Lars Josefsson ordar

INSÄNDARE

Som människa, som medmänniska, som fritidspolitiker, som självutnämnd demokrat och pedagog är det väldigt svårt för mig att inte reagera och raskt greppa pennan för att torgföra ännu några ord. 

Här följer en del av de tyckanden som landat i mina nära tidningar under de senaste åren...

 

…UTE SKA DU VARA NU

Hon föds in i den perifera ynkligheten. Blir sockenhoran när barnafadern drar till Amerika. Inte återvänder. När 1870-talets helvetiska oår lemlästar Moder Svea. Sockenhoran öppnas ännu en gång. Får ännu en horunge. Honom bjuder hon dödande fosfor. Ingenting döljer hon i rättegången: äntligen har han det bra – i Guds rike. Rakheten dömer henne till livstids straffarbete. Benådas slutligen och blir min farmors pappas sambo. Allt oftare banar hon sig in i mig. Viskande – nej, gastande – om marginaliseringens helveten.

Han är din och min granne sedan fem år tillbaka. Går på gymnasiet. Vill idogt lära allt. Men de meningslösa före-examen-junidagarna smiter han gärna undan. Sommarlovet långt kämpar han nämligen vida bortom fyrtiotimmars-arbetsveckan. Skickar dryga tjugo tusen ferie-jobbar-kronor till den lemlästade familjen i Afghanistan. Den som tror på fel Gud. Den som i årtionden utsatts för de globala stormakternas krigiska översitteri. Vördnadsfylld är jag hans ideelle lärare i svenska och samhällskunskap.

Hon och han. I väsensskilda tider och världar. Men båda naket dömda till utanförskapet…  

Humanpedagog

 

DIN OCH MIN OCH VÅR SKOLA

Tillåt mig att mot god sed inleda med min egen värld – min skola. Den hette Fridhem, fröken bodde i andra hushalvan, vi hade utedass och en gång varannan vecka var det min tur att elda. Då fick jag cykla extra tidigt för att ta mig de sex kilometrarna till kyrkbyn. Mina medhavda ostsmörgåsar hann bli tämligen svettiga och mjölken rejält ljummen innan förmiddagslektionernas psalmsjungande, kristendomskunskapen, Gamla Testamentegenomgången och välskrivningen var fullbordade. Våra föräldrar hade, förstås, gått i samma skola. Allt var ordning och reda och kontinuitet. Ofattbara sextiosju år efter mina inledande utbildningsfjät är jag ännu Facebookvän med många av mina forna skolkamrater.

I tre-fyran, när vi fick en sprillans ny skola, hade jag min mamma som fröken. Då fick jag rejält sämre betyg, men utedasset var i alla fall förpassat till historien. Som nybakad student vikarierade jag i min nygamla undervisningsvärld. Under några lektioner var jag till och med min lillebrors högstadielärare. Annorlunda uttryckt var sammanhangen täta och självklara.

Idag lever jag ett par kvarter från Ugglumskolan. Måhända är detta din skola, kanske också dina barns skola. Även denna pepparkaksbruna värld har tillräckligt djupa rötter för att mödrar och söner, fäder och döttrar här kan knyta samman sina så levnadsviktiga minnesband.

Nättopp lika nära, men åt andra hållet, finns den ännu fria skogsbacke där en helt annan sorts utbildningsplattform nu vill slå ner sin totalt väsensskilda portal: Internationella Engelska Skolan.  

För egen del dröjde det till femte klass innan jag premiärnosade på ”I am” och You are”. Självklart ska dina och mina barn och barnbarn lära sig allt möjligt om världarna bortom vår vrå och förstå allt internationellt. Men låt vår skola vara vår, med alla sina minnen och sammanhang – och pengar!

Just precis halva din och min kommunalskatt bjuder vi våra barn för att de ska finna goda vägar in i sig själva och ut i vår väldiga värld. Som livstidslärare med åtta barnbarn vet jag att varje skärv behövs. Därför svider och skriar det inombords när våra barns framtidspengar tillåts bli skickade till en utombordsvrå.

Global Partilledemokrat, som i kommunstyrelsen röstade NEJ till IES

 

(Bilden är tagen just på den plats där skolan är föreslagen att ligga)

(Denna text är den första som lämnade min penna rörande den Internationella Engelska Skolans eventuella etablering i vår Partillevärld. Någon månad senare - i januari 2021 - landar ännu en insändare i vår lokaltidning.)

TANKAR VID EN KORSVÄG

eller

STOPPA AKTIEBOLAGSSKOLAN

Alldeles tätt inpå oss ligger oasen. En sommarlummig naturjuvel när ljuset igen vill jubla. Vid korsvägen upp emot Finngösa. Men även denna dag – när vinterns första vita täcke letat sig ner genom de kala kronorna – hör jag en skön framtidsviskning. När en stjärtstyv gärdsmyg sniker sig tätt inpå.

Men strax är det de fällda träden jag ser. Många blev de. Sommarfåglarnas boningar som nu ligger lemlästade. För att ett första politiskt beslut redan är taget – det som vill förvandla vår oas till det totalt annorlunda: En skolgård med sandlåda för de minsta och viskleken för de något äldre. Fastän Göteborgsvägen bullrar alldeles tätt inpå och motorvägen bokstavligen finns stenkastnära. Hur kan tanken födas om en skola på denna plats? Den funderingen virvlar in i mig när jag oväntat ser den rara gula svampen på en av korsvägsoasens många almar.

Planer finns om att sexhundra elever ska lära och leka här. Större än självaste Ugglumskolan skulle aktiebolagsverksamheten då bli. Men ska vårt Sävedalen verkligen växa så ohejdat?

Nej, så är det inte tänkt! Förklaringen är denna: En väldig främling vill häcka vid vår korsväg. Långt mer enorm än förmiddagens stjärtstyva gärdsmyg är den. Internationella Engelska Skolan är dess namn. Tentakler har den vida bortom vårt Partille. Ett storstilat aktiebolag handlar det om vars yppersta syfte är att bjuda goda vinster till Luxemburgska ägare. Härtill är dess elevkö redan fylld. De allra, allra flesta tänkta korsvägsbarnen skulle alltså transporteras hit från fjärran trakter. Så bra att motorvägen då är nära…

Ett allra första fjät är taget fram mot denna aktieägda friskola, men ännu kan vi välja tillsammansframtiden, avstyra aktiebolagandet, bjuda våra odelade resurser till barnen i vår närhet och möta vårens klirrande klara och melodiska gärdsmygsdrillande.

 

Korsvägsdemokraten

 

DEMOKRATIN HAR INGA KUNDER

Oj, så nöjd jag är med mitt Sävedalenliv. På vår Göteborgsväg finns verkligen allt som vi dagligdags kan behöva – med råge – eller vad sägs om nio frisersalonger och dubbla antalet mat- eller fikaställen. Även om jag helst njuter hemmaskapade grönsaksanrättningar och de få återstående hårtestarna hanteras ’internt’. Om Göteborgsvägens exempellösa utbud skulle sakna någonting har vi sextio(!) vardagliga bussförbindelser till Partille Centrum eller till Moder Sveas näst mesta utbud av kultur och kommers. Så, tack och hurra!

Annorlunda uttryckt är jag en innerligen nöjd Partillebo. Ändå har jag återigen valt att engagera mig politiskt. Varför? Jo, för att våra världar alltid kan och ska förbättras.

Hjärtinnerligen vill jag därför medverka till att alla ni som genom årtiondens slitande har byggt upp vår välfärd ska bjudas det handfasta tack som ni verkligen förtjänar; att ni som är unga ska mötas av lärare som verkligen hinner se er; att ni som går på högstadiet ska bjudas de busskort som lägger en växande värld för era rullande fötter; att ni som sliter på ansträngande jobb ska kunna stämpla ut med heltidslön efter sju – eller än hellre sex – kämpande timmar.

Allt detta kostar förstås pengar – skattepengar. Våra tillsammanspengar! För egen del är jag beredd att höja kommunalskatten. Den som idag är Göteborgsregionens lägsta.

När jag efter ett mångårigt uppehåll nu återvänt till kommunstyrelsen förvånas jag över att våra samtal ofta handlar om pengarna i sig. På den gångna veckans möte kunde jag inte avhålla mig från att uttala en jämförelse med aktiebörsen. Så skedde när det visar sig att kommunen numera satsar våra skattepengar i ränteavkastande investeringar. Vi har nämligen en extremt välfylld kassakista. Samtidigt som vi skär ner inom äldreomsorgen och skolan…

Självklart är kommunens ekonomi viktig när politiska beslut mejslas fram. Det handlar ju om våra tillsammanspengar. Men inom mig gör det direkt ont när du och jag uppfattas och beskrivs som kunder. Denna grundläggande attitydförändring har skett sedan min förra politikerperiod. Därför möts vi numera av ett kundcenter i stället för ett medborgarkontor. Socialtjänsten talar om digitala kundmöten. I den så kallade verksamhetsplanen betonas kommunens arbetsgivarvarumärke.

Om min kalufs, mot alla odds, skulle börja blomstra kunde jag som kund nogsamt marknadsundersöka Göteborgsvägens alla frisersalonger. Men i vårt kommunhus ska du och jag vara självklart medspelande medmänniskor. Aldrig må vi glömma att kommun betyder gemensam.

Medborgardemokrat  

(Oktober 2020)

 

EN CYKEL PÅ UPPFARTEN VISKAR OM DEN VIDARE VÄLFÄRDEN

Mitt hem låg längst bort i socknen. Min cykelväg till skolan var sex kilometer lång. När jag började första klass hade jag mött en enda av mina kamrater. Men solsidan fanns. Som den förste i min släkt tog jag studenten, strax följt av mycket omfattande vidarestudier. Jag har verkligen bjudits oanade möjligheter att växa som människa – och härmed betyda allt mera för allt flera.

En gång i tiden hade även jag en krämbil – varken Porsche eller Mercedes, men bra nära. Hann därför med en rejäl Skatåssväng mellan lyxjobbet och statusboendet. Under den tid när jag ännu var karriärfångad. Innan jag gjorde mig av med bilen, började cykelmotionera, flyttade till en mikrobondgård och blev mångårig hemmapappa. När jag medvetet valde att ägna mig åt det som kändes och ännu känns långsiktigt betydelsefyllt.

Jag är född och uppvuxen under den era när vår välfärds signum var att inkludera alla. När folkhemmet – alla medmänniskors trygghet – var den självklara ledstjärnan.

Jag fantiserar inte om någon matematiskt framräknad och detaljerat samhällsstyrd jämlikhet. Men innerligen hoppas och vill jag tro att vår mänskliga frihet ska beskrivas med vidare mått än prasslande sedlar och aktiekurser. Samtidigt som vårt fortsatta välfärdsbyggande har den självklara skyldigheten att famna oss alla. Därför möter jag gärna Rut, men tackar nej till hennes avdrag. Med axlade framtidsomtankar känns det gammeldagstokigt att stoltsera med en Porsche eller en Mercedes. Låt oss med klok medvetenhet förpassa statusprylarna och dess vidhängande skvallerspeglar till museivärlden. Lyckan växer inte ur döda ting och ensam är aldrig starkast. Vår goda framtid vävs tvärtemot av den gemensamma omtankens nät.

Vänsterpartist och framtidspedagog

(Oktober 2020 blir detta mitt svar på en GP-insändare om behovet av att äga en "statusbil")

 

HÖSTTANKAR I ALLTETS FINNGÖSARAVIN

(I oktobermånadens inledning vandrade Susanne och jag ännu en gång genom Finngösaravinen. Kameran hade vi med oss. Nog kan det sägas att våra steg landade i en fotopromenad...)

Nog är höstfärgerna färre i år. Helt visst ställer växthuseffekten till det. Ännu en bit in i oktober är det mesta därför bara grönt. Vi välkomnas i alla fall av en flammande lönn.

Vår Finngösaravin bjuder oss spännande närheter och breda vyer. Här finner vi vida blickfång och fantasifyllda småttigheter.

Stenmurars mängd berättar om en idog tid knappa århundradet fjärran. Visst är vår Finngösaravin en verklig naturjuvel - men även en kulturhistorisk begivenhet.

Flertalet stenmurar letar sig fram till det forna torpstället. Vår förhoppning är att även denna bevarandeviktiga verklighet ska få sin beskrivning.

Men självklart är det den ständigt porlande bäcken som förgyller vår vandring. Just här har det måhända legat en damm.

Som alltid är vattnet levandets outsinliga källa.

Ack, så snöpligt att det dansande vattnet bara försvinner in i ett mörkt hål. Vi längtar den morgondag när de två kulvertarna försvinner och när laxfiskar återigen kan göra sig hemmastadda i vår härliga bäck.

Vi går uppför backen och möter de månghundraåriga ekarna. De som i vår nutid skulle ha avverkats och blivit till nya ostindiefarande fartyg. Men allt förändras - och självklart även vårt resande. Därför ska vi förstås bevara och värna och vårda vår Finngösaravin. Låt oss alltså vara moderna och krama våra väldiga ekar!

Våra ekar som kan vara den naturliga hemmavärlden för flerhundrafaldiga innebyggare...

... och härtill för alla dem som vi människor bjuder in.

Ja, allt samspelar i vår Finngösaravin.

Visst ser det till och med ut som om träden pussar varandra!

När bävern kom till vår Finngösaravin - och försiktigheten kapade det väldiga trädet - har vi plötsligt bjudits ett naturligt fikabord.

Ja, mångt och mycket finner vi i vår härliga gröna lunga. Vem bor här månntro? En mus - eller en vätte...

Ett är säkert: Här finns liv i alla väntade och oväntade former, i alla upptänkliga skepnader. På avstånd...

... och alldeles tätt inpå.

Kort och gott: här lever det levande livet. Bland allt vi möter finns även denna groda - väl kamouflerad fastän den är naturvårdsskyddad.

 Här - i vår Finngösaravin - upplever vi alltets mångfald och dess eviga cykler.

Här finner vi förbryllande skönhet. Först när vi snokar oss tätt inpå det klarröda färgskådespelet ser vi att detta råkat uppstå när Moder Sol lyst genom en tunn björknäverstrimla.

All denna härliga Finngösanatur bjuder - förstås! - in våra skaparsinnen. På mångfaldiga ställen i vår naturjuvel finner vi därför hyddor och spännande vrår.

När framtidsfrågetecknen är nedmejade fortsätter vi att ansa och vårda allas vår juvel.

De många frågeteckenåren förklarar varför vi idag finner invasiv parkslide i ravinen. Oj, vad vi längtar efter att vår Finngösavärld ska bli framtidsskyddad.

Redan finns mängder av idoga framtidsarbetare tätt inpå oss.

När ska våra goda minnen möta den ekokallande framtiden?

(Oktober 2020)

 

SJUTUSENETTHUNDRAFYRTIOSJU SKR!

För fem år sedan slet han sig loss från sina rötter. Efter en levnadsavgörande och akut livsfarlig färd landade femtonåringen i vårt totalt annorlunda sammanhang. Ett barn vars enda karta utgjordes av den totalt främmande nya världens statsministers hjärtinnerliga välkomnande.
 
Tillfälligheterna placerade honom i vårt Partille. Han är, alltså, en av våra fyrtio ensamkommande afghanska ungdomar. De medvandrare som tillsammans vidgar vår befolkning med just precis en tusendel.
 
Att sommarjobba har varit denne ynglings självklarhet – lika naturlig som högstadie- och gymnasiestudierna. Men alla är vi inte skapta för starka verb och Pythagoras sats. Skolan har därför erbjudit honom ett extra studieår. Så härligt bra! Och så illa att Migrationsverket saknar denna inkännande flexibilitet. Att min vän, därför, kommer att tvingas avbryta sina gymnasiestudier i maj månad nästa år. Ett år för tidigt. Att han då – med stor sannolikhet – har ett exakt halvår på sig för att skaffa ett ordinarie arbete. Utan studentmössa och förmodligen i ett kvardröjande Corona-elände.
 
Fem år efter vår statsministers hjärtevarma välkomnande är nämligen allting nu totalt annorlunda. Exempelvis måste min vän inom samma halvår efter den påtvingade studieavslutningen även kunna presentera ett alldeles eget hyreskontrakt – alternativt tjäna 7 147 kronor ”extra” för att kunna betala en tänkt hyra. Fastän han sedan åratal tillbaka bor på ett helt annat och betydligt billigare sätt.
 
I denna vår extremt väloljade byråkrati hopar sig nu exemplen på att en missad dag eller en utebliven krona är liktydig med en påtvingad biljett åter till det land som enligt FN är farligast i världen att befinna sig i för en civilperson.
 
Tänk, alltså, om och gör om! Tänk om våra rikspolitiker i de nu pågående förhandlingarna rörande migrationen tänker nytt eller – snarare – aningen nygammalt. Tänk om de minns hur vi tänkte för bara några år sedan.
 
Nej, vi ska inte återvända till flyktingkaoset, men lika självklart bör vi minnas de löften som vi då avgav.
 
Annars vaknar omoralen.
 
 
 
I veckan har jag tvingats ta farväl av ännu en afghansk vän. Han som var en uppskattad medarbetare på ett stort företag, men som missade ett byråkratiskt fjät. Därför är han nu återigen på flykt.
 
Tänk om…
 
(Oktober 2020)
 
 

 

DEN ONATURLIGA DJÄVULSVÄXTEN!

(Här borde det förstås finnas en eller flera bilder på parkslide!)

(Del 1)

Enligt Naturvårdsverket måste denna växt bekämpas fastän det, enligt vår statliga myndighet, inte finns några metoder för att nå snabb framgång. Ett citat tydliggör vår utmaning: ”En kombination av skördande av växtens ovanjordsdelar följt av täckning med markduk och slutlig täckning med ett 30 cm lager jord eller grus kan möjligen lugna ner växten… En felaktig bekämpning kan leda till att man förvärrar situationen och ökar spridningen.”
 
 
PARKSLIDE är namnet på den invasiva – alltså ohejdat växande ört – som citatet beskriver. Parkslidet frodas även allt ymnigare tätt inpå oss. Dessa bilder är från Finngösaravinens ”entré” mitt på Östra Bäckevägen i Sävedalen. Här må vi verkligen fasa över det framtidsinferno som sommarens grävande kommer att utvecklas till om vi inte snarast gör om och gör rätt. Jord och stora mängder parksliderötter skyfflades då vida omkring. Redan efter några få månader ser vi resultatet och kan inombordsana ett framtidsinferno. Låt oss omedelbart – eller egentligen nyss – ta tag i detta…
 
Självklart bör vi lära av Naturvårdsverkets fasansord: områden kan växa igen så att man inte kan promenera där; trädgårdar kan inte odlas längre; rena monokulturer bildas; arter såsom groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur kan påverkas mycket negativt; de kraftiga rötterna kan tränga in i byggnader och vattenledningar med stora ekonomiska konsekvenser som följd.
 
 
Försommarens grävande vid Finngösaentrén handlade just om att förbättra dagvattenavloppen. Hur blir det med den framtidsinvesteringen? Gör om och gör rätt!
 
Det är, alltså, minst sagt hög tid att vi med stor kunskap och beslutsam kraft förklarar krig mot denna djävulsväxt. Låt oss NU ta tag i dess hotande elände!
 
Ovanstående text  blev införd i vår lokala tidning som just heter Lokalpressen Partille. Jag lät mig emellertid inte nöja med detta utan sände även en text med samma ämnesinnehåll till Göteborgs-Posten. Tämligen omgående kom det ett svar från Anders. Hans perspektiv var avsevärt mycket bredare än mitt ursprungliga. Även min replik på Anders svar blev införd. Nu landar resonemangen på global nivå. 
 

INVASIVA FUNDERINGAR

(Del 2)

Tack, Anders, för ditt dramatiskt vidgade perspektiv. Jovisst är vår art, Homo Sapiens, extremt invasiv. Men inte överallt. I min forna hemmavärld – futtiga elva mil från Göteborg – bor det idag fem personer. När jag för ett drygt halvsekel sedan cyklade till skolan fanns i samma hus och hem 29 nära grannar. Ingenstans i hela församlingen råmar idag en mjölkko. I sockenboken från min födelsetid är 523 kossor nära nog namngivna!
 
I kyrkbyn tuffade tågen och hade Handelsbanken sitt kontor. Här fanns dubbla bensinstationer, fyra affärer och en alldeles nybyggd skola. Allt detta är idag historia. Oj, vad min i bygden kvarlevande familj längtar efter lite invasiva krafter…
 
I min släktforskarnit har jag mött enorma familjer. Min ingifta moster hette Ellevi. Hon var barn nummer elva. Hennes småsyskon hette Dussina och Trettonia. Skrämmande många av syskonen avled under spanska sjukan.
 
På några få generationer har vårt lands barnaskaror landat på en väsensskild lägre nivå. Varför? Jo, de medicinska landvinningarna, pensionsreformerna, preventivmedlen – eller kort och gott välfärden – har på extremt kort tid lett fram till dramatiska förändringar. I Japan oroas man idag storligen över en uppseendeväckande befolkningsminskning.
 
Så, Anders, låt oss i samverkan och med global kraft bygga en ekobaserad framtidsvärld späckad av allas välfärd. Längs den vägen tar vi hand om parkslide, bjuder vi vingar åt hela vårt land och trygg rättvisa i vår planets alla vinklar och vrår.
 
Ännu en gång svarar Anders. Detta föder ytterligare ett inlägg från min sida.
 

DEN GODA FRAMTIDEN KAN FINNAS TÄTT BORTOM GRÄNSEN

(Del 3)
 
Tack, Anders, för ännu ett samtalsfjät!
 
Jo, vårt ansvar är stort och bördan kan härtill kännas allt tyngre. Redan är de globala orättvisorna skriande enorma. En gång i tiden erlade vi tionde för att forma en dräglig församlingsverklighet. Idag gnälls det över vårt enprocentiga globala bistånd. Fastän vi borde betala Tellus-tionde, flyga vart tionde år, cykla när avståndet är mindre än tio kilometer… Och visst är det möjligt – samt härtill högst lämpligt – att vi i stort som smått varvar ner och i samma stund blickar bortom egoismens lockande spegelsalar.
 
Du nämner Norge som en nära förebild. Gärna bidrar jag med en närmast anekdotisk berättelse. Som den icke-flygare jag är bestod det årets semesterresa i ett tågluffande upp genom vårt rejält avlånga land. Via Kiruna skulle resan gå vidare in i Norge. Oj, vilken lång tripp. Någonstans före riksgränsen somnade jag.
 
Nymorgnad tittar jag ut. Har John Blund fört mig till utlandet? Svaret visar sig strax när jag på en ”fjälltopp” ser en maximal traktor på en minimal åker. En syn som Moder Svea aldrig bjuder oss.
 
Anders, visst finns det goda förebilder och tankar. En av mina käpphästar lär oss att sju handslag bort känner jag världens alla medvandrare. Låt oss, alltså, fortsätta vårt hälsande…
 
(September 2020 och en bit in i oktober månad)
 
 
 

SLAVARBETE À LA MIGRATIONSVERKET

För fem år sedan vällde ensamkommande barn in från Afghanistan, välkomnade av dubbla statsministrar. Jo, många blev de innan gränserna reglades! Dubbelt upp mot befolkningen i Hjo.
 
Strax fick vi höra att vår svenska välfärd härmed var i gungning. Men hur blev det? Jo, Moder Sveas ekonomiska muskler växte tvärtom oväntat mycket. Färska studier visar att detta inte minst berodde på stödet till våra nyanlända. Tänk om vi aktivt välkomnat dem till bygderna som trånar efter växande.
Självklart ska det okontrollerade kontrolleras, men en exempellös byråkrati föder nu många förlorare.
 
 
Tätt inpå mig har jag bjudits närhet till ett sextiotal afghanska ungdomar. Med ett enda undantag är jag imponerad. Redan efter fem knappa Sverige-år erövrade flera av dem sina vita studentmössor för dryga två månader sedan.
 
