Lars Josefsson ordar

PROLOG

Sen mångfaldiga år tillbaka är jag en flitig insändarskribent i de tidningar som omger mig. Månvarv efter månvarv har det kunnat bli såväl en som två som tre tyckarord om allt det som finns i vår närhet. Min förhoppning är att de texter som kan ha ett allmänintresse ska landa på denna hemsida. Detta förutsätter förstås att jag är vän med tekniken - men så är inte alltid fallet. Mängder med tyckanden har jag lyckats - misslyckats! - radera. Bit för bit övar jag mig nu på att vara min egen reparatör...  

DEN DOLDA POLITIKEN

Demokratin välkomnar oss in i kommunfullmäktigesalen. Här – om någonstans – bör vi kunna andas in den politiska omtanken, men även den debatterande hetluften.

 Endera dagen är vi fyrtiotusen Partillebor. Detta förutsätter förstås oräkneliga politiska bedömningar och beslut. Ändå är det tänkt att våra 51 fullmäktigeledamöter endast möts tio gånger årligen. Hur är detta möjligt? Svaret stavas delegation: att andra bestämmer utifrån beslutade riktlinjer. Vips blir fullmäktigemötena därför korta eller kan till och med ställas in. Så skedde senast med novembermötet.

 I veckan genomförde vår fullmäktigeförsamling därför ett ”tvåmånadersmöte”. Nog borde dagordningen då ha varit belamrad med viktigheter, men så var långt ifrån fallet. Hela sammanträdet var avklarat på just precis en timma. Rena formalia, information, revideringar, rapporter och entlediganden stod för elva av de fjorton ärendena. Om det inte vore för besvarandet av två motioner hade även fullmäktiges decembersammanträde kunnat ställas in utan egentlig saknad. 

 Vi tvingas, alltså, notera att vårt yppersta demokratiska organ i långa stycken har förvandlats till en hemvist för byråkrati.

 Helt väsensskild är verkligheten i det väl tillbommade kommunstyrelserummet. Under samma två månader har beslut bland annat fattats om följande: att anta klimatlöften; att planera för omfattande byggnation i Anneberg samt tätt inpå ett skyddsvärt naturområde vid Östra Röliden i Sävedalen; att kontrollera besöken i vårt kommunhus.

 Härtill får vi till oss att kommunen – via kommunstyrelsen – ansöker om att dygnet-runt-filmande kameror placeras på Kyrktorget, i Kulturum, i Partille Arena och vid kvarteret Kniven. Tänk om vi fyllt dessa platser med levande och leende engagemang istället för ett naket spionerande.

 Nog bör vi oroa oss över att vår kommuns ständiga förvandling i växande omfattning sker bortom en bred och öppen demokratisk genomlysning och debatt. Visst är det av yppersta vikt att vi vidgar vårt politiska samtalande, eller hur…

Samtalsdemokraten i kommunstyrelsen 

KÄRA ”ABDUL”, NÄR SKA MOTVINDEN VÄNDA?

(November 2021)

Ännu en gång möter vi ditt levnadsöde i GöteborgsPosten den 21 november. Vagt anande de kval du och din lillebror nu genomlider i Pakistan under din andra flykt bort från helvetets Afghanistan. När ska du äntligen möta livets lyckligare sidor?

(Bilden viskar om en tid när vi i frihet ännu flög med drake...) 

För nära nog på dagen sex år sedan kom du till vårt land, dygnet innan Svea rika rike reglade sina gränser. Men byråkratkön vid Malmö station var för lång. Med nattåget fraktades du därför vidare till oss i Göteborg. En ny dag grydde. Sekundexakt hade vår humanism då ersatts av ett handläggarpedanteri. Utan minsta misskund arbetade Migrationsverket därför efter sitt helt nya reglemente. Grät du månne innan din kamp fortsatte? Nu som anställd städare på vårt klassiska Göteborgshotell. Men redan vid mitt tidiga besök kunde jag glädjas över att du jobbade i receptionen – var hotellets viktiga ansikte utåt.  

