Lars Josefsson ordar

BYN SOM FÖRSVANN

Boken som berättar om byn Stjärnebo i Tranemo kommun.

Boken med mängder av Håkan Bergs härliga bilder. 

 

Erik, allt började med dig!

 

Tänk så många gånger vi har suttit tillsammans i ditt kök, eller under de väldiga vårdträden.

Du har berättat om ditt liv och din by - nejden med det himlafamnande namnet.

Du har berättat om sommarens mödor. När din semester från byggjobbandet nätt och jämt räckte till för att slå gräset, hässja det, få det torrt och köra det till logen.

Du har berättat om vinterns alla uppgifter: att ta vård om djuren, att sköta skogen och skaffa ved för ännu ett nytt år.

Visst har du berättat om ett och annat glädjeämne - men allra, allra mest har ditt liv handlat om den ständiga mödan och det eviga slitet.

Fyrtio gånger hann vi mötas under dryga tre års tid. Vid nära nog varje tillfälle har du uttalat de här orden: Det var inte bättre förr.

Och nog lika ofta har Stjärnebos försvinnande funnits med oss i vårt samtalande. Hur hus och hem har lämnats öde. Hur du slutligen blev den ende som stadigvarande bodde här.

Bortom min allra närmaste familj är det ingen som jag mött mera än dig.

Men så kommer en ny dag. Din brorson Kenneth ringer och berättar att du inte längre finns i ditt Stjärnebo. Att du har blivit en ängel bland stjärnorna. Så blev bokens titel slutligen sann: Byn försvann.

Men alla de goda minnena är kvar...

   

Berättelsen om Byn som försvann handlar i förstone om Stjärnebo by i Ambjörnarps socken i Tranemo kommun i sydöstra Västergötland, men resonemangen och slutsatserna är brett giltiga - ja, faktiskt globala. Boken berättar om den totala omvandling av vår värld som fört oss från tegarna till torgen. För femtio år sedan levde femtio procent av oss på landsbygden. Idag är det en femtiondel som direkt lever av solen, jorden, vinden och vattnet. Vi har blivit utomjordingar.

Idag finns det ingen enda mjölkbonde i Ambjörnarps socken. När jag var barn och Erik var ung stannade mjölkbilen vid ofattbara 119 ställen.

Erik var länge den ende som stadigvarande bodde i Stjärnebo by. Som barn hade han 44 näralevande grannar.

Boken varvar faktaspäckade och analyserande avsnitt med Eriks berättande. Så här minns vår sagesman en livsavgörande verklighet året 1922:

 

 ”Allt blev dimmigt när pappa dog. För då fanns inte vanligheten längre. Allt var bara ofärgat, liksom tomt grått. På kvällen vågade jag inte somna – för tänk om mamma också skulle vara borta nästa morgon. Vara alldeles tyst och inte svara. När jag äntligen somnade var drömmarna borta – alla snälla drömmar åtminstone. När jag vaknade på natten och det var alldeles mörkt sökte sig mina dimmiga sinnen bort till mammas och pappas säng. Då var det nästan som om jag kunde höra de två vanliga vuxenljuden därifrån: ett som ville hålla om mig och ett större som beskyddade mig. Goda ljud som ibland vände sig och som andades med olika toner.

 En kort stund kunde det kännas som om solen var på väg tillbaka, men så slöt sig dimman igen och det så längtansfyllda förintades. För pappa fanns inte längre bredvid mamma. Hon var änka. Det ordet hade jag inte kunnat innan, men nu visste vad det betydde: att pappa aldrig mer skulle finnas hos oss. Aldrig någonsin mera skulle stånka sig upp ur slafen för att väcka elden ur glödresterna, för att gå ut och se till oxen och våra två kor och tjurkalven och grisen och titta in till fåren för att se om det kommit ett lamm under natten. Att hans tunga vedhuggarljud aldrig mera skulle leta sig förbi de fördragna gardinerna, väcka Knut så att han kunde få på sig och i sig gröten innan han sprang iväg till skolan. Och ibland skrek ugglan: klevitt, klevitt, klä i vitt, klä i vitt. Sorgfågeln som hörde hemma i den alldeles svarta natten. Den vingtysta svävaren som i höstas började bo på vår loge. Varför skrämde jag då inte bort den…

 Allt växte till det väldiga mörka hålet. Det som var stort nog för att sluka pappa. Fastän han var störst av oss alla. Nog mycket större än vad morfar någonsin hade varit. Hur lätt skulle då inte mamma kunna förintas, eller Knut, eller Astrid, eller David eller Berta… eller jag själv.