Men i samma stund inleddes då deras existentiella nedräkning. I Coronavirusets depressionsliknande verklighet måste ungdomarna inom ett halvt år skaffa sig ordinarie anställningar. Många är vi som nu kämpar för att besegra denna ”omöjlighet”. Här är mitt värsta exempel:
 
Jovisst, entreprenören tar gärna emot ”Adam”, men i samma stund avskedar han Bertil. Afghanen är nämligen mer lönsam. Adam erbjuds en sjuttioprocentig anställning och når härmed upp till den byråkratbestämda minimilönen. Men bortom avtalet gäller en helt annan – direkt slavliknande – uppgörelse: Adam ska arbeta tolv timmar om dagen under veckans samtliga sju dygn. Hela tiden med kniven på strupen eftersom facket är fjärran. Jobbet innebär att han tvingas flytta långväga bort. Visst bjuds han en säng i entreprenörens hem – dess prislapp är halva nettolönen…
 
Hur ska jag råda Adam? Att nappa på skamerbjudandet eller vid juletiden riskera en påtvingad flygbiljett åter till Afghanistan – landet där antalet civila offer, enligt FN, saknar motstycke. Adams djävulusiska rävsax borde vara allas vår angelägenhet…
 
(September 2020)
 
 

TÄTT, TÄTT INPÅ VÅRT BLÅA BAND…

En kvinnoålder nära mjölkades Rosa just här. Fylldes ängen av kesande kalvars lycka, gömde sig tordyvlarna i koskitsmockorna, dansade blåvingefjärilarna…

När näktergalen ännu sjöng från sitt buskage.

Innan alltet förvandlades. Under solvarvsräckan när vi stöpte om våra grundvalar.

(Bakgrundens träd kantar den Säveå - den EU-skyddade Natura 2000 miljö - som finns bara ett längdhopp bortom detta nära nog ogenomträngliga virrvarr av eländesväxter.)

När gräset blev till ogräs, tistelhärvor, parkslidevirrvarr, björnlokasnår…

När vår Säveå förvandlades. Gömdes bak snåren, virrvarren och härvorna. Eller stenlades när höghusen bjöds att krypa tätt, tätt inpå.

När den nya tiden kom. Den som borde blivit annorlunda…

(August 2020)

 

MAMMA VERAS BREV

Stora skaror Örsås- och Ambjörnarpsbor har mött min mamma, Vera Josefsson, som lärare. Så även jag. Åren 1955 - 1957 var hon min mellanstadiefröken. Hon var mamma på rasterna och fröken på lektionerna.

Inte sällan hamnar vi människor i tillfälligheternas pussel. Trots sina jordnära rötter i den bördigaste skånska myllan landar mamma därför så småningom i en norrländsk avkrok. Från januari 1930 till februari 1940 skriver hon 55 brev hem till föräldrarna utanför Helsingborg. Vi bjuds här autentiska och tämligen sällsynta blickar in i en ung kvinnas väg fram emot ett självständigt leverne. Hembygdsföreningar bortom Kinds härad har därför glatt sig över mammas utsagor. Ännu en gång besannas vikten av att värna och vårda våra medvandrares berättelser! 

Efter flera års norrländsk tjänstgöring lämnar mamma Vera sin uppgift mitt i ett läsår. Varför så sker har jag – trots idogt luskande – inte lyckats finna fram till. Frågetecknen riktar sig mot en ytterligt dominant och på mångfaldiga sätt krävande patron. Kontentan blir att mamma vårterminen 1943 hamnar i en annan utkant, nämligen Borryds skola i Örsås sockens periferi.

Från januari 1930 till februari 1940 skriver mamma 55 brev hem till föräldrarna utanför Helsingborg. Hennes brevskrivande upphör nära nog i samma stund som telefonen kopplas in. Det enda – sparade – undantaget utgörs av ett brev från Borryd den 4 maj 1945. Nio dagar senare – på sin födelsedag – förlovar hon sig med pappa Vilgot. Redan ett kvartal härefter gifter de sig vid Husaby heliga källa – platsen där Olof Skötkonung döptes och härmed banade väg för Svea rike som ett kristet land.

Borrydsbrevet bjuder oss inga avslöjande sanningar, men manar ändå fram några reflektioner via vidare efterforskande och några samtal med forna elever. Mest omtumlande är väl detta: Tänk att min hemmasocken, Örsås, ännu vid denna tid hade en skola i varje rote. Helt visst betyder det mångt och mycket att ha lärokulturen alldeles tätt inpå sig.

En av mina sagespersoner, Allan, berättar att han vid rätt årstid och kikplats kunde se sin skola. Han beskriver att ett avlopp var indraget som den enda moderniteten. Den elev som släpade upp ved och vatten till andra våningens lärarinnebostad kunde därför förvänta sig en karamell som gottgörelse. Hur den granne belönades som räddade mamma när dörren gick i baklås i samband med ett utedassbesök förtäljer inte historien: en stege släpades fram, en ruta krossades, hjälparen klättrade in och det krånglande blocklåset kunde öppnas.

Allan bodde, alltså, på kikavstånd till skolan. En annan elev, Ulla, hade skolrotevisionen till trots en dryg halvmils vandring till sin läroanstalt. Vintertid hände det därför att hon sov över hos sin fröken. Det var då en självklarhet att Ullas långa hår blev borstat och kammat. Oj, vad det sprakade… En lärare skulle uppenbarligen vara handgången på mångahanda sätt…

Femton månader efter mina föräldrars bröllop ser jag dagens ljus. En ny lärare knyts till Borryd, men redan efter ett år upphör denna bygdeskola. Mamma hamnar då i Ambjörnarp. Eftersom hon enligt brevet uppfattar sig ha landat i ett modernt sammanhang är hon strax tillbaka i tjänst. ”Barnflicka” blir hennes skånska storasyster Gunborg (Alexandersson i Tosthult). Så kommer det sig att två sydsvenska syskon blir nästgrannar i Kinds socken och att en stor kusinskara ser dagens ljus.

Mamma gladde sig över att Ambjörnarp fick sin nya skola året 1955. Jag gläds över att hon aldrig tvingades uppleva dess nedgång och fall. Att hon inte utsattes för den samhällsförvandling som i sin bortre ända ofta är liktydig med avveckling…    

(Augusti 2020)

 

NÅGRA MENINGAR OM MENINGSFULLHET

Visst kan vi finna värmande och angeläget ord i våra dagstidningar. Men det allra mesta blundar jag helst inför: pockande helsidesannonser om påspädd prylkonsumtion, halvsidesinvitationer till än mera vinpimplande, nuets dominanta Coronainformation samt härtill oräkneliga braskande nyheter rörande sprängningar, skjutanden och mångt annat elände.

Faktiskt har det funnits ett alternativ. Året 2006 föddes nämligen en tidning med namnet Glada Nyheter. Någon kioskvältare blev den dock aldrig. Under åtta år lär den ha kommit ut med tretton nummer.     

(Bilden är från barnbarnets tvåårsdag.)

Men nu till min kortkorta berättelse: Den 27 juli för ofattbara femton år sedan – alltså anno 2005 – blev jag uppringd dubbelt upp. Det första samtalet larmade om min illavarslande cancer. Två timmar senare berättade min dotter att livet bjudit mig mitt första biologiska barnbarn.

Den nästföljande förmiddagen greppar jag ättelägget och vandrar snyftande runt med henne i BB-korridoren. Ingen visste då ännu om varför jag inombordsgjorde så här.

En dryg handfull år senare – när cancern var bekämpad – återberättar jag detta för barnbarnet. Hennes svar födde mina omedelbara tårar: ”Det var jag som gjorde dig frisk…”

Självklart bär vi alla på levnadsomdanande minnen. Lika förvissad är jag att vår värld skulle må bättre om och när vi öppnar oss mera för varandra. Måhända kommer då även våra tidningar att ersätta en och annan eländesspalt med den här kioskvältaren: Min meningsfullhet!

Vällevnadspedagogen

(Augusti 2020)

 

JONSEREDS HERRGÅRDS FRAMTID HANDLAR INTE BARA OM STENMURARNA!

Århundraden av liv och leverne har format vår härliga pärla vid Aspens höga strand. Därför skyddas den av Mark- och miljödomstolen. Därför sätts besöksrekord efter besöksrekord. Därför värnar Länsstyrelsen dess framtid. Därför är EU dess beskyddare.

Det är möda och glam under snart sagt oräkneliga solvarv som har danat vår juvel. Det är fårens doftande skitkulor – och allt annat livselixir – som göder den sagoskimrande floran, föder fågelsången och lockar hit de rara fladdermössen. I smått som stort har Jonsereds herrgårdsmiljö i generation efter generation bjudit in livet – och just därför lever alltet ännu kvar.

Rubriken till trots är stenmurarna förstås viktiga, men nog allra mest för att stoppa den utstuderade lillfingerstrategin: att fjät för fjät ersätta mångfaldslivet med allt mer tömda kulisser. Jonsereds herrgårdsmiljö är extraordinär av den jordnära anledningen att djuren ännu betar här, att nässelbeståndet härmed får sin näring, att den magnifika amiralfjärilen därför finner sin äggläggarplats. Kort och gott för att helheten i alla gångna och kommande tider alltid förutsätter alltets magiska kompott.

Det uttalas att framkomligheten ”måste” förbättras. Jo, vägen är smal. Helt visst står vi vid ett vägskäl. Men ännu får amiralfjärilarna plats. Ännu kan vi vandra från Jonsereds station efter tolvminutersfärden från vårt regioncentrum, eller välja någon av de två reguljära busslinjerna. Ännu kan vi förundras vid de magnifika ekarna. Ännu kan vi känna doften av fårskit…

”Måste” bilarna fram? ”Måste” ännu en parkeringsplats byggas bortom Jonsereds trädgård och bortom herrgården? ”Måste” vi komma än närmre Humlebadet? ”Måste” framkomlighetsordet möta oss tre gånger om när vår kommunstyrelseordförande ”måste” berätta om varför vår kommun ”måste” bygga om vägen till vårt paradis.

Velocipeddemokraten

(Augusti 2020)

 

NÄR HJÄRTAN FÖRSTÅR

Dubbla statsministrar bad oss om att öppna våra förmak och kamrar innan allting strax bommades igen. Därför är våra gränser idag tillslutna med EU-unika lås och en exempellös byråkrati: inom 180 dagar måste flera av mina afghanska ”barnbarn” ha erövrat ett ordinarie jobb fastän Moder Sveas ekonomi är unikt blödande – annars väntar utvisningarna; 928 felräknade lönekronor tvingar en välfungerande familj bort från vårt land; en pådyvlad vidareresa från Malmö till Göteborg försenade ett ”barnbarns” asylansökan med en dag och omöjliggjorde hans gymnasielagsväg; ännu ett ”barnbarn” ska utvisas eftersom hans afghanska pass inte godkänns – landets fyrtioåriga inbördeskrigande har nämligen gjort folkbokföringen mindre exakt än vår svenska…

Vi ska, förstås, inte öppna våra gränser för världens alla medvandrare. Långt mera måste det handla om att på mångfaldiga och djupgående sätt agera, stödja och hjälpa på en global nivå. Inom mig gör det direkt ont när många av våra ledande politiker nu landar i rena matematiska resonemang – en sifferexercis som med stor sannolikhet pekar vidare mot ännu mera byråkrati. Mitt inre kvider när ett av våra större partier i dogmatiska termer propagerar för ett nettominus i flyktingströmmarna och ett annat stort parti talar sig varmt för att nagla fast en exakt nivå.

Jag räds ett samhälle där det mellanmänskliga ersätts av kalla siffror.

Alltmera vill min själ istället sällskapa med följande mantra: Sju handslag bort känner jag vår planets alla medvandrare. Denna bekräftade sanning är gränslös samtidigt som den matematiska formalismen förpassas till skamvrån.

Alla är vi människor med drömmar, visioner och ambitioner. Våra andliga systrar och bröder finns alldeles tätt inpå oss men även fjärran bortom horisonten. Ingen enda av dessa medvandrare identifieras av en sifferrad. Många av mina afghanska ”barnbarn” har inte ens ett byråkratiskt godkänt personnummer.

Mina medsystrar och medbröder kan behöva mig – och i nästa stund ila till min hjälp. Inom och bortom allting är vi ju medborgare i samma värld. Låt oss samfällt jubla över den humanism som vill verka bortom flydda tiders krigsherrar och deras bloddrypande gränser. Minns att världen är vår och att framtiden alltid kan bli bättre. Eller hur?

Globaldemokraten  

(Augusti 2020)

 

TIDERNAS RESA

Jag föddes vid vägens bokstavliga slut. Nog kan det sägas att så skedde i en gången dåtid. Mina närmsta grannar bar ännu in vatten och smög iväg till utedassen. Hängde nyckeln vid dörrkarmen var Anna, Rudolf och Frans-Oskar inte på hemmaplan. Då knackade jag inte på.

Slantarna var ännu sällsynta småttigheter, men gudstjänsterna och gentjänsterna desto fler. Min klasskamrats föräldrar inhandlade inget annat än salt, socker och flaskkorkar.

Det snart sagt enda vidlyftiga var bouppteckningarna och dess digra listor över varje minsta skapad pinal.

Nog borde jag väl vid det här laget ha vant mig vid nutidens raska gång, men ännu känner jag av det knappa slitandet och rappa slänget i mitt inre djup. Därför häpnar jag över elsparkcyklarna.

Under den gångna veckans gammeldagsa cykelturer har jag verkligen kunnat öva upp mitt huvudräknande. Hela 649 av dessa nutida transportörer har jag noterat. Fyrtio av dem var i tjänst: mötte mig eller spurtade förbi. Annorlunda uttryckt var uppseendeväckande nittiofyra procent stillastående – parkerade eller alltför ofta omkullvräkta.

Mitt i räknandet vaknar ännu ett minne: min forne cykelhandlares hustru lärde sig aldrig att hantera velocipeden, det raska transportmedlet med styre, kedja och ringklocka. Ja, det var en annan tid: här och var hade cykeln inte ens fått nutida namn…

Vad lär vi oss månne av denna levnadsrepetition? Nog att vi stadigt och ständigt förvandlar allting omkring oss. Ska även jag rätta in mig i elsparkcykelledet? Ingen gång bör vi väl uttala ett svärsäkert ALDRIG utan tvärtom bjuda in reflekterandets tänk-om-tänkande. Men, nja! Med handen på mitt hållbara framtidshjärta uppfattar jag tydliga inre viskningar om att istället trampa vidare på min härliga gammeldagshoj.

Transportpedagogen

(Augusti 2020)

 

JONSERED I VÅRA FRAMTIDSHJÄRTAN

Nog finner vi idyller och innerliga platser här och var, men få oaser mäter sig med Jonsered. Tolv pendeltågminuter bortom vårt regioncentrum öppnar sig upplevelseporten till en kulturhistorisk juvel omspunnen av den EU-skyddade mångfaldsmiljön.

Dessa rader föds när Partille kommun ännu en gång utmanar Länsstyrelsen och domstolarna med viljan att stöpa om den månghundraåriga allévägen fram emot Jonsereds Herrgård och här förvandla stallet till ett flerstjärnigt hotell.

Redan idag söker sig mångtusenfaldiga skaror till denna livets källa. Innerligen gärna önskar vi att än flera ska finna vägen hit. För att historiens vingslag lever i den tätt växande ekallén; för att oräkneliga växter och djur (ännu) finner sina goda levnadsbetingelser här. Kort och gott för att Jonsereds Herrgårdsmiljö är den levande sagan.

Ändå försöker vår kommun ännu en gång förvandla stallet till ett hotell – fastän goda övernattningsmöjligheter redan bjuds i en av Jonsereds forna fabriksbyggnader. Ska vi gråta – eller månne skratta – när planer finns för att reservera några hotellsviter för hotade fladdermöss och att detta har basunerats ut som miljöförebildligt.

Framtidsbönen till min kommun blir denna: tänk om och tänk nygammalt rätt. Låt oss samfällt värna, vårda och bygga vidare på den ekologiska helhet som under seklers gång har funnit fram till sin unika form. Låt vår makalösa oas inspirera allom till ett förebildligt framtidstänkande.

Därför pausar vi förstås vår promenad – eller måhända remmalagsresa – när vi når fram till den flersekelåriga ekallén. Här gottar vi oss en god stund… begrundande de månghundrafaldiga arter som lever i vart och ett av de enorma träden. Efter ett bra tag – eller flera – njuter vi oss vidare till trädgårdsoasen. Här lär vi oss ännu mycket mera om allas vår gåva till framtiden…

Naturbesjälad ledamot av Partille kommunstyrelse

(Juli 2020) 

 

Overall

Alla har vi – väl – våra skal. Under månaders vandringar längs Sävedalens Allévägen har dessa ord rotat sig in i mig. När lindarna idogt har klätt in den nakenhet som vartannatårstuktandet föder. När skatorna gång efter gång har fått sina boplatser nedvräkta. När de rara turturduvorna slutligen gav upp och flydde.

Mina rader hade kunnat fortsätta med förment kloka ord om trädbeskärning och landa i en undran huruvida detta tuktande möjligen har sina rötter i någon sorts kommunalt sparbeting. Men låt oss vidga perspektivet…

Jag dristar mig till följande påstående: ständigt och jämt beskär vi oss själva – och varandra. Annorlunda uttryckt skulle, alltså, det motto stämma som formades för gott och väl ett kvarts millennium sedan. Det som uttalar att vi föds som original och dör som kopior.

Men åter till nuet. Nyss mötte jag en genomtrevlig affärsanställd. Strax landade vi fjärran bortom min krånglande mobiltelefon. Den unge mannen avrundade vårt samtal med dessa framtidstankar: ”Jag vill skänka något åter till vårt samhälle!”

Oj, vilken glädje dessa ord omedelbart födde inom mig – innan eftertanken vaknade. Är det den välartade repetitionen som vi ska sträva efter – eller är det något helt annat: Att i smått som stort förvandla vårt samhälle, bjuda livet invecklade och utvecklande himlafärder, bygga det egensinniga, låta ’aldrig förr’ bli vårt tillsammansmåtto!

Vågar vi tänka så? Låta de funderingar och förhållningssätt gro som skulle förvandla Allévägens lindar till ”riktiga” träd. Där skatorna skulle bjudas sina stadiga boplatser. Dit turturduvorna skulle återvända. När vi alla sliter av oss lagomoverallerna…

Antilagomdemokraten  

P.S. Först i månadsskiftet juli/augusti kunde vi återigen skåda trädstammarna.

(Juli 2020)        

 

Allas våra dagar

På Sveriges dag hamnar flaggorna i topp och våra viftande konungsligheter på löpsedlarna. Apanaget betalas av och många av oss hälsar saluterande tillbaka.

Som jämngammal med kungen har jag tillfälligtvis mött våra statsöverhuvuden: bland annat vaktat farfaderns hem innan jag växte in i mitt totalvägrande. Som pappa led jag med vår kronprinsessa när hon tärdes. Som åttafaldig morfar och farfar oroas jag över hur kungahusets småttingar ska klara av det ständigt gassande strålkastarljuset.

Tveklöst tacksam är jag över att vara svensk även om världsmedborgarskapet känns än viktigare. Min överhet är Ekologin och Alltets levande summa.

En krona pryder min kompost och innerligen vill jag tro att min skugga inte ska täcka någon eller något annat. Lycklig blir jag över alla fria och jämlika möten.

Tack för att du lyssnar!

Samspelspedagogen

(Juni 2020) 

 

Vår eviga Finngösabäck

I ofattbara trehundra generationer – i tiotusen år – har vår Finngösabäck kluckat, sipprat och forsat ner mot den väldiga Säveån och vidare ut i evigheternas hav. Fast helt sant och korrekt är ju inte detta. Efter tvåhundranittionio generationer – för några årtionden sedan – stängdes vida delar av vårt hjärtevatten in i en levnadsförnekande kulvert. Nya tider knackade nämligen på, en framtid som ville glömma allt förgånget.

Men långt innan dess – för tio generationer sedan – var våra Partilleplaner ännu världsomfamnande: vid vår Finngösabäcks soluppgångsstrand planterades därför mängder med ek-telningar. Tätt blev dessa satta för att de mot ekars vana skulle växa sig höga och raka. De skulle nämligen bli till fartygsbyggarvirke. Vårt stolta Sverige fanns ännu i sina stormaktsefterdyningar.

Först i vår nutid har dessa ekar äntligen vuxit sig tillräckligt stora. Tiden vore, alltså, inne för avverkandet samt flottandet via Finngösabäcken och Säveån till ett fartygsbyggareldorado någonstans vid Göta älvs mynning.

Men oj, så annorlunda allting blir när nya tider – ständigt! – randas. Och visst är det som så att förvandlingens vindar numera blåser allt fortare och ombytligare.  

För blotta två generationer sedan tog bilåkande fart, det som allt sedan dess har vänt upp och ner på vårt samhällsbyggande. När hugskottet föddes om en Finngösaled. Den som i sitt andra grönmålande andetag döptes om till Ecoparken – fastän den skulle slå upp portarna för ofattbara sextusen dagliga fordon.

Nu är tiden inne att vända bladet – att tänka om och tänka nytt! Corona-fasan har lärt oss att jobba hemifrån. Våra medmänniskor världen runt kan återigen se månen och Karlavagnen när luftföroreningarna äntligen skingras. På vår Partillehemmaplan har Finngösaravin i samma stund blivit allt mer trafikerad – inte med mångtusenfaldiga dagliga fordon utan av ett ständigt växande antal medvandrare. Hemestertiden är ju inne.

Mitt i pandemins oro har en ny tid därför randats. När vi tassande tar oss in i vår trehundraförsta generation. När ekarna förstås ska växa vidare – koltrastarnas jubelarenor. När ekologitankarna självklart ska kanta vår tillsammansfärd in i framtiden. När Finngösaravinen – förstås!? – blir vårt naturreservat, det som finns alldeles tätt inpå…

Framtidsdemokraten  

(Maj 2020)       

 

Rädda vårt Kyrktorg från den nakna elefantsjukan!

Sisådär ett decennium har ändat sedan vi sålde vårt kommunhjärta till köpenskapen. När Allum föddes och vårt Förorts-Partille vips förvandlades till en förstad. I samma stund blev vårt Kyrktorg – vårt sociala nav – en skynda-vidare-passage. Den ynka återstående gröna plätten är följdriktigt konstgräslig.  

Vad skådar den som mot all vanlighet stannar upp på torgets mitt: I norr en väldig plåtlåda; i öster en tillbommad höghusportal; i söder är allting utrymt, tomt och tömt; självaste Allum-blickfånget åt solnedgångshållet är stängt och låst. Kort och gott – nej, illavarslande – har vårt Kyrktorg förvandlats till en förbiilande parentes.

Men nu planeras här väldeliga stordåd: Allums köpenskapsherrar vill ta nästa steg – nej, Goliatkliv. På senaste kommunstyrelsemötet presenterades deras bokstavligen himlafamnande planer. I alla väderstreck vill potentaterna bygga våldsamt högt och väldigt. Men, vi har väl lärt vår läxa? Kommunstyrelsen uttalade, väl, ett omedelbart och självklart NEJ? Nej, så enkelt är det inte. Allum-herrarna äger ju numera vår hjärtemark.

Men hav tröst, det är inte kört! Tack och lov måste alla planer godkännas av vårt kommunfullmäktige. Så det är, väl(?), ingen fara för än mer himmelshöga tak. Även om den välfyllda plånboken vägde uppseendeväckande tungt när Allum föddes…

Bästa torgvänner, låt oss inte ännu en gång lockas och vägledas av den väldiga börsen. Tvärtom behöver vi allom våra mellanmänskliga mötesplatser. Vår förort har vi redan sålt. Låt oss denna gång med innerlig tydlighet betacka oss från locktonerna om ett storstadsannex.

Torgdemokraten   

(Maj 2020) 

 

Inte var det bättre förr…

I min barndomsvärld hade närmaste grannen åt soluppgångshållet ingen el och inget vatten inomhus. Så illa var det inte för grannen i väster. Han skaffade sig till och med en Ford Anglia fastän han saknade en egen förbindelse fram till landsvägen. För min familj var det tvärtom – vi hade bilväg men inget fordon, varken traktor eller personbil. Vi bjöd honom vårt garage. Då och då vandrade vår Västergårdsgranne därför sexhundra skogsstigssteg när han skulle ut på vift. Någon enstaka gång kunde jag då få följa med, men genomgående var cykeln mitt transportmedel. Ingen skolskjuts bjöds jag heller under mina lågstadieår. Det var bara att vänja sig vid de dagliga dubbla sex skolvägskilometrarna. Och vanan ger ju färdighet. Vintertid blev skidorna framplockade. Då och då extra arla när det var min tur att elda i skolkaminen.