Innan coronan drabbade oss alla – och inte minst dig. När hotellet gick i konkurs! Alldeles innan den lagstadgade anställningstid gick ut som skulle ha bjudit dig en tryggare fortsatt levnad i vårt land.

Du hade nu kunnat gå under jorden eller försökt bana din väg till ett annat europeiskt land. Men du valde att återvända till Afghanistan för att härifrån, enligt reglementet, sända en ny ansökan om återkomst till vårt land. Men talibanerna hann före. En tredje gång vändes världens skeenden dramatiskt emot dig.

Innerligen hoppas jag att din motvind ska vända, att vi snart ska ses igen och att jag då kan möta dig med ditt riktiga namn.

Globalpedagogen         

VISST ÄR BARNEN VÅR FRAMTID…

(November 2021)

Hur mycket får våra Partillebarns trygghet kosta? Undringarna blev minst sagt mångfaldiga när kommunen i gångna veckan beslutade om det kommande årets bidrag till BRIS, Barnens Rätt I Samhället. Efter ett extraordinärt funderande landade svaret på 28 423 kronor. Den unikt exakta summan grundas i att våra juveler genomsnittligt ska bjudas stöttning och hjälp till ett värde av 2 kronor och 70 öre. Jo, du läser rätt…

Nog kan denna peng kännas som en felräkningsslant, men är den liten eller stor i förhållande till andra kommuners bidrag? Och varför är Partilles belopp så precist? Och vilken handfast stöttning bjuds våra barn? Och hur stort är våra grannkommuners bidrag till BRIS:s nationella stöd för barnens trygga växande? Frågorna blev allt fler när svaren uteblev. Faktiskt vidgades nämndsammanträdestiden ganska så rejält – och timpengen för en fritidspolitiker är bra mycket högre än 2,70!

 Mitt dagen-efter-samtal med BRIS har skingrat en del av mina funderingar. Bortom Lerums ratade bidrag stödjer våra grannkommuner med jämna belopp. Göteborg bjuder en per-barn-summa som dubblerar vår peng medan exempelvis Alingsås kommun är än mer givmild. Alla är vi väl överens om att barnen är vår framtid och visst är det fantastiskt att BRIS dygnet runt och året om besvarar våra telningars telefonsamtal. Men varför är stödet så olikstort – eller snarare oliklitet?

 Med växande glädje får jag även till mig att BRIS gärna besöker oss i Partille för att berätta mer om dess halvsekellånga engagemang till våra barns fromma.

Åttafaldige morfar/farfardemokraten

EN BYGD UTAN HISTORIA ÄR SOM MÄNNISKAN UTAN MINNE

(November 2021)

Som så ofta, nej evigt, fanns det en annan gång

men denna blir till en alltmer trasig sång

när vi bit för bit sargar det flydda

som om framtiden allena ska vara vår krydda

fastän vi vet – eller borde känna till

att den som helheten uppleva vill

med klokskap det gångna må värna

och då, förstås, även Hallens bykärna

för att vi allom ska bjudas ett handfast svar

på hurusom det fordom i Öjersjö var!

Helhetsdemokraten

DEN OMÖJLIGA SKOLAN!

(Oktober 2021)

(Bilden visar sättet på vilket det tänkta byggföretaget tog sig an uppgiften att undersöka det högklassiga naturområdet...)

Visst borde den tanken vara omöjlig att bygga en skola stenkastnära den bullrande och avgasbelamrade E20-motorvägen. Ändå vill Internationella Engelska Skolan (IES) förverkliga ett stort utbildningscenter för sexhundra elever i Sävedalen i Partille just där Stora Ringvägen möter Göteborgsvägen. 

 Handlar detta om att min hemkommun har ett akut behov av en ny stor grundskola? Nej, inte enligt utbildningsförvaltningens kunniga experter, men intill alldeles nyligen var Partilles politiska majoritet ändå lockad av IES:s skolvision. I skrivande stund tycks manschetterna emellertid darra. Tack för det!

