås och Länghem, de socknar där Bengt tjänar dräng innan han sju år senare landar i Sexdrega.

Tjugotre år ung gifter sig Bengt med sin Christina. Hon är fem år äldre. Bröllopet äger rum i skarven mellan höskörden och slåttern året 1854 i min farmors mammas hemförsamling, Länghem. I vår tid kablas världens nyheter ut med rask omedelbarhet. Hur informerade är Christina och Bengt om världarnas gång? Får de nånsin vetskap om att vårt lands första järnvägsstation färdigställs under bröllopsåret. Reser min farmors föräldrar nånsin med tåg?

Det dröjer hela åtta år innan min farmor, Alida, föds. I Amerika, det väldiga landet i väster, pågår ett inbördeskrig. Samtalar de nyblivna föräldrarna om detta. Nuddar tankar om en utvandring nånsin deras själar? Att sockenprästen inte längre får sitt uppehälle från tiondet är ett självklart pratområde. Men blir det ens omnämnt att en studentexamen införs detta samma år. Finns mångåriga utbildningar ens som en dröm i deras vildaste fantasi: för dotterns räkning eller för hennes avkomma. Faktiskt dröjer det hela etthundrafyra år innan en ättling erövrar släktens första vita mössa – den som hamnar på min skalle. 

Fyrtio år gammal föder Christina sitt andra barn, Carl. Ännu strävar och kämpar familjen som brukare av andras jordar. Gång efter gång är han så kallad hälftenbrukare. Detta innebär att han bor och heltidsarbetar på en bondes mark, men bara erhåller hälften av skördandet.

Länge ännu ska nämligen ett orättvist Sverige dröja sig kvar. När tre missväxtår följer efter varann förvandlas Amerika med våldsam kraft från en krigshärd till det sagolika löfteslandet. Även Carl i Sexdrega lockas.

Ett halvår före sin tjugoårsdag tar min farmors bror Carl avsked av allt gammalt. Jag tror mig veta att han aldrig återkom, inte ens för ett kort besök. Vilka människor fyller själen när han äntrar landgången? Storasystern Alida, mamman och pappan, hans mor- och farföräldrar – mina sextondelar…

Får Carl nånsin vetskap om att Sveriges första elverk invigs kort tid före avresedagen? Sänder han nånsin en hälsning till den gamla världen med en bild på frihetsgudinnan – statyn som uppförs det år när han tar sina första steg på en främmande kontinent. Hamnar Amerikabrev i den så hoppfullt blåa kistan? Två månader efter Carls möte med framtidslandet säljs den första Coca Colan. När möter min farmors bror den nymodigheten? Tämligen övertygad är jag om att inget av syskonbarnen i den gamla världen nånsin skaffar sig den erfarenheten.     

Vid vårdagsjämningen år 1890 rustas det till bröllop i mitt föräldrahem Ugglebo i Örsås socken. Min farfar August välkomnar sin Alida.

(Min farmor Alida och hennes August när de blivit föräldrar till sex barn, inklusive min pappa)

Får farmor och farfar nånsin veta att svenska förstamajtåg premiärvandras på deras bröllopsår. Att den så hyllade svenskamerikanen John Ericsson avlider är nog bekant för de nygifta och att hans stoft med översvallande ceremoniel förs åter till hemlandet. Långt mindre övertygad är jag om att USA:s massaker på indianer vid Wounded Knee landar i mitt föräldrahem eller att Sitting Bull mördas.

Vartannat eller vart tredje kommande år föds så mina fyra farbröder, min faster och slutligen min pappa Vilgot. Då har tiden tickat fyra år in i ett nytt sekel. Skriver syskonskarans morbror Carl detta år ett brev från Amerika där han berättar om att världens högsta hus håller på att byggas i New York? Finns det i brevet en alldeles särskild hälsning från min farmors bror Carl till min farbror Carl? Nog talas det i Sjuhäradsbygden om att antalet utvandrare detta år - 1904 - är dramatiskt mycket förre än tidigare. Den totalomskakande lokala nyheten är annars jordskalvet den 23 oktober – en knapp månad efter det att min pappa för första gången såg dagens ljus.     

Men låt oss backa bandet en aning. Min farmors mamma hinner bara välkomna två av sina sex barnbarn. Sjuttio år gammal lämnar hon jordelivet. Ensam kvar i Sexdregahemmet blir den sextiosexårige Bengt. Faktiskt avlider Christina på makens födelsedag. När hösten detta sorgens år övergår i vinter flyttar en piga in i Bengts ägandes hus. Hennes namn är Mathilda. Jag är alldeles övertygad om att detta väcker massor med viskningar runt omkring i bygden. Kvinnan är nio år yngre än Bengt, men tisslandet har betydligt fler bottnar än så.

Redan trettio år dessförinnan pratades det om Mathilda. Då föder hon nämligen sitt första barn utom äktenskapet. Just precis tio år senare upprepas denna samtalsväckare när sonen Karl föds. Nog kan vi ännu i denna dag fundera över detta. Faktiskt gjordes det fortfarande på 1960-talet skillnad mellan barn födda inom och utom äktenskapet i officiell svensk statistik.

Mathildas andra barn döps till Karl. Tre dagar hitom sin ettårsdag avlivas han med påtvingad medvetenhet av modern och Mathilda döms till livstids straffarbete. Tolv år senare blir hon ”av nåd förskonad från straffets fortsättning”. Det är denna släktnära tragedi som är grunden för boken Jävla Jord.

Här och nu återvänder vi till Bengt. I december 1917 – efter hela tjugo år under samma tak som Mathilda – förs han till mitt föräldrahem, Ugglebo. Med sig på det sannolikt oxdragna lasset har han sin egentillverkade blåa kista. Fjärran bortom det som ska bli min hemmavärld pågår då ett ofattbart blodigt världskrig, det som ett kvartsekel senare kommer att rubriceras som det första världskriget.

I Ugglebo har min pappa Vilgot hunnit bli tretton år. Under konfirmationen uppmärksammas han av sockenprästen. Denne gör sig till och med omaket att färdas de åtta kilometrarna i akt och mening att inspirera till hans fortsatta studerande. Min farfar – som väl i grunden delar prästens berömmande ord – är emellertid envist övertygad om att även gården behöver Vilgots kvaliteter. Inte ens prästens löfte om att bekosta studierna får August på andra tankar. I två kommande år blir det därför istället min pappas uppgift att gärda – sätta upp en gärdesgård – runt hela den tvåhundra hektar stora fastigheten. Ännu går nämligen kreaturen ”på skogen” under det ljusa halvåret.