Mitt första betalda sommarjobb bjöds jag som ung tonåring i kyrkbyns lanthandel. Tämligen omgående föll det på min lott att ringa runt och ta upp beställningar inför min arbetsgivares veckovisa varuutkörande – alltså Hemköp à la Femtiotalet. Ännu minns jag en klasskamrats föräldrars påvra beställningar. Där var det aldrig tal om något annat än salt, socker och flaskkorkar.

Ett särdeles mörkt minne handlar om farbror Esaias på Svansjön. Han var korgmakare. En extra kall januarinatt, när jag var åtta år, frös han ihjäl i sin ensamma stuga.

Nej, det var inte bättre förr. Låt oss aldrig måla fram det förgångna i ett romantiskt skimmer. Ytterligt få personer bortom disponentbröderna och deras ständigt uppassade familjer kan nämligen minnas det förgångna med välfärdssaknad. Tänk att de så gynnade bröderna till och med byggde sin egen kyrka och ett gravkapell.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Vår Coronaverklighet kan möjligen få oss att sakna kommande semesterupplevelser i Thailand eller Kroatien, men skulle i samma stund kunna föda reflektionernas mångfald: vad är viktigt för oss i detta nu, för våra barnbarn och deras barnbarn? För händerna på hjärtat och med allt kommande liv i våra nävar skulle vi kunna se pandemin – den världsomfamnande sjukan – som vår väckarklocka. Som en hälsning till oss gynnade från den värld som vi delar med alla nutida och framtida medvandrare.

Tellusdemokraten

(Maj 2020)     

 

Nu är våra tillsammanspengar ännu viktigare!

Du och jag förenas dessa dagar i en innerlig önskan om att Corona-infernot ska lämna oss. Mängder med frågor och skrämmande utropstecken kantar nu våra steg och liv. Allt mera är vi beroende av gemensamma samhälleliga omtankar och stödåtgärder.

Mitt i denna skärseld – i juni månad – är det tänkt att vår kommun ska fatta det avgörande beslutet om nästa års budget – alltså om hur våra tillsammansresurser på allra bästa sätt ska bjuda oss utveckling och trygghet under det kommande året 2021. Redan i detta nu görs därför avgörande bedömningar och räknas det febrilt. Fastän frågetecknens mängd ännu radar upp sig.

Vi i (V) vill följa många andra kommuners exempel och flytta fram beslutet om vår tillsammansbudget till senare i höst. Visst skulle en sådan åtgärd kortsiktigt kunna krångla till det för våra så viktiga förvaltningar, men varje valår är det ju faktiskt just precis detta som sker.

Ingen försäkran finns – förstås – om att allting då är ”vanligt” igen, men det ovanliga är med stor sannolikhet mindre ovanligt. Samtidigt bör vi ha kunnat skaffa oss en betydligt bredare bild av Corona-virusets effekter för vår tillsammansvärld – samt för din och min plånbok.

Vi i (V) hoppas och vill tro att detta förslag ska vinna allmänt politiskt gehör: att vi nu samfällt ska jobba för att stävja eländet, att vi i nästa steg tillsammans drar viktiga lärdomar och att vi därför når fram till än bättre grundade framtidsbedömningar. Förhoppningsvis kantar vi då vår tillsammansframtid med färre frågetecken men med växande hopp…

(April 2020)

 

DE FÖLJANDE TRE TEXTERNA UTGÖR ETT SAMMANHANG OCH BÖR MÖJLIGEN LÄSAS I OMVÄND ORDNING.

Hög tid för ett fattigdomsförbud!

(Bilden får sin förklaring i nästnästa text - den som kanske borde läsas som en inledning på denna "treklang"...) 

Den gångna veckan kunde vi Partillebor, äntligen, uppleva ett sällsynt demokratiskt samtalande. Kön till kommunfullmäktiges talarstol var vindlande lång under gott och väl en timmas tid. Så fylldes då äntligen folkmaktens hjärta av engagerade demokraters mängd.

Varför? Jo, våra valda representanter resonerade och munhöggs om en dryg handfull medvandrares väl och ve. Det handlade, alltså, om ett föreslaget tiggeriförbud. Efter dubbla voteringar förblir ändå allt vid det gängse. Bidde det alltså inte ens en tumme…

Jo, samtalandet levde, det var länge sedan sist! Demokratin väcktes till liv under några viktiga ögonblinkningar. Födande vårt hopp om breda samtal när vi bortom börsernas och börsarnas egoism talar oss samman om en bättre värld för alla och envar. När vi med enad kraft och självklart engagemang skulle kunna bana vägar fram emot ett fattigdomsförbud!

Välfärdsdemokraten

(Mars 2020) 

 

Ingen vill ha tiggeri!

(På den gångna veckans kommunfullmäktigesammanträde röstade SD och KD för ett polisövervakat tiggeriförbud. Samtliga övriga partier röstade emot.)

 

Ingen vill, förstås, ha tiggeri

inte du, inte ni

inte jag, inte vi

 

Så vad väntar (V)i i (V) på?

Varför tassar vi på tå?

Ska inte de eländiga vid skampålen stå?

 

Varför visar vi dem inte genast ut?

Med polisers hjälp lär dem veta hut!

Gör på tiggerit ett omedelbart slut!

 

Jo, för att skygglappar aldrig föder en bättre värld.

För att varje framsteg bygger på en gemensam färd.

Att du och jag, ni och vi, formar vår goda tillsammanshärd.

 

Så låt oss bygga vår sanna demokrati.

Fjärran bortom egoismens anarki.

För bara så blir du och jag verkligt fri.

Blir du och jag vårt tillsammans – (V)i!

 

Vänsterhumanisten

(Mars 2020)

 

Den som har, åt honom skall varda givet...

Bibelns ord fortsätter så här: Men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.

Är det månne de här orden hämtade ur en helig tvåtusenårig skrift som ni – Sveriges Demokrater och Kristna Demokrater – lutar er emot när ni i kommunfullmäktige föreslår tiggeriförbud i vårt Partille?

Den rimliga frågan väcks: Finns den människa som vill tigga? Vem tror att någon i ur och skur vill sitta utanför Willys eller Allum eller Hemköp eller Prima för att i total förnedring skramla till sig ännu några mynt?

Nog borde vi, väl, alla vid det har laget veta att de världsvida orättvisorna och skriande ojämlikheterna kräver helt andra mål och medel än ett tiggeriförbud.

I ett sockenstämmoprotokoll, år 1907, från min barndomsvärld kan vi läsa följande: Som större och mindre följen av tattare och bettlare genomströva socknen föregivande sig att idka handel men i själva verket uppehålla sig genom tiggeri och härtill är till stort påhäng beslutade stämman att om någon giver dem något skall han eller hon plikta 5 kronor.

En av min barndoms idoler hette Simon. Få slantar hade han, men ett stort hjärta. Tattarna fick sova på hans loge. Än i denna dag kan vi finna tackhälsningarna på lagårdsdörren.

Vareviga söndag, livet långt, cyklade Simon till sin kyrka. Han kunde sin Bibel, men framförallt hade han tagit sig tiden att läsa till punkt: Med öron höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan.

Vänsterhumanisten - två veckor tidigare... 

(Februari 2020)

 

John Bauers pelarsal eller naturens naturliga mångfald

Något Tuvstarr-väsen eller stornäst troll möter vi väl sällan på våra Naturskyddsförenings-promenader. Men heller ingen pelarsal med spikraka och grenfria stammar. För hur är det – egentligen? Nog vet vi att vår levande helhetsmiljö måste vara mångfaldsbelamrad; måste vara kompakt och tätt fylld av grenar och kvistar och skrymslen och vrår och hålor och mull och geggarik sörja och sol och vind och vatten. För att koltrasten ska musicera, för att vitsippskaskaden ska födas, för att kantarellerna ska sprinta ur backen, för att vi ska kunna fylla oss med lindblommornas sagolika doftflöden.

(Bävern har gjort sitt intåg i vår Finngösaravin...)

Men... Men i samma stund måste vi då säga vårt lika självklara och välkomnande FÖRSTÅS och JAVISST till myggorna och getingarna och fästingarna och flugsvamparna och vargarna och de trädfällande bävrarna. För allt och alla behövs – är vår självklara ler och långhalm.

Detta vet vi ju, eller hur? Vi som vill vara skapelsens kronor. För inte är vi väl blinda och döva? Och vi är förstås inga tokar och troll…

Trollskogsdemokraten

(Februari 2020) 

 

Tätt inpå vårt Blåa Band

O, vad vi hoppades på EU:s Natura 2000-kröning av Säveån. Nu skulle de unika laxarna och ålarna och allt annat levande i och omkring vårt Blåa Band äntligen få det skydd som vi alla så länge önskat oss. Men vad bidde det?

Den 24 januari gör jag ännu en vandring på solsidan av Säveån mellan Sävedalen och Partille Centrum. Sedan många år tillbaka har det brukat bli två vändor i veckan. Snokandet efter kungsfiskare och andra biologiska juveler svärtas av kabelbrännandet – den lagvidriga aktivitet som bjuder utövaren några kilo koppar på bekostnad av vårt Blåa Bands välmående. Genom åren har det, tyvärr, blivit många anmälningar till kommunen, polisen och Länsstyrelsen. Ändå fortsätter den avskyvärda verksamheten.

Allt som oftast har det varit värre än idag. Alldeles före jul fanns här exempelvis en stor gasolbrännaranläggning. Denna dag har jag emellertid en uttalad avsikt med min vandring: att teckna ner dessa rader och att skapa en illustration. Jo, du läste rätt. För att tydliggöra detta miljöbrott förser jag mig med skräphandskar och drar samman de kabelrester som ännu inte har landat i Säveån efter den senaste tidens brännande. Samtidigt längdmäter jag eländet. Det blir hela 134 meter grovt gummiavfall med okända mängder kemiska slaggprodukter. En myckenhet av dessa kabelrester låg alldeles tätt inpå vårt Blåa Band, men hade ännu inte tippats ner i ån. Nu är avståndet i alla fall nio meter.

Det var en tid när polisen ännu gjorde aktiva ingrepp. En särskild enhet hade bildats med den fyndiga beteckningen Kopparormen. Men denna snokande polismakt finns inte längre. Det som återstår är den miljövidriga kabelbrännarverksamheten… och mångas drömmar om en förbiblixtrande kungsfiskare tätt inpå ett härligt Blått Band.

(Januari 2020)

 

En minnesrik rävbajsvandring!

Helt visst är våra många utflykter den gyllene kryddningen i Naturskyddsföreningens engagemangskompott. En gången septemberlördag genomförde vi en vandring i Finngösaravinen. Länge såg det ut som om inga "utomstående" medvandrare skulle dyka upp och att vi vandringsledare skulle bli ensamma och då kunna såväl botanisera som framtidsprata i det härliga sensommarvädret. Långt bort på Östra Bäckevägen såg vi visserligen två kvinnor och en skock med barn, men vem kunde väl tro att de var naturpromenadintresserade. Men det var de. Två av barnen hade börjat skolan, de tre övriga var förskoleunga.

Vi båda gubbar är såväl morfäder som farfäder så vi vandrade iväg med gott mod och vår niofaldiga sinnesmängd på helspänn. Men vi hann bara nerför den första lilla backen innan det blev bom stopp. Ett av skolbarnen noterade en uppseendeväckande placerad toppig bajshög. Hastigt försåg vi oss med lämpliga pinnar för att inleda en examination. Åldermännen kunde strax berätta att det handlade om rävbajs.

(Någon rävbajsbild har jag inte i mina gömmor. Det närmaste jag finner är en bild på vår trädgårds ovänner: mördarsniglarna är ju dessutom lite rävbajslika...)

Först långt om länge vandrade vi vidare. Visst fann vi ett och annat ytterligare som väckte vår uppmärksamhet och en fikastund är alltid uppskattad. När saften och bullarna var konsumerade blev det tal om att vandra vidare enligt guidernas rundgångsplan. Men här fick vi gamlingar genast mothugg och röstades strax ner. Vi tog oss istället tillbaka längs de stigar som vi nyss gått på.

Och tänk! Bajshögsresterna var kvar. Ännu en gång försåg vi oss med examinationsutrustning och kunde lära ännu något mera om rävars liv och leverne.

Tack Mickel Räv för ditt engagerande exkrement- och exkursionsbidrag!

(Januari 2020) 

 

Vi i Vänsterpartiet vill bjuda alla er högstadieelever på ”gratis” bussturer!

Vi vet, förstås, att ingenting bortom de goda tankarna är gratis. Därför borde vi kanske inte använda ”gratisordet”, men det vi alldeles nyss fått veta känns nära nog som en försenad julklapp.  

Självklart känner vi till att bussar kostar och att chaufförer ska ha sin lön, att bussfiler ska byggas, att busskurer ska skötas och att kostsamma busskontrollanter nu växer som svampar ur asfalten. Allt detta är vi förstås medvetna om. Men Vi i V vet också att en enda buss rymmer många tiotals resenärer, att alla bilar kostar, att dessa allt som oftast transporterar en endaste chaufför, att parkeringsplatserna hemma och på jobbet och på dagis och vid affärerna kräver asfalterade kvadratmetrar och härmed förutsätter ytterligare miljöingrepp.

Vi i V vet alltså att växthuseffekterna kostar, kostar allt mera, kommer att kosta allra mest för er unga när ni tvingas ta itu med den tickande miljöbomb som tidigare generationer har blundat inför. På sikt kan vi därför komma att föreslå ett utvidgat nolltaxeresande.

Men här och nu handlar vårt förslag alltså om en nolltaxa för er som går på högstadiet. Vad kostar detta? Våra duktiga kommunekonomer ger oss svaret: Tio öre i höjd kommunalskatt på varje intjänad hundralapp eller en total årlig kostnad på tio miljoner kronor. Självklart ska även denna summa vägas mot alla andra behov, men Vi i V ser detta belopp som ett angeläget steg på vägen fram emot en mer hållbar och rättvis värld. 

(Jo, nog är bilden föredömlig. Den unga kvinnan till höger är min mamma. Detta var en annan tid, men visst har historien ett och annat att lära oss...)

Låt oss alltså en gång för alla slå fast att de fantasikostnader som ansvariga kommunpolitiker har framfört på denna debattsida blott och bart är fantasier och intet annat.

Denna satsning på ett mer miljöriktigt resande är ett av våra många förbättringsförslag inför det kommande budgetbeslutet. Hör gärna av dig med synpunkter och råd! För detta handlar ju om din framtid! Innerligen gärna vill vi därför möta dina goda tankar…

Vänsterpartiet i Partille

(Januari 2020) 

 

Det är inte lätt att vara träd i Partille

När min farfars far, Joseph, för sisådär etthundrasextio år sen kom till mitt föräldrahem med sitt oxdragna pick och pack rymde lasset även en liten ekplanta. Idag är denna gårdens väldiga vårdträd – det självklara blickfånget mellan boningshusen och lagården. Här kan vårens första starflock landa. Här stoltserar vinterns sidensvansar. Här bjuds alla och envar näring och trygghet. Hundrafaldiga arter är hemmastadda i en vårdträdsek – i dess mikroekologiska universum.

Nutiden bjuder mig ingen ek, men bildens nättopp lika väldig lönn. Härtill omger vi oss med fyra aplar, ett päronträd, ett plommonträd, ett körsbärsträd, en rönn, en hassel, ett stort gullregn, två rejäla havtornsplantor samt tre häckar och en mångfald mindre buskage.

Idag finner vi få liknande täppor i vårt Partille. Tvärtom växer anmälningarna mot nedtagna eller lemlästade träd, den aktuella noteringen lär vara ett tiotal.

Dessa orosanmälningar till trots är det otvetydigt som så att vår kommun till allra största delen består av skogar. Är det alltså egentligen någon fara på taket – eller i trädtopparna? Låt oss undersöka detta genom att vända oss till forskarna. Det här får vi då till oss: ett enda levande, leende och lekande tätt-inpå-träd kan bjuda oss det välmående som håller oss friska, som föder tillförsikten och tilliten inom oss. Därför ska varje träd i vår nära omgivning värnas och vårdas. De tätortsnära träden är alltså bokstavligt talat levnadsviktiga i Partille, i Sävedalen, i Jonsered och i Öjersjö; längs Säveån och i Finngösaravinen.

Därför föds och växer en framtidsönskan fram: Skydda och bevara varje nära träd. För att våra uråldriga gener mår väl av koltrastsången, av lövsprickandets magi, av den intensiva lindblomsdoften, av bokens svalkande skugga…

Låt oss därför bjuda våra barn stubbfrihet, våra barnbarn mångfaldsgrönska och våra barnbarnsbarn berättelserna om en mormorsmor och en farfarsfar vars framtidsgärningar en gång i den fjärran dåtiden räddade världen när en ödesdiger växthuseffekt var hotande nära. När det ännu inte var lätt att vara träd i Partille…

Trädkramardemokrat

(Januari 2020) 

 

Vår värld i rörelse

Alltet växer för att allting klingar bort. För att solen, vinden och vattnet föder mullen, dig och mig och allt annat spirande och sprittande. För att livet är helheten. För att intet är fixt och färdigt. För att alltet evigt är i krumbuktande förvandling. När helheten ständigt klingar bort för att uppstå i nya gestaltningar.

Därför rör sig allting och alla. Därför söker vi oss, skapelsekronorna, ständigt och evigt mot nya närheter, här eller fjärran. Mot någon. Eller bort ifrån något. För att öknarna växer och haven stiger. För att livets löften stegras eller ebbar ut, måhända slås sönder och samman. Därför landade min farmors bror i Illinois. Därför lever mitt bonusbarn i London. Därför finns min gårdagselev i Nya Zeeland. Denna dag möter jag därför min afghanske vän.

   

För att inga gränser finns när livet tillåts leva. När magin får oss att spira, växa och förvandlas bortom den vingklippande rädslan. När vi söker oss mot den födande och gödande framtidsmullen. För att livet aldrig kan stängas inne. För att alltet är vår tillsammansrikedom. Den som magiskt förmerar sig i kärlekens gåvor.          

För att allt är rörelse, är vår röriga värld, är ditt och mitt universum.

Globalpedagogen

(December 2019) 

 

(V)i i (V) vill mera!

Politik är att vilja och välja. Vänsterpartiet vill förändra så att vi alla ska kunna uppleva tryggheten och lyckan. Att vi alla ska finna vår plats i det goda livet. Visst har många av oss mycket att glädjas över – men inte alla. Nog är många välutbildade och högavlönade – men inte alla. Ännu finns det därför viktiga gemensamma steg att vandra – tätt tillsammans.

Vår geografiska närhet till Göteborg bjuder oss mångfaldiga sätt att åka snålskjuts på storasysterns bekostnad. Att vi härtill är Västra Götalandsregionens ojämförligt minsta kommun kapar än fler kostnader. Det finns, alltså, självklara anledningar till att vi har regionens lägsta kommunalskatt: 19,96 kronor per intjänad hundralapp.

Det finns förstås ingen anledning att höja skatten – om det inte finns någon anledning. Men tyvärr finns det anledningar: barn som inte mår bra, som inte klarar skolan, som växer upp bortom vanligheten; elever som inte har råd med kollektivreseavgiften; ungdomar som hoppar av utbildningen och landar i ett tomt ingenting; ensamstående föräldrar som knaprar inom låglöneyrken, som inte bjuds heltidsanställningar, som inte mäktar med mer än ett deltidsjobb; vuxna som sugs in i utanförskapet; fattigpensionärer; isolerade och ensamma åldringar…

(Det är ingen skuggvärld vi pratar om - det är människor av kött och blod som behöver vår kommun, vår gemenskap.)

Det finns, alltså, flerfaldiga anledningar att utgå från människors behov, att hjälpa i stället för att stjälpa, att välkomna i stället för att stänga ute. Varje medvandrare i Partille är vår ledstjärna. Alla, säger alla, är lika mycket värda.

(V)i i (V) har redan tillsatt en budgetgrupp. Kontakta oss gärna för viktiga samtal!

Måhända borde vi tacksamt buga oss efter Moderatledarnas beröm: att vi nu skulle ha förstått kommunens budgetmodell. Tack, men samtidigt nej tack! Vi förstår inte en budgetvision som slaviskt tycks nita sig fast vid en kommunalskatt under tjugan i stället för att se till allas uppenbara behov.

P.S. Likt ett mantra uttalar Moderaterna att ett utvecklat kollektivresande skulle kosta 3,20 för varje intjänad hundralapp. Denna enorma summa motsvarar kommunens samtliga utgifter inom Social- och Arbetsnämnden, inom Kultur- och Fritidsnämnden, inom Bygg- och Miljönämnden, för hela Samhällsbyggnadskontoret… samt dessutom för all kollektivtrafik! Räkna om och räkna rätt…       

Vänsterpartiets kommunstyrelseledamöter

(December 2019) 

 

Black and White…

 

Black Friday…

Black Week!

Black Month?

Black Years??

När vi längtar efter White Christmas eller en härligt God Jul.

Kalenderpedagogen

(November 2019)

 

Paradisets Portal!

Tätt tillsammans bygger vi vår goda framtid. Den som inbjuder – eller tvingar – oss till att uppfylla de sjutton globala hållbarhetsmålen. De som sammanfattas i Agenda 2030:  kraftsamlingen till gagn och glädje för oss alla, men allra mest för våra barn och barnbarn.

Agenda 2030 är vår nödvändiga utmaning. Därför har vår kommunstyrelse nyligen ägnat en halv dag åt att snickra på en lokal Agenda. I denna kreativitets kölvatten föds en framtidsidé.

 

(De oändliga Himlastegen upp emot Paradiset...)

Vi tar oss till Gavelåsvägen/Ulvåsvägen, alltså den gängse gången in i Paradisets friluftsområde: den gröna lunga som rymmer vandringsleders mängd; eller egna strapatsfyllda turer till Surketjärn eller Långevattnet; eller mängder med andra naturoaser. Alltså det vilda alternativet till vår härliga Jonsereds Trädgård.

Varje dag är vi många som passerar ”Portalen”. Och långt flera skulle vi kunna vara. För visst är detta platsen där vi naturligen kan informeras och inspireras om Moder Jord, dess utmaningar och möjligheter. Visst kan ett utegym formas här. I ett Naturrum, byggt med förebildliga ekologiska material och metoder, kan alla åldrar bjudas inspirerande information. Här kan det virvla av vildbin och lika självklart kan nejden rymma flitiga honungssamlare. Kort och gott: Paradisets Portal är platsen där vi alla kan lära mera om de nödvändiga kliven fram emot vårt lokala Agenda 2030.

Dessa rader föds eftersom vi i dagarna bjuds möjligheten att förverkliga denna vision. Vid Gavelåsvägens slut är två tomter nämligen på väg att bildas. Vanligheten skulle landa i två traditionella villor. I samma stund skulle Portalen förvandlas till en smal passage och intet annat. Låt oss i stället – här och nu – skapa det förebildligt nya: Att kommunen och/eller Partillebo köper de två tomterna och förverkligar vår framtidsviktiga Eko-Portal.

Ekodemokraten  

(November 2019) 

 

Grönt är inte bara skönt…

Om vi lyckades med uppgiften att snoka fram och väga allt levande lär det gröna, alltså växterna, nå upp till nittionio och en halv procent av totalvikten! Alla vi åtta miljarder människor, alla blåvalarna, alla fästingarna, alla de skrikande gröngölingarna och alla andra djur väger alltså bara en tvåhundradedel av det levande alltet. Som Partillebo känns detta nära nog som en saga, men världen runt finns det tack och lov många som värnar det gröna.

Vår planets utveckling under miljarder år har steg för steg skapat den här balansen. Det krävs, alltså, en dryg hundrafaldig mängd av det gröna för att vi ska kunna existera, för att vi ska kunna andas, för att vi ska kunna äta oss mätta och för att vi själsligen ska må väl. Visst lever vi i en hastande ny tidsålder, men våra gener skyndar långsamt.

En uppmärksam vårdanställd noterade en märklig skillnad i sjukfrånvaron hos människor som bodde i två intilliggande och i alla mätbara avseenden likartade kvarter. En enda skillnad kunde tillkallade forskare notera: den ena innegården rymde ett väldigt träd. Minns jag rätt var det en lönn. Som boende kloss an till en annan nu så höstflammande lönn kan jag förstå detta.

