Lars Josefsson ordar

NÅGRA ORD OM MIG SJÄLV...

 

Tiden vilar aldrig. En dryg handfull år har nu gått sedan jag fick en kär julklapp av min livskamrat Susanne: En t-shirt med hemmatryck. Här fanns mängder med ord: egenskaper, egenheter. Så här står det:

Människa… morgonpigg… förtroendeingivande… inspirerande… ödmjuk… storätare… lärare… allsidig… social… andlig… entusiast… pratglad… åtrådd… gästvänlig… grön… självmedveten… spontan… känslosam… clown… konstruktiv… fågelskådare… ridderlig… lycklig… stigfinnare… cancerfrisk… solig… artig… naturälskare… skrytsam… bondpojke… pacifist… originell… kvällstrött… pedant… fjällvandrare… kåsör… kurtisör… idealist… ironisk… dejlig… antroposof… klipsk… lyssnande… dominant… glad… hushållsgris… älskvärd… envis… pappa… diktare… lugn… besvärlig… speglande… snäll… fotfrusen… älskad… medmänniska… flörtig… morfar… pionjär… knäpp… matglad… positiv… barnslig… diplomat… kramig… kär… författare… cyklist… nyfiken… modig… envis… trygg… make… storebror… filantrop… dansant… omtänksam… skytt… beläst… fridsam… folkkär… kollektivist… trädgårdsmästare… förlåtande… fixare… bäst… autodidakt… retstickig… förälskad… banbrytare… skådespelare… erfaren… snabbtänkt… trovärdig… sentimental… moralisk… konstnärlig… prostatabefriad… optimist… älskare… empatisk… kulturell… ansvarsfull… korsordsfantast… fullvuxen… livsglad… föredragshållare… filosof… kärleksfull… tillitsfull… finkänslig… underhållande… fördomsfri… blåögd realist… klok… efterlängtad…

          JAG ÄR UNIK, basuneras ut med fet stil.

Många korn av sanning ligger det helt visst i den här beskrivningen...

 Något CV har jag aldrig producerat, men ett antal milstolpar och prång kan kanske sättas på pränt. Jag är född år 1946, på självaste Sankt Nikolaus dag. Jag växte upp i Ugglebo, i Örsås socken, i Svenljunga kommun, i sydligaste snippen av Västergötland. Min pappa Vilgot var en sockenviktig bonde. Vi hade sex kor, så gården var inte liten, men heller inte stor. Min mamma Vera var lärare, henne hade jag i tre-fyran, då fick jag sämre betyg.

 Mina föräldrar bjöds aldrig några verkliga studiemöjligheter. Jag är den förste i min familj som tar realexamen. Så skedde på en internatskola, långt hemifrån. Här fick jag fina betyg, men tvingades samtidigt lära mig överlevandets svåra konst – för denna skola var belamrad med kränkande översitteri och våld. De erfarenheterna borde bli till en överlevnadsbok.

 Studenten tog jag i Borås. Här gjorde jag även lumpen, innan jag så småningom blev totalvägrare. Universitetsåren i Göteborg landade i en forskartjänst. Härifrån bröt jag upp med buller och bång. Min blåögda förhoppning riktad mot kunskapens tempel hade fått sig en rejäl törn. Mycket bättre blev det inte när jag som samhällsplanerare mötte den kommunala byråkratin. Jag skrev hellre dikter än anpassade mig till en strikt formalism.

 Det är i den här vevan som jag blir förälder, två gånger om, till två härliga guldklimpar. Vi flyttar till en minigård i Skändla på Hisingen. Jag blir hemmapappa. Så småningom kommer jag att beskriva de här åren som mitt livs (hittills) lyckligaste. Det är här som jag möter Rudolf Steiner, antroposofin, biodynamisk odling och waldorfpedagogiken. Så småningom blir jag förälskad i denna idévärld. Detta går ut över min familj. Vi skiljer oss, men under åratals mängd fortsätter vi att exempelvis fira gemensamma jular.

 Efter ett år som ekologisk bagare blir jag waldorflärare, nog en ganska så revolutionär sådan. Därför blir det ännu mera av buller och bång innan jag blir till herre på en "egenskapad" täppa.

 Jag har alltid varit föreningsaktiv och vuxit upp i ett hem dit kommunalnämndens ledamöter regelmässigt sökte sig för att min pappa inte hade bil - men ett stort engagemang. Pappa var - förstås - bondeförbundare. För att stå på egna ben blev jag först folkpartist, men snart tågade jag nära Palme innan det gröna partiet blev mitt val. Tämligen omgående hamnade jag i fullmäktige, kommunstyrelsen och diverse facknämnder. Min gröna förtjusning försvann när miljöpartiet sa JA till EU. Nog hade jag tänkt mig att lämna partipolitiken, men så smyger sig den bruna främlingsfientligen fram. Sedan en tid tillbaka har jag därför ännu en gång tagit mig upp på bastionerna. Nu som vänsterpartist. Har åter säte och stämma i kommunpolitiken, bland annat i kommunstyrelsen.

Härtill är min penna fortsatt vässad. Om nära nog allting ordar jag. Insändarna står som spön i backen.

 För så är det, att orden, de talade lika väl som de skrivna, livet långt har vuxit sig allt starkare inom mig. Det började med kärleksdikter på sjuttiotalet. Det var så jag besegrade min lätta dyslexi, den som under skoltiden hade satt så många röda bockar i min kant. Det riktigt rejält framforsande ordflödet kom till mig efter mina tuffa prostatacanceroperationer. Då ställdes mycket på sin spets. Den gängse lunken fick ett abrupt slut. Något nytt föddes och detta i nära nog samma ögonblick som jag blev morfar. Idag är jag även farfar. Min barnbarnsskara har vuxit till hela åtta obeskrivbara juveler.

                                         ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

 Henrik Ibsens visa ord har (måhända alltid) kantat min väg: ”Vad allt du är, var fullt och helt, icke styckevis och delt”. Någon annan förklaring finns det nog inte till att jag en gång i tiden hade osannolika etthundratjugo sorters potatisar i mina täppor. Jo, jag har nog alltid varit en udda knöl… Eller unik, för att använda Susannes mer kärleksfyllda ord.       

Är det de grå tinningarnas charm som har fötts - eller är det föredettandet som breder ut sig...