I dryga fem år lever Bengt hos sin dotter - och min farmor - Alida och hennes familj. Nyåret 1923 hinner han fylla nittiotvå innan orken slutgiltigt klingar bort. I kyrkolängden anges åderförkalkning som dödsorsak.

Tolv dagar efter det slutliga insomnandet begravs Bengt. I kyrkoböckerna har han då reducerats till undantagsman. Kanske är det Ugglebogrannen Karl Tibell som snickrar kistan. Möjligen slaktar denne man även begravningsgrisen. Säkerligen snyftar min farbror Carl i kyrkan. Pappa Vilgot, ännu tonåring, är nog också rörd. Här och nu föds möjligen tanken att hans eventuelle son i en fjärran framtid ska få Bengt som ett dopnamn.

Det är högst osannolikt att Bengts son Carl i fjärran Västern hinner få vetskap om pappans bortgång innan kistan sänks ner i den mörka mullen. I Egyptens fjärran land öppnas i samma veva Tutanchamons grav.

Först när mina föräldrar gifter sig, året 1945, intar Bengts blåa kista sin ärofyllda plats vid finingångsdörren.

Dessa rader nedtecknas just precis den dag när ett av mina barnbarn firar sitt första levnadsdecennium. Inte så underligt, måhända, att denna fundering därför föds i mitt inre: ska mina barnbarns barn i en framtid formulera fyndiga funderingar rörande sina flydda åttondelar…

Bengts dotters sonson Lars

 

FRÅN SKAFFERIET TILL VÄRLDARNAS GÅNG

(För några år sedan publicerades boken Byn som försvann. I den nedanstående texten försöker jag återge dagböckers oanade(?) möjligheter när det gäller att beskriva de samhälleliga processer som på två generationer har gjort oss till "utomjordingar".)

Längst ner i skafferiet fanns de. Karl Frits Johanssons många dagböcker: texterna som han till och från beskrev som sina memoarer. Under hela sextiotre års tid summerar han sina dagar. Genomgående blir det två korta rader med vardera sju ord. Den första raden berättar om vädret, en andra om den idoghet som regelmässigt bakband förra århundradets småbönder.

Kan vi lära oss någonting av dessa skriverier? Kan dåtidsorden till och med visa vägar in i vår framtid?  

Det livslånga skrivprojektet

(Här ser vi ett litet utsnitt ur dagboksmängden)

Första gången Karl Frits lyfter pennan för att summera den gångna dagens väder och möda är den 20 augusti 1923. Det är en måndag. På morgonen småregnar det ännu, men längre fram på dagen vrider vinden över mot norr och solen bryter igenom molntäcket.

Varför inleder Karl Frits sitt livslånga skrivande just denna högsommardag? Ingenting på hemmaplan bjuder oss en förklaring. Det verkar vara en helt ordinär augustimåndag. I sju timmar ägnar han sig åt lieslåtter hos närmsta grannen Frida. Hon som är nybliven änka med sex minderåriga barn. När eftermiddagskaffet är urdrucket ger han sig av till Sommarhuset, kornas övernattningsplats under det ljusa halvåret. Här hackar han enris – det som läggs i båsen för att sprida friskhet och väldoft.

Kan vi finna förklaringar bortom hembyn, Stjärnebo? Idag kan svaren inte bli annat än gissningar. Det vi vet är att den tyska valutan just denna månad totalt tappar sitt värde, när en sanslöst galopperande inflation så småningom banar väg för ett helt nytt och världssargande inferno. På den svenska horisonten har Hjalmar Branting några månader dessförinnan bildat världshistoriens första demokratiskt tillsatta vänsterregering. Fastän Stjärnebo i mångt och mycket befinner sig fjärran bortom den världspolitiska och rikspolitiska verkligheten vet vi att den tjugosexårige Karl Frits redan var intresserad av livet bortom tunet. Aldrig någonsin missade han ett val. Han var en flitig besökare på Högerpartiets möten. En nära granne hade ett knappt decennium dessförinnan medverkat när Gustav V höll sitt beramade och politiskt laddade borggårdstal. Emellanåt uttalade Karl Frits att alternativet till det ständigt strävande småbrukarlivet vore ett riksdagsmandat.

Dessa yttervärldshändelser kan möjligen ha spelat roll i skrivstarten, eller handlade det kort och gott om att Karl Frits plötsligt hade en väl fungerande penna och en tom anteckningsbok framför sig och att dessa inte kostat honom ett endaste öre. Mångt och mycket kan sägas och har sagts om den idoge dagboksskribenten, men alla tycks vi vara överens om att han höll sällsynt hårt om pengapungen. Att han exempelvis köpte det exakta antalet behövda spikar – hellre än att inhandla det hela paketet.  

Stjärnebo by

Stjärnebo ligger längst österut i Ambjörnarps socken i Tranemo kommun i sydöstra Västergötland. Under Karl Frits verksamma dagar var det liv och rörelse i kyrkbyn dryga fyra kilometer västerut. Här fanns ett Handelsbankskontor, fyra affärer, dubbla bensinstationer och en järnvägsstation.

(Karl Frits och hustrun Edith framför hemmet)

Även i Stjärnebo var det då ännu en vimlande verklighet, nog delvis för att skiftesreformen aldrig fullföljdes. På de åtta gårdarna bodde det under Karl Frits ungdomsår inemot femtio personer. Idag finns här en enda åretruntlevande. I nutiden blir gräset därför bara betat av rådjur och älgar. Dagens karaktärsväxter är planterade granar och i frihet expanderande aspar.

Ediths och Karl Frits hem har i enlighet med makarnas testamente blivit socknens hembygdsgård. Två forna bostäder är förvandlade till fritidshus, ett håller på att renoveras medan tre hemman befinner sig i skilda faser av förfall. Björnspillning har uppmärksammats nära en förstutrappa och vid en annan portal har en lokatt gjort sig hemmastadd. Naturen tassar åter in i den kulturbygd där generationers mängd ha bott och verkat. 

Alla är vi speciella, men Karl Frits aningen mer än mången annan

Karl Frits föds den 25 juni 1897, just precis på sin mammas trettioårsdag. Båda har kommit till världen med kyrkoboksnoteringen u. ä. – utom äktenskapet – i uselt släptåg. Karl Frits pappa är beredd att axla sitt ansvar, men vad hjälper det när den blivande mamman ideligen svarar fel på prästens frågor under lysningsförhöret. Nog kan hon sin bibel, men inte vill hon berätta om sina grava hörselproblem. Därför blir det ingen lysning. Därför kommer Karl Frits livet långt att hysa agg mot kyrkans folk. Därför hamnar den gravida kvinnan som tjänarinna på den Stjärnebogård som ägs av mammans moster och hennes make. Eftersom gårdsägarna är barnlösa kommer Karl Frits så småningom att bli fosterbarn och ensam arvinge.  