Vårt Partille är Sveriges sjunde minsta kommun till ytan. Tvåhundraåttiotre kommuner är alltså ytmässigt större. Härtill är det bara fjorton kommuner där människor lever tätare inpå varandra än vad vi gör. Visst kan det vara härligt med grannar, men all klokskap lär oss att vi behöver ett levande grönt rum tätt inpå. Då räcker det inte med tillrättalagda ekoparker, inte ens en grönmålad Ecopark med sextusen dagliga fordon kloss an till en porlande bäck.

Varför knackar jag ner detta? Jo, allting pekar mot att vår äktgröna Finngösaravin ännu en gång kommer upp på den politiska agendan. Fastän fler än sju av tio sa ett rungande NEJ i vår lokala folkomröstning. Fastän världen skriar om hållbarhet och den ynkligt korta tid vi har på oss för att rädda vårt klimat – våra barns och barnbarns framtid.

För grönt är inte bara skönt. Det gröna är allas vår nödvändighet…

Ekande demokraten 

(Oktober 2019) 

 

Spräng skolan!

(Öppet brev till Ludwig, din mamma och din rektor efter en GöteborgsPosten-text)

Nej, självklart ska ingen skola sprängas, men lika självklart ska de byråkratiska fängelsemurarna bytas ut mot ett livslångt världsomfamnande lärande. Under min tid som skolledare hyllades varje elevs möjlighet att lära om alltet och härmed närma sig levandets gränslösa möjligheter. Vid riktigt långvariga resor kunde matteboken bli medskickad, men det självklara bagaget bestod i uppgifter att vid hemkomsten berätta för alla oss som lämnats kvar inom murarna: med prylars hjälp, i ord och bild, med hemfraktade gottigheter…

(En Vättlefjällsvandring bjuder vidare erfarenheter än klassrumsvanligheten)

Aldrig nånsin upplevde vi att resorna blev för många, tvärtom. De var för få och alla bjöds inte samma möjligheter. Orättvisan låg alltid på lur. Titt som tätt reste våra klasser därför hand i hand bortom murarna. Redan på lågstadiet hade vi under en härlig höstmånad tältskola i en skogsbacke. Varje läsår gjorde vi en längre resa: fjällvandrade, tågluffade i Polen, åkte båt till England. Inte så underligt måhända att jag ett kvarts sekel senare ännu har Facebookvänner i Hong Kong och på Nya Zeeland.

För, ojoj vad världen är stor och ajaj så förkrympt allting blir när vi inte vågar, när ”nollor” förblir nollor och skolan bygger allt högre murar.

Globalpedagogen

(Oktober 2019) 

 

"Gratis" kollektivtrafik?!

Den som dristar sig till att tala om gratis kollektivtrafik får omedelbart på pälsen. För självklart är det som så att (nästan) allting kostar. Men samtidigt uttalas det att alla sanningar är relativa…

I fullmäktige och i våra lokaltidningar har ett förslag om kommunsubventionerade skolresekort fött upprörda inlägg och himmelsvida kostnader har presenterats. Således har det talats om en kommunalskattehöjning uppgående till horribla 3 kronor och 60 öre. Det kan, alltså, finnas anledningar att belysa kollektivtrafiken ur ett bredare perspektiv. 

Västtrafiks biljettkontroller är sannolikt på väg att fyrfaldigas nästa år - alltså 2020. Detta lär betyda en årlig kostnad uppgående till 140 miljoner kronor. I nära nog samma andetag har det talats om att Västtrafik årligen förlorar 100 miljoner på fuskåkandet. Den här sortens satsningar ger oss uppenbarligen ingen ”gratis” kollektivtrafik!

Men låt oss vidga resonemanget. Hur skulle du och jag påverkas av en så kallad nolltaxa – att hela kollektivresekostnaden landar på skattsedeln. Det hör då till saken att vi redan idag via våra skatter bidrar med halva kostnaden. Uppgifterna är vaga och har ifrågasatts men antyder att för alla som tjänar mindre än 55 000 kronor i månaden skulle ett månadskort via skattsedeln kunna vara en god affär. Ju mindre inkomst, desto bättre för den egna plånboken. Utredningen har då ändå räknat in ökade kostnader för att ytterligare bussar och spårvagnar skulle behöva införskaffas.

Men gratis är det ju förstås ändå inte. Allas börser skulle påverkas. Men det finns större plånböcker. Vad kostar det att bygga parkeringsplatser: hemma, vid förskolan, på jobbet, utanför affärerna? Vad kostar det att bygga och underhålla vägarna?

Men inte heller den börsen bör vi stanna vid. Vad kostar växthuseffekterna idag, i morgon och i övermorgon? Vilket arv vill vi lämna vidare till våra barn och barnbarn? Svaret på de frågorna mäts inte i kronor, euro och dollar. Då är det termometrarnas växande gradtal som beskriver vårt möjliga framtida vandrande – eller åkande...   

Partilles regiontillhörighet begränsar i dagsläget våra möjligheter att ändra i taxesystemet, men en bättre framtid finns alltid runt hörnet. Här och nu kan vi glädjas över att sju svenska kommuner redan har infört ”gratis” kollektivtrafik…

(Även om vi talar om "gratis" bussresor så tänker vi oss aningen modernare fordon...)

Vi ses väl på bussen!

Rödhjärtade kollektivdemokraten

(Oktober 2019) 

 

Hjärtans disciplin

Häromdan hamnade jag ännu en gång i vårt församlingshems inbjudande entré. Strax tillsamman med fyra afghanska ungdomar. Nära nog omedelbart inleddes mobilfingrandet. För just precis så är det ju – åtminstone – i ungdomsvärlden. Min fråga: ”Hade ni såna här apparater i er förra verklighet”, besvarades med generade huvudskakningar och att telefonerna strax osynliggjordes. Så inleddes ännu ett fint samtal: ”Vilken är den största skillnaden mellan er forna hemmavärld och den som vi nu delar?”

Svaret kommer nära nog omedelbart: ”Disciplin”.

Därför fångas jag av det här mottot: Många av livets omständigheter är skapade av tre grundläggande val: disciplinerna vi väljer att behålla, de människor vi väljer att möta och de yttre och inre lagar vi väljer att följa.

Två statsministrar har efter varandra bett oss välja hjärtats väg. Självklart bidrog detta till att så många hörsammade, bjöd in och innerligen brydde sig hösten 2015. En folkets rörelse föddes. Nu, fyra år senare, är tongångarna uppseendeväckande motsatta: byråkratiska irrgångar, deportationer, språkprov…

Vem kan idag förneka att vi hösten 2015 fångades av en medmänsklig eufori. Nog kan det till och med uttalas att vi var hjärtinnerligen aningslösa. Men de löften vi då avgav var inte menade för stunden. Vi lovade för livet. Den sortens utfästelser kan aldrig tas tillbaka, kan inte återkrävas. Därför grät jag när A återigen tvingades på flykt – för att han kom för tidigt. Därför våndas jag när B förbereder sig för att lämna vårt land – för att han registrerades en dag för sent. Därför tyngs mitt hjärta fastän jag sitter samman med vännerna C och D och E och F i församlingshemmets soffa.

Min övertygelse är, nämligen, denna enkla: jag vill tro på hjärtans disciplin...

Humandemokraten

(Oktober 2019) 

 

Fyll våra grundskolor med kreativt liv!

Självklart är den grundläggande matematiken viktig: de fyra räknesätten, heltal och delar, procent, areor, volymer… Behöver vi dagligdags mera än så? Ändå har grundskolans mattekrav vuxit till en teoretisk hinderbana. En av alla de som nu kan vara på väg mot ett bryskt utsparkande är Viktoria.  

Varje skoldag färdas min numera så välbekanta femtonåring den långa milen till sin högstadieverklighet. Hon har just börjat i nian. Den gångna sommaren har hon för första gången jobbat bortom de självklara bestyren på föräldrahemmets bondgård. Utöver sitt tydliga ansvar för hönorna, grisarna, kvigorna och granplanterandet har hon bakat och varit servitris på bygdens sommarcafé. Feriejobbandet la grunden till den moped som numera i ilfart för henne till centralortens skola: den självklara verklighet som Viktoria älskar – dock med det tydliga undantaget.  

Matematiken har blivit till Viktorias akilleshäl. Vad är en halv plus två fjärdedelar? Alldeles säkert dröjer svaret – ändå kan det bli fel. Detta påstår jag efter att ha varit hennes extra-extra-mattelärare under det gångna läsåret. Alltsedan tredje klass har Viktoria nämligen halkat efter i matematiken. Redan i mellanstadiet bjöds hon därför extramatte i skolan. Allt för att hon ska undvika det utsparkande F-betyget i den kommande vårterminens slutomdöme: en uppenbart hotande verklighet som hon delar med fyra!!!! klasskamrater. En situation som utan misskund skulle regla gymnasieporten. Ska jag hurra över detta särskilda stöd och min egen insats? Jag tillåter mig att fundera i helt andra banor…

Matematik är viktigt. Vad annat kan en mattelärare säga. Men även annat är, förstås, utvecklande och angeläget. Den redovisning Viktoria gjorde efter åttondeklassens praovecka var unikt kreativ. Utan minsta tvekan ser jag här embryot till hennes viktiga framtidsväg. Tänk om hon fått använda alla sina extramattetimmar under fem skolår till att gestalta och forma, till att dansa och uppträda, till att utveckla sina unika gåvor, till att växa vidare i den värld som möjligen kan beskrivas med matematikens siffror – men som minst lika självklart målas fram med helt andra penslar.

Mina strån till en alternativ framtidsstack skulle då istället ha kunnat föda insändare om de kreativa ämnesområdenas stora betydelse. Och förstås då även om den matematik som självklart kan snoka sig vidare bortom multiplikationstabellerna och de fyrkantiga siffrorna. Under mina decenniemånga lärarår har jag tvingats uppleva hur de intellektuella och datorinspirerade spåren har vuxit till motorvägar. Hur motoriken och samspelandet har ersatts av ett påtvingat stillasittande.

Ännu en pusselbit kan tillföras: Studieresultaten i de utpräglade övningsämnena – exempelvis matematiken – sammanfaller inte sällan med hemmavärldarnas studievana och uppmuntran. Under min tid på en icke-vinstdrivande friskola förlängde vi därför samtliga skoldagar med en extralektion. Denna bjöd in till lärarledd extratid – eller till att i fritt egensnokande former finna spännande vinklingar och vrår i sökandet efter sig själv.

Helhetspedagogen     

(September 2019) 

 

De tätortsnära skogarna är våra viktiga oaser

Vi tycker om vårt Partille. Här bor vi och här har vi våra angelägna verksamhetsområden. I vårt Partille har vi närhet till allt, eller nästan allt. Om något fattas finner vi med all sannolikhet detta i vår kommuns absoluta närhet.

På snart sagt alla områden befinner vi oss i en gynnad verklighet. Vem förundras då över att allt flera vill bli Partillebor och att den kraftfyllda samhällsomvandlingen går vidare. Mången gång kan förstadsbenämningen kännas rimlig.

Vi Partillebor blir, alltså, stadigt allt fler. Samtidigt viskar våra almanackor ofta om krävande engagemang. Våra tätt-inpå-oaser är därför viktiga. En nära porlande bäck eller en koltrastljudande skogsdunge kan då bli danande oaser. Men förskoleutflykterna, skolornas exkursioner, våra föreningsaktiviteter för juniorer lika väl som seniorer, friskvårdspromenaderna och alla andra fritids- och frihetsupplevelser vill ha mer än så – förutsätter rofyllda nejder där vi anande kan uppleva våra rötter.

Även dessa fritt levande och läkande miljöer finns genomgående tätt inpå oss. Trots att vår kommun ytmässigt är en av Sveriges allra minsta utgörs vår närmiljö till avgörande delar av vida skogar. Härtill är vandringslederna mångfaldiga. Ja, många lovord kan med rätta användas när vi beskriver våra Partillemiljöer.

Förutsättningarna är alltså mycket goda för att vi tätt inpå oss ska finna viktiga rekreationsområden. Våra skogar är nämligen tätortsnära.

Den här benämningen – tätortsnära skogar – kan emellertid även ha en mer formell innebörd. Då avses miljöer som långsiktigt är renodlade friluftsområden. Här tas inga träd ner av ekonomiska anledningar. Här sker inga avverkningar för att bekosta en kommunal verksamhet – inte ens för att härigenom skapa en ny vandringsled eller bygga en raststuga. Partilles skogar kommer då för all framtid att förbli våra levande och läkande gröna lungor.

(Ett upprop riktat till Partilles politiker)

(Augusti 2019)

 

Finngösaravinen i våra hjärtan

Vandrar, som så ofta, hand i hand längs den kluckande bäcken. Oj, så innerligen viktiga våra nära gröna lungor är. Allt viktigare när allting tycks handla om att just precis nu, eller helst nyss, införskaffa lyckan – eller måhända ersätta den stressande olyckan.

(I vår älskade Finngösaravin pussar till och med träden varann...)

Detta samtalar vi om när våra blickar fångas av trädet. Varför har vi inte sett detta tidigare? Hur de väldiga grenarna pussar varann. Just där Finngösaleden är tänkt att dundra fram. Tänk att det ännu finns politiker i vårt Partille som vill förvandla oss till förstadsbor. En skara som härnäst vill bygga ofattbara tretusen lägenheter på Björnekullarna alldeles uppe i backen. En grupp politiker som vi så gärna skulle vilja ha som våra medvandrare. Hur många träd måste pussa varann innan vi tillsammans ska förstå bättre…

Ja, varför har vi så bråttom? Så tänker vi när nästa blickfång hejdar oss på vår reflekterande promenad. När vi stannar upp i förundran över snäckans belägenhet: alldeles allena på den döda sticklingen. Har den blivit skrämd upp till en naken ensamhet, har den lyssnat in lockropen om att just precis nu är det hög tid att shoppa den framrusande lyckan…

Sanningssökande demokraten

(Augusti 2019) 

 

Aldig mera Hiroshima!

Helvetesvapnet vände världens blad. Ett misstag eller en diktators vansinne kan närsomhelst rubba grundvalarna för vår världsomfamnande civilisation. Därför ska Sverige självklart skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Länge har vårt land varit den självklara pådrivaren för en tryggare värld, men inte längre. Varför? Jo, detta sägs hota Sveriges allt mer hopkittade samarbete med NATO och USA. Därför står vi nu vid en skiljeväg. Gör rätt! Välj den esplanad som leder oss mot fredens framtid.

Under dryga dubbla århundraden har vi varit förskonade mot krigandets helveten. Ändå finns de grymma erfarenheterna tätt inpå oss i vårt trygga Partille. Varje gång som vi möter en medvandrare från Finland, före detta Jugoslavien, Afghanistan… Ja, egentligen från alla världens hörn och vrår bortom Schweiz och Vatikanstaten.

Därför ska regeringen tänka om och skriva under FN:s konvention. Därför ska vi göra rätt! Därför ska Sverige fortsätta att gå i bräschen för fredsansträngningar och nedrustning. Vårt förhållande till världens alla stater har länge varit respekterat och – inte minst – förebildligt. Den vägen ska vi fortsätta att vandra. Tänk därför om och tänk rätt, gör rätt!

(Lås inte in oss!!)

Vårt land har i generationers mängd varit neutralt. Men mycket mer än så. Vi har varit pådrivande eldsjälar i fredsbevarande sammanhang. Med ord och goda gärningar har vi kämpat mot vapenhotet. Därför upprörs vi nu och räds. För att krigandets redskap alltid föder våld. För att hot undantagslöst föder hat.

(Augusti 2019) 

 

Minnenas och framtidens ängar

Den var så självklar: en taggtrådsingärdad äng med sina rösen. Den som farfars far hade brutit upp en gång i tiden. När nästan alla bodde på landet, när lien och skäran ännu var odalmannens viktiga redskap. Under mina barnaår i Örsås socken i Svenljunga kommun betade Rosa, några av hennes väninnor och ett par kalvar på den lilla kullen bland hasselbuskarna och ett par väldiga ekar. I rösenas skrymslen växte mängder med smultronplantor. De så innerligen söta bären trädde vi syskon upp på dignande strån.

Nära nog allting var idyll – intill dess att någon av oss tog ett felsteg in i en ännu plaskigt blöt komocka eller några ettriga nässlor. Alarmerande farligt blev det om vi kom för nära Rosas kalv. Då svingades hornen och vi flydde hals över huvud.

En av handelsmannens stora plåtburkar tiggde vi till oss. Plasten var ännu inte uppfunnen, eller åtminstone inte i dagligt bruk. I det forna godsakskärlet byggde vi bon åt ödlorna. Flitigt blev de matade, men när aftonen kom släpptes snabbspringarna åter ut i det fria. För livet var heligt och ängen var dess hemvist: vimmelplatsen för smått och stort i Vår Herres livfyllda hage.

Min barndoms äng finns ännu kvar – tack, käre bror, för det – men i takt med att granplanteringarna breder ut sig blir den allt mera unik. Då är det hög tid för alla oss som emigrerat från hagarnas världar att bry oss. För att det levande och leende livet behöver vår omtanke. Därför är rishögen och den nedfallna trädstammen underverk. Den tidigt blommande sälgbusken, lavendelsnåret och bihotellet blir självklara prydnader.

In i ekologins honungsdoftande paradis kan vi alla dra våra strån. Det första klivet består i att dumpa Roundup-sprutan och avboka asfaltsläggaren. Det dröjer då inte länge förrän maskarna slingrar sig in sitt nya livsrum, innan nyckelpigorna hjälper oss med avlusandet, de stolta amiralfjärilarna hittar hit och koltrasten finner sin boplats.

Framtidens ängar är små, men blir oräkneligt många om vi till kvinns och mans gör oss till ekologins landskapsdanare. 

(Juli 2019)

 

Årets uppstickare!

Mångt och mycket i vår natur går sin gilla årstidsgång. Helt visst kommer många flyttfåglar allt tidigare, men i vida drag är vår natur tämligen förutsägbar. Därför lägger vi märke till det oväntade. I år har vi i min barndomsvärld i Sjuhäradsbygden snart sagt regelmässigt mött den så gracila gladan. Men det är en annan verklig långflygare som nog med rätta kan beskrivas som årets uppstickare. Jag tänker på tistelfjärilen.

Ingen av oss har väl i maj-juni undgått att möta denna nässelfjärilliknande långresenär. För egen del var det flera år sedan jag senast mötte den – då i vår egen täppa. När jag på ett besök i min flydda hemmavärld plötsligt ser en tistelfjäril blir jag närmast euforisk. Smittar av mig till min omgivning. Den som strax finner allt flera. Till dess att min kusin kan berätta att hon på en och samma buske räknat in dryga hundratalet. Där och då förstår jag att det handlar om en regelrätt invasion.

Det har uttalats att långt över hundra miljoner tistelfjärilar har flugit in i vårt land denna försommar. Ekologer gör troligt att detta är en följd av temperaturförhållanden och nederbördsverkligheter i vår breda omvärld. Det finns alltså fog för antagandet att det handlar om växthuseffekter. Allteftersom ska vi sannolikt bjudas långsiktiga förklaringar.

Intill dess blir det några ord om det väsen som vi först på sistone har fått en bredare kunskap om. Tistelfjärilarna flyger upp emot 150 mil(!!) under en säsong – från tropiska Afrika och enda upp till nordligaste Norden, tur och retur. Det är då inte en och samma individ som genomför denna bedrift utan sex generationer av dessa knappa grammet lätta individer. Detta gör ju inte gåtan mindre! Hur vet dessa varelser när och vart resandet ska ske? Femhundra meter upp i luften flyger de, väntar in tjänliga vindar och kan då uppnå en medelhastighet om 45 kilometer i timman. Alldeles säkert måste det ha varit goda förutsättningar när en tistelfjäril sommaren 1978 flög 70 mil över öppet hav för att nå fram till Svalbard långt uppe i Norra Ishavet.

Visst är vår värld gåtfullt fantastisk!

(Juli 2019) 

 

Trädgården till nöje och nytta…

Tänk, redan är det juli månad! Oj, vad tiden ilar iväg. Igen är det pressande torrt. Ska det bli som förra året? Var det därför tistelfjärilarna nyligen kom till oss i oräkneliga horder, för att varna oss? Väcka oss!

Denna vår förmiddags vinbärsplockande öppnar våra tankar. Funderingar som naturligen – naturligtvis? – blandar sig med allt det goda. Det som strax ska fylla syltburkars mängd för att vår dussin famnar vida vinbärshäck vill bjuda oss all sin manna.  

Tämligen omgående landar vi under det allt mäktigare olvonträdet. Det som växer mitt i buskraden. För hugaligen så varmt det redan är, den arla timman till trots.

Oj, vilken växtkraft olvonet äger. Allt högre och ståtligare har det blivit. Fastän vi en gång i tiden, med idog kraft, ville bli av med det. För att det störde våra ritningar: tjugo bärbuskar, pedantiskt ordnade, röda-vita-svarta-röda-vita-svarta…

Men livet ville annorlunda. Därför finns olvonet kvar. Beskyddande såväl oss som bärbuskarna. Under dess stadigt växande krona finner vi – förstås! – de flesta och de frodigaste bären. Tankarna växer vidare: Jovisst, Edens trädgård fanns ju långt innan Adam och Eva smög in, eller klampade på.

I ett huj finns även Voltaire vid vår härligt skuggade sida. Den så upplyste andlige vännen viskar till oss: "Ni måste odla era trädgårdar"; ersätta de pedantiskt robotgräsklippta gröna öknarna med mångfaldstäppor fyllda av bärbuskar under ljuva trädkronor; bryta upp maskarnas asfalttak; forma drömska lyckor till nöje och nytta för mångfaldslivets alla härligheter. För här och nu är det larmande hög tid att vi speglar oss i våra täppor, gestaltar våra paradisiska självbiografiska oaser.

(Juli 2019)  

 

Rädda Bockemossen!

Många av oss Sävedalsbor har genom åren haft Bockemossen som en längtansfylld oas. Här har vi själva, våra barn och barnbarn andats in grönskan, fikat, lekt, skrinnat eller kort och gott speglat oss i ett viktigt ekorum. De som funnits före oss har berättat om nödhjälpsprojektet som året 1932 förvandlade träsket till denna lockande vattenspegel. Härtill minns många av oss salige Lennart Johansson, mannen som här formade sitt fågelparadis. Han som testamenterade en stor peng till Bockemossens bästa. Alla dessa goda hågkomster till trots har det på sistone känts direkt olustigt att vandra hit. Vår oas har nämligen förvandlats till ett kaos.

(Tro det eller ej, men så här såg faktiskt vår Bockemossedamm ut dessa sommardagar!)

Således var vattenytan för en dryg månad sedan obeskrivbart tegelstensfärgad. Ännu är den fjärran från spegelblankt lockande. Dessutom har skrot och skräp landat här. Kommunens politiker och tjänstemän tycks idag hantera vår (forna) oas som vore den ett högst oönskat Svarte-Petter-kort.   

Mina lekmannatankar landar i att dammens vatten måste cirkulera. Med enkla medel bör vår oas härefter kunna förvandlas till en snudd på paradisisk lustgård. För förutsättningar är uppseendeväckande goda: en självklar närhet för massor av människor; en uppvuxen levande natur; ett rikt ekologiskt liv; stigar och sittbänkar; horisontblickfång; fågelsång och rimlig tystnad; solens lekande ljus; vindarnas upphöjda tummelplats; och så – förstås – ett sorlande, levande och porlande vatten.

Så byt snarast ut Svarte-Petter-kortet mot en lek med många ess i ärmarna!

Fontändemokraten 

(Juni 2019) 

 

Delad glädje är (åtminstone) dubbel glädje

Jubelstunden inleds i den egna mataffären. Den som varit ”min” sedan dryga tjugo år tillbaka. Hit rusar jag i all hast för att skaffa en måstegrej. Men ack, plånboken ligger kvar på hemmaplan. Som trygg butikskändis önskar jag – förstås – att betala nästa gång, men den unga kassörskan har sina förhållningsregler: utan peng – utan vara. Min egenupplevda charm bjuder mig inga som helst genvägar.

