Första kapitlet: Den 30 maj 1916. Mor dör
Innerst inne är han inte oförberedd. Borde i alla fall inte vara det. För redan i mars klagade mor på ett nytt, mycket mera krampaktigt sätt. Hon sade att det smärtade i bröstet. Just där.
Dessutom borde han komma ihåg att hon är trött, så många gånger som hon har sagt det. Talat om hjärtat. Att det suckar. Han borde minnas mors ord varje gång de städslat en piga, att hon behöver hjälp. Att orken plötsligt kan ta slut. Och han vet mycket väl att hon för långt över ett år sedan firade sin åttioårsdag. För detta måste också sägas om honom, att han till och från kan ha en utstuderad kunskap om den yttre världens händelser. Åtminstone vissa.
Men fastän han är navelsträngsfjättrad vid sin mor så ser han henne inte. För han blickar inte in i sig själv. Vet därför inte vem han själv är. Han har aldrig älskat sig själv, tyckt om sig själv, inte ens varit snäll mot sig själv. Därför ser han heller inte andra, inte på riktigt. Men detta är inte något som han funderar över, för Frans Oskar reflekterar nästan aldrig. Han är nämligen fjättrad även vid sig själv. Hans tankar är därför ofria. Han spinner inte trådar som gnistrar i den friskt daggrika soluppgången. Tvärtom snubblar han omkring i sitt eget nät, spinner in sig i ett grubblande mörker: En kokong där ingen förvandling sker. Han mäktar inte med att bryta sig ut ur de egna häxringarna.
Därför ser han inte att modern är gammal. Han reflekterar inte över den krokiga rynkigheten. Han lägger inte märke till det tungt plågade uttrycket över hennes panna. Noterar inte att hon allt oftare smyger sig till en extra vilostund, att hon långa tider ligger på sofflocket. Han ser inte hur hon gröps ur, som om pulsen inte längre orkar bära hennes vanlighet. Christinas hjärta är svagt, har länge varit det, är hennes akilleshäl.
Modern är hans allt, den grundläggande självklarheten. Hon är det hävdvunna, som banar hans väg. Och detta fastän han är fyrtiofem år fyllda. Hon är den absoluta förutsättningen för hans existens, hans människovara. Så har det alltid varit. Och vanans makt är hans trygghet. Därför andas han genom henne. Det är hennes sinnen som öppnar hans ögon för omvärlden. Mors tankar får hans lekamen i rörelse.
I årtionden har familjen strävat på den halvstora gården, alldeles vid den yttersta randen av Västergötland, i Mossebo socken, ett stenkast från Smålandsgränsen. Mycken tid har de haft för sitt tillsammanssvetsande. I decennier har de upplevt vårsolen knoppa tunets fyra ståtliga lönnar med oräkneliga ljust gulgröna näsanlag. Samma sol som strax drivit fram alla de handflikiga löv vilka tillhopa format högsommartidens skuggande oaser. Och när havren skördas har lönnarna flammat som solar. Kanske för att tacka den livgivande moder som åter går till vila. Denna eviga årstidsrytm har de strävat i: Hemmasonen, modern och Anders, fadern.
Men tiden mäts med många kronometrar. De jagande minuterna när grisen släpas till slaktbänken. Varje nytt dygns alla repeterande återkomster. Och så finns den klocka, som så sällan slår, den som mäter generationernas långa kliv. Den gör sig nu beredd att klämta. Därför har livet på gården, Grimsåstorp, redan smugit in i en vilofas.
Men maj månad är ändå en hektisk tid. Ingenting kan rubba den naturgivna lagbundenheten. För ljuset nästlar sig in, skuggorna blir kortare. Natten med sin bjudna ro hamnar ohjälpligt i skymundan. Jorden reder sig, längtar efter sina befruktande möten.