Vår flitige dagboksskribent ärver alltså även horungeskallet. Ändå får han goda skolbetyg. Karl Frits var kunnig och påläst som få. Tidvis höll han sig informerad via fyra tidningar. Härtill hade han en obändig berättarvilja. Nog kan det med rätta uttalas att Karl Frits mången gång lade beslag på rorkulten. Möjligen var han ett gott ämne för riksdagen…

Som trettiofyraåring gifter sig Karl Frits med närmsta grannens kusin, Edith. Världen är inte så stor. Paret får inga barn. Ännu ett arvskifte riskerar att skingra gården. Ännu en gång upprättas därför ett testamente. Få är informerade om detta. Många blir besvikna. Otaliga obetalda dagsverken har nämligen utförts med framtidsklingande gåvor som lockbeten.     

Dagboksskrivandets final

Karl Frits lämnar sin idoga vandel den 8 augusti 1986. Han har hunnit fylla åttionio år. Så sent som fem dagar före sin bortgång gör han de sista dagboksnoteringarna: Himlen är tämligen molnfri. Vinden är sydlig och härligt varm. Den väna sommaren rimmar illa med Karl Frits kroppsliga elände. Såväl under den gångna natten som under morgonen har han drabbats av nya sjukdomsattacker. Bygdens sjuksyster blir ännu en gång inkallad, men denna dag blir inga ytterligare prover tagna. Det blir istället bestämt att den allvarligt sjuke mannen redan nästföljande dag ska föras till Borås lasarett. 

Sextiotre års dagboksskrivande

Efter denna korta presentation av huvudpersonen, hans sociala omgivning, gården och byn är manegen förhoppningsvis tillräckligt krattad för en summerande genomgång av Karl Frits’ idoga dagboksskrivande. Skafferilådan landar i mitt hem. Efter månaders möda förvandlas innehållet i den mögelstinkande kartongen till en datafil med dryga 450 000 ord fördelade på 1 482 sidor.

Det finns dagar när Karl Frits med ett enda ord beskriver sitt dagsverke. ”Skurit” är ett sådant exempel. Bakom de sex bokstäverna kan vi ana en sommardag fullmatad med svettig möda. Sannolikt blir lien framplockad redan efter förstafrukosten. När brynet fullgjort sin vässande dans inleds ett dagsverke som sannolikt är gott och väl halvdygnslångt.

Sällan blir känslor beskrivna. Ett vidlyftigt undantag finner vi den 25 juni 1947: Idag fyller jag 50 år. Det är inget vidare roligt att vara gammal, men det går väl an om man bara vore frisk, men det är jag inte. Undrar om jag får uppleva någon mer födelsedag. Gallrat rovor. Kört riar till Tega. Mor bjudit på kaffe.

Det kan alltså noteras att Karl Frits lever i ytterligare trettionio år. Nog viskades det i byn om det uteblivna femtioårskalasandet. Förklaringarna kan ha varit flerfaldiga: att gårdsägaren faktiskt upplevde sig som allvarligt sjuk; att han fyllde år under den allra brådaste tiden; eller att ett kalasande skulle blivit kostsamt. Den uteblivna festen blir än mer uppseendeväckande när vi vet att mamman fyller åttio år just precis samma dag.     

Sex dagar av årets trehundrasextiofem

För att praktiskt närma oss den väldiga informationsmängden har sex dagar valts ut för en mer belysande genomgång: tre söndagar och tre efterföljande måndagar i månaderna februari, juli och september. Under februari har skogen av hävd varit den dominanta arbetsplatsen. Julimånaden har varit synonym med den bråda höskörden. September är tiden för slåttern, sädens bärgande, samt potatisupptagningen.

Kyrkobesök

Vårt första tema riktar in oss mot söndagarnas eventuella gudstjänstbesökande. Svenska kyrkan var en självklarhet i Stjärnebo. Missionsförsamlingen hade inga aktiva tillskyndare. På två av gårdarna levde människor som sällan missade en gudstjänst. Var väglaget alltför uselt togs Bibeln och finkläderna ändå fram när morgonmjölkningen var avklarad.

Karl Frits mamma hade sannolikt varit en flitig kyrkobesökare om hon bara mäktat med att uppfatta prästens ord. När sonen skaffar en batteridriven radio i augusti 1932 föds hennes förhoppningar om att kunna lyssna till söndagsgudstjänsten på hemmaplan, men ack! Karl Frits klargör att batterikostnaden ska begränsa radiolyssnandet till ett fåtal väderleksrapporter och nyhetssändningar. Mamman kommer istället att vandra de dryga tre kilometrarna till svärdotterns syster. Här bjuds hon Guds ord på högsta volym.

Fram till andra världskriget deltar Karl Frits genomsnittligt i åtta årliga söndagsgudstjänster. Under de nästföljande trettio åren minskar besöksmängden till knappa två per år. Under sina sista sexton levnadsår blir det totalt sett så få som två besök. Kyrkans kränkning av mamman åttio år dessförinnan har uppenbarligen avsatt sina tydliga spår.

Karl Frits må ha haft sin personliga uppgörelse med kyrkan, men det minskande antalet gudstjänstbesök rimmar väl med en allmän utveckling av kyrkobesökandet.    

Vilodagen

Under trettio generationer med kristenhet har vilodagen präntats in i oss. Den fråga vi ställer oss är om söndagarna haft en annan rytm för Karl Frits även när gudstjänstbesöken klingade av? Långt fram i den idoge mannens liv var februarihelgdagen en uttalad hemmadag. Under hela femtiotre av sextioen söndagar plitar han ner ”varit hemma” i dagböckerna. Samtidigt kan varit-hemma-orden här och var uppfattas som inget annat än tomma ord – ett mantra – när textraden exempelvis kompletteras med följande information: varit i Nordgården och supit; varit i Emtashult med den gamla kon; varit i Björkered och skrivit kontrakt med Skogsägareföreningen; sett på fornminnen; kört snöplogen till Stjärnevik; stämplat ut skog på eftermiddagen; kört massaved över mossarna en stund.