Här och nu får jag en ny och helt okänd vän. Hon står direkt bakom mig i kön. Utan krus betalar hon en extra femtiolapp. Oj, vad jag tackar och bugar och bockar. Hennes enda ”förklaring” är att allting jämnar ut sig. Jublande inombordsglad dansar jag nära nog hemåt, men hinner inte ända fram innan tvärsövergrannen stoppar mig med famnen full av violer. Hela tjugofyra stycken har blivit över i hans utsmyckningsiver.

Inom loppet av en kvarts timma bjuds jag, alltså, dubbla gåvor och mångfaldigt mera av inre glädje: människor är goda, världen är god, livet är gott!

Jag hoppas och tror att mitt inombordsnynnande har fortsatt. Någon liten extra peng har nog landat i medmänniskors tomma fickor. Alldeles uppenbart har våra gott och väl halvtama trädgårdsrådjur kunnat kalasa lite extra.

Strax blev violerna nämligen extremt rara. Min lärdom blir denna: Alla är vi medvandrare – tvåbenta och fyrbenta, Sävedalsbor och flyktingar från fjärran Afghanistan…

Totaldemokraten

(Juni 2019) 

 

Tjugotusenåttahundraåttioåtta

Denna ofattbara mängd medvandrare dödades förra året i Afghanistan i konfliktrelaterat våld. Tjugosextusenåttahundraåttioåtta mammor, pappor, systrar och bröder mördades, slaktades, massakrerades. Detta enligt världsledande svenska forskare. Länge har Syrien varit vår tillsammansplanets farligaste levnadsplats, men från och med förra året är Afghanistan ett än mera blodindränkt land.

Tjugosextusenåttahundraåttioåtta mördade medvandrare: tre människor varje timma dygnet om, vecka efter vecka, månad efter månad. För att Afghanistan sedan trettio år tillbaka har befunnit sig i inbördeskrigandets helveten och stormakternas klor.

För några år sedan ombads vi av dubbla statsministrar att öppna våra hjärtan – nu skickar vi ungdomarna åter till vår tillsammanvärlds mest blodbesudlade land.

En av mina nyvunna vänner berättar i sitt mångsidiga handskrivna nationella svenskprov. I sitt rakt igenom självbiografiska alster beskriver han hur skoldörren hemma i Afghanistan stängdes efter ett knappt första skolår. Hur han allt sedan dess och fram till flykten vallade familjens får. Under tre svenska år har han varit fjärran från analfabetism, armod och blodtörstande hot.

Under tre års tid har min vän behövt oss. Vi kommer att behöva honom för alla behöver vi varandra. Så, ASYL NU! 

#ViStårInteUt

(Juni 2019)

 

Låt oss se skogen och alla dess träd!

Sist ut i vår magnifika mångfaldsbukett är asken. Men i dagarna har även vår manlige forntidsgud vecklat fram sina flikade blad. Strax dessförinnan rullade bokarna i all hast ut de tusenfaldiga löven. En och annan kastanj har redan slutit sina blomsterpyramider för att i hemlighet forma barnens spännande skatter: taggbollarna och dess chokladbruna inombordskulor.

Vår efter vår, år efter år upprepas dessa levnadsviktiga cykler. Så fullständigt självklart är detta att vi allt som oftast tar mångfaldsrikedomen för given. Nättopp som om naturen vore en kuliss.

Men så är det inte. Bokarna är våra läroböcker, kastanjerna våra kastanjetter, granarna våra grannar och visst talar tallarna till oss om vi verkligen lyssnar. Varje eftertanke och varje insikt lär oss att träden är våra nära läromästare. Ju fler vi blir, dess mera behöver vi våra jordfasta vänner: ekarna för att de bjuder in lekandet; almarna när vi nu väljer bort palmerna.

Låt oss, alltså, värna och vårda alla levnadsviktiga oaser. I vårt tillväxtknakande Partille är naturens mångfaldsrikedomar så innerligen viktiga. Och blir allt viktigare. Därför ska våra skogar skyddas, tituleras stadsnära och härmed räddas från motorsågsmassakrerna. Men det finns en hake! Vår kommun har den hävdvunna idén att samtliga naturvårdsåtgärder ska bekostas med skogsavverkningar. Jo, du läser rätt. I sin absoluta ytterlighet skulle härligt lockande och välkomnande vandringsleder, spångar och rastplatser därför landa i kalhyggen. Om vi inte tänker om, för denna kommunekonomiska idé är förstås fullständigt mossigt otidsenlig. Vår tid och vår framtid förutsätter, tvärtom, att vi tätt samman med mossorna och träden formar det goda livet.

Partille Naturskyddsförening

(Maj 2019) 

 

Mitt tysta EU-val 

Det är en söndag, den 28 oktober. Året är 1962. Jag är femton år och mitt korta höstlov är till ända. Strax innan grannens bil och ett fjärrtåg ska föra mig till realskolan vill pappa samtala – i ett allvarsmättat enrum. Än i denna dag är hans ord etsade in i min själ: Res omedelbart hem om det värsta inträffar! Detta värsta handlade om Kubakrisen – dagarna när vi var darrande nära ett förödande tredje världskrig.

(Far och son framför soldaten och alla kransarna)

Ett halvår senare reser pappa och jag till Berlin. Genom Östtyskland färdas tåget i snigelfart fram emot den en gång i tiden så krigshetsande huvudstaden. I den östra halvan möter vi armodet i de enorma minnesmärkenas djupa skuggor. I väster dränks vi av alla kransarna över de som flydde men aldrig nådde fram. Denna mur, denna kluvenhet, denna påtvingade dualitet, drabbade mig – är än i denna dag en skam och ett offer som jag bär djupt inombords. Därför räds jag EU:s allt tydligare maktspråk. Därför värjer jag mig mot de europeiska stormaktstongångarna. Därför väljer jag att inte valpropagera på gator och torg fastän samtalandet är min sanna hjärteangelägenhet.

Jag är vänsterpartist. Har känt igen mig i partiets både-och-inställning till EU. För självklart är Sverige ankdamsynkligt när vi med kraftfyllt allvar måste forma en ekologiskt hållbar värld. Men mångt och mycket i EU viskar – nej, skriker – fram mina minnen ur de historiska draperierna: de allt tydligare kopplingarna till NATO; öst-väst-munhuggandet och det härav följande upprustandet; migrationspolitikens växande gränsbarriärer; en alltmer hyllad konsumism; finansvärldens dominans – den som tvingade Grekland till knäfallande ömklighet; undfallenheten som accepterar Ungerns och Polens allt vidare kliv bort från en kulturell och medmänsklig öppenhet.

Härtill landar min valsedel i ett sammelsurium av tveksamt demokratiska organ och nivåer: EU-parlamentet, EU-kommissionen, Ministerrådet och EU-domstolen. Vem – om någon – har uppgiften och förmågan att svinga det trollspö som med självklar medvetenhet manar fram världsmedborgarskapet, en leende och levande demokrati samt den gränslöst hållbara tilliten.

(April 2019) 

 

Planerna som går och går – utan att vi den goda framtiden når

Så landade Framtids-Partille återigen i vårt blickfång när Föreningen Rädda Finngösaravinen bjöd in till en samtalsafton. Hur ser det ut i Södra Sävedalen om sisådär fyrtio år? Alltså lika långt fram i tiden som den ständigt återkommande Finngösaleden har funnits på ett par partiers heta önskelistor.

Vad sägs om följande resonemang: I alla dessa år har vi mått bra, eller snarare bättre, förutan ännu en framrusande trafikmängd. Därför känns det rimligt att Finngösaleden en gång för alla förpassas till de gammeldagsa hugskottens kompost. För att vi ska bli moderna. För att vi i samma goda stund sparar de sju miljoner riksdaler som Alliansen har lagt på ännu ett mångårigt planarbete. Och tänk, på köpet blir vi alla goda demokrater. För ingen av oss har glömt den folkomröstning som med en rungande majoritet valde koltrastserenaderna framom bilbullrandet.

Under samtalsaftonen antydde ett av våra kommunalråd möjligheten att förvandla Finngösaravinen till ett naturvårdsområde – dock med villkoret att naturen och de dagliga sextusen fordonen ska samsas i den smala ravinen. Tala om politisk ”kreativitet” på Moder Jords bekostnad!

Vi har hört det förr: att vårt Partille växer. Som om detta är en utifrån styrd nödvändighet. Denna afton talades det om 1½ procents årlig befolkningstillväxt. Detta låter måhända inte så mycket, men om fyrtio år skulle vi då vara dryga 72 000 medvandrare. Vad tycker du och jag om detta? Vad tycker Greta och vad tycker koltrasten?

Vitsippsdemokrat

(April 2019)

 

Etthundraåttiosex…

Sävedalens Allévägen är min esplanad. Här möter jag allsköns trevliga medvandrare och en hel del av grannskapets många nyfiket nosande hundar. Men vare sig människoskaran eller dess fyrbenta följeslagare når på långa vägar upp till antalsmängden etthundraåttiosex…

Nu, i den begynnande vårens tid, är den härliga trädraden min konsertlokal. I morse lyssnade jag så innerligen på den numera aningen rara grönfinken att ett undrande fönster slogs upp och jag bjöds ett välgörande god-morgon-samtal. Alldeles säkert varade det mer än etthundraåttiosex sekunder.

Två kvarter in från vår gudabenådade Göteborgsväg har jag slagit ner bopålen. Mitt flitiga vandrande till nästnästgrannskapets alla begivenheter är snudd på etthundraåttiosex meter, men bara nästan.

Men nu… Nu är sanningens ögonblick inne. Så här uselt ligger det till, bokstavligen: På eller alldeles tätt inpå det västra asfalterade gångstråket under de nu så savsugande trädkronorna ligger etthundraåttiosex fimpar eller snuskuddar…

Hur skyddar sig våra nu så knoppstinna alléträd mot detta? Hur reagerar våra hundar? Och våra maskar? Och mikroorganismernas mångfaldsmängd? Och vi, skapelsens kronor? Är det detta som grönfinken sjunger om? Är den därför den idag är så rar?

Lövlängtande allédemokraten     

(Mars 2019)

 

Allting går att sälja med mördande reklam

Reklamera mera! Spela mera! Vår era: skapa hela lögner av halva sanningar! Sikta huvudhögt för att träffa plånboken! Snoka upp den gena vägen till rikedom! En halv miljard till en lyckans ost under den gångna veckan! Varför inte till mig? När börsen gapar tom. När karriären är över. Den rara leken intill dess att jag – strax – mister allt.

Ack denna lockfågel i varje kanal, på varje reklampelare. Fastän vi vet att spelandet är girighetens barn, är orättvisans bror, är olyckans edsvurna pappa.

Varför säljer vi, varför sväljer vi den mördande reklamen?

Tipspedagog  

(Mars 2019)

 

Då blev det glädje i Kapernaum

(Svar till Sverigedemokraternas insändare den 10 mars: Inför tiggeriförbud i Partille)

Helt visst ska vi glädjas över våra dubbla lokaltidningar, men nog i samma stund förundras när identiska insändare torgförs. Inte förbättras romernas djävulusiska verklighet av detta dubbla uthängande.

Jag har lärt känna en av dessa extremt utsatta medvandrare. Vintern lång har han bott utomhus ett par hundra steg från min varmt ombonade verklighet. Då och då möts vi. Hälsar då i hand samtidigt som någon liten peng byter ägare. Häromdagen var min medmänniska för omväxlings skull hemma när jag bokstavligen tittade in. När mitt dåliga samvete ville försäkra sig om att han överlevt ännu en genomblöt och nollgradig natt. På ytterligt knackig engelska inviterades jag då till hans presenningsöverkast. Hans omtanke bjöd mig en hastigt framplockad Metrotidning som sittplats. Vad bjuder vi honom? Hur förvandlar vi slagorden om tiggeriförbud till värmande omtanke.

Min gissning är att du, likaväl som jag, lever i en trygg välfärdsvärld. Den motsatta verkligheten anar vi väl möjligen via hastiga möten med pappmuggstiggarna. Eller – som under min gårdagsafton – nedsjunken i en mjuk biograffåtölj när filmen Kapernaum spelades upp. Detta till hälften autentiska drama handlar inte om våra romer. Här möter vi istället ett existens- och flyktinghelvete i Mellanöstern. Vi bjuds in under skinnet på den värld som är ljusår från det helylletrygga svenska. Som kan tåra våra ögon om vi vågar kisa. Som kan väcka vår kärlek om vi lyssnar. Som kan öppna våra hjärtan.

För tvåtusen år sedan föddes glädjen i Kapernaum (Markus 2 och Johannes 4:46). Är tiden nu mogen för en medmänsklig fortsättning?

Helyllesvensk universaldemokrat

(Mars 2019)

 

Käre farbror Simon i din himmel

(Svar till Sverigedemokraterna i Partille)

Längst bort vid sockengränsen bodde du, farbror Simon, med ditt sällsamt smittande skratt och din självklara medmänsklighet. Du var verkligen innerligt hjärtevarm. Tveklöst upplät du därför din höskulle till tattarna, dåtidens romer, fastän storsamhället hotade med rejäla böter. Medvandrarna var sällan skrivkunniga, men logdörrarna är än i denna dag fyllda av de tacksamma medmänniskornas numera hundraåriga initialer.  

Här och var har din hjärtinnerlighet uppenbarligen glömts bort. Därför kan vi idag möta människor som hellre dömer än hjälper, som vill skicka poliser mot de som ingenting äger och har.

Självklart ska ingen människa behöva tigga, tvingas till den förnedringen. Ingen i vårt sanslöst rika Europa ska nödgas sitta med en sliten pappmugg framför ett köpenskapsmecka. Lika självklart upphör denna förnedring när vi med kärlek och viljekraftig utjämningspolitik bestämmer oss för att göra skillnad.

Känner jag dig rätt, farbror Simon, skulle du i den spirande vårens tid ha överlämnat egenplockade buketters mängd. I ett huj skulle våra arma medvandrare då kunna ägna sig åt hyllad köpenskap istället för så kallat lagstridigt passivt tiggeri. Jovisst ska land med lag byggas, men segregerande byråkrati har alltid varit en usel vägvisare.  

Svensk universaldemokrat

(Mars 2019)

 

Fredag, frihet…

Yahoo! En extra tjock tidning! Hela fyrtio sidor i förstadelen! Här ska läsas! Men redan på tredjesidan snärjs jag av en helsidesannons: RUNNING WEEKEND. Men, okey, detta hör väl helgen till. Två hela textuppslag följer härnäst. Glupskt mumsar jag i mig av debatterna och nyhetsflödena. Härligt! Till nöds lyckas jag blunda för mobiltelefonerbjudandet, men sen är det kört!

På de följande femton uppslagen möts jag av tio halvsidesannonser och en hel helsidesannons som alla vill locka mig till Bolaget. Borde jag måhända ha rubricerat dessa rader så här: Fredag, frihet, fylleri…

Ska jag månne tröstas av en varningsundertext: Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor. Men nu är det ju fredag och fritt fram! Tänk att Bolaget tänker på allt!

Annonspedagogen

(Februari 2019) 

 

Tänk om tiden hade fickor…

Tänk om jag ständigt kunde virvla runt i de välsignade nyårslöftenas gränslösa lyckorus. Aldrig möta morgondagen och laga cykelpunkan. Tänk om jag ideligen kunde swisha iväg till söderhavens härligt grönskande paradis. Inte huttrande vänta på en försenad buss tätt intill obekanta existenser i en vindpinad kur. Tänk om jag evigt kunde bjudas sekundexakt tillagad oxfilé tillhopa med hitflugen krispig sallad från en konstbevattnad Sahara-oas. Tänk om jag slapp bry mig och ta ansvar bortom min, förstås, så medvetet omedvetna horisont. Tänk om tiden hade fickor där jag kunde gömma mig och glömma verkligheten…

Task-demokrat

(Februari 2019) 

 

Moder Svea, bry dig!

Byråkrati har varit ett av de allra första ord jag försökt förklara för min härliga skara av afghanska bonusbarnbarn. För det sjysta kan ju behöva ta sin tid, kräva sitt mañana, sina morgondagar. Men dessa har vuxit till mångfaldiga månader. Varje sådan månad dödas genomsnittligt 850 regeringssoldater i strider med talibanerna. Varje månad! Ändå fortsätter vi att deportera härliga ungdomar till ett våldsamt blödande inbördeskrig. Månad efter månad…

Som blåögd välfärdssvensk har jag dragit mitt strå till byråkratistacken. Försökt förstå. Försökt förklara. Härmed blivit en välartad kugge i byråkratimaskineriet. Tills nu! När ett av mina bonusbarnbarn efter 4½ års studerande och jobbande tvingades fly till Paris. Med Migrationsverket i hasorna. Med all packning i en miniryggsäck för att inte väcka uppmärksamhet. Ännu en gång börja från noll. För att denna nya famn ändå känns tryggare än din, Moder Svea.

(Visst kan drakflygandet skingra tankarna, men bara för stunden...)

För att du, Moder Svea, bjuder välkommen till 33 procent av ungdomarna, medan Moder Suomi öppnar dörren för 73 procent och Moder Italia för ofattbara 98 procent.

Detta handlar inte om byråkrati, Moder Svea, utan om din och min och vår vilja. Om politik…

F.d. byråkratipedagog 

(Kanske kan det här vara på sin plats med någon sorts faktabeskrivning. Även för egen del förvånades jag nämligen. Uppgiften om de genomsnittligt dödade 850 personerna i de afghanska säkerhetsstyrkorna framgår av en TT-uppgift som publicerades i GP den 1 februari och som i sin tur är hämtad från Sigar, en amerikansk myndighet som överser återuppbyggnaden i Afghanistan.

Beviljandeandelarna bland afghanska asylsökande publicerades i nyhetsmagasinet ETC den 1 februari och grundas i en studie genomförd av ECRE, en allians av 110 icke-statliga organisationer i 41 länder. ECRE står för European Council on Refugees and Exiles.)

(Februari 2019) 

 

Sirap i Paris

Minns vi orden om Adrians SMS-hälsning till min då krassliga käresta i förra veckans Partille Tidning: hans varma lyckönskan fastän de ännu inte sammanstrålat. Efter den gångna helgen lär detta människomöte vara fjärran osäkert.

Adrian, som förstås inte heter Adrian, orkar nämligen inte längre. Redan i tidiga tonåren flydde han samman med sina närmaste till Iran, bort från inbördeskrigandets Afghanistan. Så skedde eftersom familjen tillhör den utsatta gruppen hazarer. Fyra och ett halvt år senare fortsatte hans livsresa – nu i ensamhet – för att slutligen landa i vårt Partille. Tämligen omgående bröts all kontakt med familjen.

Adrians långa vistelsetid i vårt land har betytt att han nått uppseendeväckande långt i sitt studerande. Men han kom ett och ett halvt år för tidigt för att omfattas av den Nya Gymnasielagen. I vår byråkratiskt formella värld är han alltså för mycket svensk för att accepteras av Moder Svea. Därför har han haft ett utvisningsbeslut hängande över sig. Därför har hans hittillsvarande ”halva” personnummer återkallats. Därför har han på sistone tvingats leva i en skuggvärld, hållit sig dold och bokstavligen smugit omkring med ständigt vakande nack-ögon.

Nu orkar Adrian inte längre. I lördags gav han upp och inledde ännu en helvetesresa. Nu med kosan ställd mot Paris. Om han når fram. Om han lyckas ta sig förbi trefaldiga gränskontroller. Fastnar Adrian är risken uppenbar att han deporteras till det afghanska inbördeskrigandet. I veckan fick han återigen drabbande information därifrån: ofattbara 126 medmänniskor dödades i en talibanattack tätt inpå hans barndomsvärld.  

Sirap i Paris kan läsas från båda hållen. Av hela mitt hjärta önskar jag att Adrian ska bjudas välkommen åter. Han är en ung medvandrare med stort kunnande, unik livserfarenhet och inkännande omtankar. Vi behöver honom!

Bonusmorfadern   

(Januari 2019) 

 

Natursköna skogshyggesvandringar?!

Partilles politiker har beslutat att Kulturum stängs om inte någon av dess bibliotekarier erhåller årets Nobelpris i litteratur och skänker vinstsumman till kommunen. För kulturen får inte kosta något!!!

Nej, detta är, förstås, fake news. Med förväntan och tillförsikt kan vi fortsätta att må väl i de tjugoåtta bokstävernas förtrollande världar. Men för alla oss som även njuter av väldiga ekar, av koltrastserenader, av den kommande vitsippsdjungeln är det däremot ständigt fara å färde. För hitintills har det varit som så här: Om en vandringsled ska skapas, ett vindskydd byggas eller en spång anläggas så hämtas pengarna från skogsavverkningar. Någon kommunbudget för naturvårdsåtgärder finns nämligen inte. Ännu vänder sig Finngösaravinens stolta ekar mot himlasfären, men någonstans i kommunens skogar har motorsågarna varit framme. Detta är, tyvärr, inte fake news!

(Bjud naturen dess näring!)

Vi naturvänner har idogt kämpat för att den här miljöunderliga kopplingen ska försvinna. För visst är naturen lika väl som kulturen en självklar mänsklig rättighet – inte något som måste betalas genom att utplåna en annan del av den goda kakan.

Inför höstens val ifrågasattes den här underligheten ännu en gång i samband med Naturskyddsföreningens offentliga utfrågning. Så här tolkade jag partiernas svar: M är berett att se över kopplingen; KD uppfattar denna som motsägelsefull; C och SD är tydligt ifrågasättande; än mycket tydligare är MP; S menar att det idag är svårt att se rimligheten i ett sådant förhållningssätt; V kan över huvud taget inte förstå logiken.

Kan vi alltså andas ut och se fram emot kommande härliga vandrings-år – utan promenad-sår? Nej, återigen är det dags för en skogsavverkning när gångarlederna ska förbättras.

Dyra politiker, besluta omedelbart om en naturvårdspott i budgeten! För inte bjöds vi väl på fake valfläsk?

Vandringsdemokraten 

(Januari 2019)

 

Vår stora värld

För tre år sen vidgades våra horisonter. Sisådär femtio afghanska ungdomar landade då hos oss i Partille. Mycket har redan sagts om detta. Här är mina dagboksblad från 12 – 17 januari:

Lördag: Efter två långa år på provisoriska boenden har vi äntligen funnit ett frivillighem åt Adam, ett av våra fadderbarn. Redan samma dag möter jag honom och hans nya familj. Glädjetårarna bubblar fram när tjugoåringen med strålande ögon matar sin fjortonmånaders bonuslillebror.

Söndag och det gängse frukostfikat: Samtalet handlar om våra namn. Mitt - Lars - lär stå för den lagerkrönte, men vad betyder våra namn på ett djupare plan? Nog öppnas Partilles dörrar lättare för mig än för Abel. Därför vill han byta till ett svenskt namn. Är världsmedborgarskapet inget annat än min naiva dröm?

Måndag: Ännu ett bombdåd i Kabul: fyra döda och långt över hundra skadade – inne i FN:s så kallade säkra zon. Hur kan vi återsända medmänniskor till Afghanistan med dess fyrtioåriga inbördeskrigande. Det som experter nu beskriver som blodigare än Syriens helvete.

Tisdag: ”Jag blev väldigt ledsen att höra att din fru var sjuk, hoppas att hon mår bra nu. Förlåt att jag hälsar så sent, jag tänkte att hälsa i söndags, men jag glömde det. Hoppas hon mår bättre nu. Kram”. Ett SMS från Adrian fastän han ännu inte har mött min hustru.  