Allt detta känner Christina. För Grimsåstorp är hennes enda plats på jorden. Här är hon född. Hon har egentligen aldrig vistats utanför detta tun, aldrig vandrat längs andra stigar. Hon känner varje vrå. Så när solen lockar de himmelsdoftande liljekonvaljerna upp ur mullen så kan hon inte stå emot. Hon skjutsar bort vilan och trugar sig själv till den återkommande vakenhet som solens eggande rytm kräver av allt levande: Allt som vill leva, allt som skall leva vidare. Därför sliter hon sig upp från kökssoffslocket. Hon tänker inte på sin egen sena höst. Hennes agenda styrs, som alltid, av bondepraktikan och Luthers pliktbelamrade Katekes. Sin instinkt tvingar hon in i skamvrån.
Därför går hon upp i tidiga ottan. Gårdagens aftonhimmel vittnade nämligen om kommande regn. Och ännu ligger sättpotatisarna kvar i sina korgar fastän björklöven är gott och väl musöronstora. Därför stapplar hon fram snett bakom maken i de fåror som årdret fortsätter, och fortsätter, att välta upp. Och potatisåkern är lika stor som förr. För varje kort kliv framåt skall hon sätta ner ännu en potatis. Och fastän de första regndropparna redan prickar gravhällarna på kyrkogården en knapp mil åt sydväst skall kronändan, med sina utvuxna groddanlag, nogsamt placeras uppåt. För det spirande livet får inte sargas. Redan om några få månader är naturens givmilda skafferi återigen tillbommat. Detta vet Christinas rygg och hennes vader och allra mest hennes hjärta. Hon är plågande medveten om att hennes hand omsluter den kommande långa vinters överlevnad. Därför böjer hon sig ner och rätar sig strax, igen, igen, igen. Som en livsbetingande pendel tvingar hon sig framåt mot fårans ändpunkt vid de spirande rönnarna.
Vart tionde pulsslag tar hon med omtänksam vördnad en ny sättpotatis ur vänsterhandens allt tyngre korg. För så känns det. Vart tionde pulsslag – eller kanske vart elfte – böjer hon sig ner och trycker den ljust gula potatisens navelända in i den mullrika jorden. För först är det grispotatisarnas tur att hamna i sitt mörkbruna elixir. Vart tionde pulsslag – eller kanske vart tolfte – kvider ryggen och stånghammardunkar bröstet när hon igen stegrar sig för att försiktigt omsluta ännu en knöl. Samtidigt som årdret hela tiden ristar sitt spår, vidare och vidare.
Ändå kommer Christina på efterkälken. Men hon besinnar sig inte för molnen tornar upp sig allt tyngre på sydvästhimlen. De första stänken faller i Åslabo, fyra kilometer nära. För att komma ifatt försöker hon omsluta två sättpotatisar i varje nigning. Men fastän morgonen är sval, den väntar på regn, så bryter svetten fram i pannan och mellan brösten. För kjorteln är lång, men ännu mycket mera för att hon pressar sig till att hålla jämna steg med maken. Detta har hon alltid mäktat med. Och också Christina är en vanemänniska.
Strax ekar hjärtats slag mellan tinningarna. En totalt förlamande trötthet griper sig in i henne. Kramar all must ur henne. Ögonlocken vill sjunka samman, men hon pressar sig till ännu ett steg, ännu en sättpotatis, ännu ett steg, ännu en sättpotatis…
Så hör hon inte längre sonens kommandon till oxarna. Synfältet, som hela tiden krympt, trasas sönder. Exploderar i ljusa blixtar som korsar sig. Allt flimrar. Det känns som om hon lyfts upp och sugs iväg. Att hon försvinner bort till ingenting, till ljus som flammar och fladdrar. Samtidigt som hon sjunker ihop, sakta faller baklänges, blir liggande på rygg.
Inte ett ord ger hon ifrån sig. Och mullen som hon sjunker ner emot är nyplöjt mjuk. Även korgen landar därför utan ens en viskning. Maken, som går några steg framför henne märker ingenting. Han har nog med sin egen möda. Istället blir det Frans Oskar som uppmärksammar modern när han ristat ännu en fåra och framkommen till potatisåkerns källarsida skall vända oxarna.