Hur ser det då ut under de allmänt sett mer arbetstyngda septembermånaderna? Varit-hemma-orden reduceras till trettiotre, samtidigt som dess tomma innehåll blir än tydligare när mantrat exempelvis kompletteras med följande arbetsbeting: varit i Stenshult och sett på en kviga; kört två lass säd och kuvat håv (återväxtgräs); kört fyra lass säd; plockat krösen (lingon) och skurit något; kört in två lass havre, ett från Åkern och ett från Tega; målat på stugan. Varit-hemma-ordens slutliga kapitulation inträffar år 1952 när dagboksraden förkunnar att den gamla kossan slaktats. Just precis ett halvår dessförinnan – på en söndag – tecknar Karl Frits ner följande information: ”Varit hemma. Slaktat en kalv, det var elakt.” Nog kan det sägas att Stjärnebo-bonden i och med denna medvetna handling slutgiltigt bryter mot det tredje budord. Sammantaget arbetade Karl Frits under tjugotvå av de sextioen septembersöndagarna. Härtill vistades han på skjutbanan vid åtta tillfällen och söp vid två.

Helgdagsarbetandet blir än tydligare när vi härnäst skärskådar julimånaden. Samtidigt som varit-hemma-orden upprepas vid hela fyrtio tillfällen berättar dagböckerna om rejäla arbetsbeting under tjugofem av de sextioen söndagarna. Nog känns varit-hemma-orden tomma när de exempelvis kompletteras med följande: hässjat två stora hässjor och slagit till korna. Eller vad sägs om följande vilodag: Hässjat något, varit i Kullabo på vägmöte och kört in ett lass hö på kvällen.

Vardagarnas slit

Så långt vilodagarna. Med arbetstidslagstiftningen och semesterreformerna ringande inom oss griper vi härnäst tag i Karl Frits’ vardagar. Återigen vänder vi först blicken mot februarimånaden.

Trettiosju av de sammanlagda sextioen dagarna ägnar Karl Frits år skogsarbete. Det första decenniet handlar detta genomgående om att hugga och bila de bjälkar med vars hjälp boningshus och ekonomibyggnader då ännu restes. När de timrade husens tid sjunker in i historien övergår Karl Frits till att hantera klenare virke samt ved. Således förser han såväl skolan som kantorn och kyrkan med vintervärme.

Femton av februarimåndagarna ägnar han åt skördandets myckna efterarbete: att tröska, kasta, resla, rensa, bära av logen, skära hackelse, gröpa och köra sädessäckar till kvarnen.

Att februari är en lugn arbetsmånad visar sig ändå i att Karl Frits vid åtta tillfällen passar på att besöka kyrkbyn eller den större tätorten Tranemo. Vid två tillfällen anges det då ingen hemmaplansaktivitet. Det åldrade paret ägnar uppenbarligen flera timmar åt att ”bara” handla och besöka frisören. Som åttiotvååring reser Karl Frits till Skene lasarett för att röntga magsäcken – en undersökning som i sinom tid leder fram till en uttalad dödsdom. Återkommen till Stjärnebo går han strax ut på lagårdsbacken och klyver ved.

Redan under septembermåndagarna är arbetsintensiteten mer intensiv. Endast vid tre tillfällen tar sig Karl Frits bortom byn för ärenden som inte är direkt kopplade till gårdens skötsel. Sädesskördandet och potatisupptagningen är helt dominanta arbetsbeting. Ingen enda dag är arbetsbefriad. Ännu som gravt sjuk åttioåttaåring slår han håv, återväxtgräs, till det enda återstående djuret i lagården.

En, säger en, aktivitet under de sextiotvå åren bryter den idoga vanligheten: år 1934 följer han med hustrun och plockar lingon efter att ha satt upp ett nytt staket runt tegarna. Det bör då tilläggas att vädret varit strålande under tio långa dagar och att sädesskördandet därför kunnat genomföras utan minsta avbrott.              

De sextiotvå julimånaderna är med ytterligt få undantag vikta för höskördande. Året 1939 sticker i förstone ut med noteringen att Karl Frits ”gjort lite av varje”. Förklaringen finns i form av åska och regn under tre dagars tid. Måndagens väderbeskrivning blir osedvanligt lång när de gängse noteringarna kompletteras med den här raden: ”Nu regnar det inte för nu öser det ner vatten.” 

Först under Karl Frits’ allra sista julimåndag – nitton dagar före sin bortgång – finner vi en notering som skiljer sig från den djupt rotade idoga vanligheten.

År 1962 har Karl Frits fyllt sextiofem år, alltså uppnått vår nutida pensionsålder. Detta år slår han sitt personliga flitrekord genom att arbeta nittio dagar i streck. Måndagen den 9 juli slår och hässjar han på Skogstegen för att strax fortsatta på Åkern. Efter kvällsmaten kör han gräs. Den rekordlånga arbetsperioden avrundas först den sjätte oktober när Karl Frits slår återväxtgräs till korna, laar (inomhuslagrar) kornet och avrundar lördagsbetinget med att hacka upp några potatisfåror.    

Upptill all denna idoghet ska läggas att hästen, korna, kalvarna, grisarna, fåren och hönorna minst två gånger varje dygn ska ha sin tillsyn och vård. Plötsligt är det fattbart – om än inte förståeligt – att Ediths och Karl Frits’ semestrande under de femtiofem tillsammansåren summa summarum inskränkte sig till fem dagar. Eller rättare sagt fem halva dagar – såväl morgon som kväll skall korna förstås mjölkas. Nog ger oss Karl Frits dagböcker idoga bevis på varför småbönderna idag är ett nära nog utrotat släkte…

Idoghetens tunnor och skäppor

Hittills har texten riktat in sig mot flitens ofattbara mängd mätt i minuter, eller snarare timmar. Det fanns emellertid ännu en kartong i skafferiet. Den rymmer mer eller mindre detaljerade noteringar rörande jordbrukets ekonomi samt skörderesultaten. Här är de efterlämnade noteringarna inte lika strukturerade, men bjuder ändå in till belysande slutsatser.

Det första vi möter är att Karl Frits livet långt mäter skörderesultaten i tunnor och skäppor. Det blir härmed än mera uppenbart att denne odalman på mångahanda sätt tillhörde en flydd tid. Nog var han egensinnig mer än de flesta, men mödans mängd och idoghetens klena resultat delar han med alla de bönder som blev de sista brukarna i en lång räcka av generationer på mångtusenfaldiga svenska gårdar.

År efter år odlar Karl Frits gårdens egenbehov av potatis. Det antagandet är nog rimligt att denna jordens frukt serverades minst en gång varje dygn. Härtill kommer en jämförbar mängd med grispotatis. Karl Frits må ha varit konservativ på mångahanda sätt, men samtidigt var han en person som gärna provade nya grödor. Således hade han återkommande kontakter med Hushållningssällskapets försöksgård och odlade under många år ända upp till fyra sorters ”jordpäron”.