Onsdag: Ännu en ålderuppskrivningsartikel. Fem gånger har Javid försetts med ny ålder: 15 blev 18 blev 16 blev 18 blev 17 blev 18. Kring detta samtalar jag med fadderbarnet Albin. Han som har erfarenhet av islamsk tideräkning, analfabetism, inbördeskrig och mångårig vistelse i ett iranskt flyktingläger. Trots vår svenska pedanteribyråkrati har han i dagarna fått sitt tolvsiffriga svenska personnummer. Ska han nu födelsedagsfira enligt svensk eller islamsk almanacka, eller måhända dubbelt upp…

Torsdag: På faddermötet nås vi av beskedet att ytterligare två afghanska ungdomar behöver ett frivillighem denna vår, att fyra bostadslösa blir sex. Vi suckar och hoppas…

#vi-står-inte-ut

Faddermorfadern 

(Januari 2019)

 

Vår Säveå i ännu en repris…

Millenniumlänge – ja, alltsedan vår värld skakade av sig det kilometertjocka istäcket – har Säveån varit livets flödande källa. I ett sol-vind-vatten-jord-sammanhang har vi människor knutit oss tätt ihop med dess så levande flöde. Nättopp intill nutiden började vi istället utnyttja dess strida strömmar och härtill begagna vattendraget som en slasktratt. Om vi tillåter oss en fortsatt grov generalisering kan denna mångtusenåriga exposé fullständigas med att Säveån nog idag i mångt och mycket oftare ses som ett hinder än som en viktig och värdefull ekologisk juvel. Allt tätare inpå vattenvirvlarna byggs det. Mitt för kommunhuset har den norra strandkanten förvandlats till en ojämförlig stenöken. Ingen förvånas väl egentligen över biologernas oro gällande den unika laxstammens framtid. Som om inte detta skulle vara nog fortsätter kabelbrännandet alldeles kloss an till Säveån. Härmed förs miljövidriga kemikalier direkt ner i vårt härliga vattendrag samtidigt som den exempellösa nedskräpningen fortsätter.

Som naturvänner är vi, alltså, rejält oroade över vårt blåa band. Men innan vi fyller på denna klagolåt vill vi gärna lyfta fram vår glädje över den slåtter som skett norr om Säveån på Göteborgssidan hitom Utby. Här skulle vi i en framtid kunna möta häckande sånglärkor och tofsvipor. Det är i denna nejd som vi för något eller några år sedan ännu kunde glädja oss över såväl gräshoppsångarens som näktergalens häckning. Men detta förutsätter, förstås, att buskvegetationen vårdas på ett helt annat sätt än som skett under den gångna hösten.

Så här ska förstås inga buskage hanteras. Ännu en gång häpnar vi över sättet på vilket vi tar vård om vår unika Natura 2000-juvel.

(December 2018)

 

Ekologibiografi

Bortom trumpna kommentarer från ett fjärran västerland förstår vi att växthuseffekten kräver allas nya omtankar. För mig, med rötter i Sjuhäradstraktens absoluta glesbygd, var ekologi en självklarhet långt innan ordet föddes – eller åtminstone började leva mellan oss.

Men låt mig ta det från början. Jag är född på en bondgård vid vägens slut. Vi hade sex kossor, får, hönor, grisar och vår väldige ardenner vid namn Balder. Kossornas brygd rullades med handkärra i arla morgonstunden de 730 metrarna upp till mjölkbordet. Om någon av oss hade ett viktigt ärende till centralorten kunde denne, i mån av plats, få lift mot att bli mjölkbilsassistent och släpa tjugoliterskärlen på och av lastbilsflaket. Själva hade vi vare sig bil eller traktor. Till kommuncentret var det en-och-en-halv mil, men till närmsta lanthandel bara sex kilometer. Alltså snudd på nästgårds för oss idoga cyklister. Strax bortom affären låg skolan. Också hit cyklade jag förstås, eller skidade eftersom vintrarna då ännu var vita. Någon gång i veckan var det extra tidig väckning när det var min tur att elda i klassrumskaminen.    

Min familj var modern. Vi hade sisådär halvvägs lämnat självhushållandet. Vår modernitet blev tydlig när jag i tidiga tonåren fick mitt första betalda arbete i lanthandeln och förstod att några av mina grannar bara köpte socker, salt och flaskkorkar.

Två gånger om året vandrade farbror Karl från Bäckaskog hem till oss för att slakta ännu en gris. Den som då i ett halvår matats med sönderkokta vita grispotatisar blandade med de minimala resterna från vårt sjupersonershushåll. Redan samma afton bestod kvällsmaten av blodpalt. Fortsättningsvis blandades korvar och kotletter med gäddor och ålar, med filbunkar, med lingon, blåbär och äppelmos, men överväldigande mest kalasade vi på blå-mandel-potatis. Vanligtvis dök dessa upp trefaldigt varje dygn. Först som tolvåring bjöds jag ris och makaroner.

Mina syskon och jag lekte med alla djuren omkring oss. Vi vårdade, pysslade och umgicks med kalvarna, kattungarna och lammen. Självklart tog vi försiktiga kliv över myrstigarna och lika självklart vårdade vi varje skadad fågelunge. Det lekande levande livet fanns alldeles tätt inpå oss. Samtidigt hade jag bara träffat en enda av mina klasskamrater när den allra första skoldagen ringdes in med frökens väldiga kling-klang-klocka. Min värld var verkligen geografiskt minimal men samtidigt ekologiskt fullmatad.

Någonstans har allt detta förstås funnits kvar inom mig. Fastän jag landade i en storstad med dess rytmer och vanor. Strax bilade jag hit och dit mellan bostaden, arbetet och fritidsengagemangen. Men så, plötsligt, väcks någonting inom mig för dryga trettio år sedan – när jag direkt efter jobbet ska bil-ila hemåt men först hinna med ett utomhusmotionspass. I denna stund bryter jag (o)vanans gissel. Jag säljer bilen och inleder mitt idoga cyklande. Svänger in på en helt ny – eller snarare nygammal – väg.

Livet bjuder oss inga repriser och härmed inga jämförelser. Ändå uttrycker jag ofta och gärna min oreserverade glädje över det där dryga trettioåriga hugskottet. Och härtill min inre lycka över att färdas längs de vida omtankarnas esplanad. Så nu hoppas jag förstås att vi snarast ses på cykelvägarna…

(December 2018) 

 

Partille – mitt i det varma livet…

Bakom oss har vi den varmaste sommaren i mannaminne. Jorden runt sammanstrålar därför ansvarsfyllda ledare för att finna vägarna bort från en global miljökatastrof. Även hos oss i Partille handlade höstens val i långa stycken om de framtida livsmiljöerna. Naturligen landade därför Ecoparken och dess Finngösaravin ännu en gång i debattens absoluta epicentrum: ännu en väg eller framtidsbevarad natur?

Valet ritade om den politiska kartan. Naturvännerna blev valets vinnare även om Alliansen är kvar på kommandobryggan.

Låt oss skärskåda Allianspartiernas överenskommelse så som den presenterades för en dryg månad sedan. Vad vill de fyra samverkande partierna genomföra under den kommande mandatperioden? 

Ett nagelfarande blir intressant – eller snarare skrämmande. På de fyra extremt tätt skrivna sidorna blir inte Finngösaravinen omnämnd någon enda gång! Uppenbarligen kvarstår Alliansens ravindjupa meningsskiljaktigheter. Överenskommelsen rymmer – förstås – allmänt hållna avsnitt om miljö, natur och ekologi, men även om vi klumpar ihop dessa tre ord så är de färre än det enda ordet företag. Vinnare i denna ordjakt är verksamhet. Ekonomi förekommer nära fyrfaldigt oftare än ekologi och infrastruktur dubbelt upp jämfört med natur. Vad har hänt med Centerpartiet och Kristdemokraterna på några få eftervalsmånader?  Har ni trumpnat till?

Men skämt åsido. Vi i Naturskyddsföreningen och Föreningen Rädda Finngösaravinen känner inte igen oss. Våra tusenfaldiga medlemmar engagerade sig med stor kraft i den valdebatt som på flerfaldiga sätt handlade om natur- och miljöfrågor. Vi gladde oss när perspektiven ofta landade i våra barns och barnbarns framtida världar. I denna stund känner vi oss därför grundlurade! Vi vet nämligen att ni kan mycket bättre än så här…

/Styrelserna för Partille Naturskyddsförening och Föreningen Rädda Finngösaravinen

(December 2018) 

 

Tiden och otiden…

I ett halvt dussin dussinsolvarv har jag sett vår astronomiska livgivare gå upp och ner. Eller snarare har vårt knappnålshuvud i universum – vår magiska hemmavärld Tellus – hunnit göra 26 298 snurrvarv. Ja, tidens gång är obeveklig – eller naturligt härligt självklar. Vad har då hänt under alla dessa dygn: dagar och nätter? Vi har blivit många fler. Själv har jag med nutidsräkningens mått mätt hela åtta barnbarn. Är det detta vi möts kring och språkar om på våra stigar och torg? Är det detta som får oss att idogt fylla cyberrymden med knapptryck? Gärna vill jag hoppas och tro att det är så. Eller är det som si, att våra möten idag är så många att vi inte längre hinner mötas. Och absolut inte hinner möta de som bönar om vår närhet…

Allt detta bubblar upp dan efter min årsdag. Fastän min telefon gick varm och Ansiktsboken (alltså Facebook) fylldes av glada hurranden. Eller just därför! Hur är det för våra medvandrare i periferin? Den ensamma grannen, den ensamme romen, de ensamkommande afghanerna… När jag själv – och väl många med mej – allt som oftast använder cyberrymden istället för att knacka på, slå en signal eller skriva ett brev.

För hela dussinet dussinsolvarv sedan, på 1870-talet, dömdes min farmors pappas sambo, Mathilda, till livstids straffarbete för att hon tvingade sej till att ta livet av sin ettårige son, Karl. Vårt land genomlevde då tre unika svältår. Detta ägnar jag nu en myckenhet av min tid åt att försöka förstå och berätta om. Mathilda kunde inte skriva och bara till nöds läsa. Hon hade all tid i världen, men satt ohjälpligt inspärrad. Så var det då, men inte ska väl du och jag – som fria nutidsmänniskor – frivilligt låsa in oss i en cyberrymdbubbla?

O, vad jag hoppas att du ska uppfatta dessa mina ord som inspirerande till ett pling eller ett knack eller en tjôtstund bortom tid och rum: här och där, med alla och envar…

P.S. Detta är alltså mitt väl aningen oväntade TACK till alla er som gratulerade mej igår - på min sjuttioandra födelsedag.

(December 2018) 

 

En svart black om foten!

Vips har den svarta fredagen vuxit till en svart vecka. Och sen då? Ska köpenskapandets julafton likasom barnvisan vara än till påska. För gott och väl(?) en månad sen erbjöds jag fastlagsbullar och häromdan kunde vi läsa om klädföretaget vars grej är att lansera en sprillans ny modeattiralj vareviga vecka. Vi itutas att nutidens svarta får är den som håller hårt om börsen. Som inte vips swishar för lyckan att äga ännu ett par inköpssöndertrasasade jeans.

I min flydda stenåldersera fick jag nya kläder till examen. Länge var de för stora, men allteftersom kunde jag stoltsera likasom ett modelejon. Innan jag växte vidare och klädet ärvdes av min lillebror. Historien förtäljer inte huruvida han var svartsjuk. Om äppelknyckarbyxorna fick ett hål på knät var mamma strax framme med nål och tråd. Än i denna dag kan jag skönja resterna i hallens trasmatta.

Nej, det var inte bättre förr, men just därför kunde framtiden kännas ljus.

Svarta börspedagogen

(November 2018)

 

I begynnelsen var ordet…

Vilket ord?

Eller vilka?

Tro, hopp och kärlek?

Den som hör väl, talar väl?

Tillit?

Ordet som vi läser segnälkab eller framlänges.

Bevingade ord:

Som från en skönsjungande näktergal, eller från en kraxande kråka…

 

Ord som föder nya ord, det ena som ger det andra.

Men vilket är då det allra viktigaste?

 

Det ord som gör världen god, som föder tryggheten:

Din och min och alla andras.

Som bjuder oss alla detsamma:

Samtalandet, att tala oss samman.

 

Ordet är, förstås, demokrati.

Ordet med sina öppna famnar:

Bortom reglade rum;

Bortom diskriminering;

Bortom svart och vit;

Bortom rik och arm.

 

Ordet som rymmer oss alla.

Som bjuder oss in i värmen.

 

Demokratidemokraten

(November 2018) 

 

Trehundrasextiofem famnar fjärran

Igår, på min kortkorta friskluftstråt, noterade jag en vag avstickare in i Ingenmanslandet mellan motorvägen och de dubbla järnvägsspåren. Nyfikenheten ledde mig fram till en armodsbädd under bar himmel. Med madrasser av Metrotidningar och kartonger, med en sänggavel av frigolit, med några kuddefterliknande trasor, med ett uselskitigt ryamattetäcke, med en stenbumlingsförankrad presenning som sängöverkast. Här och var fanns diverse dunkar och bunkar. En underbyxa flaggade på en sälggren. Var den möjligen nytvättad? En rikligt flödande å finns ju tätt inpå. Över sänggaveln hängde en tilltufsad skinnjacka.

Trehundrasextiofem famnar fjärran – i vår skygglappstrygga vrå – är utemöblerna magasinerade, trädgårdsfröjderna goda minnen och alla välfärdsattiraljerna totalförsäkrade. I det tillitsfyllda samtalet med nära grannen nämner jag – förstås – ingenting om mitt besök i Ingenmanslandet. Kanske var allting bara en ond dröm? Eller ett lite udda och spännande sommarviste under de tropiska julinätter när vi väl alla ville sova under bar himmel. Och underbyxan fanns nog bara min fantasi. Hur som helst, inte var detta något att prata med grannen om…

Men idag går jag hit igen. Och nu är sängen bäddad på ett aningen annorlunda sätt. Någon har bott här i natt! Höstens första rejäla frostknäppsdygn till trots. Ett tjog famnar från de dubbla järnvägsspåren har hen bott, ett dussin famnar från motorvägen. Natten lång har välartade medvandrare dundrat tätt förbi. Måhända även en börsdirektör i sin miljonpengs-Porsche.

Nej, jag kan inte gömma mig bak famnar, tjog och dussin. Det nakna armodet är sant – är här och nu. I min nära välfärdsvärld.

I morgon ska jag ännu en gång knacka på utanförskapets sängkammardörr. Då ska jag lägga en lyckopeng under huvudkuddens trasiga trassel. Och förstås berätta för grannen…

Välfärdsflanören i Partille

(En famn är knappa två meter)  

(Oktober 2018)

 

Ersätt byråkratins köld med hjärtans värme

För tre år sen blev min värld väldigt mycket större. Jag mötte barn från Afghanistan. Ännu finns de flesta tätt inpå mig, även om många numera betraktas som vuxna. Men alla är inte kvar. Den nu så omskrivna nya gymnasielagen omfattar långt ifrån alla. Några är återigen på flykt – för att de kommit för tidigt, eller för sent. Den nya lagstiftningen är nämligen Sverigebyråkratiskt fyrkantig. En av mina vänner nådde sitt efterlängtade nya hemland inom den nu så strikt lagstadgade tiden, men skjutsades direkt till Göteborg. Därför registrerades han en dag för sent. Några timmar för sent för att inviteras till den värld som han bokstavligen har riskerat sitt liv för att möta, ta del av och alltmera förgylla.

Många av mina – och våra – medvandrare riskerar därför att deporteras till Afghanistan, fastän en del av dem aldrig har bott där för att deras familjer redan är flyktingar i Iran eller Pakistan; fastän 1700 civila har dödats i terrordåd bara under det första halvåret 2018; fastän talibaner och IS nu trappar upp sitt blinda våld inför det allmänna val som är tänkt att genomföras denna månaden; fastän ”alla andra människor” rekommenderas att inte åka till Afghanistan; fastän hjälporganisationer har lämnat landet; fastän våra nysvenskar kämpar med skolan, spelar fotboll i Jonsereds IF, jobbar på kvällar och helger; fastän de är mina härliga vänner…

Partille kommun har ännu en gång fått ett statligt miljonbelopp för att hjälpa och stödja ungdomarna och deras hjärtevarma fadderfamiljer. Förra gången landade en ytterligt ringa skärv hos civilsamhället. Vi vill gärna tro att det blir annorlunda den här gången.

Kära Partille kommun och kära Partillebor: bjud hjärtevärme till våra unga medvandrare; öppna alla dörrar; upplåt soffor – ännu flera behövs!

Som volontärmagister har jag på sistone tvingat mig själv till att lära ut ordet byråkrati. Globalt mycket hellre önskar jag att vi tillsammans förmedlar innebörden i orden omtanke och kärlek…   

#vi-står-inte-ut

(Oktober 2018)  

 

Byt ett ord eller två!

Två obekanta medvandrare möts utanför hembygdsföreningens antika lokaler. Var annars? Två seniorer. Jag på väg att låsa upp min damcykel för den bekväma påstigningens skull. Han bak en rullator. Jag beröms för cyklandet fastän molnen hotande hänger tätt över oss. Han berättar om sin gångarmödas mål. Hemkommen, kontrollerandes kassakvittot, finner han att de fyra kivifrukterna till lockpriset tio riksdaler inte stämplats in. Därför blir det en andra stapplande vandring till köpenskaps-meckat. För ärligheten varar förstås längre än en halvtimmes promenad.

Oj, vad förvånad kassörskan blev, så berättar han. Nättopp hade hen kunnat sluka de fyra frukterna på en endaste gång. För så väldigt stort blev gapet. Men ärligheten varar förstås längre än en halvtimmes promenad. Detta språkar vi om i minuterna många. För varje möte är en hemlig skatt och samtalet är ju det högsta.

Samvetspedagog

(September 2018)

 

Öppet brev till dig som politiker: Nu är valet ditt!

En klok människa har sagt att varje väg har två riktningar. Jo, så är det förstås. Du kan välja vänstersvängen eller högergiren. Båda vägarna leder förhoppningsvis till någon sorts rimliga framtider. Jag utgår då ifrån att du ratar backspegelns vingliga baklängesalternativ in i en konservativt inskränkt gammeldagsvärld.

Du är nu en av våra femtioen kommunpolitiker. Gärna bjuder jag dig en annan klok människas visa ord: En politiker tänker på nästa val medan en statskvinna – eller lika gärna en statsman – tänker på nästa generation. Frågan blir förstås denna: Hur tänker du?

Slår du dig till ro i förvissningen om att det allra mesta är sig likt: att Allianspartierna behöll sina 24 mandat. Jo, räknat på gammeldags vis är det tvivelsutan så, men vårt kommunval har bortom minsta tvivel visat att nu är framtiden här: en framtid där allt fler förstår att vårt jordklot är ändligt, förstår att vi inte kan konsumera fyrfaldigt mera än vår ekologiska del, förstår att vi annars grundruckar på våra barnbarns levnadsvillkor, förstår att den goda framtiden handlar om mina nutida dagliga vägval. Jo, inte minst vägval…

Skiljelinjen i årets kommunval har därför bara till del handlat om vänstersvängen eller högergiren. Tvivelsutan har en helt annan väg stått i vägen för denna urgamla vanlighet, nämligen Finngösavägen. Före valet hade ni hittillsvarande bilåkarpartister (M, S och L) hela femton mandats försprång i fullmäktige – 33 emot 18. Nu skiljer det tre mandat. Tala om genväg! Min fråga blir därför än en gång denna: Är du en statskvinna? Tänker du på nästa generation?

Som en avrundande vägvisning bjuds du ännu några goda vandringsord: Den som går i andras fotspår kommer aldrig först…

Vägdemokraten  

(September 2018)

  

Välj demokratin!

Under några få veckor har vi mött blåögda, grönskande och rödkindade demokrater i nära nog varje vrå, men – förstås?! – allra mest utanför köpenskapens Meckor. Kommunalråden, kommunfullmäktigeledamöterna samt en och annan riksdagsmänniska har bjudit oss löften om bättre tider och världar. Våra två lokaltidningar, Partille Tidning och Lokalpressen, har överhöljts av politiska annonser, insändare, fyrsidiga instick och redaktionella referat. Knappa två veckor före valet handlade 52 respektive 53 % av tidningarnas totala innehåll om politik. Härtill landade en himmelsblå samtalsstuga mitt i byn – på det nu så trånga Kyrktorget. Hägrande godsaker, paradisdoftande äpplen samt kristligt demokratiska sandstrandsattiraljer har vi bjudits samman med skimrande löften om nya "gudabenådade" tider.

SD vann lokaltidningarnas annonsmatch före V. Här hamnade S på bronspallen medan KD och MP delade jumboplatsen. Insändarsidorna har parallellt belamrats med smäktande ord från i första hand S och V medan SD här förblev helt stumma.

Men - som alltid!? - blev det demokratiska eldoradot kortvarigt. Medan röstsedlarna ännu kontrollräknades försvann Kyrktorgets dialogstuga. Framåt-affischerna är väl i bästa fall på väg mot återvunnet skithuspapper. Veckan efter valsöndan fanns det två tackannonser i Lokalpressen, men ingen enda insändare. I Partille Tidning har antalet insändare vuxit och VUXIT för att direkt efter valsöndagen återgå till den torftiga vanligheten: 6, 15, 18 och 3.

Under en knapp månads tid var vi omgivna av en sällsamt livfylld demokrati. Den som ville möta oss alla. Ville lyssna, inkludera och kommunicera. Den som utgick ifrån att samtalet är det högsta.

Låt oss vandra vidare längs denna framtidsviktiga väg. Låt oss utveckla vårt folkstyre. Låt oss lämna den stela byråkratiska formalismen. Låt oss uttala vårt jublande JA till öppna nämndsammanträden och lokala folkomröstningar.

Framtidsdemokraten  

(September 2018)

 

Rösta medmänskligt!

Livet långt har jag hälsat i hand, inte minst under årtiondena som lärare. Om det ena handslaget läggs till det andra blir det en ansenlig mängd. Mina nära har i sin tur mött och hälsat på massor av andra människor. Ock så vidare… Ändå förvånas vi väl över uppgiften att sju handslag bort känner vi vår Tellusplanets alla medvandrare. Större än så är inte vår värld – eller annorlunda uttryckt – så nära är vi oss alla.

Egentligen är vi, alltså, inte alls ensamma när vi kliver in i valbåset. Inom oss har vi alla nabor i Partille, men även oräkneliga medvandrare i Parkalompolo, Paris och Paraguay. Låt oss tänka så och rösta så: höja vår röst till omtanken om oss alla.

Totaldemokraten

(September 2018)

 

Låt oss idogt kulturkrocka!

Sommarlovet, höstlovet, jullovet, påsklovet bjuder oss fri tid – kulturtid – men aldrig på samma sätt för alla. För kultur är att inifrån skapa, att levande leka, att pröva sina alldeles egna vingar. Kultur är den eviga kamp som alltid utmanar mig och som aldrig någonsin får bli enkelriktad. Lekande och leende ska kulturen krocka, tumla om och resa mig igen. Bli till en lärdom, en utmaning, en vidareväg in i nästa kampfyllda kärlekskrock.

Någon gång må kulturen födas i den egna kammaren, men oftare spirar och göds den i samklanger med andra. Därför borde Kulturum och våra fritidsgårdar vara öppna dygnet runt och året om. Den visionen må finnas inom oss, men vår Vänsterparti-kultur utgår ifrån att öppettiderna och kulturkrockandet vidgas, att sommarlovet, höstlovet, jullovet och påsklovet prioriteras på ett helt annat sätt för att möjliggöra en bredare kulturell inspiration. För att vitt famnande mötesplatser lär oss att samspela, att se varandra, att förstå varandra, att integreras via den levande och skapande kulturen.

Vänsterpartiet i Partille

(September 2018)

 

Tyranni – byråkrati – amnesti

I tre år har vi levt nära våra afghanska bröder. Medvandrare som öppnat våra sinnen för ett fyrtioårigt krigande: Sovjetinvasion, talibanvälde, USA-bombningar, IS-terror. Ofattbara 1700 civila afghaner mördades under det gångna halvåret. Sataniska är berättelserna om krigandet utan slut. Om vidrigheter som flätar sig samman med ungdomarnas egna öden: analfabetism, döende vänner längs flyktvägen, den totala ensamhetens ofattbara skärseld.

Självklart inspirerades vi därför när dubbla statsministrar talade om öppna hjärtan. Innan allt abrupt ändrades. När Moder Svea hamnade i uppgivenhetens nät. När byråkratin manades fram och ett av mina fadderbarn plötsligt hade fyra födelsedagar: en tysk, en ursprunglig svensk, en felöversatt afghansk och en åldersuppskriven. När samma byråkrati strax tog denna fyrklang som bevis för medvetna lögner.

En helt otyglad invandring fungerar självklart inte, men lika självklart ska de medmänniskor välkomnas vilka med livet som insats hörsammade hjärteorden. Vår framtidsväg heter därför amnesti. Det handlar om 9 000 personer, samma som antalet boende i Hjo. Jo, så få är de bröder som nu uppfyller alltför många av oss med hat och domedagsprofetior.