”Pro. Pro, pro! Såja. Såja!”
Det dröjer ännu några svindlande ögonblick innan han sansar sig. Hans väg är nämligen alltid eftersinnande. Men så kommer det, ett som alltid återhållet och stammande: ”Mor”. Det enda ordet är sprängfyllt av djupaste ängslan och oreserverad värme. Då vänder sig även fadern om och de två männen rör sig med orons accelererade hastighet fram emot Christina. Hon ligger på rygg med ögonen uppspärrade, men utan att i förstone ge ifrån sig något livstecken.
Nej! Är hon borta? Är hon död? Lever hon inte? Är hon död? Men ögonen är öppna. Men hon ser mig inte. Är borta. Varför ligger hon så? Är hon död? Vad har hänt? Vad har hänt? Hon får inte försvinna. Nej, hon får inte dö…
”Mor.”
Hon får inte dö.
”Mor!”
Orons repeterande tankar korsar sig samtidigt som Frans Oskar återkommande kvider sitt stammande ”Mor”.
När de står lutade över henne, fadern och sonen, återkommer hon. Det första männen ser är en blinkning. Långsamt vänder hon tillbaka. Förvånad ser hon sig omkring. De första orden hackar sig fram: ”Jag somnade visst.”
”Mor.”
Hon vaknar. Mor vaknar.
Flera gånger tidigare har Christina upplevt att omgivningen försvinner för ett kort ögonblick, men detta är något annat. När hon försöker resa sig strejkar benen, armarna, allt. Hon kallsvettas och bröstet sliter.
”Vi får bära in henne.” Anders röst grötar sig.
”Mor.”
Hon är sjuk. Hon är sjuk.
Maken lägger ena knäet i backen och tar ett tag om Christinas rygg. Medan Frans Oskar står kvar mumlande sitt ängsliga ”Mor”.
”Vi får bära in henne.” Anders upprepar sina ord, nu med en tydligare adressering. ”Frans, du får komma till hjälp.”
Först nu, när han hör sitt namn nämnas, kommer Frans Oskar till sans. Också han böjer sig ner. Men det är inte mycket hjälp fadern får. När det paralyserade lämnar sonen tar den så näraliggande ängslan över. Härtill är han fullständigt ovan vid att hålla om en människa. För i medveten tid har han själv aldrig blivit omhållen. När han en gång i tiden släpades in i köket från samma åker var han medvetslös. Och han har aldrig brottats med någon jämnårig och bara en gång hållit i en hand.
Så Frans Oskar är inte bara valhänt, inte bara oförberedd. Hans kropp, hans lemmar har aldrig omslutit någon. Hans muskler, hans senor, ryggraden och alla dess nervbanor är fullständigt ovana. Och hans själ darrar, hans inre skriker.
Långsamt släpas Christina de knappa hundra metrarna till hemmet. Så småningom får även Frans Oskar ena armen om moderns rygg. Han skulle kunna känna hennes revben. Möjligen begriper hans vänstra hand hur urgröpt modern har blivit. Hur ringa hennes hölje numera är.
Mer än vanligt stammande upprepar Frans Oskar: ”Mor, snart blir det bättre, mor… Mor, snart blir det bättre, mor…”
Slutligen når de fram till trappstenarna. Så smala är dessa att männen inte längre kan gå i bredd. Det är då som det blir alldeles uppenbart att modern inte kontrollerar sin kropp. Benen vinglar sig mot trappstenkanterna.
Tvärt emot all vana tar de inte av sig i förstugan utan går in i köket med träskostövlarna på. De tydliga jordspåren leder fram till den pinnstol där de först, försiktigt, placerar Christina. Medan Anders lyfter upp kökssoffelocket och tar bort täcket. När hennes träskor är avtagna lyfts hon varsamt ner på bolstern och får slutligen täcket över sig.
”Vad vill mor ha?” Det är som om de få orden måste bryta sig ut ur hans mun.
”Lite vatten, tack.”