Potatislandet uppgick regelmässigt till ettusen kvadratmeter – alltså jämförbart med en normalstor villatomt. Året 1974 får visa vägen för ett resonemang kring potatisodlandets möda och resultat. De första knölarna tas upp den 16 september. Intill den 6 oktober arbetar Karl Frits nästan uteslutande med att för hand skörda 12,8 tunnor vita, 7,6 tunnor röda och 12 tunnor blåa potatisar. Det totala skörderesultatet ligger härmed nära genomsnittet. Karl Frits’ tunn-mått har inte kunnat fastställas men sannolikt uppgår skörden härmed till dryga tretusen kilo.

Det som däremot låter sig bestämmas är tidsåtgången. Det direkta skördearbetet landar i 108 timmar. Härtill kommer 18 timmar för sortering och transporterandet in i källaren. Lägger vi till potatissättandets 47 timmar samt kupandets och ogräsrensandets 55 timmar blir den totala tidsåtgången 228 timmar – eller nära sex arbetstidsreglerade jobbarveckor. Då är ändå inte plöjning, gödsling och harvning medräknade – och inte heller Ediths omfattande arbetsinsats.

Här finns det anledning att tydliggöra den extraordinära effektivitetsförvandling som skett inom jordbruket under de gångna två generationerna. Idag finns det potatisupptagningsmaskiner som klarar av att skörda ett hektar på en timma. Med automatik storlekssorteras då knölarna samtidigt som jord och eventuella stenar avlägsnas. Karl Frits’ potatisareal skulle ha skördats på sex minuter – alltså tusenfalt snabbare!

Den mänskliga mullen

Karl Frits föddes på den gård som han så småningom blev testamenterad ägare till och där han var aktivt verksam intill sina allra sista dagar. Med handkraft och vida känd idoghet utvidgade han den odlade arealen från 2½ hektar till knappa fyra. Med rätta kan det sägas att han var väl bevandrad på sina marker.

Det väl bekanta låter sig gärna namnges. Härmed är steget inte långt till att även åkrarna och tegarna får sina beteckningar. Detta har en självklar praktisk sida, men kan förstås även rymma en känslomässig anknytning. I sina dagböcker namnger Karl Frits hela sjuttiofyra odlingsområden. Nog ryms här dubbla eller möjligen även mångfaldiga namn på samma jordplätt, men beteckningarna viskar även om hans nyodlarmöda:

          Gamla Tegen

          Tega

          Främre Tega

          Främre Tegarna

          Grästega

          Lilla Tegen uppe på Tega

          Nedre Tegarna

          Nya Tegen

          Nya Tegarna

          Stora Tegen

          Stubbtegen

          Tegen vid ladan

          Tegen vid utloppsdiket

          Övre Tega

          Övre tegarna

          Översta Övre Tega

Nog är det möjligt att läsa denna räcka nära nog som en dikt: ett poem över en flydd tids odlarmöda…

Karl Frits var en handfast och ytterligt konkret människa. Få av hans odlingsytor har spännande eller fantasiväckande namn. För att finna sådana åkerbenämningar får vi ta oss till byns sju granngårdar. Här är några exempel: Ekebacken, Gammelsvedja, Lilla Ingrids Åker, Lindliderna, Morkullebacken, Nordledsvrån och Stöveln.

Är det ett rimligt antagande att kvarlevande åkernamn föder aningar om en bygd där traditionens makt är stor? Kan detta även betyda att en nödvändig förvandlingskraft hamnar på undantag?

”Ett kungarike för en häst”

Shakespeare har bjudit oss bilden av att den engelske kungen Richard III uttalade dessa ord när hans springare i stridens hetta inte längre kunde bära honom. Vad lär oss Karl Frits dagböcker om hans förhållande till hästen, eller snarare hästarna? För ett är säkert: Vid mitten av förra seklet hade bonden och hans häst nått fram till en ytterligt viktig relation. Jo, vår genomgång ger oss anledning att beskriva denna verklighet som varande just en relation…

Ännu en bit in på 1930-talet fanns oxarna kvar på en av Stjärnebos gårdar, men i huvudsak blev de ersatta med hästar årtiondet dessförinnan. Hästarnas tid blev emellertid kort. Redan 1954 noterar Karl Frits att en traktor hade använts på en av grannfastigheterna. Den första Stjärneboägda traktorn dyker upp i början av 1960-talet.

Fastän hästarnas era blev kort är det uppseendeväckande med vilken intensitet de klampar eller snarare travar fram. De älskade ardenner-jättarna blir avporträtterade mer än någonting annat. I Karl Frits dagböcker noteras deras väl och ve. Skomakarbesök och veterinärvisiter blir nogsamt redovisade. Genomgående omnämns de med namn: Pållan, Pålle, Pelle samt Pelle ännu en gång. Den första Pelle-hästen finns vid Stjärnebobondens nära sida under hela arton år. När den blir ohjälpligt sjuk, året 1971, genomgår Karl Frits en verklig sorgeprocess. Därför får även den fjärde hästen samma namn. Förväntningarna är uppenbart höga – för höga för att kunna infrias. Redan efter två månader visar sig ”Pelle den andre” inte mäkta med att leva upp till de skyhöga förhoppningarna. Från förvåren 1972 har Karl Frits därför ingen häst. Någon traktor blir det aldrig tal om. Med sin skottkärra backar den idoge odalmannen härmed in i historien.

Männens värld

Trots dagböckernas extremt avskalade texter berättar de om en ytterligt mansdominerad värld. Fosterpappan, ”morbrodern”, blir omnämnd dubbelt så ofta som fostermamman. På stenkastnära gården blir mannen namngiven tre gånger oftare än kvinnan. Detta par får bland annat tvillingar, en dotter och en son. Sonen får sitt namn nedtecknat fem gånger mer frekvent än dottern. Samma gårds yngste son gifter sig med dottern på ännu en granngård. Fastän båda makarna är födda och uppvuxna i Stjärnebo blir mannen namngiven femtiosex gånger medan hustrun bara får sitt namn nedtecknat vid fyra tillfällen.  

Så här hade genomgången kunnat fortsätta. Ytterligheten visar sig i sättet på vilket Karl Frits’ namnger makarna på ännu en av byns gårdar. Karl Frits har nära band till detta par. Så småningom kommer han att arrendera deras ställe. Vid etthundrasju tillfällen dyker mannens namn upp i dagböckerna, medan kvinnan inte någon enda gång får sitt namn nedpräntat. Faktiskt förekommer det att grannens häst blir namngiven…

Låt oss här knyta an till hustrun Edith. Självklart förekommer hennes namn i dagböckerna även om mer än varannan notering handlar om hennes krämpor och läkarbesök. Låt oss ställa Edith och de fyra hästarna mot varann. Jämförelsen avser de år när Karl Frits varit gift och samtidigt varit hästägare. Vid tjugotvå tillfällen blir hustrun namngiven. Under samma tid plitar maken ner Pållan, Pålle eller Pelle hela sextioen gånger!