Migrationspedagogen

(Juli 2018) 

 

Låt Säveån leva sitt goda liv!

I årtusenden har vårt blåa band kluckat, dansat och lekt. Så som vatten alltid gjort och alltid vill göra. Frihetligt söka sig vidare: meandra – ständigt finna nya spår. I årtusenden har detta pågått. Allt rikare har det biologiska livet blivit. Långt fram i tiden var vi människor ett väsen bland alla andra. Vi levde och verkade samman i en självklar ekologisk kompott. Men successivt greppade vi förstafiolen och gjorde vi oss till skapelsehärskande dirigenter. Långt om länge föddes vattenkraften och Säveån blev alltmera till en slasktratt. Ännu behövdes ån, men hur är det idag? Titt som tätt upplever vi att vårt blåa band uppfattas som ett samhällsbyggarhinder. Vi förvånas och skräms – nog även skäms. Den otvetydiga grunden för vår hembygd, vårt lokalsamhälle, har inte så sällan förvandlats till ett problem.

Under årtusendenas gång har laxarna och öringarna utvecklats till sinnebilder för vår Säveå. Därför är denna idag ett Natura 2000-område med EU-stöd. Så fantastiskt! Men samtidigt så ansvarsfyllt. Lever vi upp till detta? Vi i Naturskyddsföreningen oroar oss över de växande hårdgjorda stränderna, den sargade vegetationen, bebyggelsen kloss an till vattenspegeln, det illegala fisket och – förstås – den miljövidriga kabelbrännarverksamheten.

I julas chockades vi av den omfattning som kabelbrännandet på kort tid hade antagit. Värst utsatta är två områden på södra stranden nedströms centrala Partille. Vid Finngösabäckens utlopp brändes grov kabel i mycket stora mängder. Ytterligare tvåhundra meter nedströms denna plats skedde bränning vid ett tidigare använt presenningsboende. Omedelbart larmade vi Länsstyrelsen och kommunen. Först efter fyra månader städades de två områdena. Någon verklig sanering har ännu inte skett. Vid högvatten och regnande kan de sannolika tungmetallresterna därför föras ut i Säveån. Så har skett eftersom eldandet har fortsatt och fortsätter. Faktiskt har en andra städning därför behövt genomföras. Härtill kyls materialet genom att dras ner i ån. Vid flera tillfällen har undertecknad vid pågående bränning gjort polisanmälningar. Några utryckningar har emellertid inte skett.

I början av juli månad gjorde vi en andra Länsstyrelseanmälan. I denna betonas laxstammens uppenbara utsatthet samt behovet av kraftfulla förebyggande åtgärder. Detta sagt samtidigt som vi är medvetna om denna brottslighets vida rötter. Vi förvånas över att de smala stigar som i vintras snirklade sig ner till brottsplatserna nu med lätthet kan trafikeras av cyklar med tungt lastade kärror. Så får det inte vara. Vårt blå band är värt allt vårt positiva engagemang, eller hur?

(Juli 2018)  

 

Bjud in framtiden!

(Svar till ’Ugglumsbo’)

Bäste (anonyme) granne! Din insändare fångar verkligen Finngösabäckens bedrövliga förvandling från ett ekologiskt eldorado till dagens knappa rester. På ett drygt halvsekel har detta skett. Men tack och lov finns stora delar av ravinen – ännu – kvar. 

Tillåt mig att vidga tidsperspektivet: Många årtusenden har förrunnit sen den kilometertjocka inlandsisen kluckade bort från vår värld och Finngösaravinen blev till vår gröna, undersköna, lunga. Om vi i god fånga-dagen-anda (carpe diem) skildrar denna eon som ett endaste dygn kulverterades stora delar av vår bäck sex minuter före midnatt. Fyra minuter dessförinnan – klockan 23:50 – rullade en första Volvo PV ut från en bilfabrik i Torslanda.

Bästa granne, du menar att det är försent att rädda vår ravin. Menar du även att det är försent att rädda vår värld från en växthuskollaps. För allt hänger ju ihop! I hela 23 timmar och 50 minuter klarade vi oss förutan massbilismen. I tiotusen år har - alltså - vi mått väl i vår ravin. Några menar att de planerade 6 000 dagliga fordonsrörelserna i vår närmiljö bara är en droppe i ett globalt perspektiv, men för dig och mig och våra barn och barnbarn är den droppen ett lekande, levande och välmående livsinnehåll.

Så låt oss ta ett gemensamt steg in i en bevarad grön skön lunga. Och självklart ska kulverteringarna försvinna. För glada laxar vill vi väl alla vara, eller hur?

Nytidsdemokraten  

(Juni 2018)

 

Finngösaravinen i odemokratisk repris!

År 2004 röstade dryga 60 % av oss NEJ till en Finngösaled. Härmed borde vår oas ha varit räddad. Kommunalrådet – densamme som idag – lovade dessutom att folkets röst skulle gälla. Men sveket blev strax tydligt när en ny översiktsplan antogs. 

 

Hur kunde du

du som är folkets röst

glömma

hur kunde du leka kurragömma med den sanning som är demokratins enda segel

spegeln som aldrig glömmer ett svek

 

(Under en tid vandrade får och lamm i Finngösaravinen.)

Tiden gick, men för två år sen trädde kommunalrådet ut på arenan, iklädd en kejserlig dress. Partille Eco Park föddes, en ojämförligt grönmålad skapelse. Löftesbrottet försvarades med att alstret är superekologisk. Men Vi i Vänsterpartiet ser inget annat än mörkblåa dunster.

Under tiotusen år har Finngösaravinen formats. Här finns en uppsjö rödlistade arter. Förra året dokumenterades de höga naturvärdena ännu en gång. Därför söker sig naturmänniskor till vår ravin, men framförallt bjuder den oss trygga upplevelser och rofylld avkoppling. Snarast bör vi därför förvandla vår oas till ett naturreservat. Kommunalrådets besked var emellertid totalt väsensskilt:

Sex tusen bilar ska dagligen trafikera den extremt trånga ravinen. På ett mirakulöst sätt ska fordonen trängas med gående, cyklister, får och getter! Den hundra meter breda och tio meter djupa ravinen ska dessutom rymma rastplatser, pulkabackar, utegym för seniorer, spänger över bäcken, skogslekplats, mountinbikestigar, reputmaningar i branten, utsiktstorn, en damm och ett fähus. Kommunalrådet vill, alltså, ersätta vår levande naturjuvel med upplevelsekonsumtion tätt intill ny höghusbebyggelse – för även detta ingår i Eco Park-projektet. Eller är väl snarare dess motor.  

Vi i V menar att ekologi formas av ett mångtusenårigt växt- och djurliv. Vår inre syn anar en kejsare som har ersatt den hållbara klädnaden med en naken chimär. 

Ett översiktligt planförslag har manglats genom fullmäktige. Det tänkta nästa steget utgörs av bindande detaljplaner – men däremellan kommer valet. Vi i V vill rädda vår gröna oas och i samma stund garantera demokratin. Därför säger vi vårt tydliga NEJ till en bluffgrönt målad Eco Park. 

(Juni 2018)

 

Det brinner i knutarna!

Öppet brev till Partille kommun, polisen och Länsstyrelsen – och till alla oss Säveåvänner

Ännu för nåt år sen sjöng näktergalen vid Säveån. Varför sjunger den inte i år? Ock varför har vår magiska kommunfågel, kungsfiskaren, blivit en sällan sedd gäst. Ock varför har antalet lekande laxar blivit miniminimalt. Väldiga VARFÖR tornar upp sig! Vårt blåa band är uppenbart skärrat.

I sisådär tiotusen år – i obegripliga trehundra generationer – har Säveån varit vår livsnerv. Så är det inte idag. Vårt blåa band har förvandlats till en krånglig barriär, ett samhällsbyggarproblem. Enorma muskedunder har skövlat och stenlagt stränder. Mera av den varan är på väg. Vi kan ana varför näktergalen flyktat.

Kantnaggandet och hårdgörandet föder vår ekologiska oro, men härtill kommer kabelbrännandet i allt fler insynsskyddade Säveå-vrår.

Det dröjde, men fyra(!) månader efter den gångna vinterns massiva eldande ”städades” de två värsta brandhärdarna. En utlovad regelrätt sanering, med ett avlägsnande av alla miljövidriga tungmetaller, har ännu inte påbörjats. Många anmälningar om pågående bränning har gjorts, men ingen polis har ännu synts till. Självklart har detta medverkat till att kabelbrännandet har fortsatt, att en andra ”städning” har behövt genomföras, att nya strandavsnitt har drabbats, att vi idag möter ”cykelvagnsautostrador” ner till de undanskymda vrårna.

Trots alla kontakter med kommunen, polisen och Länsstyrelsen fortsätter den miljövidriga hanteringen. Ärendet bollas mellan parterna. Inte sällan med argumentet att kabelbränning är ett nationellt och internationellt problem. Jovisst är det så, men desto större är anledningen att samarbeta. Idag tycks vårdandet av vårt blåa band hamna nånstans mitt emellan parterna. Nu är det hög tid att jobba ihop; sanera på riktigt; ingripa rappt och tydligt; informera; vägleda oss alla till att anmäla miljövidrigheter; inspirera till ett sant ekologiskt bevarande av vår Natura 2000-juvel. Låt oss, alltså, förebygga istället för att blunda!

Må vårt täta tillsammansjobbande locka näktergalen åter till vår nejd. Vad väntar vi på?

(Juni 2018)

 

Äkta ekoparker och den falskt grönmålade Partillevarianten

Idag finns det 34 riktiga ekoparker i vårt land. Mamman och pappan till dessa viktiga miljöer är Sveaskog och statliga Skogsstyrelsen. Under generationer framöver ska ekoparkerna garantera ett långsiktigt skydd för angelägna natur- och kulturvärden. Tack för detta!

Ekoparkernas ”föräldrar” förstår, förstås, att ekologiska sammanhang alltid är vida och breda. Vårt lands riktiga ekoparker är därför åtminstone 1000 hektar stora. Tack alla kunniga naturvänner för ert brett famnande och långsiktiga engagemang!

I riktiga ekoparker styr de generationsvida ekologiska värdena med självklarhet över de kortsiktiga ekonomiska plånboksmaximeringarna. Tack för dessa viktiga blickar bortom nuet!

Sett i ljuset av dessa ekovisioner skorrar Partille Eco Park sällsamt illa. Här handlar det istället om att kortsiktigt gynna den privatbilism som snarast måste förändras i sina grundvalar. Här handlar det istället om att sarga en grön lunga (19 hektar) som blir allt viktigare för många av oss i takt med att Göteborgsregionen fortsätter att expandera. Här handlar det om ett område som kommunen i en ännu ej offentliggjord Naturvårdsplan beskriver på följande sätt: artrik; inkluderande ett flertal rödlistade arter; exploateringsingrepp bör undvikas; populärt närströvområde; viktigt område för naturstudier.    

Vår Finngösaravin är, alltså, ingen ekopark. Vår Finngösaravin rymmer inga milsvida skogar. Men vår Finngösaravin är Sävedalens friskvårdsoas, vår viktiga längtansnejd. Inte oväntat vill fem av kommunfullmäktiges partier därför bevara koltrastarnas eldorado. Tack för den sången och din så viktiga höströst!

Föreningen Rädda Finngösaravinen

(Juni 2018)

 

Vi behöver grönskan!

Visst kan den osannolika ”högsommar-våren” föda funderingar och tankar bortom stundens njutande. Hur är det med växthuseffekten? Vad kan jag göra för att mina och världens alla barnbarn ska få leva i en miljötrygg framtidsvärld?

Ett steg är att vi bildligt – och bokstavligt – talat kommer närmre grönskan. Ur Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens tidskrift, saxar vi följande:

”Sedan 2013 har svenskarna i snitt fått 200 meter närmare till skyddade naturområden. Men medelavståndet är fortfarande långt – 2,8 kilometer, enligt statistik från SCB (Statistiska Centralbyrån). Studie efter studie visar att människor mår bra av att vistas i naturen. Därför bör städer planeras så att folk har max 300 meter till naturen utan trafikerade vägar eller andra hinder emellan, enligt Folkhälsoinstitutet. Om avståndet blir längre kommer människor över lag inte att utnyttja grönområdet regelbundet. För att nå detta mål behöver vi bevara mer natur än den som är skyddad idag.”

(Vi har vår Säveå - men ser vi den som vår naturliga källa...)

Vårt Partille har idag fyra naturreservat: Björnareåsen, Bokedalen och Jonsereds strömmar i nordost samt Knipeflågsbergen i sydväst. Samtliga områden finns alltså i vår periferi. Fastän Partille kommun tillhör Sveriges allra minsta har det stora flertalet av oss därför rejäla kilometeravstånd till långsiktigt skyddade naturområden.

Våra två föreningar arbetar därför idogt för att Säveåns dalgång nedströms Jonsered samt Björndammsdalen och Finngösaravinen ska komplettera våra naturskyddade miljöer. Ifrågasättandet av Partille Eco Park och det oblyga våldförandet på vårt blåa band är härmed viktiga framtidsåtaganden för oss. Vi vill förstås att alla ska känna sig inviterade till en nära grönska.

Finngösaföreningen och Naturskyddsföreningen

(Maj 2018) 

 

Ojdå, nu blir vår förort en storstad!

(Förorten har blivit förstad - vart rusar vi härnäst?)

Visst har det viskats om Partille Södra Centrum, den otillgängliga bergknallen alldeles kloss an till Slottsmotet. Björnekullarna är ett annat namn för detta ännu naturvilda område mellan E 20, Landvettervägen och Finngösaravinen.

Ännu möter vi här ett stycke orörd natur alldeles kloss an till centrala Partille. Men snart är detta historia om kommunen och ett antal byggherrar får sin vilja igenom. Redan i samband med vår Finngösa-folkomröstning köptes nämligen marken upp av dominanta bostadsbolag. I många år har dessa bidat sin tid, men nu ska exploateringens bullerklanger ljuda.

Redan idag byggs det knakande i vår kommun, men den tänkta förvandlingen av Björnekullarna har helt nya dimensioner. På en hundradel av Partilles yta ska ofattbara 4 000 lägenheter byggas. Detta motsvarar uppemot 10 000 medmänniskor. Ja, detta är tveklösa storstadsambitioner!

En liten jämförelse är på sin plats. En gång i tiden var Svenljunga min hemmavärld. Denna kommuns totala befolkning råkar just uppgå till sisådär 10 000 människor – men på en yta som är femton gånger större än Partilles, eller 1 500 gånger väldigare än Björnekullarna. Om kommunens vildsinta planer förverkligas tar vi det slutliga klivet bort från förortsidyllen. Redan månde Finngösaravinens kloka ugglor förfäras. För allom och envar är det nu hög tid att tänka uggleklokt och välja en rimligare framtidsväg – en naturnära framgångspromenad i stället för den stolliga tjurrusningen.  

Lagomdemokrat

(Maj 2018)

 

Vår vår och inte John Bauers

Visst är våren hjärtevärmande fantastisk med det växande ljuset, de äntligen undanstoppade långkalsongerna, koltrastarnas flöjtande aftonserenader, barnbarnens kortstjälkade vitsippsbuketter…

Ja, vårteckenmängden kan göras härligt lång, men i år är det de oräkneliga små jordkringlorna som fyller mina sinnen. Alla har vi sett dem: ”ringlingarna” som idoghetens daggmaskar för upp ur jordens inre för att mullen återigen ska kunna andas, för att miljarder mikroorganismer ska skapa sina livsrum, för att Moder Jord ska bjuda oss det ekoliv som vi så ofta tar för givet.

Särdeles många ”ringlingar” har vi i år skådat på stråket fram emot komposten. För att vi vintern lång har vandrat här, tryckt samman mullen utan att ge det årstidströtta ekolivet en schyst chans att läka sig självt.

Men nu utför maskarna sina idoga stordåd. En kommande dag har floran och mikrofaunan alldeles säkert lagt grunden för en ännu tåligare närmiljö. De ohållbara alternativen blundar vi förstås inför: konstgräset, asfalten och kemikalierna.

Tillitsfyllda väntar vi istället in maskarnas och mikrolivets underjordiska bravader. Hinner med en sväng till Finngösaravinen, förstås utrustade med rejält räfflade skodon. För vår oas är ju tack och lov ingen park med tuktade träd och tillrättalagda gångar. Här ska vi för evigt möta det sprudlande livet fjärran från John Bauers sagovärld med sina tomtar och troll.

I det risigaste snåret har gärdsmygen redan inrett sin barnkammare. Grodorna gör det lättare för sig. Deras ättelägg får minsann klara sej på egen hand i dikets dypöl. Den allomfattande livsanden sätter som alltid sin lit till att inga nya gruslass ska landa här.

Snår och vinklar och vrår

idag lika väl som igår

ock i morgon om förnuftet rår

då Bauers antika vänner förstår

att allting bättre mår

när mångfalden leva får

Hemkommen går jag kompostsvängen. För fullt rimligt är det ju att kängornas räfflor döljer några småttigheter som kan komma att förgylla vår Mikromoder Jord.

Tillitsfylld ekodemokrat

(April 2018)

 

Idag är gårdagens imorgon

Igår – eller i förrgår – levde min soluppgångsgranne vid en oxdragarväg. Vatten bars från en källa och livet långt klarade han sig utan el. Solnedgångsgrannarna, däremot, försåg sig med dessa moderniteter, men när utedasset föll sönder och samman bajsades det under öppen himmel. Grannarna i västerled skaffade till och med bil, fastän den farbara vägen dröjde. Ford Anglian med sin baklängesruta hamnade därför hos oss, vi hade nämligen garage men ingen bil.

Minnena virvlar fram när jag hämtar ett av mina barnbarn i hans sprillans nybyggda undervisningskomplex där skolgårdsattiraljerna är snudd på Lisebergskopierade. Mitt berättande om Fridhemsskolan i Ambjörnarp får honom att storögt undra: jo, vi hade utedass, vi snarade fisk i skolgårdens diken, en av våra uppgifter bestod i att kokselda inne i klassrummet, vi hade en skamvrå och frökens ringande styrdes av väder och vind.

Idag lever jag storstadsnära. På tre minuters gångavstånd har jag 140 dagliga turer till dubbla Citykärnor – om vår egen gatas alla affärer och 17 matställen inte skulle vara tillfyllest. Annat var det förr. Resan till mitt dåtida City, Svenljunga, bokades via ett telefonsamtal med nästgrannen, Evert på Ekåsen. Han var mjölkbilschaufför. Redan vid sjutiden fick jag sen stå på pass vid mjölkbordet. Efter en tvåtimmarsfärd med ideliga mjölkflaskestopp anlände vi till mejeriet. Några timmar senare repeterades resan i baklängesordning. Det blev förstås inte så många Cityresor.

Svenljunga mejeri försvann för en evighet sedan. Borta är även Ambjörnarps skola. Den som invigdes när jag började i tredje klass. Sällsamt modern var den med matbespisning, slöjdsalar och en schemalagd klocka. Men så hade den också kostat en myckenhet av pengar.

(Från klass tre var detta min folkskola. Oj, vad modern den var! I 1-2:an var det utedass, kokseldning i klassrummet och medhavd matsäck... Idag är denna så moderna skola nedlagd.)

Då och nu, där och här. Jämförelser är alltid haltande, men kan ändå viska om världarnas gång. Värdet på vår normallilla tomt är idag tiofaldigt större än vad det en gång i tiden kostade att bygga min barndoms enorma skola.

Hur ser det ut i övermorgon – i Ambjörnarp och i Svenljunga? En framtidsutredning berättar att vårt land då kan bestå av tre miljoncentra, några universitetsorter och härtill väldiga gröna lungor för älgarna.

Hur tänker du? Vad gör vi?

(April 2018) 

 

Om du rubbar mitt bo ska du mista din ko

Om skators ondska har mycket sagts: de stjäl våra värdesaker, är olycksbringande, är förbundna med häxorna, är den ondes anhang. Ja, mycket har genom århundradena uttalats om våra långstjärtade följeslagare, för tätt inpå oss finns de allt som oftast. Under påskveckan flaxar de förstås iväg till Blåkulla för en tête-a-tête med självaste djävulen. Så självklart skulle de slå klorna i våra eventuella kossor…

Andra skators Blåkullafärder vet jag ingenting om, men mina bevingade tätt-inpå-grannar fanns i alla fall på vår gemensamma hemmaplan i Sävedalen under hela påskhelgen. Idogt snickrade de vidare på den allt större bostaden i toppen på en av Allévägens många härliga lindar. I samma stund som våren överraskade oss med sin storstilade entré var hemmet inflyttningsklart. Alldeles uppenbart sitter deras almanacka i generna. Noll koll har de däremot på den trädbeskärning som kommunen genomför vartannat år. Veckan efter långhelgen var det återigen dags.

(Skatparet fyllt av sorg. De sitter faktiskt just precis där boet nyss fanns...)

Just precis när det kraftiga beskärandet nådde fram till skatboträdet blev jag varse faran, rusade ut och bönföll personalen. Efter en omröstning i arbetslaget blev boet kvar. Den följande eftermiddagen försökte jag idogt – men utan resultat – att förankra omröstningsresultatet hos den ansvarige chefen på sin kommunhusstol. Med en stolt fjäderdräkt förevisade jag det räddade boet när vår föreningsstyrelse samma afton råkade ha ett möte i mitt hem.

Men min, och skatornas, glädje blev kortvarig. Tidigt nästa morgon var boet raserat. Jag får för mig att chefen – som aldrig lyfte på luren – nog inga kossor äger.

Dessa rader handlar i förstone om ett enstaka skatbo, men växer strax till en allmän undran över vårt pedanteri: att alla gräsmattor alltid klipps; att konstgräsmattor alls får finnas; att ogräsbekämpningsmedel är en storsäljare; att våra tätortsnära skogar allt som oftast är parklika…

P.S. För ett antal år sedan häckade den ovanliga turturduvan i vår allé. Det gör den inte längre. Beskärningen drabbar inte bara djävulens anhang.

(April 2018) 

 

Snart blommar Finngösaravinens vitsippsmängder!

(Bilden är från en annan årstid, men det är ju som så att vår natur ständigt och jämt bjuder oss det vi så innerligen väl behöver...)

Förra veckan sa fullmäktige ännu en gång ja till en så kallad Eco Park. Detta födde ett omedelbart massmedialt eko, men vad betyder beslutet, egentligen? Jo, ännu ett fjät togs mot ett slutgiltigt sargande av vår lokalt – och regionalt – skyddsvärda tiotusenåriga gröna lunga. Men faktiskt bidde det denna gången inte mycket mera än ett formalistiskt fjät.

I årtionden har vi med kreativt miljöengagemang och ett självklart ekologiskt framtidstänkande satt käpp efter käpp i exploatörernas baklängeshjul. Självklart trodde vi att folkomröstningen satte den slutliga punkten. Särskilt utifrån kommunalrådets löfte, men för två år sen föddes Partille Eco Park. Samma kommunalråd försvarar nu sitt svek med att den så grönmålade skapelsen minsann är mycket mera än en skövlad Finngösaravin. Jovisst, nu planeras det ju även höghusmängder framför småhusen i Södra Sävedalen. Sveket motiveras med två så kallade översiktsplaner. Redan i den första, antagen dryga året efter folkets tydliga val, beskrivs en Finngösaled. Ja, bara Skam kan rangordna sveken.

Förra året bjöds vi möjligheten att kommentera ett så kallat planprogram. Den inlämnade synpunktsmängden var unikt stor. Alla trodde vi väl att kommunen skulle revidera sitt förslag, men så skedde inte. Inget mera än några ”mindre förtydliganden” (citat) har gjorts. Fastän framförallt Länsstyrelsens synpunkter är unikt ifrågasättande. Denna i sammanhanget så viktiga myndighet menar sig inte kunna ta ställning till en exploatering av Finngösaravinen. Varför? Jo, planprogrammet saknar avgörande grunder för bedömningar rörande miljökvalitetsnormer gällande vatten, hälsa, säkerhet samt riksintressen. Tala om bakläxa!