Maken lyfter upp den så orkeslösa ryggen medan sonen för glaset till de bleka läppar som lätt darrande trängtar efter vätska. Något får hon i sig, men en liten rännil sipprar via den vänstra mungipan ner på det svarta kraftiga blustyget.
Nästan omedelbart somnar Christina. De båda männen blir kvarsittande, vakande.
Hur sjuk är mor?
Hur sjuk är mor?
Vår Herre i Himmelen, gör mor frisk.
De två genomgrå männen noterar att aningen av färg återvänder till Christinas kinder. Eller åtminstone önskar de att det vore så. Efter en stund öppnar hon munnen och smygande börjar hon snarka. En aning av vanligheten återvänder.
Samtidigt som de första regndropparna når fram till köksfönstret.
”Tar du in oxarna. Det får bli väl med potatisarna.”
De parokade oxarna har tagit sig några få steg upp på åkerkanten. Under den största rönnen strax hitom jordkällaren har de lagt sig ner på frambenen för att lättare komma åt det tidiga vårgräset. Årdret ligger fastkilat under en sten. För att inte riskera att skada jordristaren selar Frans Oskar av. En i taget förs oxarna tillbaka till lagården.
Fader i Himmelen, låt mor leva.
Fader i Himmelen, låt mor leva.
Herre i Himmelen, gör så att mor inte dör.
Jag behöver mor.
Samtidigt hör han rösterna: Snart blir du ensam. Snart blir du ensam.
Årdret blir kvar, annat är viktigare. Han lyfter in de tre korgarna, de två små och den stora, innanför den första källardörren. Frans Oskar ilar inte, han ilar aldrig, men ovanligt medvetet och metodiskt genomför han den pålagda uppgiften. För att snarast möjligt kunna återvända, in till köket.
Den här gången skrapar han nogsamt av sig skodonen, först på den begynnande gräsmattan och sedan mot trappans andra steg. Innan han slutligen tar av dem, till höger, alldeles innanför förstukvistdörren.
Han tassar över golvet fram till köksdörren, öppnar försiktigt och blickar, med ängslan, mot moderns sängplats. Far sitter inte kvar. Han byter om till bättre kläder. Även han har fått av sig stövlarna. De står på gnistskyddet, metallplåten framför Husqvarnaspisen.
”Bra att du kom. Satte du in potatiskorgarna? Det regnar ju redan stort.”
”Ja. Hur är det med mor?”
”Hon sover lugnt efter vad jag förstår. Jag varslar på Nabben, kanske kan Betty komma, och så försöker jag få hit jordegumman. Hon kan nog ge råd.”
Ja, hon ser friskare ut. Och det är bra om syster min kommer. Då blir mor säkert lugnare.
Ja, hon mår säkert bättre nu.
Frans Oskar sätter sig på en av de två pinnstolarna vid moderns sida. Han sluter de djupt liggande ögonen, knäpper händerna och ber sitt Fader Vår. Käkarna rör sig i takt med att han tar sig igenom Herrens bön.
Utanför tilltar regnet. Allt ihärdigare droppar det från spåntaket. Innerrutorna är redan borttagna. Snart kan han därför förnimma hur det skvalar ner i tunnan som står där trähängrännan över dörren tar slut. I samma stund som Frans Oskar igen öppnar ögonen börjar moderns ögonlock närmast spastiskt röra sig. Det är som om dessa samtidigt vill vakna och fortsätta sin djupa vila. Slutligen segrar vakenheten och långsamt ser hon sig omkring.
”Jag somnade visst, igen.”
”Jo.” Han säger inget mer och ser henne inte in i ögonen. Det har han aldrig klarat av att göra, inte mot någon. När hans blick inte är ängsligt irrande fäster den sig någonstans vid hennes haka. ”Hur mår mor?”
”Jag är så obeskrivbart trött. Och bröstet värker.”
”Far har givit sig åstad till Nabben och till jordegumman.”
”Jaha, vad ska det nu tjäna till. Gud råder. Skulle Frans Oskar kunna läsa något ur den Heliga Skriften?”