 Vad vet vi om IES och hur skulle en eventuell etablering påverka våra barns skolgång? IES är ett aktiebolag. Dess ägarverklighet är långt ifrån tydlig. Det vi ändå vet är att bolaget har sitt säte i lågskatteparadiset Luxemburg. Tvivelsutan expanderar IES och flera andra privatägda skolbolag. Varför blir dessa allt fler och hur kan de gå med vinst när vi dagligdags läser om grundskolornas usla ekonomi?

 Eller annorlunda formulerat: Varför vill IES etablera sig i vårt Partille? Jo, för att samma verklighet sannolikt skulle inträffa här som skett och sker på mångfaldiga andra platser runt om i vårt land: barn som länge stått i kö hamnar i en segregerad utbildningsverklighet och härtill en skola som aldrig behöver riskera halvtomma klassrum. IES tar nämligen bara in det antal elever som innebär att utbildningsgrupperna är fulltaliga – och alltså fullbetalda. Flexibiliteten, beredskapen och kravet på en likvärdig skola över hela kommunen – alltså allt det som kostar pengar utan att ge någon nämnvärd skolpeng – åvilar endast och allenast den kommunala skolan. Härtill innebär den långa kötiden att friskolans elever genomgående är väl etablerade.

 Men aktiebolagskolornas guldsits ändar inte här. När det efter en friskoleetablering blir färre elever i våra kommunala skolor måste skolpengen allt som oftast höjas. Eftersom alla utbildningsplatser ska ha samma villkor blir friskolan då än mer lukrativ.

 I friskoleerans inledning erhöll dess elever 85 procent av skolpengen. Då var friskolorna få och hade sin självklara grund i en ideell pedagogisk vision.  Idag är ersättningsnivån, alltså, hundraprocentig. Därför växer IES och andra aktiebolagsskolor som vinstgivande svampar i en alltmer segregerad skolvärld.

 Hur kan någon kommunpolitiker säja ja till en sådan omöjlighet…    

 / Den mångårige lärardemokraten

VÅRA ÖPPNADE SINNENS ALLA MÖJLIGHETER…

(Oktober 2021)

 På mitt nionde levnadsår bjöds jag möjligheten att besöka Svea rikes huvudstad. Gott och väl sextio år har ändat sedan denna totalt omgestaltande upplevelse. En ’bonnapajk’ från socknens yttersta utpost häpnade över ett astronomiskt konungsligt slott, Skansens väldiga björnar och oräkneliga människomassor.

 Allt detta dröjer sig ännu kvar, men allra mest mitt helt omvälvande första möte med en svart människa på torget framför operahuset. Han ser mig – hur jag nättopp snubblar på min haka – kommer fram och hälsar i hand. Detta ögonblick danar mitt liv långt mera än det mesta.

(För snart tjugo år sedan var jag under en kortare tid lärare för svarta barn i Soweto i Sydafrika) 

 På senaste kommunstyrelsesammanträdet (september 2021) klampar minnesskärvan återigen in i mig: När partiföreträdare efter partiföreträdare med myndiga stämmor uttalar att vi bör blockera våra kommungränser – fastän detta bryter mot svensk lag. Så sker när nästa års mottagande av särskilt utsatta flyktingar ska bekräftas, alltså de medvandrare som FN väljer ut bland vår planets allra mest drabbade världsmedborgare. Idag är vårt lands gränser i princip reglade. Undantaget utgörs just av dessa så kallade kvotflyktingar.

 Hur många medvandrare handlar då detta om? Jo, som mest 28 människor – barn, kvinnor eller män från vårt jordklots allra mest lemlästande krig och katastrofer. På min kvarterskorta gatstump råkar just precis dubbla antalet grannar ha sina hem. Svårligen bör väl vårt mottagande härmed kunna beskrivas som omfattande. Särskilt som Partille kommuns uttalade årliga befolkningsökning uppgår till 600 personer.

 Men visst är väl detta kostsamt? Självklart är det så. Förhoppningsvis ska dessa människospillror nämligen skänkas en varmt inbjudande anpassning. År framöver får vi därför täckande statliga bidrag. I marginalen kan det härtill noteras att vår Partillekommun detta år har en extremt god ekonomi med ett annonserat överskott uppgående till 65 miljoner kronor.