 Sådana här nätter föddes gråttankar och växte sig tunga inom mig. Men jag visste att de måste, måste stanna där. Att jag måste, måste svälja ljuden som ville pipa fram. Att jag måste vara stor. Inte grina. Inte väcka de andra. Jag hade ju fått en hel tvåkrona av min gudfar för att jag skulle vara duktig. För att jag i all framtid skulle hjälpa min änkamamma och mina änkesyskon.

Tant Josefa i Stôva hade viskat lite för högt att jag skulle bli storebror en gång till. Och en storebror måste vara redig. Nästan lika redig som Knut. Lika redig som Knut när han sprang till skolan.

 Till slut somnade jag förstås om. Såsom Knut nog somnade om varje natt och Astrid och David och Berta. Någon gång när jag vaknade mitt i det dimmigt svarta hörde jag att mamma grät alldeles tyst för sig själv. Hon försökte förstås också vara redig och inte gråta på dagen. Sådana nätter var jag särskilt redig om jag inte kröp ner hos henne.

 Och varje morgon skulle jag vara redig – och varje lång dag. För fastän alla i farbror Hans familj hjälpte oss och tant Josefa och farbror Per Johan och Karl Frits hjälpte oss och min gudfar Simon på Nordgården hjälpte oss så måste vi alltid, alltid först och främst hjälpa oss själva – så sade alltid mamma.

 När jag så småningom vaknade, på riktigt, fick jag beröm om jag inte kinkade. Det fick bara små barn göra – och jag var ju sex år och redan stor.

 Så gick dagarna. Och långsamt även nätterna. Till slut kom ändå våren även om timmarna dit verkade längre än vanligt. Men en tidig morgon trippade en sädesärla på grusgången framför vårt hus. Någon hade berättat för mig att den svartvita långstjärten spår det kommande året. Att detta blir bra om den allra första ärlan sitter högt upp – helst på den vitlimmade skorstenen. Men den här satt på marken…

 Lammen kom, men de blev aldrig mera till mina lekkamrater. I år hjälpte jag istället till med att mata dem. Om jag tog i riktigt mycket orkade jag släpa fram ett helt risknippe till dem. Och jag bar kokta potatisar till grisen när Knut var i skolan. Och jag vaggade Berta – länge, länge. Och ofta fick jag höra att jag var redig.

 En kväll när det hade hunnit bli sommar berättade mamma att hon nästa morgon skulle gå med vår oxe till Svenljunga. Ingen av oss som var kvar kunde ju köra den. Jag förstod nog också att vi verkligen behövde alla de kronor och ören som en försäljning skulle skänka oss. I den allra första gryningen gick mamma och farbror Hans iväg. Min gudmor Hildur – alltså Hans dotter – skulle se efter oss barn och ta hand om allt här hemma. Än i denna dag vet jag inte om vår snälla oxe fick komma till ett nytt hem eller om vägen denna dag ledde honom till slaktaren. För i Svenljunga fanns på den tiden såväl kreatursmarknad som slakteri.

 Tiden, ja… Allting gick på många sätt fortare när slåttern började. Kanske för att jag hade börjat vänja mig en aning vid det nya. Eller måhända för att de svåra nätterna blev kortare. Eller möjligen för att det då var liv och rörelse omkring oss. På tegarna och runt ladan vimlade det av folk som kom till oss med sina oxar och liar och räfsor. Någon gång suckade mamma och sade någonting i stil med att det gick åt mera tid till att dricka kaffe och öl än till slåtterarbetet. Men jag kunde i alla fall skratta någon gång ibland. Mest med Simon. För han skrattade ofta och liksom baklänges. En gång nästan kiknade jag. Då tittade alla andra på mig med glada ögon. För en kort stund gjorde det nästan inte alls ont att min pappa fanns i himmelen.

 Kanske kan det sägas att vanan är den bästa läknaden. Allt vad det led blev vår nya verklighet till det enda som vi hade att förhålla oss till och leva med. Tårarna blev allt färre och minnena suddades så sakteliga ut. En dag kom jag på mig själv med att inte längre minnas pappas ögonfärg.