Han lyfter med sig den stora Bibeln fram till köksbordet, till bättre ljus. Modern lotsar honom till Psaltaren.
Jag prisar dig, Herre, ty du hafwer uphöjt mig; och låter icke mina fiendar glädja sig öfwer mig.
Herre, min Gud, då jag ropade til dig, gjorde du mig helbregda.
Herre, du hafwer fört mina själ utu helwetet; du hafwer behållit mig lefwande, der de i helwetet foro.
Frans Oskar hinner inte mycket mer än börja läsa innan modern igen somnar, sökande sin läkande vila.
Åter ber han sitt Fader Vår, den här gången halvhögt.
Fader wår, som äst i himlom, helgadt warde dit namn.
Tilkomme dit rike. Ske din wilje, såsom i himmelen, så ock på jordene.
Gif oss i dag wårt dageliga bröd.
Och förlåt oss wåra skulder, såsom och wi förlåtom dem oss skyldige äro.
Och inled oss icke i frestelse; utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är dit, och magten och härligheten i ewighet: Amen
Herre, hör min bön. Gör mor frisk. Hon får inte dö. Jag behöver henne. Hon är allt. Hon måste leva. Herre, min Gud, hör min bön. Hjälp henne. Läk henne. Hjälp mig.
Efter inte mycket mer än en timmas tid hör Frans Oskar att en hästkärra närmar sig. Han går fram till fönstret och hinner just skönja ekipaget innan det döljs bakom förstukvisten. Tillräckligt länge ser han ändå vagnen för att känna igen systern och den äldste systersonen, David.
Betty, tio år äldre och gift på Nabben, kommer in utan att knacka. Hon nickar till brodern, men säger ingenting.
De två syskonen liknar varandra. Båda har breda munnar. Eller kanske är det de väl tilltagna kinderna och käkpartiena som ger det intrycket. I bådas ögon spelar en tydlig oro. Nu och här är denna självklar, men åtminstone i broderns fall, är ängslan kroniskt inristad. Det systern saknar, men Frans Oskar så tydligt har, är ett födelsemärke vid höger tinning.
Frans Oskar blir stående, halvvägs fram till fönstret. Detta möjliggör ännu en jämförelse, systern är betydligt kraftigare än den tio år yngre brodern.
Betty tar direkt sikte mot pinnstolen alldeles vid moderns huvudgärd. Med den tillvanda försiktighet som en kraftig människa kan skaffa sig skrider hon fram. Systern flyttar stolen en liten aning bort från sängen innan hon slår sig ner. Möjligen är det stolsbenens lätta skrapning mot de breda golvtiljorna som ånyo får moderns ögon att prövande öppna sig.
”Hur mår mor?”
Det dröjer aningen av en lång stund innan Christina förstår att det är dottern som nu sitter vid hennes sida. ”Jaså, Betty har kommit. Det var en glad överraskning.”
”Mor föll ju så olyckligt.”
”Har Betty kommit bara för att jag blev trött? Det är då allt bra onödigt. Betty har väl sitt att sköta.”
”Mor får förstå att vi är oroliga. Mors hjärta är ju inte så starkt.”
”Nu får vi allt tala om något annat.”
Mer än så hinner inte Christina säga innan hennes ögonlock ännu en gång sjunker ner.
Gud hjälpe att mor nu blir lugnare.
Mor får inte försvinna.
Jag behöver mor.
Mitt i all oro noterar Frans Oskar att hästkärran är kvar. Betty måste ha bestämt sig för att sonen och hon skall stanna. Och mycket riktigt, efter en kort stund knackar det hovsamt på dörren och David kommer in. Han har väl hunnit sela av och leda in hästen i lagården.
David är en halv fot längre än Frans Oskar och kröker därför rygg när han tar sig förbi dörrkarmen. Men han är inte bara lång. Hans kroppshydda är redan väldig, så ung han är. Han blir myndig om knappa två veckor.