Kan vi framtidskreativa samhällsbyggare härmed slå oss till ro? Alldeles avgjort kan vi vitsippsnjuta ännu ett år. De helt avgörande så kallade detaljplanerna ligger en bra bit framför oss. Härmed har vi alla, ännu en gång, möjligheten att rösta JA till en bevarad Finngösaravin. Förra veckans fullmäktigedebatt vidgade våra valmöjligheter. Nu är det hela fem partier som säjer JA till en framtidsbevarad Finngösaravin: C, KD, MP, SD och V. Valet är ditt!

Valdemokrat

(Mars 2018) 

  

Den nya tiden är här: Tänk om?!

I årtionden har vår kommuns dominanta politiker med näbbar och klor kämpat för att förvandla Partille till en förstad. Men allt fler betackar sig för skymmande höghus i Södra Sävedalen, tusentalet bostäder på Björnekullarna, kraftfulla utbyggnader i Råhultsområdet, ett Jerikomot med tänkt utbyggnadspotential, en tunnel från Björndammen till ett Mellbymot, ett sextusenfaldigt bilåkande i den naturnära Finngösaravin…

Vi som älskar Kåhögs kossor, alla djuren vid Jonsereds herrgård, de många vindlande stigarna och koltrastarnas vårserenader vill fortsätta att ”till hälften bo på landet”.

I dagarna har en oenig kommunstyrelse sagt ja till den Finngösaled som vi så tydligt betackade oss för i folkomröstningen. Denna samma vecka har totalt omarbetade planer för Landvettervägen (väg 535) presenterats. Ännu för ett par år sen var tvärförbindelsen mellan E20 och riksväg 40 autostradadyr med en tvåmiljarders prislapp. Nu har kostnaden reducerats till en tiondel och vägen förvandlats till något väsensskilt annorlunda. Av elva åtgärdspunkter handlar nu bara två om att öka framkomligheten för bilar. Istället prioriteras trafiksäkerhet (3 åtgärder), kollektivtrafik (2), viltpassager (2) och cykelvägar (2). Något himlastormande radikalt har alltså inträffat!

Hur kan det då komma sig att den starkt splittrade kommunstyrelsen samma vecka är beredd att offra vår gröna och regionalt naturvärdefulla Finngösalunga genom att bjuda in sextusen dagliga fordon? Finns det en förklaring? Ja, självklart! Kommunen är huvudman för Finngösaleden medan Trafikverket har det avgörande ansvaret för Landvettervägen. Och medan kommunen ännu är gammeldags miljöoklok har det statliga verket insett nödvändigheten av ett framtidshållbart ekologiskt perspektiv. Så nu väntar vi Partillebor på höstens val…

Framtidsdemokrat och vänsterpartist

(Mars 2018)

 

Öppet brev till (L)juset, (M)edborgarinflytandet och (S)anningen

Jo, nog ligger snön ännu kompakt över vår Finngösaravin, men redan spritter det under tjälens skyddande lock. De allra flesta vet ju att om dryga månvarvet kommer vitsippsmattan ännu en gång att välkomna oss i sin oräkneliga ofattbarhet. Därför har talgoxarna redan börjat fila på sina strofer. Fastän de aldrig nånsin har studerat almanackans mänskliga kråkfötter är de pinsamt medvetna om att strax kommer etern att övertas av jublande bofinkscrescendon och koltrastarnas oefterhärmliga aftonserenader.

Ja, naturen vet. Det är bara en och annan människa som är beredd att fylla buketter med växthuseffektens blomster…

För (L)juset är väl(?) redan här, det som varje vår vill väcka till flammande kärlek och (L)ycka. Där (L)ivet väl(?) är heligt och varje övergrepp på den frihetliga (L)ovsången väcker ett inre motstånd.

För (M)edborgarinflytandet är väl(?) grundmurat självklart. Röstandets eviga (M)agi ska väl(?) alltid försvaras. Aldrig nånsin kan det väl(?) bli tal om att revoltera mot en framröstad (M)ajoritet.

För (S)anningen tillhör väl(?) folkets flertal. (S)tyrandet får väl(?) aldrig landa hos en maktägande minoritet. En (S)jälvklart (S)ökande demokrati är väl(?) värd all kamp.

Men hur kunde det då bli så här: att (L)juset, (M)edborgarinflytandet och (S)anningen röstade JA till mörkrets väg. Just precis två veckor före vårdagjämningen.

Vår-demokrat som lusläst kommunstyrelsens protokoll        

(Mars 2018) 

 

Den öppna dörrens kultur-rum

(Kultur är att vårda allting omkring oss. Allt levande, allt växande: Vi människor och naturens alla väsen...)

I min barndomsvärld låste vi ytterdörren och hängde nyckeln på karmen när vi lämnade tunet. Under min tid i Haga hade jag inte ens en nyckel. Hemkommen noterade jag nån gång smulor på köksbordet och att kylskåpet var lite tunnare än vanligt. En okänd medmänniska var uppenbarligen hungrigare än jag. Så varsågod!

De här minnena bubblar upp när vårt Naturskyddsföreningsmöte abrupt avbryts av en vakt som meddelar att numera stänger Kulturum ännu tidigare. Anledningen är stölder och skadegörelse. Nog förnimmer jag en suck från min själs djup: var det bättre förr…

Men så tänker jag om och tänker nytt. Tänk så mycket mer självklar tvärtomverkligheten är: att vi fyller Kulturum med sprittande och spännande liv – att vi veckan lång och (snudd på) dygnet runt bjuder in människovarats alla möjliga och omöjliga varianter. I vårt kultur-rum ska vi förstås tala och sjunga, viska och skrika, meditera och tjoa, ställa ut men aldrig ställa in. Visst kommer en och annan fördom att krossas när engagemangets vågor går höga, men det priset är värt vår möda när vi inviterar alla till att ständigt och (o)stadigt spela första fiolen.

Så tänk om och tänk nytt: förläng öppettiderna och slå upp portarna på vid gavel. Låt skärmars mängd berätta om våra drömmar och rädslor. Fyll varje vrå med sprillans sprallande visioner. Här är vi statsministrar, Einstein-genier och nån gång skrämda möss. Här spirar och frodas vi i gestaltandet av vår tillsammansframtids alla drömmar och visioner. Här växer vi in i oss själva och ut i världar utan gräns. Här blir det härligt uppenbarat att kulturen – och intet annat än kulturen – i alla tider har varit mänsklighetens roder och segel.   

Låt oss, alltså, i glädje och gamman ila bort ifrån vanlighetens lagomhet och göra det naivt blåögda till våra drivfjädrar och paradis!

Rödögd demokrat     

(Mars 2018)

 

Säveån – vårt blåa band

Under eonernas gång blev isen allt ynkligare, men ännu var vår så självklara nutidsvärld en havsvik med kargt uppstickande öar. Det är några tusen år före vår tideräknings början. Ett fåtal anmödrar och anfäder slår sig ner i en skyddad vik. Det är stenålder, men redan är Säveån grunden för människornas liv och leverne. I årtusenden framåt kommer det så att förbli: vårt blåa band är den självklara förutsättningen för en allt tätare och rikare kultur. Långt om länge ska Jonsered med sina världsledande innovationer bli kronan i denna naturgivna skapelse.

Men utvecklingen hastar vidare och tämligen omgående förvandlas Säveån – och än mera dess många biflöden – till barriärer, eller kort och gott till problem i en allt snabbare framrusande efterindustriell kultur. Åns slingrande genom lerlagren omöjliggörs genom att ofattbara mängder av sten placeras i dess kanter samtidigt som vegetationen skalas bort. Bullrande, vibrerande och ekologifjärran verkligheter ersätter laxarnas lekplatser, trollsländelarvernas livsrum och näktergalarnas estrader.

Nog kämpas det med laxtrappor och andra storskaliga aktioner, men den konstgjorda andningen kan aldrig någonsin ersätta ett leende och lekande liv. När det härtill visar sig att tjuvfiske samt vidrig kabelbränning sker i växande omfattning alldeles kloss an till vårt blåa band förstår vi varför alarmerande ynka sjutton laxfiskar år 2017 passerade laxräkningsstationen.

Vi i Naturskyddsföreningen är djupt oroade. Vi har tvingats föreslå totalt fiskeförbud. Härtill kräver vi att Vattenrådet får en helt annan tyngd genom att aktiva politiker kliver in i verksamheten och tar på sig tydliga och kraftfullt styrande roller. Våra barnbarn och deras barnbarn kräver detta av oss…

(Februari 2018)

 

De fyra elementen – men mest av allt godan tid

Min backspegel viskar om hölass utan slut, att jag minst lika länge matade flasklammen, i evigheter konstruerade dammar och kanaler för att leda rännilsminimala droppar till ett kluckande slut i den lilla pölen, för att inte tala om de trygga hem jag byggde åt nejdens alla kräldjur.

Av den här långa mening förstår du strax att jag är född på en gammeldags bondgård där självhushållningen ännu var viktig. Så är det inte idag, varken där eller här. Mina åtta barnbarn vistas, eller har vistats, i pedagogiskt optimerade förskolemiljöer. Nog är juvelerna till och från ute, men då på instängda, EU-säkrade och hårdgjorda ytor. Och förstås under vistelsepass styrda av tjänstgöringsscheman och hämtningstider.

(Bilden är från mitt föräldrahems femtiotal.)

Nutidens hölass landar i inplastade balar, lammen finns i fjärran Slottskogen, vattendropparna leds strax till sina underjordiska VA-nät och kräldjuren är fridlysta. De enda paddor som – alltför ofta – möter barnbarnen är fyrkantiga med en populär on-knapp. Kanske borde vi misströsta, men ett sånt förhållningssätt ändrar ju inte på något sätt tidens och tingens gång.

Vi i Naturskyddsföreningen erbjuder istället Natursnokarträffar för barn fyllda fyra år. Här snokar vi, alltså, leker och försöker glömma tidens gång. För handen på hjärtat, nog sneglar vi vuxna alltför ofta på uret eller än värre in i mobilen. Fastän solen leker tätt inpå oss, vinden fångar löven, vattenpussen skvätter och mullen döljer obeskrivbara skatter. Om och när vi öppnar våra sinnen!

Varje vecka möter jag en fyraårig juvel. Senast var det uselt – lika med göteborgskt – vinterväder: lätt frost efter ännu ett dyngsurt dygn. Men vi paltade på oss och steg ut på den asfalterade och konstgräsbevuxna höghusgården. Ingenting störde oss – för vi var, förstås, fullständigt och totalt ensamma.

I långt över två timmar var vi ute. Oj, vilket äventyr vi bjöds! Några av de centimeterdjupa vattenpölarna hade nämligen en rejäl ishinna. Försiktigt vågade vi oss ut på det halkigt hala. Isen höll, men gungade när vi gungade. Och strax brast den. Då bildades helrunda luftbubblor under oss. De for fram och tillbaka i takt med vårt gungande. Då gungade vi förstås ännu mycket mera. Efter en härlig evighet var bubblorna totalt bortgungade och isen förvandlad till sörja. Denna fraktades till sandlådan och blev strax till en härlig geggamoja.

Ingen av oss ville gå in, men maten stod på bordet. Lite längre fram i vår äter vi nog ute…

Farfar 

(Februari 2018)

 

Hjärtinnerligheten tinade upp mina nävar

Hugaligen vilket väder! Snöglopp och genast är min åka-hem-till-Partille-buss, förstås, försenad. Efter tjugo oändligt ensamma kvällsminuter vid Gustavsplatsen, kollektivresevärldens verkliga avkrok, stapplar jag ombord. Med hjärtat snudd på lika isande kallt som nävarna.

Adam sitter nästan längst fram. I somras möttes vi då och då på Kåsjögården: badade och kanotade och flög förstås med drake. Det som alla ensamkommande afghanska ungdomar tycks vara mästare på. Tätare än så har vår relation inte varit. Ändå blir jag omkramad. Det är då han noterar mina iskalla nävar. Och genast masserande tar de mellan sina. När, om nånsin tidigare, har jag upplevt en sån handfast hjärtinnerlighet?

I höstas blev Adam hastigt och olustigt ett år äldre. Hans barnarbetarknän liknar nämligen inte svenska skolelevtentakler. Födelsedagspresenten bestod i att omedelbart kastas ut från Forellen-boendet. Vilken lycka att det då fanns ett hjärtevarmt hem i vårt Partille. Här har Adam fått två "förskolesyskon". Den gångna veckan blev båda magsjuka. Föräldrarna gjorde sig suckande beredda på vabruariledigheter när ”storebrorsan” påminde om sitt sportlov.

Adams planerade sportaktiviteter ersattes strax av toapassning, thekokande och sängkammarpyssel. Oj, vad det lyste om hans berättande. För alla vill vi betyda något. Alla vill vi bli sedda och älskade.

Svensk vi-bryr-oss-om-demokrat

(Februari 2018) 

 

Jag förstår och försöker stå ut!

(I Lokalpressen Partille den 24 januari 2018 publicerades en insändare med rubriken ”Till alla-er-som-inte-står-ut”. Texten, som endast undertecknats med förnamnet Lennart, var en rejäl bredsida mot alla de ideal som #vi-står-inte-ut lyfter fram. Här är ett direkt citat: ”Nästan alla (8 av 10) Afghaner som kommit till Sverige har ljugit om sin ålder och med det gjort sig skyldiga till välfärdsbedrägeri, i hopp om att få stanna i Sverige. Detta har gjort att vuxna män placerats på hem där barn vistats och som i flera fall gjort att våldtäkter mot barn ägt rum.” Insändaren födde dessa rader:)

Genomgående har jag varit gynnad: har mött vida fång av omtanke; har aldrig hungrat; har fått studera länge och väl; har inspirerats till att bry mig om; har kunnat ägna mig åt hjärteangelägenheter; är rimligt frisk med barn- och barnbarnsjuveler tätt intill mig.

Jag är tacksamt lycklig för det liv jag levt och lever. Men tätt inpå mig har motsatserna alltid funnits: släktingen som livet långt levde förutan el, vatten och farbar väg; skolkamraten som uppfostrades med hugg och slag av den skenheligt religiöse fosterpappan; grannen som redan i tidiga skolår tvingades till dagsverken när fadern dött i lunginflammation; mina elever i Sydafrikas Soweto-slum vars klassrum var en oisolerad container; och nu mina afghanska fadderbarns grymma livserfarenheter…

Lennart, du skriver att de ensamkommande ungdomarna nära nog regelmässigt ljuger om sin ålder. Jo, nog kan det bli fel på mångahanda sätt i ett land som i fyrtio års tid har varit dödligt drabbat av ödesdigra stormaktsingripanden, inbördeskrig och uppslitande religiösa konflikter. En av mina vänner har exempelvis fyra olika födelsedagar: en gissningsdag erhållen när han i total isolering och som analfabet släpades iland i Europa; en andra gissningsdag när han anlände till vårt land; en dag som framgår av den afghanska identitetshandling som sent omsider anlände samt detta dokuments svenska felöversättning. Möjligen är ingendera av dessa fyra födelsedagar korrekt eftersom alla i min väns barndomsvärld var analfabeter. Men inte kan vi väl därför anklaga mitt fadderbarn för att vara en tre- eller fyrfaldig lögnare?

Min nyvunne vän vill inget hellre än att jobba. Därför har vi denna dag ännu en gång varit på Migrationsverket för att få det särskilda arbetstillstånd som krävs eftersom han saknar ett svenskt personnummer. För, Lennart, vi delar självklart ambitionen att han och alla andra snarast möjligt ska bli kreativa och viktiga kuggar i vår alltmer internationella värld.

Oj, så glada vi blir om du tar kontakt. Min vän och jag vill nämligen gärna ha råd och dåd från dig – och alla andra – om hur vi tillsammans kan göra vår mångfaldiga värld bättre. Förhoppningsvis är vi överens om att all framgång bygger på sann kunskap och god vilja. Ingen annan väg kan leda oss bort från rädslans repeterade lögner och fördomar. Låt oss alltså mötas!  

Globalpedagogen

(Januari 2018)

 

Pop och stopp för populism

 

Sämre än sämst är en populist.

Har folkets mångfald sin storhet mist?

Så var det ej i fornstora dar,

när Hanssons Per Albin ansvaret bar.

Då talte vi alla om trygg pension,

om jämlikheten förutan pardon.

 

Då var det så, nu är det si!

Hur kunde det sålunda bli:

att giftigt usel är var populist,

ack, så i grunden farligt och trist:

Att den som hyllar folkets förnuft

om öronen får det läskigt tufft.

 

Då, vårt folkhem var högsta pop,

nu blinkar vart blåljus: Stopp!

Fast folk är folk, då som nu:

Svensson och hens fru,

Mohammad och Bernadotte,

i helheten ryms varenda kotte.

 

Du och jag blir alltid vi,

den som älskas blir evigt fri.

Just sån är vår demokrati,

eller borde så bli…

 

Dialogpedagog

(Januari 2018)

 

Allas kyrka i världen…

(I vår Partille Tidning har två kyrkopolitiker med SD-engagemang skrivit en debattartikel med rubriken "Kyrkan ska hålla sig borta från politiken". Jag håller inte med om detta...) 

(Låt oss samtala ärligt, öppet och nära...)

Vid vägens bokstavliga slut är jag född. Min pappa grundade socknens bygdegårdsförening. Som nioåring såg jag för första gången en svart människa. På tunet utanför kyrkan höll jag för dryga fyrtio år sen talet till våren under fladdrande blågula fanor.

Nog kunde jag ha blivit nationaldemokrat eller Sverigedemokrat - men det blev tvärt om. För det självhushållande bondelivets rötter är levandets källa. För bygdegården bjöd in oss alla till den världsomfamnande kulturen. För den svarte mannen såg min nyfikenhet, kom fram och hälsade i hand. För mina ord handlade om människomöten bortom den småskurna rädslan. 

Under en utsatt tonårstid blev min konfirmationspräst en viktig livboj. Oj, vilken glädje det var att ringa till gudstjänst, att välsigna grödorna, att iklädd en skimrande dräkt dela ut oblaterna. Min kyrka fick liv, brydde sig, engagerade sig, gjorde skillnad. Jesus blev en ögonöppnande världsförbättrare.

Visst, genom åren har jag då och då mött kyrkomänniskor med blickana riktade nedåt och bakåt. Men inom mig jublar jag när Partilles samtliga kyrkoherdar och pastorer uttalar sitt bokstavligt gränslösa kärleksbudskap. För världen behöver oss och inte minst behöver vi världen. O, vad jag önskar och hoppas att kyrkan aldrig ska hålla sig borta från livet. Så låt oss gemensamt se till att ”Fädernas kyrka i Norden” växer till allas kyrka i världen…

Svensk globaldemokrat

(December 2017)

 

Den omfamnande kyrkan

Under två gångna år har min själ innerligen fröjdats över möten med unga människor från världens många gudsförgätna vrår. Tillsammanstassande har vi fjät för fjät lämnat Babels torn bakom oss, det som med fördomar och taggtråd delade upp världen i mitt och ditt: i min egoism och alla andras anonymitet. Stapplande har ord och gärningar funnit genvägar in i mitt hjärtedjup.

Mitt inre broderskap har vidgats. Min Kain och min Abel har bekantat sig med varann. Inte har väl ondskan härmed fördrivits, men en växande förståelse och mångas hjärtinnerlighet sprider en ny sorts ljus.

Nyss åldersuppskrevs en av mina unga vänner. Omedelbart tvingades hen bort från det kommunala boendet för ännu kan människokärleken överflyglas av kallhamrad byråkrati. Då träder den nya tidens kyrka fram på arenan. Den som ser min minsta bror. Adam eller Kain eller Abel erbjuds en trygg vrå i självaste kyrkorummet. Med Iphonens hjälp riktar hen in sin själ mot Mecka och knäböjer i tacksamhet.

Då jublar mitt inre. Låt oss samman med slöjdkunniga rabbiner, imamer och prelater forma en ny Babels-byggnad framom tinnar och torn – en kärleksskapelse som famnar världen all.

Volontärpappan

(December 2017)

 

Tänk nytt och tänk om…

(Natur och kultur, sammanhang i tid och rum - låt allt och alla mötas!)

Vecka efter vecka har vi mötts av tomma utställningsskärmar på vårt Kulturum, vårt inomhustorg. Eller närmre bestämt finns här några nyuppsatta skyltar som vill lära oss att endast kreativa konstutövare göre sig besvär. Kulturchefen preciserar den nya ordningen med att det kan handla om ”en förskoleklass som klippt snöflingor i papper de vill visa upp”.

Så bra, när växthuseffekten bjuder oss oroande slask! Men fortsättningen är skrämmande: Hädanefter bannlyses allting som närmar sig en politisk agenda. I ett huj försvann därför informationen om att Partille Ecopark tilldelats Naturskyddsföreningens länsförbunds Brännmaneten-utmärkelse. Vågar vi ens hoppas på nya uppskattade utställningar à la: Våra träd; Säveån; Finngösaravinen. Kommer de breda framtidssamtalen hädanefter att portas i vårt kulturhus?

Ja, skam vet: När Kulturums skärmar alltså gapar tomma; när Kyrktorget är en mångårig byggarbetsplats; när Allums västra entré är privat mark; när Willys portal av brandskyddsskäl är en förbjuden mötesplats; när flygbladsutdelande inte tillåts på vårt resecentrum; när kommunens kommunikationschef antyder att de få offentliga utomhusanslagstavlor är på väg bort; när det kommande valårets första fullmäktigesammanträde ställs in då det, enligt ordföranden, inte är ”ekonomiskt försvarbart att bara ha ett sammanträde baserat på motioner och interpellationer”; när vår kommun gång efter gång röstar bort förslag om öppna nämndsammanträden; när vi minns inkallad polis på det fullmäktigemöte då vi för allra första gången skulle närma oss en medborgardialog…

Visst finns det, alltså, anledning att tänka om och tänka nytt: Hur vore det med ”Partilleförslaget”? Att likt vår västra granne jubla över medborgares förbättringsidéer. I Göteborg räcker det med bifall från 200 personer för att ett förslag ska bli politiskt behandlat. Detta motsvarar knappa sju Partillebor. Spännande, eller hur? För ingen kan väl förneka att samtalet är det högsta...

Kulturdemokraten

(December 2017)

 

Våra många bröder

Minns vi bibelns berättelse om brodermördaren Kain och den dräpte Abel? Minns vi Herrens ord: Var är din bror? Minns vi svaret: Ska jag ta vara på min bror?

Ja, det ska jag! Ja, det ska vi. För det kunde varit du och jag som fötts i Afghanistan, härjat av inbördeskrig under fyrtio år. Det kunde varit du och jag som föstes ner i den usla gummibåten inför den helvetiska färden över Medelhavet. Det kunde varit du och jag som för två år sen med självklar värme bjöds välkomna till ett nytt hemmaland. Det kunde varit du och jag som äntligen lämnat analfabetismens tomhet och bjudits in i kunskapens tempel.

Det hade kunnat vara du och jag som nu återigen upplever oro och skräck inför framtiden. När deportationerna fortsätter trots regeringsöverenskommelsen. När hoppet ideligen sargas av byråkratins kallhamrande kvarnar.

Våra afghanska bröder fick en fristad på Forellen i vårt Partille. En vardaglig trygghet formades tätt intill gymnasiet. Oj, vad det har studerats. När Forellen brådstörtat stängdes räddades flertalet ungdomar av innerliga familjehem – men inte alla. Vi i #vi-står-inte-ut letar ännu efter en dryg handfull hjärtevarma soffor.

Dessa ord hämtar sin näring ur min otyglade frustration över Partilles kommunala byråkrati. Staten har beviljat dryga två miljoner kronor för att våra bröder ska kunna hämtas åter till vår kommun och fortsätta sina studier på Partille Gymnasium, förutsättningen för ett uppehållstillstånd. Pengarna finns. Behoven är glasklara. Då tillsätter kommunen en utredning!

Vi vill snarast möjligt hämta hem våra bröder. Vi vet att en dagersättning uppgående till 71 kronor inte räcker till dygnets alla måltider, kollektivresandet och förstås inte till en varm vinterjacka. För att inte tala om boendet. Detta vet våra grannkommuner. Detta vet var och en av oss. Vad är det som måste utredas? I självaste juletiden…

Volontärmorfar 

(November 2017)

 

... jo, så är det! Och nog föds de lika självklart inom dig, eller hur?

Låt våra ord mötas så att vi tillsammans kan förändra och förgylla vår värld!!