(Karl Frits hustru och en av makens hästar...)

Vem kan mot denna bakgrund förvånas över att det främst är kvinnorna som lämnat landsbygden. Måhända lyckas vi skaka av oss dessa rader genom att hänvisa till en svunnen tid. Jovisst har många solvarv ändat – även om jag själv vandrade sockennära Karl Frits Johansson i Stjärnebo under hela fyra decennier…  

Nu och sedan!

Lägger vi ifrån oss dessa rader med en axelryckning, ett jaså, en suck av lättnad eller väcker de vår vilja att lära mera för att historien inte ska upprepas. Låter vi utvecklingen ha sin gång eller gör vi oss till banerförare för ett alternativt sätt att se på oss själva och våra nutida åtaganden: när urbaniseringen fortsätter att tömma vår landsbygd; när våra väldigaste städer manas fram till att bli gigantiska; när det talas om supersnabba tåg mellan våra tre största metropolerna samtidigt som förbindelserna till Norrlands inland lever vidare på nåder; när barnaföderskor erbjuds kurser i taxibilsframkrystande för att ännu en lasarettsavdelning ska kunna stängas; när Norrland föreslås bli en enda anonym areal utbjuden till militärernas kanonader; när vi fortsätter att sätta käppar i hållbarhetens hjul…

Hade vi kunnat förutskicka Stjärnebos faktiska utslocknande? Med facit i hand är det förstås oerhört mycket lättare att vara samhällsbeskrivare och samhällskritisk. Fanns det tecken som vi valde att inte bry oss om, valde att inte skärskåda, valde att blunda inför? Har vi genom decennierna direkt medverkat till att inte medverka i situationer där det yppades möjligheter? Varför blev byn aldrig slutgiltigt skiftad? Varför blev järnvägsförbindelsen mellan Göteborg och Gislaved – med en station i Stjärnebos närhet – aldrig förverkligad? Varför kom inte strömmen till Stjärnebo förrän den femte december 1945? Varför skapades det ingen bilväg fram till Stjärnebo förrän en bra bit in på femtiotalet? Varför blev direktvägen mellan Grimsås och Ambjörnarp – den som skulle gått via Stjärnebo – nedröstad? Varför försvann eldsjälarna?

Historien – lika väl som framtiden – är ingen anonym gråskala. Morgondagen gör vi skimrande genom att ta ställning, bry oss om och kämpa. Utifrån Karl Frits dagboksskrivande skulle ett resonemang riktat till mig själv och min aktiva omgivning kunna formuleras så här: Dagböckerna viskar – nej skriker ut – ytterligt konkreta sanningar om en handfast verklighet. Oj, vilken mängd med ytterligare dagböcker det finns runt om i vår värld som skulle kunna användas för jordnära beskrivningar och väckarklockor rörande lokala och regionala verkligheter. Tänk om konventionella släktforskare samman med framtidsaktivister skulle ägna tid och kraft åt att beskriva vardagliga situationer som en motvikt till det nutidshajpade dna-forskandet. Denna dagboksmöjlighet kan förstås föras ännu ett steg in i nutiden om vi utgår ifrån de miljoner – för att inte säga miljarder – Facebookmeddelanden och Twitterord som just handlar om vår tids vanligheter.  

Så, vad väntar vi på?! 

 

NÄR JÄRNVÄGEN KOM TILL BYN

Idag är Limmared en unik järnvägsstation i Kinds härad i södra Västergötland. Annat var det under större delen av 1900-talet. Då löpte spåren kors och tvärs genom bygden och anhalterna låg nära nog busstoppstätt.

Hur påverkades bygden när järnvägarna drogs fram. Vi inleder vår historiska resa i Månstad. Orten som inom loppet av fyra år – 1902 och 1906 – plötsligt kunde stoltsera med dubbla järnbanor. Till grund för resonemanget finns kyrkoböckernas flyttningslängder. Tabellen visar in- och utflyttningsströmmarna med uppdelning på nära och fjärran migration. Flyttningar bortom fem mil beskrivs som ”fjärran”. Inom den fjärran flyttningen särredovisas dessutom Amerikaresandet. Inga flyttningar inom socknen beskrivs.

 

Tids-period	In totalt	Varav nära	Varav fjärran	Varav USA	Ut totalt	Varav nära	Varav fjärran	Varav USA
1896- 1900	110	93 85 %	12 11 %	5 5 %	182	145 80 %	24 13 %	13 7 %
1901- 1905	156	117 75 %	37 24 %	2 1 %	152	97 64 %	29 19 %	26 17 %
1906- 1910	110	75 68 %	34 31 %	1 1 %	135	81 60 %	35 26 %	19 14 %
1911- 1915	141	109 77 %	30 21 %	2 1 %	145	108 74 %	27 19 %	10 7 %
Summa	517	394	113	10	614	431	115	68
Per år	26	20	6	1	31	22	6	3

 

Under 1800-talets avslutande femårsperiod var Månstads utflyttningsnetto mycket stort. Nog kan den slutsatsen formuleras att järnvägarna kraftfullt medverkade till att vända en negativ utveckling. En bredare genomgång visar att under tidsperioden 1864 – 1899 flyttade i genomsnitt 20 personer årligen till Månstad från socknar bortom pastoratet, medan 28 människor gav sig iväg. Denna åderlåtning upphör under järnbaneåren, men blir inte bestående. Uppenbarligen krävs det mera än dubbla stationer för att locka människor till en bygd – eller avhålla dem från att ge sig iväg.

Tabellen ger dessutom belägg för att järnvägsbyggartiden innebar att flyttlassen färdades över betydligt längre avstånd.

(Ambjörnarps station föddes år 1906)

En av Månstads järnvägslinjer hade sina slutstationer i Falköping respektive Landeryd. Några stationshåll söderut ligger Ambjörnarp. Här bjuder kyrkoböckerna möjlighet till en tidsmässigt vidare beskrivning av flyttströmmarna.