 Höet kom in. Allt det nya gjorde att jag för första gången fick åka hölass förspänt av en häst. Det var spännande. Allt gick så mycket fortare. I ett enda nafs var vi framme vid ladan. Mamma sade att lassen kom hem minst dubbelt så fort som när pappa hade kört med vår trogne gamle oxe. Och så småningom gubbades havren och blev inkörd och rovorna blev upptagna. Och mammas mage bara växte och växte.

 En dag tog min mamma fram hackorna och potatiskorgarna. Om jag tänker rätt så var det en måndag för dagen innan hade vi varit på ett kaffekalas i Nordgården och bjudningarna var nästan alltid på söndagar. När vi gick hem därifrån pustade mamma så förskräckligt fastän det var kort väg och mest nedförsbacke.

Det blev ingen potatisupptagning den nästföljande dagen. Istället fick vi skynda oss till farbror Hans och tant Selma och vara där ända fram till kvällsmjölkningen. Först då följde Hildur oss hem igen. Vi hade fått ett nytt litet syskon. Det var en pojke. Astrid sade att nästa gång ville hon ha en lillasyster – så att det blev mer rättvist. Då log mamma på sitt fina sätt och berättade att nu kunde vi inte få flera syskon.

Den hösten dröjde det innan vi fick upp potatisarna.

 Första julen utan vår pappa kom allt det ledsna tillbaka igen. Det började redan på lilljulafton, alltså dagen innan julafton. Det var Astrids födelsedag – hon fyllde sex. Vi har aldrig firat, som nuförtiden, med buller och bång och mängder med presenter. Men nu blev det nästan ingenting alls. Det var sak samma tidigare under julmånaden när jag fyllde sju. Och det påvra fortsatte över hela helgen.

En julkärve fick vi upp. Vi var liksom upplärda till att tänka på andra. Och nära nog genast kom det en flock med gulsparvar. Då för tiden var den här långstjärtade gula fågeln mycket vanlig. Idag är den nästan helt försvunnen. Jag kan just undra varför.

Antagligen gick jag då och då fram till närmsta fönster för att se om också julfågeln – alltså den rödbröstade domherren – skulle besöka oss. Jag minns nu inte om så blev fallet under vår första änkejul.

Redan strax efter min födelsedag fick vi som vanligt besök av Irenus i Ulfshult. Han slaktade åt alla oss här i Stjärnebo. Om jag kommer ihåg rätt var det Gustav hos Hansas som assisterade honom det här första ensamma året. Det skulle dröja många jular innan någon av oss pojkar kunde hjälpa till. På slaktdagens afton åt vi förstås blodpudding. Snart nog hängde det dessutom nattmörka paltbröd i taket. Jag kan ännu minnas hur goda de var.

Då som nu hörde bakandet julen till. Pepparkakorna hamnade förstås på julbordet. Men mamma hade dessutom en egen specialitet, nämligen kumminbröd. Den här kryddstarka örten växte vild nere i gärdet. Kummin har därför alltid påmint mig om julen.

 Vi kom inte iväg till julottan och vi ordnade inget julkalas för grannarna. Men vi blev bjudna till farbror Hans och till tant Josefa och till Nordgården och till tant Justina och farbror Klaes på Stjärnevik och till Julia och farbror Karl på Bohyltan och till tant Ida och farbror Johan på Björkåsen och ända bort till Gräsåsen. Och överallt fick vi äta så många kakor vi ville. Och vi fick klenäter av tant Josefa. Några sådana hade jag aldrig ätit förr. Först smakade de lite konstigt, men sedan tog jag om två gånger. Tänk att kunna äta sig mätt av kakor…

Trettondagen kom och gick och sak samma med Tjugonda Knut. När det sedan blev en ny månad började jag i småskolan nere i kyrkbyn. Mamma sade att hon gärna hade velat följa mig på min första skoldag, men att det inte lät sig göra när allt var som det nu var. Så jag gick istället tillsammans med Knut.

Det var kallt och det var mörkt när vi traskade åstad. Men snön gjorde det lättare att finna vägen och Knut hittade förstås. Detta var första gången som jag var borta från byn utan att ha en vuxen i sällskap.

 Det glimmade inifrån Hansa stuga och jag såg tant Selma framför en stor kittel.

Två gånger vände jag mig om och kunde då se hur byn försvann bakom oss. För då var det ännu en by. Med folk och fä. Men så började allting liksom sippra bort. Det ena efter det andra. Den ena människan efter den andra. Varför blev det så här? Till slut försvann hela ställen…”