Lars Josefsson ordar

BERÄTTANDET FORTSÄTTER...

Våra upplevelser och erfarenheter biter sig fast i själens djup. Själv är jag född och uppvuxen där vägen bokstavligt talat tog slut. 

Det finns - väl - därför en rimlighet i att jag ägnat en myckenhet av min seniortid åt att försöka förstå vår landsbygds dramatiska förvandling. Ett par tjocka böcker har det redan blivit och mera vill födas.

Nog kan det uttalas att vi blivit utomjordingar. 

En av mina verkligt viktiga sagespersoner - Erik i Stjärnebo - avrundade nära nog alla våra många samtal med följande ord: Det var inte bättre förr...

Det romantiska skimret kring de gungande hölassen får aldrig, aldrig dölja verkligheten: de ekonomiska klyftorna, kvinnornas utsatthet, de himlahöga bergen med konservatism... 

Hur kan vi bygga en framtidsvärld där vi ser varandra, bjuder varandra tillsammanstid? Där ingen prognosmakare ens kan komma på tanken att var fjärde svensk inom en halv generation ska vara Stockholmare. Hur sätter vi guldkant på hela vårt härligt väldiga land utan att vara gammaldagstänkande?

Många solvarv har förrunnit sedan mitt näst äldsta barnbarn gungade samman med mig på det här viset. I sommar fyller hon sexton år. För två år sedan propsade hon på att åka till mitt lantliga föräldrahem. Varför? Jo, hon ville se stjärnhimmeln... 

Fyrtio gånger om berättade Erik för mig. Nu är det min tur...