 ”Att ha tillräckligt är lycka, att ha mer än tillräckligt är olyckligt. Detta gäller för allting, men särskilt om pengar”. Dessa ord uttalade Lao-Tse ett halvt sekel före vår tideräknings början. Visst var han förutseende…

Vänsterpartistiske globaldemokraten

MED BARKBÅT TILL VINGA?!

(Oktober 2021)

 I tjugosju härliga år har jag varit Sävedalenbo. Från allra första stund har Finngösaravinen då varit en av mina innerliga oaser. En plats där jag självklart bjuds in i årstidernas alla upplevelsehärligheter. Där vårens koltrastserenad öppnar arenan för vitsippshavet, för sommarens hemliga kantarellställe, för höstens gyllene lövskrud, för vinterns sagolika stjärtmesflock – ja, för årshjulets alla härligheter.

(Visst ska kulverteringarna bort!)  

Allt detta – och allt annat därtill – har blivit till mina självklarheter. Men så finns naturgurun Sören i min närhet. Han som alltid har funnits i detta paradis. Hans berättande famnar så väldigt mycket vidare: åratals mängd när vår härliga bäck i frihet rann och porlade hela vägen till Säveån; utan en endaste hämmande och instängande kulvertering. När bäcköringarna sökte sig uppströms för att leka. När det mångfaldigt öppna och naturgivna livet ännu var en självklarhet: en ändlös porlande vattenväg ner till vårt EU-skyddade blåa band och vidare ut i jordklotets ändlöshet.

 O, vad jag längtar ”baklänges” när Sören även berättat om sin barndoms barkbåtsrallyn. Och i samma stund föds mina framtidsdrömmar nu när Finngösaleden inte längre är larmande aktuell: öppna bäckens porlande och sprattlande och bubblande lopp! För bäcköringarnas skull och förstås även för att det naturliga flödet minimerar översvämningsriskerna. Ja, låt oss längta bakåt – och i samma stund förgylla vår framtid!

 Till Vinga nådde väl aldrig Sörens barkbåtslopp, men går det så går det. Låt oss spänna våra naturgivna bågar…  

 Den fritt porlande demokraten

KÄRA MEDMÄNNISKOR…

(September 2021)

Högst uppe i ett göteborgskt flerfamiljshus bodde hen. En äldre medvandrare som vår uppgift bjöd oss att möta. Vårt samtalande ville aldrig ta slut. På ett andlöst sätt fick vi den nakna ensamheten beskriven för oss; att hen dygn efter dygn efter dygn var mol allena; att hen därför inhandlade dubbla fikauppsättningar för att inte avslöja sin inombordsskriande isolering.

 Detta mitt minne har dryga fyrtio år på nacken. Ändå biter det sig fast. Tråcklar sig åter varje gång som jag anar en ensam ödslighet – den oönskat påtvingade och slutligen invanda.

 Låt oss så kliva åter in i vår tid och vår kommun. Inledningsvis påminna oss om att ordet kommun betyder gemenskap. Vår Partillekommun är alltså det härliga medmänniskogäng som dagligen och stundligen möts och tillsammansverkar på våra 5 898 hektar av Moder Jord. Antalsmässigt är vi snudd på fyrtio tusen medvandrare. I vår härliga skara finner vi tättinpåcyklister och världenruntresenärer, möter vi hemlighållare av rara kantarellställen sida vid sida med fullfjädrade Facebooknavigatörer.

 Intill varandra strävar och genomför vi våra pålagda beting för att i nästa stund frihetligt dansa och jublande musicera. Allomfamnandet är vår solklara ledstjärna, eller borde vara det. Här existerar inga undantag, eller borde inte göra det. För alla är vi ovillkorliga och lagstadgade medresenärer på vår kommunala Partilleskuta. Knutna tätt samman tar vi Goliatkliven in i vår gemensamma framtid, eller borde göra det.