 

Tids-period	In totalt	Varav nära	Varav fjärran	Varav USA	Ut totalt	Varav nära	Varav fjärran	Varav USA
1876- 1880	105	100 95 %	4 4 %	1 1 %	164	124 76 %	16 10 %	24 15 %
1881- 1885	120	112 93 %	5 4 %	3 3 %	190	100 53 %	17 9 %	73 38 %
1886- 1890	100	81 81 %	14 14 %	5 5 %	237	115 49 %	12 5 %	110 46 %
1891- 1895	100	75 75 %	2 2 %	23 23 %	156	92 59 %	6 4 %	58 37 %
1896- 1900	82	67 82 %	8 10 %	7 9 %	113	90 80 %	4 4 %	19 17 %
1901- 1905	104	82 79 %	13 13 %	9 9 %	91	69 76 %	11 12 %	11 12 %
1906- 1910	125	75 60 %	44 35 %	6 5 %	82	65 79 %	3 4 %	14 17 %
1911- 1915	107	82 77 %	21 20 %	4 4 %	173	115 66 %	41 24 %	17 10 %
Summa	843	674	111	58	1206	770	110	326
Per år	21	17	3	1	30	19	3	8

  

Järnvägsbyggartidens inflyttningsnetto blev än tydligare i Ambjörnarp. Under en gyllene period, 1902 – 1908, bidrog migrationen till att befolkningen ökade med hela 56 personer. En ny tid knackade verkligen på en sovande dörr. Tämligen omgående fanns det fem sågverk i socknen. Traktens skogar blev därför värdefulla. Penninghushållningen tog sina första fjät och i dess förlängning föddes Handelsplan och ett antal affärer. Det yppersta beviset för den nya tidens insteg blev öppnandet av ett Handelsbankskontor.

Även i Ambjörnarp kan vi notera att uppseendeväckande många av flyttlassen kommer långväga ifrån. Det år, 1906, då premiärtåget framemot juletiden gjorde sitt korta uppehåll vid den skinande nya stationsbyggnaden hade 24 personer flyttat in i socknen. Med ett enda undantag kom dessa från orter bortom en femmilsradie. Vi kan känna igen detta mönster från nära nog all infrastrukturutbyggnad i vårt land: experter kommer, gör sitt effektiva jobb och drar vidare. Alternativet är, förstås, kortsiktigt kostsamt: att utbilda en bygds befolkning för en kreativ och långsiktigt fungerande framtid.

På 1910-talet nådde Ambjörnarp sin historiskt högsta befolkning, en bit över 900 personer. Järnvägsbyggandets magnetism blev emellertid kortvarig. Redan sju år efter de gyllene åren har det positiva inflyttningsnettot med råge ätits upp.

Den som bekantar sig med människors flyttande under 1800-talets tre avslutande decennier kan inte annat än häpna över Amerikaresandet. Månstads förste emigrant gav sig av i april 1868 - alltså under "Hungeråret". Fram till första världskrigets utbrott följdes han av ytterligare 185 personer.

Mätt i antalet emigranter var Amerikadrömmen än starkare i Ambjörnarp. Under ett enda decennium bröt ofattbara 189 personer upp från hus och hem – eller snarare från usla torpstugor – för att söka lyckan i det stora landet i väster. Under ett par år i slutet av 1880-talet var det faktiskt fler som gav sig av till Amerika än som reste med oxdragna flyttlass över en eller ett par sockengränser. Även med hänsyn tagen till Månstads färre invånare var Ambjörnarps emigration 25 procent högre. Med stor sannolikhet förklaras detta av att Månstad länge var en viktig hemort för knallar och förläggarverksamhet. Detta har inte gällt för Ambjörnarp. Månstadsbygden har generellt sett varit mer socioekonomiskt välmående.

Vi har bekantat oss med två (före detta) socknar som idag utgör delar av Tranemo kommun. Till för trettio år sedan förenades orterna av en viktig järnvägslinje. Alldeles uppenbart har infrastrukturinvesteringarna medverkat till att dessa och andra järnvägssammanvävda orter fick ett uppsving – om än kortvarigt.

Vid mitten av förra seklet levde och verkade femtio procent av oss ännu på landet. Idag är det en femtiondel som har jorden, skogen och/eller vattnen som sina dagliga verksamhetsområden. Vi har blivit utomjordingar. Ska vi låta denna utveckling ha sin gång? Hur länge låter sig människor nöja med den mindre ortens begränsade utbud av varor och tjänster? Ska vi passivt acceptera den samhälleligt förankrade prognos som uttalar att var fjärde svensk inom två decennier ska vara stockholmare?

Eller annorlunda uttryckt: Har landsbygden någon som helst överlevnadspotential? Mitt svar vill bli ett JA! Vägen hit handlar till del om en tvingande verklighet sprungen ur klimatkrisen och det faktum att Sverige har Europas lägsta självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel – medel för våra liv. Men min övertygelse kretsar även kring vidgande insikter om att vi vill betyda något för varandra, att vi är sociala varelser, att vi – alltså – fascineras av det som allmänt sett kallas för kultur. Framom mig vill jag ana dagar när köpenskapens fascination klingar av, när en djupare meningsfullhet föder eldsjälars visioner och när en ny tids stigfinnare banar vägar fram emot hållbara lokala och globala sammanhang.

 

Därför försvann landsbygden

(Återigen tar vi oss till byn Stjärnebo för att utifrån detaljerade faktauppgifter lära ännu något mera om tidens gång)

Ännu vid mitten av förra århundradet bodde hälften av oss på landet. I min barndomsvärld – Ambjörnarps socken i nuvarande Tranemo kommun i Knallebygden söder om Borås – levde och verkade sjuhundra personer i 175 hushåll. På hela 119 ställen mjölkades kossorna varje morgon och kväll. Till och med taxifarbröderna hade en handfull nötkreatur vägg i vägg med garaget.

Min egen familjs sex kossor försvann redan i början av sextiotalet. Härmed blev vi pionjärer i att köpa affärsmjölk, att inte längre skumma grädden eller sätta vår egen filbunke. Idag finns det ingen enda mjölkko i socknen. Den sista försvann redan för drygt tjugo år sedan.

Det var inte bättre förr men låt oss lära av det förgångna utan att därför gråta över den spillda mjölken.

 

Vår berättelse för oss till byn Stjärnebo. Ännu en gång gör vi den idoge odalmannen Karl Frits Johansson till vår sagesperson. Tack vare hans dagböcker och kassaböcker kan vi närma oss den tysta landsbygdsrevolution som på en knapp mansålder har fått oss att överge tegarna till förmån för torgen.

Varje höst ägnade Karl Frits dryga etthundra timmar åt att nogsamt plocka upp de fyra sorternas potatisar ur den jordplätt som mätte tusen kvadratmeter. Hustrun Edith och den i byn smidda grävgrepen var hans redskap. Trettio tunnor fick de ihop. För fastän vår läromästare var politiskt aktiv och läste minst en daglig tidning höll han benhårt fast vid de sekelnedärvda måtten.