I förstone skänker Bettys ankomst aningen av ett lugn till Frans Oskar. Men då och då tvingas han ändå gå de knarrande stegen mellan den andra pinnstolen vid mors bädd och köksbordet. Så småningom mal tankarna inte längre på samma repeterande sätt. Den inre rösten veknar. Ännu stammar hans ord när han viskande svarar på Bettys frågor, men de stoppar inte längre upp. Hela tiden finns mor i tankarna men han mäktar med att hålla den ångeststyrda smärtan ifrån sig. Den griper inte längre lika djupt in i hans andning.
Oron stegras igen när han förstår att Betty planerat att på något sätt inrätta sig i föräldrahemmet. Då måste systern bedöma moderns tillstånd som alarmerande. När den tanken överväldigar honom kan han inte längre sitta stilla. Kroppen börjar gunga fram och tillbaka samtidigt som underkäken tuggar hans ängslan.
Till och från dåsar mor. Lite vatten får hon i sig, men inte mycket mer. Betty lockar med såväl bröd som ett kokt ägg, men lyckas egentligen inte. Någon litet bett tar den gamla, men nog mera för att vara tillmötesgående, att inte vara otacksam.
Långt efter den vanliga tiden lagar Betty till en enkel middag. Den ende som äter med någorlunda aptit är David. Frans Oskar klarar inte av att sitta still ens under den korta måltiden. Han försöker stillna genom att läsa i den Heliga Skriften som ligger framför honom, men sammanhangen rinner bort. Det är egentligen bara när han mumlande rabblar ännu ett Fader Vår som han kan koncentrera sig. I övigt far hans tankar omkring som en irriterande spyfluga.
Mor skall dö.
Mor skall dö.
Andas hon fortfarande?
När jordegumman, fru Liljedal, av fadern bjuds välkommen in i köket spär detta ytterligare på Frans Oskars oro. Han mumlar ohörbart. Fadern ber honom gå ut till vedboden för att spänta lite kådrik furuved.
Jordegumman tittar på mig. Hennes ögon äter sig in i mig. Och i mor.
Just när fru Liljedal kommer in öppnar Christina ögonen ännu en gång. I förstone skräms modern, bildligt talat ryggar hon tillbaka. Till ro kommer hon först när den egentligen så väl kända barnmorskan lugnt sätter sig på stolen och lägger sin högra hand på Christinas panna. Sakta inleder de ett samtal, som mitt i all sin medmänsklighet, skall kunna ge jordegumman en bild av vad som har hänt, vad som skulle kunna bli till bot.
Självklart handlar det om hjärtat. Direkt förstår fru Liljedal att situationen är mycket allvarlig. Att Christina mycket väl kunde ha lämnat jordelivet denna morgon. Barnmorskans enda råd blir att Christina skall besöka en läkare. Intill dess måste hon vila för att samla all möjlig kraft.
En knapp vecka senare reser hela familjen till Borås, även Betty är med. De möter doktor Larsson. Denne genomför en noggrann undersökning och talar länge med patienten, hennes make, dottern och i någon ringa mån även med sonen. Läkaren är tydlig. Någon vård finns inte att erbjuda, inte heller någon egentlig medicinering. Den enda ordinationen är vila och en förhoppning om kroppens egen läkande förmåga.
”Ja, nu vilar allt i Herrens händer.” Så sammanfattar Christina själv läkarbesöket, i en suckande utandning. Detta när familjen igen sitter på tåget tillbaka till Grimsås. Christina verkar vara den mest tillitsfyllda av de fyra resenärerna. Anders och Betty är totalt gråa och Frans Oskar vibrerar av oro. Först under läkarsamtalet har det helt handfast gått upp för sonen att modern är dödlig, att hon är allvarligt sjuk och att hon faktiskt när som helst kan lämna jordevandringen, lämna honom. Hittills har rädslan tagit spjärn i hans livslånga vanmakt. Nu cirklar den sig fram emot ett centrum, hans livs kärna, moderns vara.
Nu vet jag. Mor ska dö.
Det finns ingen hjälp att få. Mor kommer att dö.
Då blir jag ensam.