 Denna självklarhet inombordsvalsar när jag ännu en gång kliver in i vårt kommunhus – vårt gemenskapshus. När jag nättopp stelnar istället för att ta det givna steget fram emot den med ljus blick väntande medvandraren i receptionen. Hen som alldeles säkert kommer att leda mig vidare. Bildligen snubblar jag nämligen på KUNDCENTER-skylten.

(Genom entréfönstret kan vi ana att Kundcentret är tätt inpå...)

 Inte ska väl någon enda av oss Partillebor någonsin beskrivas som kunder i vårt tillsammanshus. Här – om någonstans – ska du och jag bjudas en självklar gemenskap och samhörighet. Hur vore det med en välkomnande kopp kaffe eller ett lika välkomnande glas med äppeljuice – måhända med smaken hämtad från vår härliga Jonseredsträdgård.

 Självklart ska vi samfällt kämpa för att alla och envar – med eller utan plånbok – välkomnas i vår medborgerliga Partillegemenskap. Ingen må vara kund i sitt eget hus…

Tillsammansdemokraten

EN KYRKA FÖR HELA VÄRLDEN

(September 2021)

Som purfärsk tonåring hamnade jag på tvåmånadersavstånd från mitt föräldrahem. Min konfirmationspräst blev då den hjärtinnerligen självklara tryggheten: medmänniskan som såg mig, som bad mig om att ringa i kyrkklockorna, som bjöd mig jazzspisande, som kände in min utsatta ensamhet.

(Fader Gunnar, kyrkoherde i Osby, är min så inombordsviktige konfirmationspräst. Han bjöd in mig till att blicka vidare...)

 Dryga halvseklet senare är det kyrkans innerliga och allomfamnande humanism som fyller mig med ödmjuk beundran. Att vi alla bjuds den omtanketid och den skärv som gör skillnad. Djupt inombords väcks min vilja att medverka när armod, folkmord och drabbande terror skriar emot oss från Afghanistan, från Somalia, från Jemen – från vår tillsammansvärld.

 Decennielänge har vi kunnat förlita oss på kyrkans gränslösa humanism. Men nu möts vi av alltmer vässade antydningar om ’vi och de andra’. Därför blir kyrkovalet än viktigare. Därför lägger jag min röst med en innerlig önskan om att våra goda mångfaldskrafter även framgent ska famna oss alla. För självklart behöver vi EN KYRKA FÖR HELA VÄRLDEN.

 Vi ses i vallokalen!

Globaldemokraten  

NATURLIG NATUR, TACK…

(Augusti 2021)

Tänk att sommaren återvände, så härligt underbart! Hyllandes den väna värmen vandrar vi den brukliga Sävedalensvängen. Först ”klättringen” upp till Bockemossen med en önskan att den sommarlånga restaureringen ska ha nått sin äntliga slutpunkt. Men ack, ännu möter vi en stenöken utan vare sig flora eller fauna. Men så må det väl vara: allt gott tar sin tid. Ekologin kan aldrig bli ett hastverk. Synd bara att vi inte längre möter någon vägledande och förklarande information.

 Nästa vandringsmål är – förstås – Finngösaravinen. Oj, så himlastormande vi har glatt oss över den gångna veckans naturgrundade högtidupplevelse: att den närmast sägenomspunna ekologijuvelen – väl? – nu för all framtid är räddad. Vi sjunker ner på den så exakt välplacerade pustsoffan. I en dryg halv timma njuter vi av det vilsamt kluckande porlandet samtidigt som vi alldeles tätt inpå bjuds två ekorrars magiskt magnifika uppochnerklättrande.

 Vilken lycka att ha denna naturjuvel inom vårt nära vandringsavstånd. Oj, vad vi trängtar den härliga framtidsdag när Finngösabäcken i otyglad frihet porlar ända ner till vårt blåa band, Säveån, levnadskronan som har namngivit den älskade hembygden.

 Uppfyllda av sorlande vänhet flanerar vi vidare. Då mötande de otyglade bestånden av parkslide; helvetesväxten som lär oss att frihet endast och allenast må växa under ansvar, att vi aldrig någonsin kan flykta från våra naturgivna råmärken.

(Oj, vilka mängder med parkslide som vi kan finna här och var i våra närheter.)