Idag skördas tusen kvadratmeter potatis på sex minuter! Då är knölarna dessutom storlekssorterade samt jord- och stenbefriade. Den tekniska revolutionen har alltså banat väg för en tusenfaldig effektivitetsökning. Den nya verkligheten innebär att få eller ingen idag odlar tusen kvadratmetrar av Jonas Alströmers ”uppfinning”. Antingen rör det sig i stället om oräkneliga hektar – eller några få midsommarrader på en småhustomt.

En ekonomiskt grundad storskalighet har en gång för alla konkurrerat ut idogheten. Ingen av oss skulle idag acceptera att leva så ofritt som Karl Frits och hans Edith tvingades göra. Deras fem semesterdagar under 55 arbetsår har förvandlats till en kuriös omöjlighet: fem lediga dagar under en livstid – eller snarare fem halva semesterdagar. Först som sist skulle ju de fyra kossorna mjölkas.

Ekonomi och teknik har i alla tider utgjort förutsättningar för arbetslivet. Genom att detaljerat granska gårdens räkenskaper kan vi lära oss än mera om landsbygdens totala förvandling. Det ska tilläggas att Karl Frits gård är på 76 hektar och att åkerarealen uppgår till knappa fyra hektar eller sju tunnland. Gården är härmed representativ för traktens jordbruk.

Tabellen berättar bland annat om Karl Frits’ och Edith Johanssons bruttoinkomster från jord- och skogsbruket under åren 1941 respektive 1953.

	1941	1953
Försäljning av slaktdjur	849 kr (39 %)	3012 kr (62 %)
Försäljning av smör till kyrkbyns lanthandlare	769 kr (35 %)	492 kr (10 %)
Försäljning av mjölk och grädde	30 kr (  1 %)	201 kr (  4 %)
Försäljning av virke och ved	528 kr (24 %)	1011 kr (21 %)
Övriga inkomster	0 kr (  0 %)	131 kr (  3 %)
Summa bruttoinkomster	2175 kr (99 %)	4848 kr (100 %)
Antal slaktade djur	5	7½
Slaktdjursersättningen för 1 kg kalvkött	2,27	6,02
Sålt smör, antal kg	197	88
Affärernas inköpspris för 1 kg smör	3,90 kr	5,60 kr
Den lokala ersättningen för ett dagsverke	4 kr	10 kr

 

Under de år som vi i första hand har i blickfånget utgör slaktdjurförsäljningen den främsta inkomstkällan. År 1953 har den blivit helt dominant. Den uppenbara förklaringen handlar om en kraftigt förbättrad ersättning – hela 165 procents höjning. Följdriktigt väljer Karl Frits att ha fler slaktdjur till försäljning.

Ingen mjölkbil tar sig någonsin till Stjärnebo by. Vägen är helt enkelt för usel. Ändå finns det mjölkkor på samtliga åtta gårdar. Överskottet möjliggör en försäljning av smör, grädde och mjölk till kyrkbyns två lanthandlare. Ännu under det andra krigsåret bidrar smörförsäljningen med mer än en tredjedel till gårdens ekonomi.

Nilssons och Standofts affärer höjer under de tolv åren inköpspriset för det hemmakärnade smöret med 44 procent. Med dagens mått mätt är detta ingen oäven förbättring, men den når inte på långa vägar upp emot slakteriets himlafamnande avräkningar. Som alltid finns det bakomliggande ekonomiska förklaringar: Att kärna smör på gammeldags vis kräver en myckenhet av handkraft och tid. När kostnaden – och ersättningen – för en lejd arbetsdag inom loppet av tolv år ökar med 150 procent blir det mer intressant för såväl Edith som Karl Frits att ägna mer tid åt annat. Det är nu som familjen inleder hemstickandet och klippandet av mattrasor. Kontentan av detta blir att smörförsäljningens andel av familjeekonomin minskar dramatiskt.

Folket i Stjärnebo hade kunnat välja att enskilt eller tillsammans skaffa den teknik som hade gjort det möjligt att producera smör med betydligt mindre arbetsinsats, men kossorna är helt enkelt för få för ett stordriftstänkande. Den stadigt minskande mängden överskottsmjölk säljs därför istället allt oftare i obearbetat skick.

 

(Bilden avporträtterar den idoge åttiofyraårige Karl Frits)

Året 1972 är såväl Karl Frits som Edith folkpensionärer. Familjens ekonomi är därför bättre än någonsin tidigare. Paret hade kunnat slå sig till ro. De har inga bröstarvingar. I andra vågskålen växer oräkneliga generationers viskningar om nödvändigheten av att vårda förfädernas mull. Morgon och kväll fortsätter Edith därför sina lagårdsuppgifter. Ännu finns här två kor – även om också dessa är grånande.

Med sin handkärra och sig själv som dragare skördar Karl Frits hö, säd och – förstås – potatis. Allt oftare köper han spädkalvar i stället för att inseminera de långt över decenniegamla kossorna. Fyra kalvar säljs detta år. Visst har slaktpriset fortsatt att stiga. Dryga tolv kronor har det nått upp till – alltså en fördubbling på tjugo år. Men vad hjälper det när familjen allt oftare måste be grannar, släktingar och vänner om dagsverkshjälp och den kostnaden under samma tid har femfaldigats.

Utifrån en enskild familjs verklighet har jag försökt att belysa den ekonomiskt-politiska samhällsomdaning som under min livstid har målat om Sveriges – och i skenande grad hela vårt jordklots – karta. Urbaniseringen har på kort tid lagt en möjlig grund för ett materiellt välstånd byggt på storskalighet och långt gången specialisering.

Mitt första jobb bortom föräldrahemmet förde mig till Standofts affär vid Ambjörnarps Handelsplan. Jag blev "boaknodd" eller hjälpreda. Här mötte jag bland många andra Karl Frits. Två eftermiddagar varje vecka körde min arbetsgivare ut varor till byarna bortom ”City”. En av kunderna var Ander i Lillagården. Det enda han någonsin köpte var salt, socker och flaskkorkar. Ännu befann vi oss nämligen i självhushållningens nära utmarker.

När jag i nutiden återvänder till Stjärnebo finns här ingen stadigvarande boende. Allt ligger för skogarnas fäfötter. Under sin ynglingatid hade Karl Frits 44 grannar.

Nej, det var inte bättre förr, men hur ser den framtid ut som glömmer våra rötter, som har hela världen som sin skådebana, men som förtränger helhetens nödvändiga sammanhang grundade i ekologins hopflätade klurigheter.