Frans Oskars blick vänder hela tiden tillbaka mot modern: hennes händer, hakan, men aldrig till ögonen. Däremellan fladdrar den utan styrsel. Mest hela tiden mumlar han och när tåget kommer in i tunneln strax före Aplareds station ropar han ut ett halvhögt: ”Nej”.
De kommande dagarna stapplar fram i ultrarapid. Regelmässigt är det minst ett oroat ögonpar som vilar på Christina, inte sällan två.
Potatisarna blir satta, även om detta drar ut på tiden. Uppgiften slutförs, äntligen, av David. Men fårorna blir färre än vanligt.
Den brunstiga kon blir inte förd till tjuren. Eventuell post efterfrågas inte. Mathållningen blir den enklast tänkbara. Och mor ligger nästan hela tiden till sängs. Den kommande söndagens episteltext och predikotext läses högt, ett par gånger varje dag. Men det blir inte tal om något kyrkobesök.
Betty har mer eller mindre inrättat sig i föräldrahemmet. Genomgående är det hon som tillreder den varma maten. Även August, svärsonen, kommer några gånger och de tre barnbarnen.
Christina blir fort trött. Besöken blir därför korta. Hon sover stora delar av dygnet, yrar aldrig. Är totalt urlakad, men kvider inte. Kanske har hon ont, men inte någon gång klagar hon. Samtalen är få. Det blir några korta ord om vädret och några minnesfragment, oftast med modern, Beata, i ett förklarat centrum. När en liten bukett med liljekonvalj hamnar vid hennes huvudgärd svarar hon med ett milt leende mot dotterdottern Anna.
Den nya sortens dagar växer till två veckor. Blir till en lunk utan ojämna konturer. En ny sorts vanlighet, som så småningom balanserar en del av Frans Oskars oro. Men bara den yttre, inom sig är sonen ett ändlöst blödande sår. Tyst är han bara för att doktor Larsson ordinerade ro och vila. Därför skriker han inte ut sin ångest. Allting annat tassar nämligen fram. Och ännu kan han tygla sig. Men hela hans inre skälver. Marorna rider honom till sömnlöshet. Och han mäktar inte med att till fullo medvetandegöra det som komma skall: Någon gång, en annan gång, kanske snart. Antagligen snart.
Mycket tidigt får modern sår på benen. Hon ligger sig sjuk, som faster Maria säger, när också hon kommer på ett rapsodiskt besök.
Allting andas av krampaktigt tillkämpad tillit. Den långsamhet som redan vanligtvis karaktäriserar livet på Grimsåstorp blir till ett tassande på stället. Omgivningen gör sig ännu mer perifer. Blir till ett ovidkommande intet. Snart lockar inte ens vädret till kommentarer.
Någonstans noterar Frans Oskar att den nya morgonens sol sakta har börjat överhöljas av lätta molnskyar. När han gick in efter morgonmjölkningen var lönnens skuggor ännu distinkta, men nu är ljuset mildare.
I veckor har aningar om ett försvinnande letat sig in i sinnena, förberett själarna, men ändå är allting alldeles unikt när Christina hest ropar ”Anders” denna dag, den 30 maj, vid middagstiden. Ögonen är slutna fastän hon inte sover, huvudet är spänt tillbakalutat och vänstra handen knyter sig ovanför hjärtat. Plötsligt andas hon stötvis.
Frans Oskar, som står vid spisen och steker fläsk, är direkt framme hos henne. Maken är i källaren för att hämta mjölk.
Under den tid som gått sedan den olycksaliga potatissättardagen i början av maj har Frans Oskar övat upp sin förmåga att beröra modern. Efter fem osedvanligt snabba steg är han framme vid kökssoffan, lägger sin högra hand på moderns panna, men hon reagerar inte. Inte på minsta sätt.
”Mor får inte lämna mig. Jag behöver mor. Mor. Mor!
…
Nej!
…
Mor försvinner.”
Detta sista väser Frans Oskar stötande fram samtidigt som fadern står i dörren till det kök som alltmera fylls av stekfläskos.