 Belamrade av oro vandrar vi vidare. Genar in i den täta grönska där en internationell skola vill slå ner sina främmande pålar och bryta fram sitt anonyma lärocenter. Fastän vi alla vet att du och jag – och allra mest våra barnajuveler – trivs och mår väl i den värld som formas i humanekologisk skala.

 Vår söndagsstråt är fullbordad. Det härliga vandrandet sjunker in i vårt berikade minneskabinett. Än en gång har vi lika de väna vingslagens fjärilar kunnat lyckliggöra oss i vår naturliga natur…

Nära naturdemokraten

FINNGÖSARAVINEN OCH KARTHAGO

(Augusti 2021) 

Det sägs att den romerske politikern Cato avslutade varje anförande med orden om Karthagos förstörande. Partilles ledande politiker har i fyra årtionden uttalat samma dom över Finngösaravinen: inte ska väl kommunens utveckling stoppas av en bäck – även om denna porlat långt före Catos tid.

 I fyrtio långa år har striden om Finngösabäcken bubblat. För 17 år sedan ställdes frågan på sin spets när en folkomröstning genomfördes: sextusen dagliga fordon eller ett koltrastförstärkt bäckporlande? Bäcken vann med dryga sextio procent av rösterna – men i ett huj hamnade vägen ändå i översiktsplaneringen. Nog kan det med rätta uttalas att kommunens politiska majoritet försåg sig med rejäla öronproppar samtidigt som de bidade sin tid.

(Finngösaområdet handlar förstås om en bäck, men även om mångtusenårig natur och flerhundraårig kultur)

 För en handfull år sedan öppnades förlåten även om Finngösaleden då döpts om till en lockande(?!) Ekopark. Men vi många lät oss inte luras. I dagarna bjöds vi därför den massmedialt oväntade nyheten att Finngösaleden avvecklas.

 Men som så ofta finns det ett tydligt uttalat MEN: en fjärde attsats. Om inte det alternativa scenariot visar sig fungera kan Finngösaleden dammas av. Fastän vår främsta globala ekologiexpertis i veckan har uttalat sina skrämmande profetior om vi inte tar klimatkrisen på absolut största allvar.

 Denna fjärde attsats innebär att våra förhoppningar om ett naturreservat kopplat samman med Delsjöområdet grusas och att två miljövidriga kulverteringar kan bli kvar.

 Bästa kommunalråd, låt oss samfällt avsluta våra anföranden på följande sätt: För övrigt anser jag att Finngösaravinen ska bli ett naturreservat.

Kommunstyrelseledamoten

POLITIKERNS HJÄRTA

(Augusti 2021)

Är politiken att vilja, att välja eller måhända att sälja. Är det politikerns uppgift att släcka de eldar som hen måhända själv har anlagt – eller är det månne att skrika högst. Är politik konstig eller det omöjligas konst. Är politikern en lekmannameteorolog som idogt vänder kappan efter vinden. Är vår fullmäktigeförsamling det munviga struntpratandets arena eller demokratins sanna metropol.

(Inte är väl detta en avbildad politiker...)

 Decennieomfamnande har jag varit fritidspolitiker i vår Partillekommun. Nästan lika länge har Sven Lindqvists bok legat oläst på min hylla. Först under den gångna helgen har jag mött dess skarpsinne – några få dagar innan mitt påtvingade medmänskliga svek: när min forna elevs levnad ska nagelfaras och jag inte får finnas vid hens sida – när jag är jävig. Oj, vad detta gör ont!

 Så här skriver Sven Lindqvist i boken ’Myten om Wu Tao-tzu’:

Den som tiger. Han samtycker.

Den som viskar. Han ljuger.

Den som skriker. Han hörs inte.

 I denna stund känns Sven Lindqvists summering skrämmande aktuell. Men minst lika mycket för vår gemensamma mellanmänskliga helhet. Låt oss tala, låt oss tydligt uttala våra sanningar och öppna oss för de samtal där alla lyssnar – där vi talar oss samman. För bara så föds tillit – ordet som lika självklart läses från vänster som från höger…

Tillitsdemokraten  

LÅT VANLIGT GRÖNT VARA SKÖNT…

(Augusti 2021)

Ännu är Partillebos Öjersjöhus inte ommålat. Låt oss hoppas att så inte sker! Att måla om eller snarare bygga om kostar dryga 600 000 kronor.

(Man talar ju om att kasta pengar i sjön. Snälla, kasta inte alla dessa penar i Öjersjön!) 

Tidigt togs beslutet att Öjersjöannexet – förstås – skulle ärva den gröna lyster som ger färg åt centrumtorgets huvudkontor. Självklart, eller hur? Men 131 – av 4 800 Öjersjöbor – ville annorlunda och har fått gehör för sina färgstarka viljor. Den gröna nyansen uppfattades som opassande…

 Jag anar att Partillebo en gång i tiden valde att klä sig i sin tydliga gröna lyster för att annonsera ett alltmer vägvinnande – och självklart härligt – miljötänk.  

 På det osedvanligt bullrande styrelsesammanträde där omgestaltningsbeslutet fattades blev färgvalet till lokalpolitiskt sprängstoff. De rödgröna partierna röstade för smärre förbättringsförslag, medan borgerligheten stödde den lokala boendegruppens krav på en helt annan sorts lyster. Den moderate ordförandens utslagsröst kommer härmed att kosta oss skattebetalare vida över en halv miljon kronor. Vi är många som häpnar över denna Grönköpingsdemokrati.

 Mitt personliga alternativ till att bokstavligen kasta alla dessa pengar i Öjersjön är att bjuda vår covid-kämpande äldrevårdspersonal på ett julfirande och en julklapp som tack för deras långt över årslånga extraordinära engagemang. Låt oss, alltså, välja innerligheten framom det yttre skalet!

Humandemokraten      

HOPP

(Juli 2021)

(På fem timmar var 30 kubikmeter extremt väl packad ved under tak tack vare mina afghanska vänner!)

Hen är vår härliga medmänniska. Samman med sina vänner staplade hen nyss tre stundande vintrars värmande ved under våra tak. Tackfyllda ville vi bjuda hen och hens kamrater en hemmadignande mångrätters middag, men möttes då av ett milt ’nej tack’. Som alltid väl inlindat. Lediga dagar är hen nämligen fotbollsmaestro på Kviberg för småttingar från världens alla skrymslen och vrår: ”De går nog hem om jag inte är där”.

 Min vän är nämligen den sanne världsmedborgaren. Tänk om vi alla vore som hen: gränslöst bejakande alltet utan att någonsin hylla sig själv – bara vara vi och oss…  

 Födande reflektionen: vadan vårt jag-jagandet. När ensamheten är en farsot och den isolerade cellen rättsmaskineriets slutliga vedergällning.  

 Hen är min härligt ärliga medvandrare. Allt mera när vi fjät för fjät lagt språkbarriären bortom oss. Hen är nämligen hazar. En gång i otiden – som ensamt barn – famlande sig allena bort från Afghanistans fyrtioåriga krigiska helveten. Mötande den välvilja som då ännu andades genom oss. Som bjöd hans hopp en vän förväntan.

 Ett hopp som hen ännu vill andas. Som jag idogt förbjuder mig själv att nagga i kanten…         

 P.S. Läs gärna Melissa Flemings berättelse ”Hopp”!

Hoppedagogen

INTE VAR DET BÄTTRE FÖRR…

(Juli 2021)

Långt fram i tiden hade vår närmste granne åt soluppgångshållet en oxe. Någon häst blev det aldrig tal om. Bokstavligen hade han pengarna i madrassen och brunnen låg en bra bit bortom tunet.

(En av min barndoms grannar) 

 Närmsta naborna åt andra hållet skaffade så småningom bil, men hade under lång tid ingen förbindelse fram till landsvägen. Deras Ford Anglia landade därför i vårt garage, sjuhundra meter bort. Vi hade nämligen bilväg – men ingen bil. När taket på solnedgånggrannarnas utedass kapsejsade landade deras dagliga restprodukter bortom ett till nöds döljande stenröse. Oj, så gärna spyflugorna, råttorna och traktens jakthundar gottade sig där.

 Visst viskar dessa rader att jag bjudits ett rejält antal årsringar…

 Som inbiten närnaturfantast har jag under det grymma pandemieländet noterat – och så småningom accepterat – de allt bredare vandringsautostradorna. Men nu darrar mina manschetter. När Landvetterplanens utsläppsstreck tätnar på vår Partillehimmel och när suvbilarna blir allt väldigare. Och snälla, visst är väl glampingen – den glamorösa campingen – ett föråldrat aprilskämt.

 Jovisst ska vi leva i nuet och det var inte bättre förr, men låt oss evigt kämpa för vår enda planets goda framtid…

Ekopedagogen

WALDORF I MITT HJÄRTA

(Maj 2021) 

Visst är du och jag fantastiska. Oj, vilka stordåd vi trollar fram när jantelagen inte snärjer oss med sina ynkans lagomheter. Därför sadlade jag om och blev waldorflärare. Hjärtinnerligen härligt har det varit att möta sökande juveler i Örgryte, i Bergsjön, i Kortedala och i Hisingsbacka.

 Mötet med waldorfpedagogiken fick min välgrundade yttre karriär att kantra. En inre angelägenhet tog kommandot. Några av mina viktigaste inspiratörer sommarlovsmötte jag på Solviksskolan i Järna, den värld som de historiska vingslagen nu med rätta har ifrågasätt. Varför såg jag inte detta elände? Antagligen för att barnen var lediga.

(Låt oss skapa det sköna!) 

 För waldorfskolan är mångfalden lärdomens verkliga grundbult – att vi alla bjuds möjligheten att nosa brett, finna nya spår och växa vidare – nu likaväl som under kommande morgondagar.   

 Waldorfskolan är och fortsätter att vara pendelbreddaren i en tid när vår grundläggande barn- och ungdomsutbildning blir alltmer ensartad. När de fria skolorna i växande omfattning förvandlas till aktiebolag styrda från fjärran skatteparadis.

 Jag gråter över Solviksskolans andliga gårdagskollaps och räds finansmarknadspedagogiken. Alla är vi värda en bättre skola…

Den evigt envise waldorfpedagogen

VÅRT PARTILLE CENTRUM

(Maj 2021)

Här lever och leker vi.

Här möter vi oss själva och nättopp alla andra.

Här formar vi våra tätt-inpå-sammanhang.

Här andas historien, smeker vi nuet och bygger vi morgondagen.

Kort och gott: Här finns vi i vårt lokala universum!

 Dessa ord föddes när en – alltför – nätt människoskara under den gångna veckan strålade samman i ett härligt bubblande kring vår kommuns hjärta, nejden där det knakande växer. En nätt tillbakablick kan måhända vara på sin plats:

(Det fanns faktiskt alternativ!!)

 I ett och ett halvt decennium har vårt Partille Centrum för mången medvandrare blivit liktydigt med köpenskapens Allum. Redan i sin linda var denna utlandsägda kommersiella skapelse ifrågasatt, men i fullmäktigesalen var vi bara fyra som röstade emot. Vips ägdes därför stora delar av vår centrala hjärtevärld av fjärran aktieägare. I takt med att Corona-eländet överflyglat det allra mesta har de långt-bortifrån-styrda avigsidorna mejslats fram. Men lyckligtvis finns Partille Port, Gamla Kronvägen, Stadsparken, Kniven, Kyrkan och – förstås – Säveån.

 Oj, så mycket som alltså ändå finns kvar. Även om Kyrktorget verkligen kan kännas kalt och kallt. Ock oj, så många spännande idéer som vi mejslade fram. För självklart ska vårt kommunala hjärta ticka och slå bortom kronor och ören. Här ska allsköns upplevelser växa fram, påhejade av skapande nyfikenhet och medmänskligt omhöljande. Här ska koltrasten jublande ljuda ikapp med kulturskolans instrumentalister. Här ska livet lekande levas…

Alternativdemokraten